Intervju: Daniel Passarella
Fifa briljerar och presenterar nu fem intervjuer med argentinska spelare som var med och tog hem VM-guldet på hemmaplan, 1978. En av de utvalda är så klart lagets kapten, Daniel Passarella.
Herr Passarella, på vad sätt skiljer sig Fotbolls-VM från övriga internationella turneringar?
Fotbolls-VM är unikt. Ingen annan tävling kan jämföras med den, inte Copa Libertadores, inte de interkontinentala mästerskapen, inte Champions League eller någon annan turnering i Europa eller Sydamerika. VM skiljer sig från dessa på många olika sätt. Alla spelare i världen vill delta och vinna det, och vi hade turen att göra just det. Det finns ingen större utmaning inom fotbollen. Det mest signifikanta med att vinna det, något vi har gjort två gånger, är relationen du etablerar med supportrarna från den stunden och för all framtid. Du är helgonförklarad i deras ögon och den första sak de gör när de ser dig är att visa sin tillgivenhet inför vad du har åstadkommit i VM.
Vad betydde de tre olika VM-turneringarna som du medverkade i för dig?
Var och en av de erfarenheterna var unik. I den första av dem (1978) betydde det en förändrad syn på argentinsk fotboll, för vi hade alltid påstått att vi var bäst utan att någonsin bevisa det. Under Menotti gjorde vi just precis det. Vi uppnådde det genom att lägga ned ännu fler timmar på träningen och genom att förändra hela upplägget; det krävde väldigt hårt arbete. Det är sant att Menotti, sådan han var, aldrig sade till oss att vi skulle bli världsmästare. Han var inte typen som kom med tomma löften, istället fokuserade han på att bygga ett slagkraftigt lag. Under honom tränade vi alla individuellt, var och en på sina specifika detaljer. Han tvingade inte anfallarna att springa tio varv runt planen, istället fokuserade han på precision. Det var hans grej: snabbhet och precision. Det individuella arbete han frammanade ur oss hjälpte oss att förstå att vi hade något som européerna saknade: medfödd teknisk förmåga. De har snabbhet. Alltså ville han hjälpa oss att utveckla vår teknik så att vi kunde använda den när vi kom med fart. Jag minns att han brukade säga att "en bil så gott som kör sig själv vid 100 km/h, men det är väldigt svårt att köra i 250 km/h utan att krocka." Han brukade gilla det, hårda tillslag, distinkta passningar längs marken. Det var det som gjorde att han tids nog kunde välja ur ett stort utbud av bra spelare när han kallade till landslagssamlingar och det var dessa faktorer som gjorde att Argentina välförtjänt vann VM den gången.
I VM -82 var laget oförmöget att upprepa succén från -78. Vad var det som fattades?
Jag tror inte att det var någonting som fattades. Alla de bästa spelarna var på plats, även om vi inte hade samma hunger den gången. Om du ser tillbaka på historien är det väldigt svårt för ett lag att vinna mästerskap efter varandra. Argentina vann -78 och saker ramlade inte på plats -82. Vi vann -86 och spelade därefter klent fram till finalen -90. Det enda lag som kan klara av det är Tyskland.
Hur skulle du beskriva det italienska lag som vann -82?
Italien hade ett bra lag, som skulle stå sig i konkurrensen om man jämförde alla de lag som har vunnit VM. När Italien anlände till Spanien var de hårt ansatta av media och fans. Förbundskaptenen hade varit nära att få sparken och det var därför han sade de berömda orden: "och vad tycker ni nu?" till journalisterna efter att turneringen hade spelats. Men det har hänt många tränare. Zagallo var ett kontroversiellt val 1970, media var emot honom och han spelade med fem spelare som alla var förtjänta av 10:an. 1978 hände samma sak Menotti. Varje tränare har problem eftersom det inte spelar någon roll vilket lag du än väljer faller det inte alla i smaken, och det var det som hände med Italien. Men de hade skickliga spelare som bidrog till att vinna titeln. Det är där skillnaden ligger. Menotti kunde få vara hur organiserad han ville, hade han inte spelarna... som med Bilardo -86: om han inte hade haft Maradona hade de aldrig vunnit, och så har alltid varit fallet i alla lag. Jag spelade med en hel del av dem under min tid i Italien: Oriali, Gentile, Antognoni, Bergomi, Graziani. Jag spelade med en del av dem i Fiorentina och andra i Inter. De förhöll sig alltid trogna till den italienska spelmodellen, med man-mot-man-markering, catenaccio och kontringsattacker, men de hade gett spelare som Antognoni och Tardelli förtroende att styra tempot i matchen och öka farten vid rätt tillfälle. Taktiskt sett hade de viktiga spelare som Scirea, som inte var spektakulära men alltid fanns på rätt plats vid rätt tillfälle.
Och Paolo Rossi? Vad kan du berätta om honom?
Jag har en väldigt nära relation till honom av flera olika skäl. Vi träffas ofta vid olika tillställningar, som galapremiärer och fester. Paolo var en matchvinnare, vilket han visade genom att vinna VM:s skytteliga, och en fulländad motståndare. Han lät sällan en chans förgås. Vi spelade mot honom flera gånger och han var väldigt svårmarkerad, eftersom han ständigt var i rörelse. Vidare var han väldigt snabb och så backades han upp av ett väldigt bra italienskt landslag. Han anklagades för att vara mer mån om sitt utseende än om sina prestationer på planen men motbevisade sina kritiker med sitt fantastiska spel. Italien hade dessutom Zoff i målet, en levande legend såväl på som vid sidan av planen, och Marco Tardelli bland andra. De utgjorde ett mycket starkt lag och stod i slutändan som världsmästare.
Om vi återgår till dina framgångar, vem var professor Echeverria?
Professor Echeverria var lagets fystränare -86 och han ville köpa en lägenhet som kostade 17 000 $. Det var den exakta belöningen som vi skulle få om vi kvalificerade oss för Mexiko-VM -86. Det var därför jag sade till honom: "köp den där lägenheten, vi kvalificerar oss!" Därefter samlade vi ihop och lånade ut depositionsavgiften åt honom, så att han kunde köpa den så snart vi hade kvalificerat oss. När vi så låg under på hemmaplan mot Peru med 2-1 i kvalet var det knäpptyst i omklädningsrummet i halvtid. Vi behövde något som kunde lyfta oss inför den andra halvleken, så jag ställde mig upp, dunkade professorn i ryggen och sade: "oroa dig inte, du kommer fortfarande att köpa den där lägenheten." Och vi lyckades få oavgjort i den matchen, 2-2. Det var så vi kvalade in till VM den gången. Att inte kvalificera sig för VM hade varit ett dråpslag. Nu när jag är tränare själv kan jag lugnt konstatera att ett misslyckande i VM-kvalet sätter sina spår för all framtid. Jag har aldrig ramlat ur eller missat VM, men Argentina spelade långtifrån bra och det låg en negativ aura över hela Estadio Monumental den gången.
Du var i allra högsta grad inblandad i det förlösande kvitteringsmålet som gjorde att Argentina kvalificerade sig. Minns du?
Det tillkom efter en hörna. De rensade bort bollen och jag hann tänka att de skulle straffa oss med en omställning, men Olarticoechea vann tillbaka den och slog en cross med vänsterfoten. Jag störtade in i straffområdet och tog ned den på bröstet. Jag var precis framför mål, lade ned på högerfoten och drog till. Bollen fick en märklig skruv och tog i stolpen innan den började rulla längs mållinjen. Som tur var fanns Gareca på plats och kunde lägga in den.
Alla som var inblandade i den matchen minns hur jobbigt det var att kvalificera sig. Är det jobbigast som spelare eller tränare?
Att spela ett VM skiljer sig helt från att coacha i ett. Som tränare har du så mycket mer ansvar. Jag skulle vilja säga att båda rollerna är viktiga, men inte har någonting gemensamt. Att spela är betydligt mer underhållande, du har betydligt mer ansvar när du är tränare. Låt mig förklara: det handlar om passion. Om du skulle få veta att du bara skulle tjäna en fjärdedel så mycket på ditt fotbollsspelande, eller lika mycket som vilken anställd som helst, skulle vi alla ändå välja att spela. Det är därför det finns en så tydlig skillnad mellan att spela och att coacha för en f d spelare som t ex jag själv, som var så passionerad och alltid satte fotbollen i första rummet. Det är som med din första kärlek, som du aldrig skulle kunna vara otrogen gentemot.
Du var kapten i VM -78. Vad hade den rollen för betydelse inom truppen?
Jag kände aldrig att kaptensrollen pressade mig. I själva verket gjordes valet på ett lättsamt sätt, varför jag inte behövde känna alltför mycket ansvar i och med att jag sprang omkring med bindeln. Menotti hade delat upp laget i grupper om spelare från huvudstaden, från utlandet, ungtuppar, från slättområdena, på ett sätt som aldrig kommer att göras igen. Först var Carrascosa kapten i landslaget, men sedan han hade lämnat laget samlade Menotti oss vid fotbollsförbundet huvudkvarter för en träningsmatch. Vi trodde att vi skulle få varsitt träningsprogram men istället hade han kallat till möte för att utse en ny kapten. Det var då han sade: "det får bli Daniels uppdrag." Jag antar att han fattade beslutet utifrån hur de andra spelarna kände. Jag säger alltid samma sak och jag har lärt det av honom: "dina lagkamrater väljer lagkapten."
Vad skulle du säga var din främsta prestation i VM-turneringen -78?
Jag tror att jag presterade tämligen likvärdigt i alla matcher; jag var inte glimrande i någon match. Jag hade möjlighet att göra ett par mål, men jag försatte mina chanser, som mot Holland, då jag slarvade bort två bra lägen. Men jag tror att jag presterade bäst i uppbyggnadsträningen. Läkaren sade alltid till mig att turneringen började en månad för sent för mig, att jag hade pikat en månad tidigare.
Hur viktiga var supportrarna i den framgången?
Det är alltid mycket bättre att spela hemma. Den fullständiga passionen som finns hos de brasilianska och argentinska fansen är oslagbar. Men du måste vara försiktig, ibland är det faktiskt svårare att vara värdnation. Som -78, då fanns det en del människor som inte trodde på laget. Men i det stora hela trodde folket på oss. Och självfallet fanns det gott om självförtroende i truppen, eftersom Menotti hade sett till att vår rädsla för de européeiska nationerna var borta. Han tog med oss på en resa och lät oss möta tyskarna, holländarna och italienarna, vilket fick oss att förstå att vi kunde matcha dem.
Har resan till stadion under finaldagen en speciell plats i ditt minne?
För mig var det väldigt känslosamt att få se de argentinska fansen uppradade längs hela vägen från träningsanläggningen till Monumental. Alla var ute, alltifrån funktionshindrade till gamla tanter som låg på knä och bad. Sedan var det sången inne på arenan och speakern som piskade upp stämningen. När man kom till Monumental på den tiden var man tvungen att gå i genom invändiga korridorer, och genom fönstren kunde vi känna hur atmosfären byggdes upp. När kommentatorerna berättade om vår ankomst till stadion på radion vrålade publiken: "Argentina mot titeln". Det var sannerligen imponerande och gjorde att vi alla fick gåshud i nacken. När vi sprang ut var vi helt övertygade om att vi skulle vinna.
Hur hade vägen fram till Hollandsmatchen varit? Fanns det några inslag av självförtroende eller rädsla i luften?
När vi hade slagit Peru kände vi oss oslagbara. Jag minns att vi senarelade vår återkomst till Buenos Aires från Rosario, där vi hade spelat matchen, eftersom det var ett sådant oerhört uppbåd som väntade på att få ta emot oss där. Så snart vi hade återkommit till vår träningsanläggning var vi tvungna att hålla fokus, även om Menotti gav oss mycket frihet där. En kväll bad vi om lite vin till maten och vi hade en underbar tid med mycket skratt och skoj. Allt var en del i hans plan om att få oss att inte känna oss stressade. Han sade saker som: "Om vi förlorar så får det vara så. Vi klarade det hela vägen till finalen, inte sant? Vilka hade trott det?" Men vi var fulla av självförtroende vid det laget och sade till varandra att det inte fanns på kartan att vi skulle förlora mot holländarna. Det tog bort all tyngd från våra axlar.
Vad minns du från matchen mot Holland?
Jag tycker att vi kontrollerade matchen och hade de bästa chanserna. Alla minns att holländarna träffade stolpen i slutet, men jag tycker att om man ser till balansen i spelet var vi de rättmätiga segrarna. I förlängningen var vi skoningslösa eftersom vi hade fantastiska spelare. Jag upprepar: Argentina var bättre den dagen.
Hur reagerade Menotti på att det blev förlängning?
Det var första gången någonsin som jag såg honom arg. Han sade till oss: "Vi är 80 000 mot deras elva. Ska ni låta dem vinna?" Det var en rejäl skopa och precis den typ av injektion som ett lag behöver i sådana stunder.
Därefter kom de avgörande målen. Vad minns du av själva slutsignalen? Vilken var den första tanke som for genom ditt huvud?
Jag tänkte på mina föräldrar. Min mor brukade bli väldigt orolig och ville aldrig se när jag spelade, men min far var på plats med El Tucumano Hernandez, den man som hjälpte mig att påbörja min resa mot ett liv som fotbollsproffs. När vi hade avslutat vårt ärevarv och så snart vi var tillbaka i omklädningsrummet kom det en väktare och sade att de skulle ha pokalen. Men jag var inte särskilt sugen på att låna ut den och sade till honom: "varför skulle jag ge dig pokalen med tanke på allt vi har gått igenom för att få den, jag vet ju inte ens vem du är?" Men sedan kom det några killar från den internationella kommittén och sade till mig att jag fick räcka över den.
Du var den förste argentinare som fick lyfta trofén. Hur kändes det?
När de sträcker över pokalen till dig är du helt borta, det är som en orgasm som aldrig vill ta slut. Det låter kanske vulgärt men det är sant. Du måste vara med om det för att kunna förstå. Det är det enda sättet jag kan förklara på. Det är känslan av att fullborda det svåraste av alla uppdrag, något du har arbetat så länge för. När någon frågar dig som barn vad du vill bli när du blir stor och du svarar att du vill spela för Argentina och bli världsmästare. När det sedan blir verklighet måste du nypa dig själv i armen. Jag sade till mig själv: "det finns miljoner av oss i Argentina och jag får vara den utvalde". Det var overkligt.
Är det sant att du inte ens ville lämna ifrån dig pokalen till dina lagkamrater?
Ja, det är sant. Det kändes helt otroligt att få vara där, att få vara den förste argentinaren som fick lyfta pokalen. Jag ville inte låta någon annan ta del av det.
Hur känns det att lyfta den nu igen?
Det gör att man minns tillbaka på allt det som hände. Jag undrar om det inte var så att VM-guldet och att få vara involverad i en av de största stunderna i argentinsk fotbollshistoria var en gåva från Gud. Du kan inte begära mycket mer än så. Förhoppningsvis får jag lyfta den igen någon dag.
Om du såg den utställd på ett galleri som ett konstföremål, vilket utlåtande skulle du göra?
Perfekt!
Källa: Fifa
Wikipedia
Herr Passarella, på vad sätt skiljer sig Fotbolls-VM från övriga internationella turneringar?
Fotbolls-VM är unikt. Ingen annan tävling kan jämföras med den, inte Copa Libertadores, inte de interkontinentala mästerskapen, inte Champions League eller någon annan turnering i Europa eller Sydamerika. VM skiljer sig från dessa på många olika sätt. Alla spelare i världen vill delta och vinna det, och vi hade turen att göra just det. Det finns ingen större utmaning inom fotbollen. Det mest signifikanta med att vinna det, något vi har gjort två gånger, är relationen du etablerar med supportrarna från den stunden och för all framtid. Du är helgonförklarad i deras ögon och den första sak de gör när de ser dig är att visa sin tillgivenhet inför vad du har åstadkommit i VM.
Vad betydde de tre olika VM-turneringarna som du medverkade i för dig?
Var och en av de erfarenheterna var unik. I den första av dem (1978) betydde det en förändrad syn på argentinsk fotboll, för vi hade alltid påstått att vi var bäst utan att någonsin bevisa det. Under Menotti gjorde vi just precis det. Vi uppnådde det genom att lägga ned ännu fler timmar på träningen och genom att förändra hela upplägget; det krävde väldigt hårt arbete. Det är sant att Menotti, sådan han var, aldrig sade till oss att vi skulle bli världsmästare. Han var inte typen som kom med tomma löften, istället fokuserade han på att bygga ett slagkraftigt lag. Under honom tränade vi alla individuellt, var och en på sina specifika detaljer. Han tvingade inte anfallarna att springa tio varv runt planen, istället fokuserade han på precision. Det var hans grej: snabbhet och precision. Det individuella arbete han frammanade ur oss hjälpte oss att förstå att vi hade något som européerna saknade: medfödd teknisk förmåga. De har snabbhet. Alltså ville han hjälpa oss att utveckla vår teknik så att vi kunde använda den när vi kom med fart. Jag minns att han brukade säga att "en bil så gott som kör sig själv vid 100 km/h, men det är väldigt svårt att köra i 250 km/h utan att krocka." Han brukade gilla det, hårda tillslag, distinkta passningar längs marken. Det var det som gjorde att han tids nog kunde välja ur ett stort utbud av bra spelare när han kallade till landslagssamlingar och det var dessa faktorer som gjorde att Argentina välförtjänt vann VM den gången.
I VM -82 var laget oförmöget att upprepa succén från -78. Vad var det som fattades?
Jag tror inte att det var någonting som fattades. Alla de bästa spelarna var på plats, även om vi inte hade samma hunger den gången. Om du ser tillbaka på historien är det väldigt svårt för ett lag att vinna mästerskap efter varandra. Argentina vann -78 och saker ramlade inte på plats -82. Vi vann -86 och spelade därefter klent fram till finalen -90. Det enda lag som kan klara av det är Tyskland.
Hur skulle du beskriva det italienska lag som vann -82?
Italien hade ett bra lag, som skulle stå sig i konkurrensen om man jämförde alla de lag som har vunnit VM. När Italien anlände till Spanien var de hårt ansatta av media och fans. Förbundskaptenen hade varit nära att få sparken och det var därför han sade de berömda orden: "och vad tycker ni nu?" till journalisterna efter att turneringen hade spelats. Men det har hänt många tränare. Zagallo var ett kontroversiellt val 1970, media var emot honom och han spelade med fem spelare som alla var förtjänta av 10:an. 1978 hände samma sak Menotti. Varje tränare har problem eftersom det inte spelar någon roll vilket lag du än väljer faller det inte alla i smaken, och det var det som hände med Italien. Men de hade skickliga spelare som bidrog till att vinna titeln. Det är där skillnaden ligger. Menotti kunde få vara hur organiserad han ville, hade han inte spelarna... som med Bilardo -86: om han inte hade haft Maradona hade de aldrig vunnit, och så har alltid varit fallet i alla lag. Jag spelade med en hel del av dem under min tid i Italien: Oriali, Gentile, Antognoni, Bergomi, Graziani. Jag spelade med en del av dem i Fiorentina och andra i Inter. De förhöll sig alltid trogna till den italienska spelmodellen, med man-mot-man-markering, catenaccio och kontringsattacker, men de hade gett spelare som Antognoni och Tardelli förtroende att styra tempot i matchen och öka farten vid rätt tillfälle. Taktiskt sett hade de viktiga spelare som Scirea, som inte var spektakulära men alltid fanns på rätt plats vid rätt tillfälle.
Och Paolo Rossi? Vad kan du berätta om honom?
Jag har en väldigt nära relation till honom av flera olika skäl. Vi träffas ofta vid olika tillställningar, som galapremiärer och fester. Paolo var en matchvinnare, vilket han visade genom att vinna VM:s skytteliga, och en fulländad motståndare. Han lät sällan en chans förgås. Vi spelade mot honom flera gånger och han var väldigt svårmarkerad, eftersom han ständigt var i rörelse. Vidare var han väldigt snabb och så backades han upp av ett väldigt bra italienskt landslag. Han anklagades för att vara mer mån om sitt utseende än om sina prestationer på planen men motbevisade sina kritiker med sitt fantastiska spel. Italien hade dessutom Zoff i målet, en levande legend såväl på som vid sidan av planen, och Marco Tardelli bland andra. De utgjorde ett mycket starkt lag och stod i slutändan som världsmästare.
Om vi återgår till dina framgångar, vem var professor Echeverria?
Professor Echeverria var lagets fystränare -86 och han ville köpa en lägenhet som kostade 17 000 $. Det var den exakta belöningen som vi skulle få om vi kvalificerade oss för Mexiko-VM -86. Det var därför jag sade till honom: "köp den där lägenheten, vi kvalificerar oss!" Därefter samlade vi ihop och lånade ut depositionsavgiften åt honom, så att han kunde köpa den så snart vi hade kvalificerat oss. När vi så låg under på hemmaplan mot Peru med 2-1 i kvalet var det knäpptyst i omklädningsrummet i halvtid. Vi behövde något som kunde lyfta oss inför den andra halvleken, så jag ställde mig upp, dunkade professorn i ryggen och sade: "oroa dig inte, du kommer fortfarande att köpa den där lägenheten." Och vi lyckades få oavgjort i den matchen, 2-2. Det var så vi kvalade in till VM den gången. Att inte kvalificera sig för VM hade varit ett dråpslag. Nu när jag är tränare själv kan jag lugnt konstatera att ett misslyckande i VM-kvalet sätter sina spår för all framtid. Jag har aldrig ramlat ur eller missat VM, men Argentina spelade långtifrån bra och det låg en negativ aura över hela Estadio Monumental den gången.
Du var i allra högsta grad inblandad i det förlösande kvitteringsmålet som gjorde att Argentina kvalificerade sig. Minns du?
Det tillkom efter en hörna. De rensade bort bollen och jag hann tänka att de skulle straffa oss med en omställning, men Olarticoechea vann tillbaka den och slog en cross med vänsterfoten. Jag störtade in i straffområdet och tog ned den på bröstet. Jag var precis framför mål, lade ned på högerfoten och drog till. Bollen fick en märklig skruv och tog i stolpen innan den började rulla längs mållinjen. Som tur var fanns Gareca på plats och kunde lägga in den.
Alla som var inblandade i den matchen minns hur jobbigt det var att kvalificera sig. Är det jobbigast som spelare eller tränare?
Att spela ett VM skiljer sig helt från att coacha i ett. Som tränare har du så mycket mer ansvar. Jag skulle vilja säga att båda rollerna är viktiga, men inte har någonting gemensamt. Att spela är betydligt mer underhållande, du har betydligt mer ansvar när du är tränare. Låt mig förklara: det handlar om passion. Om du skulle få veta att du bara skulle tjäna en fjärdedel så mycket på ditt fotbollsspelande, eller lika mycket som vilken anställd som helst, skulle vi alla ändå välja att spela. Det är därför det finns en så tydlig skillnad mellan att spela och att coacha för en f d spelare som t ex jag själv, som var så passionerad och alltid satte fotbollen i första rummet. Det är som med din första kärlek, som du aldrig skulle kunna vara otrogen gentemot.
Du var kapten i VM -78. Vad hade den rollen för betydelse inom truppen?
Jag kände aldrig att kaptensrollen pressade mig. I själva verket gjordes valet på ett lättsamt sätt, varför jag inte behövde känna alltför mycket ansvar i och med att jag sprang omkring med bindeln. Menotti hade delat upp laget i grupper om spelare från huvudstaden, från utlandet, ungtuppar, från slättområdena, på ett sätt som aldrig kommer att göras igen. Först var Carrascosa kapten i landslaget, men sedan han hade lämnat laget samlade Menotti oss vid fotbollsförbundet huvudkvarter för en träningsmatch. Vi trodde att vi skulle få varsitt träningsprogram men istället hade han kallat till möte för att utse en ny kapten. Det var då han sade: "det får bli Daniels uppdrag." Jag antar att han fattade beslutet utifrån hur de andra spelarna kände. Jag säger alltid samma sak och jag har lärt det av honom: "dina lagkamrater väljer lagkapten."
Vad skulle du säga var din främsta prestation i VM-turneringen -78?
Jag tror att jag presterade tämligen likvärdigt i alla matcher; jag var inte glimrande i någon match. Jag hade möjlighet att göra ett par mål, men jag försatte mina chanser, som mot Holland, då jag slarvade bort två bra lägen. Men jag tror att jag presterade bäst i uppbyggnadsträningen. Läkaren sade alltid till mig att turneringen började en månad för sent för mig, att jag hade pikat en månad tidigare.
Hur viktiga var supportrarna i den framgången?
Det är alltid mycket bättre att spela hemma. Den fullständiga passionen som finns hos de brasilianska och argentinska fansen är oslagbar. Men du måste vara försiktig, ibland är det faktiskt svårare att vara värdnation. Som -78, då fanns det en del människor som inte trodde på laget. Men i det stora hela trodde folket på oss. Och självfallet fanns det gott om självförtroende i truppen, eftersom Menotti hade sett till att vår rädsla för de européeiska nationerna var borta. Han tog med oss på en resa och lät oss möta tyskarna, holländarna och italienarna, vilket fick oss att förstå att vi kunde matcha dem.
Har resan till stadion under finaldagen en speciell plats i ditt minne?
För mig var det väldigt känslosamt att få se de argentinska fansen uppradade längs hela vägen från träningsanläggningen till Monumental. Alla var ute, alltifrån funktionshindrade till gamla tanter som låg på knä och bad. Sedan var det sången inne på arenan och speakern som piskade upp stämningen. När man kom till Monumental på den tiden var man tvungen att gå i genom invändiga korridorer, och genom fönstren kunde vi känna hur atmosfären byggdes upp. När kommentatorerna berättade om vår ankomst till stadion på radion vrålade publiken: "Argentina mot titeln". Det var sannerligen imponerande och gjorde att vi alla fick gåshud i nacken. När vi sprang ut var vi helt övertygade om att vi skulle vinna.
Hur hade vägen fram till Hollandsmatchen varit? Fanns det några inslag av självförtroende eller rädsla i luften?
När vi hade slagit Peru kände vi oss oslagbara. Jag minns att vi senarelade vår återkomst till Buenos Aires från Rosario, där vi hade spelat matchen, eftersom det var ett sådant oerhört uppbåd som väntade på att få ta emot oss där. Så snart vi hade återkommit till vår träningsanläggning var vi tvungna att hålla fokus, även om Menotti gav oss mycket frihet där. En kväll bad vi om lite vin till maten och vi hade en underbar tid med mycket skratt och skoj. Allt var en del i hans plan om att få oss att inte känna oss stressade. Han sade saker som: "Om vi förlorar så får det vara så. Vi klarade det hela vägen till finalen, inte sant? Vilka hade trott det?" Men vi var fulla av självförtroende vid det laget och sade till varandra att det inte fanns på kartan att vi skulle förlora mot holländarna. Det tog bort all tyngd från våra axlar.
Vad minns du från matchen mot Holland?
Jag tycker att vi kontrollerade matchen och hade de bästa chanserna. Alla minns att holländarna träffade stolpen i slutet, men jag tycker att om man ser till balansen i spelet var vi de rättmätiga segrarna. I förlängningen var vi skoningslösa eftersom vi hade fantastiska spelare. Jag upprepar: Argentina var bättre den dagen.
Hur reagerade Menotti på att det blev förlängning?
Det var första gången någonsin som jag såg honom arg. Han sade till oss: "Vi är 80 000 mot deras elva. Ska ni låta dem vinna?" Det var en rejäl skopa och precis den typ av injektion som ett lag behöver i sådana stunder.
Därefter kom de avgörande målen. Vad minns du av själva slutsignalen? Vilken var den första tanke som for genom ditt huvud?
Jag tänkte på mina föräldrar. Min mor brukade bli väldigt orolig och ville aldrig se när jag spelade, men min far var på plats med El Tucumano Hernandez, den man som hjälpte mig att påbörja min resa mot ett liv som fotbollsproffs. När vi hade avslutat vårt ärevarv och så snart vi var tillbaka i omklädningsrummet kom det en väktare och sade att de skulle ha pokalen. Men jag var inte särskilt sugen på att låna ut den och sade till honom: "varför skulle jag ge dig pokalen med tanke på allt vi har gått igenom för att få den, jag vet ju inte ens vem du är?" Men sedan kom det några killar från den internationella kommittén och sade till mig att jag fick räcka över den.
Du var den förste argentinare som fick lyfta trofén. Hur kändes det?
När de sträcker över pokalen till dig är du helt borta, det är som en orgasm som aldrig vill ta slut. Det låter kanske vulgärt men det är sant. Du måste vara med om det för att kunna förstå. Det är det enda sättet jag kan förklara på. Det är känslan av att fullborda det svåraste av alla uppdrag, något du har arbetat så länge för. När någon frågar dig som barn vad du vill bli när du blir stor och du svarar att du vill spela för Argentina och bli världsmästare. När det sedan blir verklighet måste du nypa dig själv i armen. Jag sade till mig själv: "det finns miljoner av oss i Argentina och jag får vara den utvalde". Det var overkligt.
Är det sant att du inte ens ville lämna ifrån dig pokalen till dina lagkamrater?
Ja, det är sant. Det kändes helt otroligt att få vara där, att få vara den förste argentinaren som fick lyfta pokalen. Jag ville inte låta någon annan ta del av det.
Hur känns det att lyfta den nu igen?
Det gör att man minns tillbaka på allt det som hände. Jag undrar om det inte var så att VM-guldet och att få vara involverad i en av de största stunderna i argentinsk fotbollshistoria var en gåva från Gud. Du kan inte begära mycket mer än så. Förhoppningsvis får jag lyfta den igen någon dag.
Om du såg den utställd på ett galleri som ett konstföremål, vilket utlåtande skulle du göra?
Perfekt!
Källa: Fifa
Wikipedia
