Mama, mama, I keep having nightmares
I barndomshemmet sover inte längre bara lillebror med fästmö, utan också Frank (tänk släktnamn och inte Lampard, Arnesen, Andersson, Dandy eller Lloyd Wright). Frank är resultatet av att lillebror tycker väldigt mycket om sin fästmö. Om Frank kan sägas mycket - inte minst att det är en välartad och vänligt sinnad ung man - till exempel att han vaknar på tider då Grande Grosso-bloggens grundare vanligtvis inte är redo att möta dagen.
I morse ansåg Frank att morgonstund hade guld i mun någon gång efter 7. I morse var julaftons morgon. Då gör man inte high five med sig själv och dricker dagens första kopp kaffe innan 9. Alltså somnades det om. Men, vad händer väl allt som oftast den som somnar om efter ett någorlunda omfattande uppvaknande? Jo, det så klart, han eller hon drömmer förstås helt bisarra drömmar - och kommer ihåg dem när han eller hon vaknar på nytt. Denna morgon utgjorde inget undantag från denna hyggligt vedertagna regel.
Ångest är komplext. Det omfattar allt härifrån till universums slut, men också att drömma att man är verklighetens Indiana Jones, att ens flickvän delar hotellrum med Kristian Huselius eller att man ska begrava en förälder. Morgonens skräckvandring var nu av det något lättsammare slaget, icke desto mindre var kallsvetten omfattande när sömn hade övergått i vakenskap - och Frankrike stod som slutsegrare i nästa sommars VM-slutspel.
Den som är italofil är per automatik inte frankofil. Detta faller på sin egen orimlighet. Ändå är jag den förste att erkänna storheten i France Gall, Gaspar Noé och Le Coq Sportif. I en tid då fotbollen lider allt större brist på riktigt stora profiler går tennisen åt ett annat håll och även om Roger Federer med all rätta utsågs till detta decenniums störste idrottsprofil i dagens AB är Gaël Monfils det skönaste som har hänt sporten sedan Ilie Nastase. Skulle jag ta ut ett lag endast bestående av personliga favoritspelare i dagens världsfotboll vore Philippe Mexès, Abou Diaby och Yoann Gourcuff givna. Mathieu Flamini skulle vara en kandidat för bänken. Problemet är alltså inte att jag rynkar på näsan åt Frankrike. Problemet är mitt förhållande till Les Bleus.
För varje år som går blir min avsmak för det franska landslaget allt mer tilltagande. Från att på allvar - och i brist på annat - ha glatts åt lagets framgångar på hemmaplan under VM -98, har Les Bleus skenat upp på en medaljplats över landslag att genuint förakta och unna misslyckanden på hög. Jag tycker inte ens sämre om Brasilien. Eller Tyskland. Varje gång William Gallas gör mål är en kniv i hjärtat och för varje gång Domenech prioriterar sitt dödgrävarsystem med två defensiva mittfältare på Benzemas bekostnad förtvinar en liten del av min själ.
Höjden av fotbollsrelaterad ångest är med andra ord att bevittna hur det franska landslaget skördar framgångar. Det är utifrån detta perspektiv min dröm måste förstås. Min dröm om Sydafrika-VM 2010 och dess bittra slut.
En dröm är en dröm är en dröm. Den här också. Den har inget med verkligheten att göra och kommer heller inte att få det. Frankrike ställdes nämligen mot Skottland i finalen. Som vi alla vet kan inte Frankrike möta Skottland i VM-finalen om ett halvår. För vilken gång i ordningen - den sjätte för den som undrade - missade nu skottarna ett internationellt mästerskap. Man är inte kvalificerade. Det råkade bara vara ödets och drömmens ironi att ett land nordväst om Calais föll över det utlagda franska krokbenet.
Utgången av den hemska drömmen blev nu att Domenechs svar på Guivarc'h, alltså André-Pierre Gignac, mot alla odds gjorde 1-0. Gråt och tandagnisslan. Heltända skottar, anförda av en tandlös och allt annat än hårfager Christian Dailly, gjorde nu allt för att kvittera den franska ledningen. Ett tröttkört Frankrike, som i gruppspelet hade förnedrats av Diego Forláns Uruguay, fick inget att fungera. Skottarna var överallt. Likt ilskna bin surrade man runt sina motståndare och förvandlade den franska sammanhållningen till Les Misérables. Kvitteringen hängde i luften. Gallas spelade spelet på sina egna villkor och Alou Diarra höll honom hårt i handen. När så tiden håller på att gå ifrån de, som alltid, tappra skottarna får matchen sitt avgörande. En upplösning om möjligt mer uppseendeväckande än vad som var fallet senast Frankrike spelade VM-final. En uppspelt Domenech kunde för en gångs skull andas ut, man hade fått frispark på offensiv planhalva. Medan bollen slungas in mot det skotska straffområdet kan man i högerkanten av bilden se hur den assisterande domaren löper in mot samma del av planen! Craig Gordon går ut och boxar bollen, som i en båge går rakt ut till samme rättsskipare. Var och en som minns Glenn Strömbergs mål mot just Skottland under Italien-VM -90 minns att Glenn möter Schwarz inlägg med en distinkt höger bredsida. 2-0 i denna final sker på samma sätt. Den assisterande placerar den distinkt nere till höger och firar likt Schmeichel under Champions League-finalen -99.
Tio minuter senare räckte en leende Blatter över pokalen till en mycket belåten Henry, som till tonerna av Queens klassiker lyfte den mot den afrikanska julinatten. Dagen efter deltog han i den allmänna franska euforin på Champs-Élyssés och dagen efter det beklagade han sig i L'Équipe: "Det var inte så här vi ville vinna".
The day the football died.
Zita al Forno-recept och andra väsentligheter
Undertecknad har ägnat delar av eftermiddagen åt att dammsuga nätet på allehanda nyheter, historier och parenteser. Något av värde? Jovars, det är klart. Aftonbladet har på riktiga och självklara grunder anmälts till JK, vanligtvis elegante Robert Pirès har visat sig vara bättre på att välja passningsalternativ och löpvägar än sina ord, klassiska nidramsan "CP-Åke är min bror, hela huvet fullt av snor" har tappat i slagkraft, receptet på Tony Sopranos älskade Zita al Forno finns för allmän beskådan, Kings of Conveniences nya fick 7.9 av Pitchfork och - stoppa pressarna! - så har det avslöjats att Grande Grosso-bloggen i något avseende är ett med sin samtid! Life is a rollercoaster, som Ronan Keating skulle uttryckt det.
Avslutningsvis veckans lilla lustighet:
Jochen: - Vilken fotbollsspelare är jag nu: "Vi tackar domaren och Qviding för en bra och välspelad match"?
Jag: - Ingen aning?
Jochen: - Fredrik Söderström nästa år...
Källor: Aftonbladet
Allt om barn
DN
Pitchfork
Fängelserandigt
Lars Nylin har varit i farten igen. Denna gång har han fått för sig att det vore roligt att sätta ihop ett lag av spelare som också var förbrytare, bovar och halvgangstrar. Jag förutsätter att Nylins elva spelar i den gamla damens hemmaställ och presenterar här vad som redan blivit sagt i Aftonbladet, trots att det känns som ännu en ursäkt för att få dra Lee Hughes levnadsöde genom pressarna för trehundratusende gången:
"Många fotbollsstjärnor har haft olika karriärer. En del har vid sidan ägnat sig åt bland annat film och musik. Dessa elva spelare hamnade dock snett någonstans. Sportchansens Lars Nylin presenterar här fotbollens kåkfarare. Här är fängelseelvan:
Bubblare: George Best, Patrick Kluivert, David Ginola, Daniel Mobaeck, Edmundo, Jermaine Pennant, David Roche, Mads Timms, Marlon King.
Målvakt
Rene Higuita
Den säregne colombianske målvakten satt 1993 i fängelse i sju månader sedan han agerat mellanhand i en kidnappning kopplad till landets famösa kokainkarteller. Higuitas kommentar om straffet: "Jag är en fotbollsspelare, jag visste ingenting om lagarna kring kidnappning".
Försvarare
Peter Storey
Den förre Arsenalbacken har det mest omväxlande straffregistret i elvan. Storey har straffats för att ha drivit bordell, för bilstöld, mynttillverkning, sedelförfalskning och för att ha smugglat in porrfilm till England. Det var för Storey ett milt straff när han 1991 fick 28 dagars fängelse för att ha svurit till en parkeringsvakt.
Tony Adams
Tomy Adams var en av horder av fotbollsstjärnor som tror att de är som bäst bakom ratten när de sänkt några dussin pints med "the lads". 1991 placerades Arsenalbacken två månader i Chelmsford Prison efter att ännu en gång ha fällts för fyllekörning.
Jan Mölby
Säsongen 1988/89 gick den danske mittfältaren Mölby ner i Liverpools mittförsvar för att ersätta Alan Hansen. Det blev dock inte så mycket spel eftersom Mölby i oktober fick tre månaders fängelse för rattfylla.
Terry Fenwick
Den förre Tottenham och Queens Park Rangers-backen Fenwick fick 1991 skaka galler i fyra månader efter att han pysslat med fotbollsstjärnors favoritbrott, just det, fyllekörning.
Mittfältare
Jimmie Lawrence
Lawrence gick från ungdomsbrottslighet inklusive fyra års fängelse för väpnat rån – till spel för Leicester City i Premier League och landslagsspel för Jamaica. 2006 berättade han om sin snåriga livsresa i boken From Prison to the Premiership.
Mickey Thomas
Walesaren Thomas, med tre säsonger i Manchester United på meritlistan, fick 1993 18 månader för sedelförfalskning. När rättegången inleddes skämtade Thomas med närvarande journalister: "Är det någon som har växel på en tia, jag behöver ringa?"
Nizar Trabelzi
Fortuna Düsseldorf trodde 1989 att de gjort ett fynd i tunisiern Trabelzi. Men snart insåg klubben att Trabelzis privatliv inte var helt bekymmersfritt. Narkotikabrott följdes så småningom upp av terrorditon; 2001 dömdes han till 10 års fängelse för att på uppdrag av Al Qaida ha planerat att köra en bilbomb in i en belgisk Nato-anläggning.
Ricky Otto
Med bland annat fyra år i fängelse för väpnat rån fick den förre Birmingham-mittfältaren Otto ihop ett tyngre straffregister än vad han uppnådde på planen. Otto arbetar i dag i en organisation som bland annat hjälper unga fotbollsspelare som hamnat snett.
Anfallare
Lee Hughes
Hughes spelade i West Bromwich när han 2004 dömdes till sex års fängelse och tio års förbud att köra bil. Detta sedan han smitit från en dödlig bilkrock som han orsakat. Hughes släpptes tre år senare och hamnade efter spel i Oldham och Blackpool i somras hos Sven-Göran Erikssons Notts County. Hughes debuterade med att göra hattrick.
Duncan Ferguson
Everton-legenden Ferguson blev 1994 den förste brittiske spelaren som dömdes till fängelse efter en incident på planen. Ferguson, då i skotska Rangers, dömdes till sex veckors fängelse efter att skallat Raith Rovers John McStay."
Källa: Sportbladet
Pelés gästabud
Det är inte längsedan demonregissören Emir Kusturica fick se sin Maradona by Kusturica gå upp på duken runtom i världen. I ett försök att porträttera en av 1900-talets största personligheter får tittarna bekanta sig med den politiske Maradona såväl som den andlige och drogliberale Maradona. Den numera argentinske förbundskaptenen får bl a frågan om hur han ser på diskussionen kring huruvida han eller Pelé är den störste som verkat på en fotbollsplan. Han svarar:
– Om jag inte haft mina dåliga vanor hade Pelé varit nummer två. Men han gick och lade sig lockan tio, när jag gick ut.
Idag står att läsa i Aftonbladet att Pelé varit i farten igen. Och det får man ändå ge honom, för att vara en så slätstruken och intetsägande människa förnekar han sig aldrig när Maradonas namn kommer på tal. Kontringen på Diegos senaste statement, som andas respekt, ödmjukhet och självkritik, är följande smörja:
"Legendaren Pelé, 68, har sagt sitt: Alfredo di Stefano, 83, är världens bästa fotbollsspelare genom tiderna. Maradona, 48? Han får en sågning i stället.
– Enda gången han gjorde ett viktigt mål med huvudet visade det sig vara med handen, säger Pelé.
Frågan om vem som är världens bäste fotbollsspelare någonsin är en evig debatt. Pelé – han som av många anses vara den bästa – har sitt val.
– Folk snackar om Pelé och Diego Maradona, men för mig är Alfredo di Stefano den bäste, säger Pelé till Sport.
– Maradona var en fantastisk spelare, men kunde inte skjuta med höger fot och inte nicka."
Det finns en vanföreställning i fotbollsvärlden och inte minst i Sverige om att Brasilien spelar den vackraste fotbollen och alltid kommer till start i de stora turneringarna med de skönaste och mest sympatiska lirarna. Man får lära sig att Socrates och Falcao var pudelkloka, underhållande gentlemän. Att det var synd om Garrincha som var hjulbent. Att Roberto Carlos är den finaste lille snidare till vänsterback som sett dagens ljus. Spelar liksom ingen roll vilka intryck man själv har fått och vilka bilder man själv har skapat sig. Detta är sanningar. Att ifrågasätta dem är ungefär lika klokt som att uttala sig negativt om Astrid Lindgren eller påstå att jorden är platt. Det är därför man förväntas ta Pelés ord för sanning. Det är så det ligger till. Den eviga diskussionen har varit helt i onödan! Den gästvänlige Pelé vill förstås inte sätta sig själv i centrum - även om det är just, precis och exakt det han mellan raderna visst det vill - och för därför tredje part på tal. Patetiskt! Genomskinligt! Ynkligt!
Maradona? Vem då? "En fantastisk spelare", men tydligen saknade han hela registret. Man kan alltså inte vara världens bäste utan att samtidigt ha Kloses huvudspel och Arsjavins förmåga att skjuta lika bra med båda fötterna. Tack, Edison Arantes do Nascimento! Då vet vi vilka kriterier vi ska gå efter. Men säg, varför nämns då ditt namn i sammanhanget?
Källa: Sportbladet
Inför helgens derby i Manchester
Det blir mycket England idag. För andra inlägget i rad ber jag att få göra en återkoppling till vad som publicerats i Aftonbladet innevarande dag. Det annalkande derbyt i staden som fostrade och tog livet av Ian Curtis uppmärksammas genom att man rankat vilka spelare som spelat för båda lagen, med helt olika utgång. Det är en obegriplig och dåligt genomarbetad lista, det är det verkligen, men om inte annat blir man påmind om Bermudas store son, Shaun Goater, och sådana tillfällen får man inte låta gå i stöpet! Alla anledningar att uppmärksamma Steve Galloways look-a-like är bra anledningar.
"Manchester står stilla i väntan på derbyt mellan United och City på Old Trafford. Sportchansen tar tillfället i akt att presentera stjärnorna som har representerat båda lagen – men som bara lyckades i ett av dem. Här är resultatet:
Andrew "Andy" Cole
Postition: Anfallare
Spelade i United: 1995–2001.
Spelade i City: 2005–2006.
Kommentar: Andy Cole värvades till Manchester United av Sir Alex Ferguson. Övergången blev en succé där Cole smällde in hela 93 mål på 195 matcher. Fyra år efter tiden i United var han tillbaka i Manchester, fast nu hos rivalen City. Där hann Cole med nio mål på 22 matcher, förvisso ett bra facit, men inte tillräckligt om man jämför med den makalösa succén i United. Dessutom satte en skada på våren stopp för hans framfart i City.
Tony Coton
Position: Målvakt.
Spelade i City: 1990–1996.
Spelade i United: 1996.
Kommentar: Han nådde aldrig fram som förstemålvakt i det engelska landslaget, han fick nöja sig med en B-landskamp för England. Han gjorde 163 matcher för Manchester City som obestridd förstemålvakt. 1996 kom så bomben. Coton värvades över till ärkerivalen Manchester United, för dåtidens största övergångssumma klubbarna emellan, £500 000. Till City-fansens stora glädje gjorde dock Coton inte en enda A-lagsmatch för United. Sex månader efter övergången lämnade han United för Sunderland.
Ryan Giggs
Position: Mittfältare.
Spelade i City: 1985–1987.
Spelade i United: 1991–.
Kommentar: Som tolvåring värvades Giggs till Manchester Citys ungdomsakademi. Under sina två år i klubben visade mittfältaren sin kapacitet, men inte tillräckligt för att de verkligen skulle vilja behålla honom. Den 29 november 1987, på Giggs 14-årsdag, dök Sir Alex Ferguson upp utanför hans hus tillsammans med Uniteds scout Joe Brown. De lyckades övertala den talangfulle walesarna att skriva på för klubben. Resten är historia...
Shaun Goater
Position: Anfallare.
Spelade i United: 1988–1989.
Spelade i City: 1998–2003.
Kommentar: I Manchester United ratades den Bermuda-födde anfallaren redan 1989, utan en enda A-lagsmatch. I Manchester City är han numera en legend. Säsongen 1999/2000 blev han vald till klubbens bäste spelare efter att ha gjort 29 mål. Den 21 juni blev även kallad "Shaun Goater-Day" hemma på Bermuda. 2002/2003 var en säsong då Goater mest fick agera inhoppare, men ändå säsongen som han är mest ihågkommen för hos City-supportrarna. På hösten gjorde han sitt 100:e mål för klubben mot Manchester United, som om inte det var nog, nätade han även i returmatchen i februari. Han var då den som gjorde det snabbaste målet som en avbytare lyckats med i Premier League. Målet kom bara nio sekunder efter att Goater beträtt planen.
Andrei Kanchelskis
Position: Mittfältare.
Spelade i United: 1991–1995.
Spelade i City: 2001 (lån).
Kommentar: Kanchelskis tillbringade fyra säsonger hos Manchester United där det blev 28 mål på 123 matcher. Men efter det gick karriären sakta neråt och när han 2001 blev utlånad till Manchester City från Glasgow Rangers gjorde ryssen en slät figur. Tio matcher och noll mål blev hans blygsamma facit."
Källa: Sportbladet
Englands 50 sämsta landslagsmän - någonsin
Daily Mail har bedrivit tråkningskampanjer och upprättat mobbningslistor vid ett par tillfällen i sommar. Nu under tidighösten publicerade man listan över de 50 sämsta spelarna som någonsin fått chansen att dra på sig den engelska landslagströjan. Elakt? Ja. Underhållande? Det också.
Listan har nu sett dagens ljus på Aftonbladet och detta är vad man kan läsa där:
50) Tony Cottee
(7 landskamper, 1986-1989)
49) Gary Birtles
(3 landskamper, 1980)
48) Jeff Blockley
(1 landskamp, 1972)
47) Alan Smith
(13 landskamper, 1988-1992)
46) Colin Cooper
(2 landskamper, 1995)
45) David Hirst
(3 landskamper, 1991-1992)
44) David Bardsley
(2 landskamper, 1992-1993)
43) Joe Corrigan
(9 landskamper, 1976-1982)
42) Mike Pejic
(4 landskamper - 1974)
41) Michael Gray
(3 landskamper - 1999)
40) Richard Wright
(2 landskamper, 2001-2002)
39) David Bentley
(7 landskamper, 2007-2008)
38) Dave Beasant
(2 landskamper, 1989)
37) Luther Blissett
(14 landskamper, 1982-1984)
36) Gary Bailey
(2 landskamper, 1985)
35) Danny Mills
(19 landskamper, 2001-2004)
34) Paul Robinson
(41 landskamper, 2003-2009)
33) Alan Smith
(19 landskamper, 2001-2007)
32) Dion Dublin
(4 landskamper, 1998)
31) Lee Bowyer
(1 landskamper, 2002)
30) Earl Barrett
(3 landskamper, 1991-1993)
29) Paul Konchesky
(2 landskamper, 2003-2005)
28) James Beattie
(5 landskamper, 2003)
27) Tony Daley
(7 landskamper, 1991-1992)
26) Steve Bould
(2 landskamper, 1994)
25) Mel Sterland
(1 landskamp, 1988)
24) Larry Lloyd
(4 landskamper, 1971-1980)
23) Anthony Gardner
(1 landskamp, 2004)
22) Joey Barton
(1 landskamp, 2007)
21) Mike Duxbury
(10 landskamper, 1983-1984)
20) David Unsworth
(1 landskamp, 1995)
19) Steve Bull
(13 landskamper, 1989-1990)
18) Chris Powell
(5 landskamper, 2001-2002)
17) Michael Ball
(1 landskamp, 2001)
16) Neil Ruddock
(1 landskamp, 1994)
15) Andy Sinton
(12 landskamper, 1991-1993)
14) Brian Deane
(3 landskamper, 1991-1992)
13) Scott Carson
(3 landskamper, 2007-2008)
12) Andy Gray
(1 landskamp, 1991)
11) David White
(1 landskamp, 1992)
10) Keith Curle
(3 landskamper, 1992)
9) Stuart Ripley
(2 landskamper, 1993-1997)
8) Steve Guppy
(1 landskamp, 1999)
7) John Fashanu
(2 landskamper, 1989)
6) Francis Jeffers
(1 landskamp, 2003)
5) Geoff Thomas
(9 landskamper, 1991-1992)
4) David Nugent
(1 landskamp, 2007)
3) Seth Johnson
(1 landskamp, 2000)
2) Carlton Palmer
(18 landskamper, 1992-1993)
1) Michael Ricketts
(1 landskamp, 2002)
Kritik gentemot detta? Finns massor, men framför allt att alldeles för många spelare på listan har alldeles för få landskamper på CV:t för att man ska kunna ta den på större allvar. Flera av spelarna på topp 10 döms inte utifrån att man underpresterade i landslaget, utan för att man hade misslyckade karriärer i Premier League [läs: Francis Jeffers, David Nugent och Seth Johnson]. Vidare undrar jag var Paul Ince och David Seaman tagit vägen? Glömde man hastigt och mindre lustigt dessa kompletta klåpare, eller finns det människor som på fullt allvar har respekt för vad dessa båda herrar uträttade i landslagströjan? För övrigt anser jag att Chris Powell inte borde ha varit med på listan.
Källor: Sportbladet
Daily Mail
2000-talets bästa Roma-elva
På Svenska Fans har Andreas Helmersson på Romaredaktionen under dagen presenterat en synnerligen underhållande artikel på temat vilka spelare som inryms i huvudstadslagets främsta elva under 2000-talet. Kanske inte en tillfällighet att man som romanista nuförtiden hellre ägnar gårdagen en tanke, än läser tabellen. För ja, Roma är sist. På två matcher har man 0 p. och målskillnaden -3. Som om eländet inte vore nog ligger lillebror Lazio där uppe. På lika många matcher har man maximala 6 p. och +2 i målskillnad. Det är lätt att hålla sig för skratt om man heter Marcus Birro, oavsett man sneglar på den allsvenska tabellen eller ligornas liga, alltså.
I vilket fall, detta är vad som framlagts på Svenska Fans (och ja, stilla dig, käre läsare, Damiano Tommasi ingår i tränarens planer):
"AS Roma senaste år har såväl slutat med underbara scudetton som misslyckade säsonger när nedflyttning kommit på tal. Vi tittar nu tillbaka i tiden och tar ut de elva spelare som tillsammans bildar 2000-talets bästa Roma-elva.
Vi väljer att formera vårt lag enligt en 3-4-3-uppställning som består av en målvakt, tre centrala försvarare, två renodlade innermittfältare, två kantspringare, en trequartista samt två anfallare. Till sist tar vi ut den tränare vi anser tagit hand om laget på bästa sätt, samt tre stycken spelare som vi anser vara värda en plats på bänk, redo på bänk, redo för inhopp.
Detta är tänkt att vara en artikel som andas hjärta och stolthet, något som vi ser alltför sällan i dagens AS Roma.
Målvakt: Francesco "Batman" Antonioli
I AS Roma mellan 1999 och 2003, spelade totalt 103 matcher för klubben.
Förmodligen den svagaste posten i denna elva men Roma har aldrig hittat den där riktigt stabila sista utposten de senaste säsongerna. Visst börjar Doni bli allt mer accepterad som en av de mest lyckade värvningarna under detta decennium men han rubbar inte "Batman" som trots allt vaktade buren när senaste scudetton, 00/01, spelades hem. Gör man det är man för alltid en legend i alla gulröda fans hjärtan. Är för övrigt en Milan-produkt som spelat över 100-talet matcher för såväl Bologna som Sampdoria.
Back: Christian "Il Grinta" Panucci
I AS Roma mellan 2001 och 2009, spelade totalt 311 matcher och gjorde 29 mål för klubben.
En av fotbollshistoriens mest stabila backar som representerat flera storklubbar runt om i Europa. Kom dock i början av 2000-talet till Roma där han stannade och blev en levande legend. Med framför allt ett väldigt bra huvudspel har han under åren blivit den försvarare som gjort flest mål genom tiderna i Roma. Lämnade huvudstaden något snöpligt efter säsongen 08/09 efter bråk med såväl tränare som ledning men försvarades trots det av fansen. En legend.
Mittback: Nascimento "Pluto" Aldair
I AS Roma mellan 1990 och 2003, spelade totalt 415 matcher och gjorde 20 mål för klubben.
En av de absolut största spelare genom tiderna i föreningen, och garanterat den främste utländska spelare som någonsin dragit på sig en Romatröja, vilket Aldair gjorde närmare 415 gånger. Fick under sina tretton år i klubben vara med och lyfta scudetton vilket gjorde brassen till om möjligt, än mera älskad. Har fått sin tröja nummer 6 pensionerad vilket betyder att ingen annan spelare får bära det, i Roma-fans ögon, magiska numret.
Back: Philippe "Le Laurent Blond" Mexès
I AS Roma från 2004, har spelat cirka 150 matcher och gjort 9 mål för klubben.
Hans övergång till Roma kostade klubben över ett års uteslutning från transfermarknaden, ett tufft straff då men med facit i hand förmodligen väl värt det. Har vuxit från att varit en stor talang till stabil ledargestalt i mittförsvaret. Få spelare men utländsk härkomst visar sådant hjärta för klubben som Mexès, ibland undrar man om han inte innerst inne har romerskt blod i ådrorna. Kommer förhoppningsvis vara Roma trogen lång tid framöver och ses redan nu av fansen som framtidens Aldair.
Högerkant: Marcos "Il Pendolino" Cafú
I AS Roma mellan 1997 och 2003, spelade totalt 163 matcher och gjorde 5 mål för klubben.
Efter sina makalösa ruscher längst högerkanten så fick han smeknamnet "Il Pendolino". Cafu som för många är känd som Milanspelare hade dock ett stort hjärta för huvudstadslaget, ett lag som han både gjort såväl fler matcher som mål för. Var en viktig och självklar del av det lag 00/01 som under Fabio Capello spelade hem scudetton till Rom. Uttalade sig för knappa två år sedan att han då grämde sig över att Milan hade möjligheten att lottas mot "sitt" Roma i Champions League. En spelare med stort hjärta som utan tvekan kan kandidera som Romas bästa högerspelare genom tiderna.
Innermitt: Daniele "Mozart" De Rossi
I AS Roma från 2000, har spelat cirka 200 matcher och gjort 21 mål för klubben.
Är på god väg att bli en av de absolut mest legendariska spelare som någonsin representerat Roma. Romaren som är son till ungdomstränaren Alberto De Rossi har sedan unga år alltid utmärkt sig på sin mittfältsposition. Utsedd som "Capitano Futuro" den dagen Francesco Totti tackar för sig. Även om De Rossi varit med oss i en evighet har han många år kvar i den absoluta världseliten, och lita på att under alla dessa år kommer Daniele bära en gulröd tröja.
Innermitt: Damiano "L'Amina Candida" Tommasi
I AS Roma mellan 1996 och 2006, spelade totalt 262 matcher och gjorde 14 mål för klubben.
Defensiv mittfältare som under sina år vuxit till en levande legend bland Roma-fansen. Gick från hjältestatus till gudabenådad när han säsongen 2004 själv föreslog ett kontrakt som gav honom en minimilön på cirka 15 000 kronor per månad. Har på senare år representerat flera andra klubbar, samtliga utanför Italiens gränser, allt för att, enligt honom själv, respektera Roma.
Vänsterkant: Vincent "Monsieur" Candela
I AS Roma mellan 1997 och 2005, spelade totalt 210 matcher och gjorde 15 mål för klubben.
Ytterligare en fransos med stort bultande hjärta för denna klubb. Spenderade hela åtta säsonger i Roma och var en viktig del i laget som hämtade hem senaste scudetton. Blev av Capello omskolad från försvarare till mittfältare på sin vänsterflank. Det spelades en avskedsmatch så sent som våren 2009 på Olimpico för att hylla "Monsieur". Scudettolaget från 00/01 mötte det franska landslag som vann VM -98 i vad som kallades "Au Revoir Candela".
Trequartista: Francesco "Il Bimbo D'Oro" Totti
I AS Roma från 1989, har spelat cirka 420 matcher och gjort 179 mål för klubben.
En spelare och levande legend som inte behöver någon närmare presentation. Romas största spelare genom tiderna som nu har tillbringat hela 20 år i klubben. Har både rekordet för antal spelade matcher samt gjorda mål i sin älskade barndomsklubb. Kommer säkerligen långt efter sin aktiva karriär inneha en viktig roll i Romas organisation. En spelare som Totti får man uppleva vart hundrade år, vi får vara glada över att ha skådat hans resa genom livet.
Högeranfallare: Gabriel "Il Re Leone" Batistuta
I AS Roma mellan 2000 och 2003, spelade totalt 63 matcher och gjorde 30 mål för klubben.
Köptes till Roma för stora pengar för att göra mål, vilket även funkade. "Batigol" var en av de absolut viktigaste spelarna i Capellos lagbygge som spelade hem scudetton, hans målsnitt säger en del om det. Efter hans fantastiska debutsäsong i vilken han svarade för 20 mål på 28 matcher sviktade hans form något de kommande åren. Efter en utlåning till Inter lämnade sedan "Lejonkungen" Italien för gott.
Vänsteranfallare: Vincenzo "Top Gun" Montella
I AS Roma mellan 1999 och 2009, spelade totalt 215 matcher och gjorde 94 mål för klubben.
Kom till Roma strax före scudetton och stannade i tio säsonger, sånär på säsongen 07/08 då han var utlånad. Efter hans fyra mål i det klassiska 5-1-derbyt mot Lazio kommer han för evigt vara älskad av fansen. Även om han inte hade någon given startplats under scudettosäsongen så stod han för många mål, och troligen det viktigaste i och med hans sena 2-2-kvittering borta mot Juventus i de sista omgångarna. En legend som tackat för sig och tagit över träningssysslan i ett av Romas ungdomslag.
Tränare: Fabio "Don Fabio" Capello
I AS Roma mellan 1999 och 2004, coachade under 170 matcher med 89 vinster, 52 oavgjorda och 29 förluster som resultat.
Fabio Capello skrev sommaren 1999 på för Roma efter att under knappa året arbetat som kommentator åt italienska Rai. Efter en mindre första lyckad säsong tog Capello sitt Roma till klubbens första scudetto sedan säsongen 82/83. Efter succéåret coachade han även laget till två fina andraplatser och trots den avslutade flykten till Juventus sommaren 2004 får vi lov att alltid tacka "Don Fabio" för var han gjorde i klubben.
Mittback: Walter "The Wall" Samuel
I AS Roma mellan 2000 och 2004, spelade totalt 122 matcher och gjorde 9 mål för klubben.
Att han köptes för 20 miljoner € från argentinska Boca Juniors och senare såldes ännu dyrare till Real Madrid säger en del om kapaciteten hos "The Wall". Trots det faktum att hans hjältestatus minskade efter en del klubbyten, bland annat till hans nuvarande arbetsgivare Inter, så går det inte att bortse från det faktum att Samuel var en stor spelare för Roma. Trots allt har han aldrig presterat så bra någonstans som i Capellos gulröda mittförsvar. Spelade som mellersta mittback när scudetton spelades hem 00/01 i sista matchen mot Parma.
Anfallare: Marco "Super-Marco" Delvecchio
I AS Roma mellan 1995 och 2005, spelade totalt 231 matcher och gjorde 62 mål för klubben.
En spelare som representerat hela sju klubbar i sin karriär men trots det hunnit representerat Roma i tio raka säsonger. Är utan tvekan den stora derbykungen då han är bästa målskytt någonsin i dessa matcher mellan Roma och Lazio. Har under hela säsonger tränat flitigt på Trigoria utan att ha fått någon som helst speltid, något som än mer höjt hans popularitet bland fansen. Blev rejält hyllad när han under sin tid som spelare i Ascoli åkte till Rom och ställde sig i Curva Sud under ett derby.
Anfallare: Antonio "Peter Pan" Cassano
I AS Roma mellan 2001 och 2006, spelade totalt 118 matcher och gjorde 39 mål för klubben.
Kom till klubben som 19-åring som en av Romas dyraste värvningar någonsin. Hans heta temperament som alltför ofta ledde till "Cassanata" gjorde att situationen till slut var ohållbar. Var god vän med Totti, men när kaptenen vände Bari-sonen ryggen försvann den liksom tecknade Peter Pan så omogne spelare till Real Madrid för en struntsumma i jämförelse med inköpspriset. Kunde ha blivit en riktigt stor spelare i Roma, men lämnade istället hatad som få.
2000-talets bästa Roma-elva:
"
Källa: Svenska Fans
Fotbollshistoriens mest bisarra ögonblick
Lars Nylin har varit i farten igen. Denna gång har den frilansande listmakaren fått för sig att det är en god idé att lista besynnerliga händelser inom fotbollens vackra värld. Och ja, han har helt rätt i att det är en lista som måste göras. Dessvärre innehåller Nylins lista - precis som vanligt - saker att höja på ögonbrynen åt. Exempelvis saknas Tysklands tilldömda straff i VM-finalen -90, då Völler slängde sig marginellt mindre teatraliskt än vad Klinsmann redan hade gjort i samma match. Egentligen kunde listan bestå enbart av händelser från VM -90: Pumpidos ingripande vid Omam Biyicks mål i öppningsmatchen, Caniggias hands på mittplan i semifinalen mot hemmanationen, alla de tyska filmningarna, Rolles försvarsarbete som ledde fram till straff mot Skottland, Higuitas dribblingsförsök som sänkte det egna laget i åttondelen mot Kamerun och inte minst Maradonas egenhet att slå en straff i en VM-semi på precis samma obegripliga och genomusla sätt som han redan hade gjort mot juggarna. För att inte glömma den svenska domarinsatsen i samma mästerskap. Apropå domare saknas även Graham Polls idiotinsats från VM i Tyskland för tre år sedan, då han ju tilldelade Simunic inte mindre än 3 (!) gula kort, innan han visade samme kroat av banan.
I vilket fall, här är listan:
Bubblare: Eric Cantonas kung fu-spark och presskonferens 1994, Maradonas "Guds hand" 1996, Lee Bowyer vs Kieron Dyer 2005, Diana Ross "avspark" inför VM 1994, dansken som gav Sverige 0-3 i EM-kvalet 2007.
10. Skorpionen
En trist vänskapslandskamp mellan England och Colombia 1995 födde fotbollshistoriens mest bisarra målvaktsräddning. Det sägs att målvakter är udda. Colombias René Higuita ändrade knappast på den bilden under sin karriär och knappast den kvällen på Wembley. Engelsmännens Jamie Redknapp sköt från 25 meter mot en långt utplacerad Higuita. Den senare löste sin felplacering genom att göra sin patenterade "skorpionspark", en halv saltomortal med hälarna upp över huvudet. Varefter bollen "hälades" bort från det farliga området. Alla sätt är bra utom de usla.
9. Målet som aldrig var
1994 spelade ett nedflyttningshotat Nürnberg en ödesmatch i Bundesliga mot Bayern München. Efter en hörna nickade Bayerns Thomas Helmer klart och tydligt utanför. Tyckte alla 63 000 på Olympiastadion utom linjemannen Jörg Jablonski som signalerade för mål. Domaren Hans-Joachim Osmers, själv skymd, trodde på sin assisterande domare. Han dömde ett "mål" som blev matchens enda. Förbundets man på plats meddelade omedelbart efter slutsignalen att det skulle bli omspel. Omspelet vann Bayern med 5-0. En förlust som skickade Nürnberg ur ligan på sämre målskillnad.
8. Schumachers slakt
Fotbollshistoriens värsta domarblunder. Holländaren Charles Corver var bara tio meter från situationen, och med fri sikt, när Tysklands målvakt Harald Schumacher vid VM 1982 gjorde en bulldozer mot fransmannen Patrick Battiston. Den sistnämnde låg ett slag medvetslös, fick ett skadat käkben och tappade två tänder. Följden blev för Schumacher? Han tilldömes inspark.
7. Den 12:e spelaren
Att vara bollkalle och komma nära stjärnorna är en dröm för många små spelare. Men få fantiserar om att göra mål i matchen man assisterar. Undantaget är bollkallen vid en match mellan Atletico Sorocaba och Santacruzense i Brasilien 2006. I slutskedet sköt Santacruzenses anfallare Samuel klart utanför. Bollkallen fiskade upp bollen i skyddsnätet bakom målet. Men därefter gick det helt fel rätt snett. Bollkallen skyfflade in bollen i nätet. Domaren hade missat avslutet och såg plötsligt att bollen låg i buren. Följden blev till allas häpnad en målsignal. Matchen spelades sedan om, men det hjälpte inte domaren och linjedomaren, som båda stängdes av.
6. Fotbollsproffs är ett hundjobb
Det kan vara tufft att vara fotbollsspelare. Skadeeländet kan stoppa en karriär när man minst anar det. 1970 avslutades Chic Brodies aktiva spel sedan Brentfords målvakt krockat med en hund som sprang in på planen. Då var det betydligt mer humor i hundjobbet under VM 1962. Englands Jimmy Greaves var den gången den som satte stopp för en fyrbent gäst. När Greaves lyfte bort hunden från planen tackade den med att lätta blåsan mot Greaves tröja. Brassarnas stjärna Garrincha tyckte scenen var så festlig att han senare tog med sig hunden hem.
5. Den 12:e spelaren (2)
Den fotbollsfantast finns inte som inte någon gång fantiserat om hur det skulle vara att vandra in med sitt favoritlag till en stormatch. Engelsmannen Karl Power gjorde i april 2001 verklighet av sin dröm. Han krånglade sig förbi säkerhetskontrollerna på Münchens Olympiastadion och vandrade in på planen med sitt favoritlag Manchester United. När laget skulle fotograferas upptäcktes Power av Unitedspelaren Gary Neville. "Håll käften, det här gör jag för Eric!", väste då Power med hänsyftning till förre United-spelaren Cantona.
4. Skjut för livet
Zaire blev i VM 1974 det första landet från svarta Afrika att spela VM. Men resultaten blev sisådär. Hemma i Kinshasa tyckte man att siffror som 0-9 (mot Jugoslavien) var förskräckliga. Landets ledare Mobutu Sese Seko meddelade spelarna att förlorade de den sista matchen med fyra mål eller fler skulle straffen bli kärva. Brasilien hade i slutet av den sista gruppmatchen ledningen med 3-0 och fick en farlig frispark. Försvararen Mwepu Ilunga tog konsekvensen av läget. När brassen Jairzinho stod beredd att skjuta frisparken rusade Ilunga helt enkelt fram och tjongade bort bollen så långt han kunde. Brassarna var häpna. TV-kommentatorer fnissade förvånat. Ilunga fick gult kort. Men vad gjorde det, Jair hade blivit så konfunderad att han missade. Strax efter slutade matchen 3-0. Zairespelarna kunde åka hem med sina huvuden högt. Eller åtminstone med dem i behåll.
3. Den 12:e spelaren (3)
Läktarexperter och gnällbänkar. Överallt finns de självutnämnda fotbollsgurur som tror sig bättre skickade än det egna lagets tränare och spelare. West Ham-supportern Steve Davies är en av få provokatörer som fått chansen att visa sin kapacitet. 27-årige Davies hade 1994 tillbringat merparten av första halvlek av försäsongsmatchen West Ham-Oxford med att spy galla över West Ham-anfallaren Lee Chapman. Efter paus tröttnade West Hams assisterande tränare, en viss Harry Redknapp, och ropade till den tufft tatuerade Davies: "Här har du en tröja, du får tio minuter på dig att visa att du är så jävla mycket bättre, bloke!" Davies inte bara bytte om och gjorde entré på planen. Han gjorde även mål.
2. Krig och fotboll
I krig och fotboll är allt tillåtet. Det tyckte den chilenske målvakten Roberto Rojas då Brasilien 1989 i en avgörande kvalmatch höll på att spela bort Chile från VM 1990. När en fyrverkerisalva briserade nära Rojas slet denne fram ett rakblad och skar sig blodig medan han skrek ut sin frustrerade smärta. Men det blev inte omspel som Rojas hoppats. I stället blev Chile diskvalificerade från även det nästkommande världsmästerskapet, det 1994. Rojas blev avstängd på livstid, något som dock hävdes år 2001, när Rojas var 44 år. Den kvinnliga supportern som kastat fyrverkeripjäsen vek senare ut sig i Playboy. Olika faller livets smällare.
1. Shejken and stirred
Alltför många av oss har varit med om att en förälder kliver in på planen och lägger sig i ett domslut under en pojk- eller flicklagsmatch. 1982 hände något i den stilen i spanska Valladolid. Men denna gång handlade det om en VM-match. När Frankrike gjorde 4-1 mot Kuwait tröttnade Kuwaits förbundsbas, shejken Fahid Al-Ahmad Al-Sabah. Denne stred allsmäktigt in på planen och meddelade sitt krav: han tänkte inte lämna gräsmattan innan målet var bortdömt. Bisarrt nog gick den sovjetiske domaren Miroslav Stupar med på kravet. Och det utan att Fahid ens behövde vifta med shejk-häftet. Straffet blev att Stupar förlorade sin internationella licens.
Källa: Sportbladet
Premiärkollapser
10. 1999 Aberdeen - Celtic 0-5
Med tom kassakista sökte sig Aberdeen 1999 för första gången utomlands för att kunna anställa en hyfsat meriterad tränare. Dansken Ebbe Skovdahl fick inte en dålig start på sin sejour i klubben. Starten var vidrig. I hemmapremiären mot Celtic gjorde en viss Henrik Larsson 0-1 efter fyra minuter. Redan innan paus stod det 0-4. "The Dons" hade så långt inte ens varit statister. Men Skovdahl gjorde senare ett imponerande jobb med en usel reatrupp. Man nådde finalen (men förlorade) i båda cuperna och höll sg kvar i ligan efter playoff. Säsongen efter blev Aberdeen fyra och Skovdahl sågs som en smärre hjälte.
9. 2000 Villarreal - Rayo Vallecano 1-5
1998 gjorde Villarreal sin första säsong i La Liga. I premiären utklassades man av Real Madrid, 4-1 var faktiskt smickrande siffror. Tyvärr hade man skaffat sig en otrevlig vana. När klubben år 2000 återvände till högsta serien blev det ännu en gång deppiga premiärsiffror mot en klubb från huvudstaden - denna gång uppstickaren Rayo. Trevligt nog för fans av "de gula ubåtarna" blev man några säsonger senare en mycket stabilare klubb.
8. 2001 Feyenoord - Sparta 5-0
Stryk med fem mål i premiären är aldrig kul. Om motståndaren dessutom är storebror Feyenoord innebär sådana sifferor att säsongen liksom är lite sabbad redan från start. Mycket riktigt; Sparta åkte på våren ur Eredivisie.
7. 2006 AZ, Alkmaar - NAC-Breda 8-1
Premiären på nya DSB-stadion blev en klang-och jubelhistoria i tulpanstaden Alkmaar. Sanslösa 8-1 efter bland annat hattrick av tysken Cziommer. Desto större var eländet för NAC. Men tränare Ernie Brandts fick faktiskt stanna. Och inte nog med det. Killen som i en VM-match 1978 gjorde både mål och självmål mot Italien tog säsongen därpå NAC till en imponerande tredje plats. Belöningen? Han fick kicken då i stället.
6. 2001 Rennes - Auxerre 0-5
Det var hösten 2001 ingen lätt match för Christian Gourcuff att ersätta Paul le Guen. Den senare var tränaren som med ständiga scoutingfynd gjort Stade Rennes till ett potentiellt topplag i Ligue 1. Premiären hemma mot Auxerre med fyramålsskytten Djibril Cissé gjorde inte att arbetsron ökade för Gourcuff. Sedan Rennes till sist "bara" blivit 12:a fick Gourcuff silkessnöret redan efter en säsong trots att kontraktet med klubbmagnaten Francois Pianult sa fyra.
5. 2007 de Graafschap - Ajax 1-8
Klaas-Jan Huntelaar åkte hem till sin hemtrakt i östra Holland och satte fyra mål. Svensken Kennedy Bakircioglu var en av de som kompletterade målskyttet under en hemsk premiärsöndag för de Graafschap. Men de Graafschap, "landskapet", blev inte förstörda, bara skakade. De hankade sig till sist kvar efter play-off. Tyvärr för anhängarna av de blåvita gick det sämre när de ett år senare åter försatte sig i situationen att behöva kvala sig kvar.
4. 1997 Tenerife - Compostela 6-0
Trots överkörningen i premiären skilde det efter säsongen en futtig poäng mellan David från Kanarieöarna och Goliat från Galicien. Men den enda poängen var å andra sidan skillnaden mellan himmel och helvete. Lilla Compostela fick spela playoff och åkte ur. Raset fortsatte sedan ända ner till den regionala serien och en nära-konkurs-upplevelse. Nu är man åter i trean, Tercera.
3. 1994 Crystal Palace - Liverpool 1-6
Det här var vintern när Crystal Palace nådde semifinalen i de båda inhemska cuperna. Men Londonklubben blev till sist ändå de ultimata förlorarna genom att i sista ligaomgången få respass. Innan detta hade klubben varit värdar för en motståndare, Eric Cantona i Manchester Unite, som efter en uppvisning i kung-fu satte Selhurst Park på världskartan. En säsong av det slaget inleddes föga överraskande med en rejäl smäll, mot Liverpool.
2. 2003 Blackburn-Wolverhampton 5-1
Efter 19 år var de gamla "Tipsextra"-favoriterna i Wolverhampton äntligen tillbaka i högsta serien. Återkomsten blev knappast glamorös. En kölhalning av Blackburn Rovers i premiären följdes av ytterligare sex raka matcher utan vinst. Lägg till detta att de orangefärgade vargarna inte vann en enda bortamatch på hela säsongen. Jumboplatsen var snart en teknikalitet.
1. 2001 Leicester-Bolton 0-5
Leicester Citys sista säsong på Filbert Street slutade med att de åkte ur. Klubben inledde ett sportsligt fall som de knappt hämtat sig från ännu. Säsongens första match var ett tecken på vad som skulle komma. Leicester blev förnedrade av den nedflyttningstippade nykomlingen Bolton. Ingen av manager Peter Taylors många dyra köp förtjänade sina löner. Två månader senare var Taylor borta, men då var det för sent att rädda det sjunkande skeppet.
Källa: Sportbladet
Holmgren byter arbetsgivare
Jag tillhör själv den skara kunder som sedan några månader tillbaka lägger illa prioriterade 248 kr/mån bara för att få tillgång till sportkanalerna på Canal+. "Tji fick du!", tänker man på Viasat. Nej, faktiskt inte! Inte ens nästan.
För varje dag som går blir jag bara mindre och mindre intresserad av den sport som när Scott Niedermayer, Per Ledin och Jarkko Ruuttu vid sin barm. Någon gång i början av juni satt jag uppe halva natten bara för att få se den sjunde och helt avgörande matchen Stanley Cup-slutspelet. Den som spelades i Joe Louis Arena, mellan Detroit och Pittsburgh. Reprisen på förra årets final. Man inbillade sig att den skulle gå till historien. Kniven på strupen. Nerverna utanpå kroppen. I potten: evig ära och berömmelse. I själva verket fick man se 60 minuter riktigt avslagen ishockey. Det kunde lika gärna ha varit Phoenix-NY Islanders i omgång 27. Ingen intensitet, ingen vilja, inga tacklingar. Inte ens publiken verkade bry sig.
För 10 år sedan hade det inneburit en uppriktig sorg att få NHL-blocket utlyft ur en ordinarie tablå. Idag kunde jag inte bry mig mindre. Viasat får gärna köra sin grej och räcka finger åt alla som inte lägger en halv månadslön på att få se tidsträningen inför Monacos GP live, lördag förmiddag. Det gör inte ont. Det är inte ens provocerande. Lika meningslöst som det är att följa Champions League och tidsträningen inför Monacos GP, lika meningslöst kommer det att vara att invänta radarparet Holmgren/Johansson i vinter.
Niklas Holmgren, förresten. Där har vi ännu en fördel med Viasats satsning. Tänk att få gå en höst till mötes där man slipper höra denne minotaur vråla "Fernaaaando Torres", så fort Liverpool närmar sig offensivt straffområde. Folk klagar på att Chris Härenstam hetsar upp sig för sådant som inte är något att hetsa upp sig över, typ en passning i djupled av Kim Källström. Dessa människor kan omöjligt ha genomlidit Niklas Holmgren i 90 minuter plus tillägg. Varje minut är en plåga. Man tvingas kasta sig efter fjärrkontrollen och dess välbehövliga mutefunktion redan vid genomgången av laguppställningarna.
Förresten är det noterbart att Viasat Hockey-satsningen har många bottnar. I grund och botten är det Stenbeck-koncernen som ligger bakom det som idag är Viasat. Mellanbarnet Stenbeck, alltså Joakim, är enligt egen utsago svårt hockeyintresserad och har därför sin givna plats i LHC:s styrelse. Det är även Joakim Stenbeck som ligger bakom Champions Hockey League. Ett namn som förstås syftar på fotbollens ytliga och innehållslösa mästarlagsturnering. Rättigheterna till såväl Champions League som Champions Hockey League ägs av Viasat. I och med Viasat Hockey kan man locka betydligt fler tittare till Stenbecks värdelösa hockeyturnering. Garanterat enda chansen för att den ska kunna överleva. En sådan tillfällighet!
Källa: Sportbladet
Över taggtråden såg jag min livskamrat
Man kan göra det enkelt för sig som sportjournalist. Harva på i samma gamla fåror. Aldrig gå utanför ramen som utgörs av det svenska fotbollslandslaget, Jonsereds IF och Halmstad BK. Haka upp sig på att det tuffaste som har spelats in på skiva sedan Bowie är The Concretes. Påstå att svensk fotbolls framtid heter Sebastian Rajalakso. Man kan helt enkelt ligga sorgligt efter sin tid och nöja sig så. Kulorna fortsätter trilla in. Man har sin läsekrets som aldrig överger en och en redaktion i ryggen som aldrig skulle ifrågasätta en. Eftersom tumregeln är att man inte ifrågasätter någonting överhuvudtaget. Försaka möjligheten att bli tagen på allvar och inta rollen som opinionsbildare när det blir skarpt läge. Alltid ta parti för den man vet är i besittning av sympatierna. Aldrig riskera sin plats. En bekväm och fullt begriplig tillvaro, om än ryggradslös.
Och så kan man göra det betydligt svårare för sig. Veckan efter att han ännu en gång har markerat sin ståndpunkt i gayfrågan, lyfter Simon Bank på locket till en av de mest komplexa konflikter som går att finna i den moderna historien, Israel/Palestina-frågan.
Så här går det alltså när en israelisk operatör tar hjälp av det övriga marknadsföringsetablissemanget, i syfte att binda upp folk på mobilabonnemang man förmodligen hade klarat sig väldigt bra utan. Det osedvanligt inställsamma och genomusla försöket att blidka de båda stridande parterna är inte bara smaklöst för att det så uppenbart är på västvärldens villkor, utan för att det negligerar ett skeende i krigshistorien som förtjänar aktning snarare än urvattning.
I en perfekt värld skiljer man fotbollen och det övriga idrottandet från politiken. Att påstå att man kan göra det även i dagsläget är att ha dålig vetskap om vilka mekanismer som dagligen lägger sin (osynliga) hand över allt som människor företar sig. Oavsett de städar på industrier, lägger om bandage på äldreboenden eller heter Andres D'Alessandro.
Källor: Bank & Niva-bloggen
Stockholms stadsbibliotek
YouTube
Övergångarna som fick en hel värld att häpna
Själv kan jag känna att listans förstaplats bara har konkurrens av listans sexa. Jag tycker nog t o m att sexan är snäppet värre än ettan. Luis Figo hade åtminstone ett pris på sig. Han genererade någonting åt sin förra arbetsgivare, inte bara uppdämt hat. Det enda prostituerade kan bidra med. Alltså pengar. Sol Campbell bidrog inte ens med någon övergångssumma. Han gick gratis - till värsta fienden. För att försöka få perspektiv på graderna i helvetet är det Figo gjorde sig skyldig till jämförbart med att kärestan finner honom i säng med bästa vänninan. Det Campbell gjorde var att göra slut, för att veckan efter gå ut med att det är kärestans mamma som numera dricker vin och sitter uppkrupen med benen under filten i den Cambellska divansoffan.
Apropå förstaplatsen är det svårt att inte lägga märke till ett mönster som upprepar sig på listan, det att Mon Frères (klicka "medlemmar", klicka "Anders") förra favoritlag så ofta återfinns till höger. Från Barcas läger kunde man under förra veckan höra att "vi utbildar spelare, Real köper dem". Det är svårt att påstå att det inte ligger något i det.
Annars är det nog bara ett namn som jag jag upplever fattas listan. Inte Sharbel Touma. Inte Felipe Melo. Inte Carlos Tévez. Men Kris_Commons. För ungefär ett år sedan gjorde han exakt det Campbell gjorde sju år tidigare. Istället för att fortsätta i uppflyttade Nottingham Forest valde Commons att gå som Bosman. Till Derby County. Flytten i sig är lika förbjuden som Tottenham/Arsenal, Everton/Liverpool och Fiorentina/Juventus, men fattas den enda dimension som försvarar en sådan flytt: att man byter från ett lag med sämre förutsättningar att vinna titlar, till ett med större ambitioner. Derby är historiskt och ekonomiskt underlägset storebror. Inför säsongen hade man samma uttalade mål som Forest, att överleva League Championship, och slickade fortfarande såren efter att ha genomfört den sämsta säsong som något lag någonsin har gjort i Premier League, under 2007/2008. I slutändan skiljde det en enda placering (en poäng och tre minus i målskillnad). Tydligen var det ändå värt stora delar av Sherwoodskogens eviga förakt.
I vilket fall, här är listan:
Utmanare:
Luis Enrique (Real Madrid till Barcelona), Wayne Rooney (Everton till Manchester United), Paul Ince (West Ham till Manchester United), Garrincha (Botafogo till Flamengo), Bernd Schuster (Barcelona till Real Madrid), Bebeto (Flamengo till Vasco da Gama till Botafogo), Pat Jennings (Tottenham till Arsenal), Denis Law (Manchester United till Manchester City), Niko Kranjcar (Dinamo Zagreb till Hajduk Split), Andreas Möller (Borussia Dortmund till Schalke 04), Aldo Serena (Torino till Juventus), Eric Cantona (Leeds till Manchester United).
10. Ronaldo, till Corinthians 2009
Ronaldo den äldre har spelat i såväl Real Madrid som Barcelona, såväl i Inter som Milan. Ändå var det först på ålderns höst, åter hemma i Brasilien, som han hamnade i en riktig transferskandal. När Ronaldo i vintras reparerade sig från en knäskada tränade han med sin favoritklubb Flamengo. Alla förväntade sig att det skulle bli just Rio-klubben som fick hans tjänster. I stället valde han Corinthians i Sao Paulo och Ronaldo fick i Rio-pressen den tuffaste behandling han fått i karriären.
09. Hugo Sanchéz, från Atlético Madrid till Real Madrid 1985
Den mexikanske målspottaren hade under fyra säsonger gjort att Atlético Madrid åter kunde hoppas på de stora titlarna. Då bytte han plötsligt klubb. När den nya adressen blev Real Madrid - där han kom att göra 164 mål på 207 matcher - raderades Sanchez snart bort ur Atléticos historieböcker.
08. Michael Laudrup, från Barcelona till Real Madrid 1994
Övergångar mellan Barcelona och Real Madrid har varit kontroversiella sedan tidernas begynnelse. Värst reaktion väckte ettan på denna lista och även på ett indirekt sätt nummer fyra. Men även Michael Laudrups övergång 1994 spädde rejält på kylan mellan de två klubbarna. Dansken hade fyra år i följd spelat hem ligan med Barcelona. Men så kolliderade han med manager Johan Cruyff om vilken som skulle bli den tredje utlänningen som fick spela från start i ligan (reglerna sa maximalt tre). Ny adress blev då Real Madrid och Laudrup fick vid återkomsten till Nou Camp vara med om "de värsta ögonblicken i sitt liv". En tröst blev dock att Laudrop aktivt bidrog till att Real åter vann La Liga.
07. Ashley Cole, från Arsenal till Chelsea 2006
Fotbollsvärlden trodde att Ashley Cole njöt av sin roll i Arsenals försvar. I själva verket ansåg han sig underbetald och dessutom hotad av ankomsten av Gaël Clichy. I hemlighet började Cole därför förhandla med Chelsea. Men avslöjades och bötfälldes sommaren 2005. Den som trodde att såpan med detta var över fick fel. Cole var fortfarande svårt missnöjd med sin lön. Sommaren 2006 byttes Cole mot William Gallas. Cole kallas därefter troligen för evigt "Cashley" på Emirates Stadium.
06. Sol Campbell, från Tottenham till Arsenal 2001
Försvarsgiganten Campbell var sugen på att spela Champions League och vinna titlar. Det fick han inte vara med om på White Hart Lane, han sökte sig därför till en annan klubb. Trots alternativa förslag valde Campbell det mest förbjudna. Han sökte sig som Bosman till ärkerivalen i nordöstra London, Arsenal. Så sent som i januari blev fyra Spursfans avstängda från alla brittiska arenor i tre år för att ha skrikit rasistiska och homofobiska tillmälen till en Campbell som numera spelar i Portsmouth.
05. Johan Cruyff, från Ajax till Feyenoord 1983
Johan Cruyff var Mister Ajax, det var han som på 1970-talet gjorde Amsterdamklubben till en fotbollens stormakt. Men efter säsongen 1982-83 räknades inte längre gamla meriter. Ajaxledningen hade tröttnat på Cruyffs eviga åsikter - och ekonomiska krav. Man gav honom därför inget nytt kontrakt. I det läget gjorde Cruyff det omöjliga och skrev på för ärkerivalen Feyenoord. När Cruyff dessutom styrde Rotterdamklubben till sitt första ligaguld på ett decennium såg inte ens de mest inbitna Ajaxsupportrarna några förmildrande omständigheter.
04. Alfredo di Stefano, från Millionarios till Real Madrid 1957
Hade transferkriget om di Stefano inträffat i dag hade det gjort att sportpressen stoppat pressarna. Men även 1957 orsakade det gigantiska rubriker när FC Barcelona och Real Madrid båda hävdade att de hade köpt bollgeniet från Argentina från colombianska Millionarios. Till sist vann Real dragkampen. 50 år senare anser många att transferincidenten kring di Stefano är ett av de tyngsta skälen till ovänskapen mellan de två klubbarna.
03. Mo Johnston, från Celtic (via Nantes) till Rangers, 1990
Inte ens en mellanlandning i franska Nantes mildrade uppståndelsen när skotten Johnston på 1980-talet gick från Celtic till Rangers. Celticfansen provocerades av sveket att Johnston, katolik och Celticsupporter sedan barnsben, ens kunde överväga saken. Men inte heller hos Rangers jublade man. Där såg man med misstänksamhet att en "fiende" plötsligt fanns i deras elva.
02. Roberto Baggio, från Fiorentina till Juventus 1990
När Baggio 1990 såldes till Juventus var det inte bara Baggio själv som var emot försäljningen. Fiorentinas supportrar blev vansinniga och Florens skakades av upplopp där minst 50 skadades. Baggio, som ansett sig tvingad att gå med på transfern, markerade vid det första mötet klubbarna mellan genom att vägra ta en straff. När han efter den protesten byttes ut tog han på vägen ut från planen upp en Fiorentina-scarf som han lade över ena axeln.
01. Luis Figo, från Barcelona till Real Madrid 2000
Bernd Schuster gjorde "det omöjliga" på 1980-talet och gick från Barcelona till Real Madrid. Men busvisslingarna tystnade snart. Samma sak när Michael Laudrup gick samma väg 1994. Först en enorm reaktion, sedan tyst. Det blev inte så för Luis Figo. Inte alls. Vid det första återbesöket på Nou Camp på hösten år 2000 visade mätningar att ljudnivån på busvisslingarna var högre än från ett flygplan. Figo blev paralyserad när han vid hörnor bombarderades med mobiltelefoner, pengar, även en cykelkedja hittades. 2001 var han skadad. Vid återkomsten 2002 var den negativa reaktionen om möjligt ännu aggressivare. Ett grishuvud tillhörde det som kastades in på planen för att visa portugisen vad katalanerna tyckte om hans beslut.
Källor: Sportbladet
Ullas Amaranter
Wikipedia
Just give me a pain that I'm used to
Här noterar vi främst att anglofixeringen är något för påtaglig och att detta bl a ger vid handen att Santiago Cañizares hysteriska badrumsolycka fattas listan. Men hur mycket man än ifrågasätter urvalet bör det påpekas att det ingalunda är någon slump att Leeds United har fått med två (!) representanter på listan. Dels måste man förstå att den som råkat skriva på för denna ruttna förening i de västra delarna av Yorkshire gör allt för att slippa dra på sig den vita matchtröjan, dels är det var mans vetskap att oturen ligger som en tät dimma runt Elland Road.
10. Kirk Broadfoot, Glasgow Rangers
Den skotske backen var så hungrig att han kände sig manad att inspektera de pocherade ägg han just hade plockat ut ur mikrovågsugnen. Tyvärr för Broadfoot exploderade ett av äggen och kokande vätska träffade honom i ansiktet. Lyckligtvis nog uppges Rangers-backen ha klarat sig undan bestående men.
09. Paulo Diogo, Servette
Schweizaren fick glädjefnatt efter att ha spelat fram lagkamraten Jean Beausejour till ett mål. Diogo firade genom att klättra upp på staketet framför de egna fansen, men fastnade oturligt med sin vigselring. När Paolo Diogo hoppade ner från staketet satt en bit av fingret kvar.
08. Rio Ferdinand, Leeds
Att det kan vara farligt att vila alltför länge i samma position fick Ferdinand bittert erfara under sin tid i Leeds United. Efter att ha suttit med fötterna på soffbordet och kollat TV i fyra timmar skulle han resa sig upp, men sträckte då en sena i baksidan av ena knäet.
07. David Batty, Leeds
På fotbollsplanen var han hänsynslös. Batty kapade ofta allt och alla. Utanför planen fick den engelske landslagsspelaren smaka på sin egen medicin. Battys son cyklade på sin trehjuling i hög fart rakt in i sin pappa, som skadade ena hälsenan så svårt att han tvingades vila från fotbollen i flera veckors tid.
06. Liam Lawrence, Stoke
Mittfältaren kunde inte sova och bestämde sig för att uppsöka badrummet. Men på vägen dit snubblade han över familjens hund och stukade foten. "Han gick nedför trappan och försökte kliva över sin hund men ramlade. Jag tror inte något är brutet men det är ändå en stor besvikelse", sa Stokes manager Tony Pulis.
05. David James, Manchester City
Inte nog med att han en gång hävdade att hans formsvacka på planen berodde på att han hade spelat för mycket fotboll på sitt Playstation. Än värre var att James vid ett tillfälle sträckte sig i ryggen - när han försökte nå fjärrkontrollen till TV:n.
04. Leroy Lita, Reading
Den kongolesiske anfallaren skulle för två år sedan inleda dagen med att stretcha lite hemma i sin egen säng. Det slutade med att han sträckte sig och tvingas avstå såväl träningar som matcher de kommande veckorna.
03. Steve Morrow, Arsenal
1993 möttes Arsenal och Sheffield Wednesday i finalen av både FA-cupen och Ligacupen. Med sitt första mål för klubben avgjorde Steve Morrow ligacupfinalen på passning från Paul Merson. I jubelscenerna efter slutsignalen skulle lagkaptenen Tony Adams lyfta upp matchvinnare Morrow, men halkade och tappade sin lagkamrat i backen. Resultatet av det blev att Steve Morrow lämnade Wembley med ett brutet nyckelben, en skada som fick honom att missa den kommande FA-cupfinalen.
02. Ivano Bonetti, Grimsby
Grimsbys hetlevrade manager Brian Laws var vansinnig efter 3-2-förlusten mot Luton i februari 1996. Spelarna fick sig i omklädningsrummet en rejäl utskällning, men när några av dem svarade på kritiken brast det för Laws. Han kastade med full kraft iväg en tallrik med kycklingvingar som stod bredvid honom. Tallriken träffade italienaren Ivano Bonetti vars käkben gick i kras. Bonetti lämnade Grimsby direkt efter säsongen, manager Laws stannade två år till.
01. Dave Beasant, Chelsea
Den storvuxne målvakten, som mest är känd för sin straffräddning i FA-cupfinalen på Wembley 1988 då Beasants Wimbledon skrällde mot Liverpool, missade inledningen på Premier League-säsongen 1993/94. Det var när målvakten skulle ta fram en burk salladsdressing som han klumpigt nog lyckades tappa den fulla burken. I ett sista desperat försök att hindra burken från att krossas mot golvet sträckte Beasant fram sitt långa ben. Det skulle han inte ha gjort. Burken med salladsdressing träffade foten illa och skadade en sena i ena stortån. Chelseas manager Glenn Hoddle uppges inte ha blivit alltför glad...
...och för den som inte låter sig nöjas med dessa personliga katastrofer finns det bonusmaterial att tillgå här.
Källor: CNN
Daily Telegraph
Sport-Expressen
Totti knackar på landslagsdörren
Totti ska alltså ha hört av sig till Lippi på eget bevåg. Känner jag den senare rätt lär han inte vara sen att nappa. Ett huvudproblem för Lippi och hans landslag är nämligen lex Tommy Svensson. Svårigheten i att klippa banden med de som en gång gav landet och sin förbundskapten dess framgångar. Tommy Svensson höll kvar vid ett mittfält som överträffade allt som skådats i blågult under USA-VM, inbillade sig att Ravelli fortfarande var ett namn att räkna med och förlitade sig på att Dahlin skulle göra målen. Det kostade honom och landslaget en biljett till både Englands-EM och Frankrike-VM. Lippi hade förstånd att sluta i tid. När karriären stod i absolut zenit. Hans största misstag var att inte hålla fast vid det beslutet, utan återvända så snart Donadoni hade fullbordat sitt fiasko. I sin förhoppning om att kunna upprepa framgången från Tysklands-VM håller han fast vid spelare där bäst-före-datumet har gått ut [läs: Camoranesi, Iaquinta, Toni, Cannavaro och Zambrotta]. Man kan förstå honom. Vem är väl jag att påstå att en av de bästa försvarsspelare som någonsin har funnits, inte längre har i landslaget att göra? Och det är ett faktum att de flesta framgångar inom lagidrotter bygger på ungdomlig entusiasm i symbios med den erfarenhet som en karriär ger. Ändå vet man att tilltron till det äldre gardet blir Gli Azzurris fall i Sydafrika nästa år. Man är alldeles för bra för att misslyckas i kvalet, men man är också alldeles för dåligt för att försvara sitt VM-guld. Lösningen på det senare heter - hur ont det än gör att säga det - inte Francesco Totti.
Nu har Tottis vara eller icke vara i den italienska truppen inför Sydafrika-VM ingen påverkan på det italienska resultatet i samma turnering och handlade det bara om den saken skulle jag ivrigt applådera en tottisk återkomst så snart den ägde rum. Har man gjort ett land till regerande världsmästare är det inte en fråga om huruvida man är kvalificerad för en trupp eller inte, det är enbart en fråga om vad uttagningen av den förlorade sonen sänder ut för signaler. Och vad den får för återverkningar i framtiden. Hur skulle exempelvis Giorgio Chiellini, Andrea Barzagli och Salvatore Bocchetti tänka och känna om Materazzi åter nämndes i samma andetag som Gli Azzurri?
Totti är Totti och Totti har (nästan) alltid rätt, men hur mycket man än försvarar denne evige hjälte måste man klandra hans beslut att trä den azurblå tröjan över huvudet igen. Det måste inte nödvändigtvis handla om att sluta när man är på karriärens absoluta topp - en del idrottsmän och dito kvinnor verkar tro att det delas ut medaljer till den vars karriär var som allra störst när han eller hon lade av, och så är det ju inte - men att inse när man inte har tillräckligt mycket att tillföra för att ta platsen från någon annan. Gli Azzurri har redan sin nye speluppläggare. Sitt nya kitt mellan mittfält och anfall. Sin nye trequartista. Hans namn är Rossi, Beppe Rossi. Tids nog har han mördande konkurrens av Giovinco. Beppe är fantastisk, men han försvarar inga VM-guld på egen hand. Det gör verkligen inte Giovinco heller. Inte ens Totti gör det. Därför ska Lippi säga "tack, men nej, tack" när Grande Totti redogör för sina storslagna planer nästa sommar. Hans återkomst är en vacker tanke, men vackrare i teorin än i praktiken. Istället ska den gråhårige gentlemannen stå vid sitt ord. Svårare än så är det inte, ty det är så man försvarar ett VM-guld. I alla fall på sikt.
Hjärnans logik, inte hjärtats.
Källor: Sportbladet
Wikipedia
Svenska Spels specialerbjudande
Det enda som över tid har känts viktigt för mig när jag har spelat har varit att spelet distribuerats genom Svenska Spel. Fastän bedrövelserna är fler än antalet kronor som kommit svensk idrott till gagn, har jag aldrig lockats av bättre odds på de utländska och skrupelfria sajterna. Det ska finnas fler bottnar i spelandet än den eventuellt förhöjda halten testosteron i blodet och föga troliga utbetalningen - nämligen att de bort-spelade kronorna inte undantagslöst ska hamna i fickan på en profit- och kolestorolstinn man i de övre 50, ointresserad av och oinsatt i allt som idrott och föreningsliv, utan tjäna ett högre syfte. I någon mening ingå i en cykel där delar av den förlorade insatsen går tillbaka till den verksamhet som gör spelandet möjligt. En verksamhet som försöker ta ansvar för de skador den kan ställa till med.
En annan fördel med att spela genom Svenska Spel och dess ombud är att man kan registrera spelandet på det s k spelkortet. På så vis garderar man sig mot en borttappad spelkupong. Mycket smidigt. Nackdelen med att vara innehavare till ett spelkort är emellertid de djupt förnedrande erbjudanden som man då och då får hemskickade till sig. Idag var det dags igen. Tänka sig, självaste chefen för spelkortet vill erbjuda an offer you can't refuse! Detta är vad hon skriver:
"Specialerbjudande till dig Ola!
Nu har vi laddat ditt Spelkort med 25 % rabatt på valfritt spel. Du får rabatten eftersom vi vill ge dig som är spelkortskund lite extra. Du kan spela ett valfritt spel (gäller ej lotter) och för vilken summa du vill. Din rabatt blir dock högst 100 kr. Titta gärna förbi din spelbutik redan idag - ditt erbjudade gäller t.o.m. 12/7 2009.
Satsa på något av dina favoritspel
Vilket spel gillar du bäst? Du kanske gillar turspel som Lotto med Joker så att du kan plocka hem Drömvinsten på minst 75 miljoner kr. Eller Keno - spelet där du kan vinna ofta eller riktigt stort (upp till 30 miljoner kr). Gillar du sport så är Stryktipset, Oddset, Måltipset eller något av våra andra sportspel något för dig.
Har du frågor? Prata med personalen!
Naturligtvis är du hjärtligt välkommen att fråga personalen i din spelbutik om alla spel. Förutom spel kan du självklart även köpa godis, choklad, läsk och massvis med spännande tidningar. Passa på att spela ditt favoritspel när du får 25 % rabatt.
Lycka till!
Veronica Fras, chef Spelkortet"
När man har läst allt detta och inte känt att det rör sig om något monstruöst prakterbjudande den här gången heller, står man där med en enda obesvarad fråga: Till vem riktar sig Veronicas Fras' utskick? "Förutom spel kan du självklart även köpa godis, choklad, läsk och massvis med spännande tidningar." Nähä? Säljer man snask och Fib Aktuellt i tobaksaffärer? Det menar du inte?
Jag minns att jag ansökte om mitt spelkort någonstans i skarven -96/-97. Det var på den tiden då jag och Fladde satte i system att komma för sent till engelskan under måndagseftermiddagarna, eftersom vi hade varit nere på Konsum och hämtat de nytryckta stryktipskupongerna. Därefter ägnade vi hela lektionen åt att brottas med funderingar kring Le Tissiers form, om Wimbledon kunde klara kryss borta mot Leicester och huruvida Ferguson skulle spela Kanchelskis från start eller inte. Det är därför min engelska än idag är lika gedigen som Emin Nooris. Det är också därför jag reagerar med sådan avsmak när Svenska Spel så fundamentalt idiotförklarar sina kunder och därigenom även sig själva. Det är en sak att man kan tycka att erbjudandet är lite sisådär, men det är en helt annan att man känner sig personligt kränkt av spelkortets överförmyndare.
Vid dags datum är jag 27 år. Jag har alltifrån Celtic-Hearts (vilken regnig lördagseftermiddag i november som helst, men både Henke och Moravcik var på plan samtidigt) till Sverige-Turkiet (ja, den legendariska EM-matchen 2000 och inget annat) på VHS, kan dra alla tröjnummer i Tottenhams A-lag i ett svep om jag blir väckt mitt i natten och har en hel Ica-kasse full i vimplar. Jag vill inte bli upplyst om att stryktipset, oddset eller måltipset kan "vara något för mig". Trots allt är jag en tänkande och kännande människa. Och det är därför jag fortfarande gråter när jag minns Codesals horribelt utdömda straffspark i VM-finalen 1990.
Avgå, Veronica Fras!
Källor: Rydströms blogg
Svenska Spel
Wikipedia
YouTube
Gică - mannen, myten, musikanten
Det visar sig idag att de ansvariga bakom tablån arbetat med otäck precision. Under gårdagen kunde nämligen rumänsk press avslöja det som ingen rumän ville veta. Morgontidningen hade förvandlats till ett utdrag ur Kafkas "Domen". Utmålad som landets svar på Bergling: nationalhjälten Gheorghe "Gică"_Popescu. Mittbacken som under tretton raka år, 1988-2001, nominerades när Rumäniens motsvarighet till Årets spelare skulle utses. Han som har sin givna plats i nationens VM-elva alla tider. Calafats egen Mozart.
Nyheten om att Gică under sin tid i Universitatea Craiova extraknäckte som angivare i diktaturens Rumänien har inte bara ett värde på ett nationellt plan. Inom ett dygn spreds den över hela världen och drabbade fotbollsfamiljen. Om en gentleman som Gică har ett så smutsigt förflutet, vem i hela världen kan man då lita på?
Att en gång ha varit angivare och gjort profit på att andra burats in är naturligtvis precis så vämjeligt som det låter. Såvida inte påståendet är taget ur luften - vilket i sig förefaller orimligt med hänsyn till Popescus folkhemskhet och det faktum att Rumänien är ett land där man i möjligaste mån försöker att lägga locket på den skeva, snedvridna och sorgefyllda kommuniststtiden - är det enda som kan sägas till Gicăs försvar att det hela utspelade sig i en tid då landet skakade av inre orolighet, där trygghet var en utopi och en ensam man dränerade ett helt folk på dess förtroendet för staten - Nicolae Ceauşescu.
Likafullt är det synnerligen grova anklagelser han ställts inför, den glade musikanten. Den dag dom faller och det inte längre råder någon tvekan har tjugo års tigande och undanhållande av sanningen till slut hunnit ikapp Popescu. De fyra raka utmärkelserna som årets inhemske spelare, de tre VM- och två EM-slutspelen, Cupvinnarcuptiteln med Barcelona -97 och Uefacupmotsvarigheten med Galatasaray -00, alla ligasegrar, perfekta glidtacklingar och vunna nickdueller - vad kommer de att vara värda? Hur förlåtande är man mot sin okrönte konung i ett land där så lite betyder så mycket? Och hur stor är förståelsen för den legendariske mittbackens ungdomssynder i den erkänt trångsynta och konservativa fotbollsfamiljen?
Fan vet. (Och kanske var han en gång i tiden förklädd till rumänsk diktator.)
Källor: Sportbladet
YouTube
Wikipedia
Värmlandsderby
Så mycket till match blev det nu inte. United är ett fullständigt bedrövligt lag som lider uppenbar brist på talang och kunnande. Trots fantastisk inramning med 3 250 betalande åskådare och kvällssol kunde inte hemmalaget erbjuda nämnvärt motstånd. Det närmaste man kom var ett par halvdana skottförsök och lite fribrottning i Degerfors straffområde. Den gången borde man fått straff. Istället var det bortalaget som fick matchens enda målchans från 11 meter. Sebastian Henriksson exekutor. Den gamle kan än.
Degerforsstraffen var ett av flera exempel på varför Hammarby aldrig kommer att ge George Moussan chansen. Lånet från huvudstadens södra delar gjorde en alltigenom underkänd insats och straffsituationen var det yttersta beviset på Moussans otillräcklighet. Rödvit spelare igenom, Moussan ut. Ingen som helst tajming. Bollen åt sidan, Moussan klipper benen. Straff. Gult kort. Kunde varit rött.
Under första halvlek hade den en gång i tiden uppskrivne Bajenmålvakten hunnit med att regissera kalabalik i eget straffområde - sedan han inte klarat av att rensa undan en hemåtpassning - och styra en frispark rakt ut i banan.
När kontraktet så småningom löper ut är det en framtid i en klubb av Gimonäs mått som väntar Moussan. Till och med Carlstad United känns för stort för den yvige burväktaren.
Under första halvlek spelade bortalaget ut de svartklädda hemmaspelarna efter noter, utan att få ut särskilt mycket av det. Man har en duktig mittfältare i Johan Bertilsson och en duglig anfallare i Peter Samuelsson, tvåmålsskytt ikväll. Annars är det rätt jämngrått. Det räckte ändå. United kom ingenstans och gav ifrån sig bollen så fort man fick den till låns. 1-0 var en tidsfråga. 2- och 3-0 också. Ändå riktigt stort att få se Sveriges genom tiderna långsammaste anfallare, Sebastian Henriksson, assistera och göra mål på egen hand. Gammal är äldst men Henriksson är ändå alltid äldre än så. Fotbollens Keith Richards.
Kvällens profil var annars utan tvekan mannen med kortleken, Augin Melki från Södertälje. Liksom fallet Moussan är Div. 1 för hög nivå för Melki, som redan från start markerade sin närvaro genom att inte blåsa för en rad överfall. När det väl blev dags att stävja hade det redan gått för långt och utvisningen på Uniteds välväxte mittback Igor Utkovic strax innan halvtid var i praktiken ett resultat av Melkis ojämna nivå. Där dog också matchen.
Stilpoäng ändå för hur han gav sig hän så snart det var dags att vifta med korten. Stolt som en matador var han, Augin Melki.
Degerfors åter upp i serieledning, United kvar under nedflyttningsstrecket. De senare får svårt att klara nytt kontrakt medan det en gång allsvenska Degerfors har goda möjligheter att sluta som 1:a el. 2:a. Ett lag för Superettan är man hur som helst inte i dagsläget. Med rätt förstärkningar, marginell omsättning i spelartruppen och spelare som tar nästa steg i utvecklingen redan till nästa år, så som Emil Berger, kan man på sikt vara ett lag för en mittenplacering i näst högsta serien. En dag...
Källor: Degerfors IF
Svensk fotboll
Värmlands Folkblad
Wikipedia
Porträtt: Kenny Dalglish
I dagens Aftonbladet erbjuder man sina läsare Lars Nylins porträttering av en av de brittiska öarnas största fotbollslegender, Kenny Dalglish. Under rubriken "Han har givit namn åt svenska grabbar" berättar Nylin historien om den gamle Tipsextrahjälten och hans förehavanden på och vid sidan av planen. Trevlig läsning som jag gärna vill göra er uppmärksam på.
Han har givit namn åt svenska grabbar
Trots alla legender i Liverpools historia finns det en spelare som supportarna på "The Kop" älskar mer än alla andra. Skotten Kenny Dalglish, "King Kenny", blev efter 14 säsonger för evigt "King of The Kop" och vinner de flesta omröstningar om klubbens viktigaste spelare genom åren. Han blev det lika mycket för sina insatser vid sidan av planen. Här berättar Sportchansens Lars Nylin historien om Kenny Dalglish.
Kevin Keegan, Ian Rush, nuförtiden Steven Gerrard. Det finns fler som skulle kunna kandidera till titeln som den populäraste spelaren genom tiderna i Liverpool FC. Men alla dessa fixstjärnor gör sig liksom inte besvär. Det finns bara en "King of the Kop".
Under 14 säsonger på Anfield gjorde skotten Kenny Dalglish ett så outplånligt intryck - som spelare, spelande manager och manager - att han efter detta ständigt är överlägsen i omröstningar om klubbens bäste och viktigaste personlighet genom tiderna.
Givit namn åt söner
Även många svenska Liverpool-fans instämmer säkert. Dalglish storhetstid sammanföll exakt med TV-matcherna på lördagar i Sveriges Televisions "Tipsextra" och många gånger var det Dalglish som blev behållnngen. Det finns även svenska Liverpool-supportrar somm döpt sina söner efter honom.
Hur stor Dalglish är i Liverpool fick man tecken på när det i maj kom ut att den nuvarande managern Rafa Benitez har pratat med Dalglish om en återkomst till klubben - i så fall som ansvarig för klubbens ungdomsakademi. Steven Gerrard sa till media:
- Det vore den bästa kontraktering Benitez gjort under sin tid i klubben. Var jag en ung eftertraktad spelare som kontaktades av Dalglish visste jag genast vilken klubb jag skulle välja.
Övertygade inte på Shankly
Det kunde ha blivit Anfield redan tidigt för Kenneth Mathieson "Kenny" Dalglish. När han var 15 år lämnade han sitt Glasgow för att provspela för engelska ligaklubbar inklusive just Liverpool. Men en match med B-laget förmådde inte övertyga den legendariske managern BIll Shankly. Dalglish hörde inget från Liverpool efteråt och han, som var Rangers-supporter sedan barnsben, hamnade istället i Celtic.
Först elva år senare, när Dalglish öst in mål för Celtic (167 på 321 matcher), tagit fyra ligatitlar och varit landslagman i sex år, hamnade han i Liverpool.
Shanklys efterträdare Bob Paisley ställdes inför en helt annan prislapp. 440.000 pund var vid tiden brittiskt transferrekord och Dalglish ställdes inför gigantiska krav när han debuterade. Inte bara prislappen och de många målen höjde kraven. Kenny Dalglish var också mannen som förmodades ersätta Kevin Keegan, geniförklarad på Anfield, i rollen som allmän härförare. Keegan hade just överraskande lämnat Liverpool för att flytta till Hamburg.
Succé i debuten
Spelaren som övertagit Keegans tröja nummer sju uppfyllde inte förväntningarna. Han övertriumfade dem med råge. I ligadebuten på bortaplan mot Middlesbrough gjorde han mål efter sju minuter. Dalglish följde för säkerhets skull upp med mål hemma mot Newcastle i hemmapremiären. I den europeiska Supercupen raderade han slutgiltigt ut spöket efter Keegan genom att leda Liverpool tlll en seger mot Hamburg med förkrossande 6-0.
Under debutsäsongen gjorde han totalt 30 mål och kryddade sin makalösa entré genom att i maj avgöra finalen i Europacupen med en elegant lobb mot Brügge på Wembley. Säsongen därpå följde han upp genom att bli vald till ligans bäste spelare.
Vid det laget fanns det ingen tvekan om vem som var kungen av The Kop. När Dalglish sedan också fick Ian Rush som effektiv partner i Liverpools anfall cementerade klubben sin position som Europas bästa i början av 1980-talet. Totalt gjorde Dalglish 172 mål för Liverpool, men han var minst lika mycket hjärnan bakom den röda maskinens effektiva spel.
Det tuffa 80-talet
Men Dalglish råkade också ut för bakslag under sin tid i Liverpool. Enorma bakslag. Dalglish hade just fått reda på att han från hösten 1985 skulle bli ny manager för Liverpool när Heyselkatatastrofen, med 39 öda Juventussupporters, inträffade i maj.
Utöver sorgen och skammen innebar detta att Dalglish fick inleda sin managerkarriär i en tid när engelska klubbar var portförbjudna i Europa.
Hemma i England ljusnade perspektiven så småningom för Dalglish. Han förde sin klubb till nya ligatitlar och lyckades till och med rimligt ersätta målmaskinen Ian Rush när denne gick till Juventus.
Då slog tragedin till ännu en gång med ännu en läktarkatastrof. I samband med semifinalen Liverpool-Nottingham i FA-cupen i april 1989 omkom 96 Liverpoolfans på Hillsborough i Sheffield.
Tolv år efter den mäktiga ankomsten till Liverpool gjorde i den situationen en annan Kenny Dalglish entré. Han blev symbolen och talesmannen när Liverpool som klubb och stad skulle försöka gå vidare efter katastrofen. Dalglish organiserade sjukhusbesök, läste kondoleanser i kyrkor, arrangerade system för att sörjande skulle ha någon i klubben att prata med. Hela tiden med klubbens spelare närvarande.
Dalglish sa till sin trupp:
- Vad som begärs av oss nu är att vi visar respekt. Vi måste sätta ett exempel.
Det som Dalglish primärt riktade till sina spelare sågs omedelbart som ett exempel för hela staden Liverpool. Dalglish insatser för att lindra smärtan 1989 har i efterhand betytt nästan lika mycket som hans spel för att göra honom till legenden nummer ett på Anfield.
Gjorde Blackburn till mästare
1991 gav Dalglish överraskande beskedet att han slutade i Liverpool. Istället tog han hand om en andradivisionsklubb - Blackburn Rovers. Klubben tog han inte bara upp i Premier League utan också sensationellt nog gjorde till mästare.
Senare arbetade han med Newcastle United och ungdomens Celtic utan att nå samma framgångar.
Men det är ändå en skräll i brittisk fotboll att han inte haft något tränaruppdrag sedan år 2000. Istället har han fokuserat på välgörande ändamål, oftast kopplat till arbete för att dra in pengar till forskning om bröstcancer - en sjukdom som hans hustru Marina drabbats av.
Men i maj i år uppstod alltså återigen rykten om en återkomst till Liverpool. Blir det verklighet kommer det på Anfield att betraktas som att en frälsare kommer tillbaka till sin kyrka.
Källa: Sportbladet
Asien i blickfånget
Det sägs att man ska skilja på fotboll och politik. I själva verket är det bara intellektuella fans till Real Madrid, Lazio och en handfull andra klubbar som blint vill skriva under på det. Politik är allting och alla de beslut vi fattar. Oavsett vi vill det eller inte. Mahdavikia, Karimi, Kaabi och Hashemiyan missar både VM och framtida landslagssamlingar men är för alltid hjältar. Vem man än stödjer. De hade modet att uttrycka sin åsikt i och om ett land som förnekar dem en så grundläggande mänsklig rättighet. Fler borde följa deras exempel.
Inte en förturnering till VM utan ett inhemskt brasilianskt genombrott. I år har det visserligen varit lite klenare på den fronten - även om mittfältsgalanten Ramires gjort klart med Benfica och anfallaren Nilmár ryktas vara på väg till Manchester United - men tidigare har vi sett riktiga monstergenombrott. För fyra år sedan tog Parreira ut Cicinho i truppen. När turneringen väl hade spelats klart kippade en hel fotbollsvärld efter andan. Cicinhos sätt att spela högerback gjorde stora avtryck och Real Madrid var inte sena att öppna plånboken. Efter det blev Cicinho aldrig vad han hade varit och nu har han svårt att hålla en plats på bänken i ett Roma där John-Arne Riise är ordinarie. Sakernas tillstånd var en repris av det som inträffade för tolv år sedan. Denilson överstegsfintade sig in i var mans hjärta och belönades med det dittills största avtal som har upprättats inom fotbollen. Affären blev början till slutet för det Betis som från och med nästa säsong återfinns i Segunda Division. Denilson gick bort sig fullständigt och blev rik men aldrig sig mer lik.
Sedan några månader håller han till i den enorma och respektingivande vietnamesiska ligan. Eller ja, han gjorde. Efter en enda match från start satte sig Denilson på planet till São Paulo och nu tros karriären vara över. Förhoppningsvis kan Ramires något långsammare framskridande på den europeiska scenen rendera i en mindre turbulent och fiaskoartad karriär. Om inte annat kan han alltid hoppas att det ringer från fjärran öst. Ett proffsliv i Centralasien är också en tillvaro, som uzbekiske proffset Rivaldo skulle ha sagt.
Källor: Bank & Niva-bloggen
Expressen
Sportbladet
Wikipedia
YouTube
Sommarläsning
Tidernas bästa fotbollsböcker (ur Offside 4/2001)
Jury: Åke Edwardson, Eva af Geijerstam, Mattias Göransson, Magnus Hagström, Jesper Högström, Lars Nylin.
1) Fever Pitch
Nick Hornby (1992, sv. övs. 1997)
Ett ämne kan säga något nytt och oväntat om personen som beskriver det; men personen som beskriver det kan också säga något nytt och oväntat om ämnet. När Nick Hornby skriver om fotboll händer bådadera. Fever pitch är en stilbildande, nyskapande liten postilla, där pastor Hornby med utgångspunkt i tjugo års Arsenalmatcher predikar fotbollssupporterns evangelium. Därmed hittar han också ett sätt att berätta om en supporter som inte är en rasande best eller finnig kalenderbitare (inte enbart, i alla fall). Uttrycket »fever pitch« syftar på ljudnivån vid tillspetsade ögonblick på fotbollsplan och kan översättas med »stormstyrka«. Men det är det lågmälda, underfundiga tonfallet som är Hornbys hemlighet. Spänningen medan det ena och det andra gör hans bok till fotbollslitteraturens storverk hittills.
2) Football Against the Enemy
Simon Kuper (1994)
Den blott 23-årige Simon Kuper, född i Uganda av sydafrikanska föräldrar, uppvuxen i Holland och utbildad i England, reser jorden runt för att kartlägga fotbollens roll som identitetsskapande faktor. Resultatet blir fotbollsjournalistikens höjdpunkt så här långt. Delvis ett idébaserat reportage som med stor kompetens placerar olika länders fotboll i sitt politiska och kulturella sammanhang, men framför allt en serie oförglömliga tablåer som på en skarp och sardonisk prosa gestaltar dessa sammanhang. Miniatyrporträttet av Helenio Herrera är oförglömligt. Kuper demonstrerar en inom journalistiken inte alltid beaktad sanning: det räcker inte med att ha varit med, man måste också ha ett par språkliga glasögon att se det man varit med om genom.
3) The Miracle of Castel di Sangro
Joe McGinniss (2000)
Amerikanen McGinniss skildring av kometlaget Castel di Sangros säsong i Serie B är ett mirakel i sig: ett förälskat reportage från den italienska provinsen, fotbollens cirkusskådespel sett med fräscha, transatlantiska ögon, och framför allt en tragikomisk opera full av humor, känslor och nattsvart tragik. Dessutom blir förvecklingarna lika omöjliga som i »Figaros bröllop« när den amerikanske gogettern konfronteras med den italienska labyrintens intrikata vindlingar. Uppgjorda matcher; en gudfader till lagägare med cigarr i munnen; en halvmeterlång keramikpenis, skänkt av en av spelarnas flickvänner i present till lagets fruktade tränare; lagkaptenens tal, framfört med hjärtslitande värdighet när två av spelarna omkommit i en bilolycka. Pompejis väggar kommer till liv. En yankee vid kung Calcios hov.
4) Only a Game?
Eamon Dunphy & Peter Hall (1976)
Irländaren Eamon Dunphy var den förste som erkände vad avbytaren i proffslaget tänker: han vill att laget ska förlora, så att han får tillbaka sin plats. Dunphys dagbok från Millwall och säsongen 1975-76 är unikt frispråkig, särskilt med tanke på att den kom från en fortfarande aktiv spelare. Den uttrycker dessutom en moral som Ernest Hemingway skulle känna igen: sakkunnighetens, fackmannens, det »bra proffsets«. För Dunphy är proffsfotbollen ingalunda glamourös, utan tvärtom ett dygdens reservat på fåfängans marknad - »a world where virtue is rewarded and cheating exposed«. Den etiken ger hans dagsboksanteckningar deras undertext, och gör att titelns fråga egentligen riktas till spelet själv. Glättade spökskrivarprodukter falnar i jämförelse.
5) The Far Corner. A Mazy Dribble Through North-East Football
Harry Pearson (1994)
Det finns en mycket brittisk underhållningsjournalistisk tradition med anor från bildade humorister som Jerome K Jerome och P G Wodehouse. I England överlevde den sjuttiotalets krav på burdus vänsterpopulism och lät sig istället befruktas av mer folkliga traditioner. Resultatet, tillämpat på fotboll, blev fanzinet When Saturday Comes; dess högsta litterära uttryck är »The far corner«. Så här kunde det ha blivit om Mikael Niemi satts att skriva om Division V Malmfälten. Absurda infall varvas med sotiga ögonblicksbilder från Nordenglands mest avskilda bakvatten. Roligare har hittills aldrig fotbollslitteraturen blivit.
6) Full Time. The Secret Life of Tony Cascarino
Tony Cascarino & Paul Kimmage (2000)
Inom fotbollens värld krävs det inte mycket för att vara irländare. Men republikens meste landslagsman är inte ens det. På morfaderns dödsbädd kommer det fram att Tony Cascarinos mor är adopterad, inte alls dotter till Michael O'Malley från Wexford. Vem är då Tony Cascarino? Det blir frågan i den mest djuplodande och utlämnande av alla fotbollens biografier. Avslöjandet om den tveksamma nationaliteten är en bisak, men samtidigt den publicitetskrok som gör att boken överhuvudtaget blir skriven - »Han är inte precis David Beckham«, säger den tveksamme förläggare som först blir erbjuden projektet - en paradox som bara ytterligare belyser fotbollsspelarens dilemma. Vem är intresserad av honom, av hans tvivel och ånger? Precis som på ett AA-möte ljuder omkvädet som en besvärjelse genom boken: »My name is Tony Cascarino.« Det är inte bara anonyma fotbollspelare som får röst, det är anonyma människor. Nej, Tony Cascarino är inte precis David Beckham. Precis som Lord Jim hos Joseph Conrad är han en av oss.
7) The Football Grounds of Europe
Simon Inglis (1990)
Det tjänar ingenting till att förneka det: fotbollsfans är kalenderbitare. Och bland kalenderbitarprodukter står ingen så högt som Simon Inglis bok om Europas fotbollsstadion. Som ett slags fotbollens David Attenborough förflyttar sig Inglis mellan arenorna, alltid lika bedövande sakkunnig och vederhäftig, alltid lika redo till ett balanserat men orubbligt omdöme. Ah, de arkitektoniska detaljerna på Stade Félix Bollaert i Lens! Hmm, den ytterst olyckliga utformningen av Stade Louis II i Monaco! Och historiens vingslag på Rimnersvallen i Uddevalla, denna till synes obetydliga gräsplätt där ju Brasiliens blivande världsmästare, som vi minns, i en enkel men föga välspelad 3-0-seger över Österrike begick premiär i VM 1958... Fotboll som ett självklart kulturfenomen.
8) The Glory Game
Hunter Davies (1972)
Målvakten Pat Jennings gör aldrig ett handtag hemma; mittfältaren Alan Mullery byter däremot gärna blöjor på sin dotter; anfallaren Martin Chivers kan överhuvudtaget inte vara ensam i hemmet utan att få panik. Visst kan man få reda på sådant om man kikar genom köksfönstret, men det är troligare att man får veta det i vardagsrumssoffan. Författaren Hunter Davies skildring av säsongen 1971-72 med Tottenham Hotspur är en sådan som inte försöker vara avslöjande och kontroversiell, utan där avslöjandena växer fram på ett naturligt sätt. Som icke sportjournalist behandlas Davies med ett förtroende från spelarnas sida som knappast skulle ha kommit fackmurveln till del. Han har dessutom öga för den livgivande detaljen - på 23 augusti-stadion i Bukarest, får vi veta, finns det en grön äkta matta och en krukväxt på ett runt bord i bortalagets omklädningsrum. En mogen, kultiverad och närgången fotbollsdokumentär - hittills den främsta i sitt slag.
9) VM i fotball 1982
Dag Solstad & Jon Michélet (1982)
Två förbenade kommunister från det norska förlaget Oktober infinner sig i Spanien för att genom medhavda ideologiska glasögon betrakta VM 1982. Vad kan det bli av det? Det kan bli något alldeles fantastiskt, när de båda författarna låter sina politiska åsikter (eller fördomar) befrukta (eller begränsa) sina kompetenta fotbollsiakttagelser. Den underbart inopportune Solstad vill se järnhård kollektivistisk disciplin och dömer ut Platinis Frankrike: »småpen frøkenfotball, uten sjel, men med mye billig parfyme i«. Brasilien ser han som en Potemkinkuliss: »et blendverk, vakert å skue, men utilstrekelig.« Michelet, däremot, tänker ur Tredje Världen-perspektiv och hurrar för Algeriet och Honduras. Motsättningen mellan de båda slagens vänsterideologi blir lika befruktande som alla andra dialektiska motsättningar i den här boken och man häpnar hur bra fotbollen kan må, om man tar den på tillräckligt allvar för att göra ideologi av den.
10) Left Foot Forward. A Year in the Life of a Journeyman Footballer
Garry Nelson & Anthony Fowles (1996)
Det är inte bara för att Garry Nelson spelar i Charlton, där Eamon Dunphy avslutade säsongen 1975-76, som »Left foot forward« kan sägas ta vid där »Only a game?« slutar. Här möter vi alla de privata detaljer som Dunphy utelämnar. Här möter vi proffsets vardag utan det heroiska skimmer som Dunphy lyckas kasta över vardagens tröstlösa slit. Kärnfulla sentenser ligger inte för Nelson. Han kan till och med driva en smula med kollegans »good pro«-moral, som när han är med och får fruktansvärt med stryk i en reservlagsmatch mot Arsenal: »This was what professional football must be all about: getting stuffed 0-10 by better players in a better stadium in front of no spectators. It must be character building.« Och det är det ju. Fast den karaktär som byggts i det här fallet blev ganska pratglad och trivsam.
Dessutom nominerade: Heja röda vita laget av Erik Bengtson (1975), Borta bra, himma bäst av Olle Svenning & Ken Olofsson (1976), Fotbollsfolket av Desmond Morris (The Soccer Tribe, 1981, sv övs s å), All Played Out av Pete Davies (1991), Bland huliganerna av Bill Buford (Among the Thugs 1991, sv övs 1992), Dicks Out - The Unique Guide to British Football Songs av Larry Bulmer & Rob Merrills (1992), Fotbollens himmel och helvete av Eduardo Galeano (El futbol en sol y sombra 1995, sv. övs. 1998), Hand of God av Jimmy Burns (1996), The Beautiful Game: A Journey Through Latin American Football av Chris Taylor (1998), Manslaughter United. A Season With a Prison Football Team av Chris Hulme (1999), Brilliant Orange. The Neurotic Genius of Dutch Football av David Winner (2000).
Fever Pitch, Only a Game? och Full Time. The Secret Life of Tony Cascarino finns samtliga att införskaffa i Offsides webbshop.
Källa: Offside
