Drömelvan anno Confederations Cup 2009
Startelvan:
1. Julio Cesár 
2. Maicon 5. Oguchi Onyewu 
3. Fabio Grosso (K) 
18. Ramires 22. Benny Feilhaber 8. Clint Dempsey
10. Kaká 17. Giuseppe Rossi
9. Luís Fabiano 23. Jozy Altidore
På bänken:
12. Essam El Hadary 
16. Itumeleng Khune 
-
3. Lúcio
13. Tsepo Masilela
15. André Santos
19. Jonathan Spector
-
4. Felipe Melo
6. MacBeth Sibaya
11. Siphiwe Tshabalala
21. Andrea Pirlo
-
7. David Villa 
20. Landon Donovan
Confederations Cup 2009: Dag 13, 14 och 15
Spelledigt.
27/6 2009
Spelledigt.
28/6 2009
Spanien-Sydafrika 3-2 e. förl. (2-2, 0-0)
I 87 minuter var den här matchen precis så avslagen, meningslös och genomtrist som fördomen om en match om tredjepris i Confederations Cup säger. Mphela hade visserligen kommit in och vräkt upp 1-0 i nättaket en kvart före slutet, men i övrigt... ingenting. Inte ens turneringens mest självupptagne och enögde spelare, Teko Modise, verkade särskilt intresserad. Så plötsligt hände allting på bara några minuter. Inhopparen Güiza markerade redan från start att han kunde tänka sig att bli matchhjälte genom att hellre gå på avslut än släppa bollen ifrån sig. I 87:e och 88:e minuten visade han sig ha fog för de höga tankarna om sig själv. 1-1 var frukten av det enda väl genomförda spanska anfallet i matchen, medan 2-1 förstås var stolpe in i dubbel bemärkelse. Ett mål som påminner en hel del om Prosineckis gudomliga mål mot Jamaica i VM -98. Matchens höjdare var ändå Mphelas knock i 93:e. Vilket sätt att kvittera en blytung vändning på!
I förlängningen vek sydafrikanerna en gång för alla ned sig. Xabi Alonsos avgörande frispark var i sig inte särskilt märkvärdig, men det var ingen tillfällighet att den straffade Bafana Bafana för den okoncentration som börjat smyga sig på. Khune är verkligen en trevlig bekantskap från detta mästerskap, men det finns målvakter man hellre skulle vilja ha i sitt lag när det vankas frisparkar mot sig, än just Itumeleng Khune.
Övriga intryck? Jovars, det fanns allt några stycken. Arbeloa visade hela matchen igenom varför Liverpool har värvat nytt på högerbacken. Minus också för Piqúe inne i mitten, för andra matchen i rad. Barcelonas egen DJ har inte imponerat efter Champions League-finalen. Torres tog knappt en löpning. Ruskigt uddlös! Förstår inte varför han startade matchen.
Tshabalala har inte bara det fräckaste namnet man har hört sedan Robert aviserade att Argentinas kommande stormålvakt mycket väl kan heta Assman, han är dessutom en bollbegåvning utöver det extra. En av få rogivande detaljer sett över knappt 90 minuter. Ja, innan Santana i ett försök att stänga matchen bytte ut honom, alltså.
Spanskt brons. Knappast vad man hade räknat med inför turneringen.
USA-Brasilien 2-3 (2-0)
Det är inte mycket att säga om, den brasilianska turneringssegern. Inte mer än att det var rätt lag som vann. Nog gjorde USA så gott man kunde och nog är man Confederations Cups i särklass största utropstecken, men man var egentligen aldrig särskilt nära att bringa Brasilien på fall i finalen. Åtminstone inte så nära som siffrorna säger - och som rapporterna efter matchen garanterat kommer att vittna om. Man genomför finalen utifrån sina förutsättningar, tar vara på sina få målchanser och försöker stånga bort allt som närmar sig eget straffområde i två halvlekar. Hade fotboll bara omfattat en halvlek hade den taktiken givit USA ära och berömmelse, för Brasilien var precis så svaga i första halvlek som man var under hela semifinalen mot Sydafrika, men så är inte fallet. I andra halvlek fanns bara ett läge för de kycklinggula: överväxeln. USA hann helt enkelt inte med. Inget konstigt i det. Man är inte lika bra som Brasilien och framför allt är man det inte när brassarna spelar fotboll på de villkor man gjorde under avslutande 45.
Strömberg var mycket imponerad över på vad sätt Brasilien kom tillbaka i den här matchen. Att man från nästan ingenting kunde resa sig och göra tre mål i en halvlek med kniven på strupen, mot ett lag som i tre raka halvlekar försvarat sig på ett sätt som sällan skådats. Jag är beredd att ge honom rätt i det. Brasilien är och förblir en schimär, men när man rullar ut, löper för varandra och får det att fungera är det få lag som kan stå emot.
Luís Fabiano gjorde det bra ikväll. Värdelös - precis som laget i övrigt - under första halvlek. Briljant i andra. Nu kändes det ändå som att det var en tidsfråga innan det kom, men exakt hur befriande det var för laget när han reducerade direkt i upptakten av andra halvlek är nog svårt att föreställa sig. Ett fint mål. Att man fick det så tidigt var direkt matchavgörande. Hade de fått ta i lite mer innan det kom hade vi nog åtminstone kunnat få se en förlängning.
Å andra sidan borde matchen ha slutat 4-2. För ja, bollen var inne när Kaká nickade. I övrigt en riktigt bra domarinsats från Martin Hansson och hans assisterande. Förbluffande!
Traianos Dellas 2004, Fabio Cannavaro 2006, Servet Çetin 2008 och Oguchi Onyewu 2009. Varje mästerskap har sin store försvarsgeneral.
Tycker att Dunga har varit hård i sin matchning av André Santos under semi och final. Santos, som avlöste oduglige Kléber redan efter första matchen, gav Seleção helt andra alternativ ute på vänsterflanken i och med sin närvaro. Istället för att bli hotade kunde man nu själva hota. Mot Sydafrika var Santos överlägset bäste brasilianare, ändå byttes han ut. I finalen var han tillsammans med Maicon ende godkände brasse i första halvlek, ändå byttes han ut. Med tanke på hur tydligt krafterna tröt för USA under andra halvlek kunde Santos gott ha fått vara kvar på banan. Rimligare vore att byta ut Luisao, gå ner på trebackslinje och släppa in Alves på mittfältet. Men visst, det är inte jag som har coachat ett lag till seger i Confederations Cup. Så vad vet väl jag?
Har nog aldrig sett Tim Howard bättre än han var ikväll. I en match då han släppte in snudd på fyra mål. Symboliskt.
Brasilien alltså slutsegrare. Och ja, det var rättvist. Men nej, det är inget att dra för stora växlar av. Kom ihåg hur bra man var -05. Året efter trodde alla att man skulle vinna VM av bara farten. Den gången floppade laget. Betänkligt. Det är inte omöjligt att historien upprepar sig 2010. Vi är kanske inte så många som hoppas på det i det här landet, icke desto mindre hoppas vi desto mer.
Källor: Fifa
Sportbladet
YouTube
Confederations Cup 2009: Dag 12
Brasilien-Sydafrika 1-0 (0-0)
Gäsp! Tänk att det skulle behövas en frispark precis utanför straffområdet - ett par minuter innan full tid - för att Brasilien skulle få hål på det knackiga Sydafrika. Man hade förväntat sig lite mer och en betydligt behagligare resa, men Brasilien är och förblir Brasilien. En myt. Ett oförtjänt och föråldrat rykte. Istället för att spela fotboll så som man gjorde mot Gli Azzurri häromdagen, gick man omkring och passade lite förstrött i sidled i 90 minuter. Så otroligt tröttsamt!
Under gårdagen gjorde spanjorerna allt för att visa omvärlden varför man inte ska underskatta sin motståndare. Man förlorade sin finalplats på lite simpel inställning. Ikväll visade brassarna att man inte hade tagit minsta intryck av den föreläsningen. Man hade rätt och slätt bestämt sig för att minsta motståndets lag skulle räcka för att ta sig förbi det hinder som stavades arrangörsland. Det är sorgligt att en sådan inställning inte straffar sig, precis som det är sorgligt att Sydafrika inte kan göra mål (om man inte möter Nya Zeeland) och att Brasilien trots uselt försvarsspel inte släpper in några mål (om man inte möter Egypten). Eftersom man har Julio Cesár. Världens kanske mest stabila sista utpost i dagsläget. Att han bara fick 7.0 av Goal övergår mitt förstånd.
Ikväll straffas de arma sydafrikanerna för att man gjort lagkapten och nyckelspelare av Aaron Mokoena. I första halvlek var det han som fick lagets överlägset bästa möjlighet att göra 1-0. Istället för mål - som man bara måste göra i det läget, även om man är mittback - nickade han flera meter över ramen. Två minuter före full tid såg han så till att ge Brasilien det utsträckta fingret, då han fällde Ramires strax utanför eget straffområde. Den som har sett Dani Alves lägga frisparkar i klubblaget under året vet att han inte nöjer sig med några utsträckta fingrar - han tar hela armen. En enda praktträff var allt som behövdes och reserven Alves fick nöjet att frälsa kanariefåglarna. Kul för honom. Snopet för hemmalaget.
Hur som helst har Confederations Cup varit en mycket nyttig läxa för Sydafrika. Dels för att få grepp om arbetet med att arrangera kommande VM, dels för den erfarenhet det ger Bafana Bafana. Får man bara kläm på säkerhetsfrågorna och kommer tillrätta med målskyttet kan det bli en riktigt hygglig turnering. På alla plan.
Källor: Fifa
Goal
YouTube
Confederations Cup 2009: Dag 11
24/6 2009
Spanien-USA 0-2 (0-1)
Det blir alltså inte den s k drömfinalen, Brasilien-Spanien, på söndag. Jätteskrällen är ikväll ett faktum och alla förståsigpåare som vill pracka på andra att smak i landslagssammanhang är Brasilien och Spanien får svälja förtreten och bita sig i läppen. Festen är inställd. I vägen stod elva vilt kämpande amerikaner som var och en gjorde sitt livs match. Inte minst Onyewu, som ikväll visade varför Standard Liége inte är villiga att sälja trots intresse från alla möjliga håll och kanter. Vilken klubb spelar han i till hösten? West Ham?
Var man än har sina sympatier är det i allmänhet charmigt att det oväntade händer. Att David får sin Goliat på fall. Kvällens sensation i Bloemfontein utgör inget undantag. Det är väldigt roligt att USA tar sig till den där finalen och knäpper alla oss som tror sig förstå sig på logiken i den här sporten på fingrarna. Fotbollen mår bra av att det händer, hur mycket man än tycker att Spanien spelar en mer tilltalande fotboll, är en mer sympatisk nation eller inlemmar ikoner i truppen som gör sig bättre i TV än Tim Howard. Fotboll har liksom så mycket annat här i livet ett större syfte än att se till det rimliga och rättvisa i saker och ting. Den följer sin egen grundlag - att det lag som vid flest tillfällen får in bollen i mål vinner matchen - och gör bara ett undantag från densamma: att målet ska ha tillkommit under regelrätta former. USA gjorde flest mål. Alltså vann man. Alltså förtjänade man att vinna.
Vad var det då som gick så snett för Spanien? Hur kunde man förlora sin första match sedan 0-2 på Råsunda i oktober 2007 och samtidigt undgå att förlänga sin historiska svit om 15 raka segrar? Såvitt jag kan se är anledningarna till detta fem till antalet:
1) Man underskattade sin motståndare och trodde sig redan vara i final,
2) uddlöst anfallsspel där Torres om möjligt var ännu mer anonym än Villa,
3) okoncentration vid de fasta situationerna och skyttet utifrån,
4) det heroiska amerikanska försvarsspelet, och (framför allt)
5) individuella misstag från ytterbackarna.
Att Capdevila går bort sig i duellen med Altidore kan man ha viss förståelse för - den forne haitierns fysik överträffar det mesta man har sett - men det Sergio Ramos gör vid 0-2 är pinsamt t o m för högfärdige Ramos själv. Sådant försvarsspel blir man utskälld för i Korpen. Vad Del Bosqúe sade till sin försvarare efter slutsignalen är nog något den självupptagne högerbacken gör rätt i att ta till sig och komma över. Snarast. Även om han nog själv inte tror det har han fortfarande mycket kvar att lära. Så huvudlösa insatser i eget straffområde kommer att straffa sig lika effektivt i framtiden som det gjorde ikväll.
Matchens verkliga delikatess tyckte jag annars att inhoppande Feilhaber stod för i och med förspelet till Dempseys 2-0. Hur han tog emot Bradleys passning och i samma moment vände bort olycklige Ramos, hur han sedan skottfintade bort Piqué och med en yttersida friställde Donovan ute till höger. Riktigt bra gjort.
Nu väntar vi in morgondagens semi och hoppas att blixten slår ned på samma ställe två gånger. Ingen skulle bli gladare än jag om Sydafrika tog Brasiliens skalp, även om sannolikheten för det är jämförbar med att Trelleborg går och vinner Allsvenskan i höst.
Källor: Fifa
YouTube
Confederations Cup 2009: Dag 5, 6, 7, 8, 9 och 10
18/6 2009
USA-Brasilien 0-3 (0-2)
Ibland är matcher givna på förhand. USA-Brasilien under torsdagskvällen visade sig vara ett sådant exempel. Brassarnas triumf kunde och borde ha varit ännu större. Liksom i fallet med Spanien-Nya Zeeland kunde matchen ha slutat tvåsiffrigt om de favorittyngda nationerna hade visat lite mer engagemang. 3-0 mot USA är nu ändå övertygande och stabila siffror, och bakåt såg det betydligt bättre ut än mot Egypten. Delvis för att The Land of Free i princip aldrig tog sig över på offensiv planhalva.
Det är svårt att veta var man har Brasilien av idag. När man rullar runt, tar löpningarna och underordnar sig Kaká har man kapacitet att slå alla lag, men det är långtifrån alltid man spelar en så uppoffrande fotboll som man behöver.
Felipe Melo gör det bra i sin avlastande roll på mittfältet och ser faktiskt ännu bättre ut nu än under den imponerande säsongen i Fiorentina. Kul att han fick göra sitt slumpmässiga mål.
Douglas Maicon tillbaka i backlinjen. En förklaring till att det såg bättre ut. Dani Alves är en betydligt mer karismatisk spelare och roligare att titta på, men svagare i det defensiva arbetet än Interbacken. Båda har fantastiska säsonger bakom sig, ehuru Alves är den som har spelat mest av de två. Den stundande sommarledigheten kommer att göra Barcelonas nr 20 gott och är kanske ännu mer välbehövlig än den som Douglas går och trånar efter.
Ramires från start. Underbart! Dunga ser också storheten i honom.
Egypten-Italien 1-0 (1-0)
Liten tuva stjälper ofta stort lass. Det egyptiska landslaget gjorde det få hade väntat sig, skakade av sig den blytunga förlusten mot Brasilien och blåste Italien på alla tre poängen.
Cannavaros återkomst i startelvan var tänkt att skänka laget den trygghet i de bakre leden som inte fanns mot USA. Cannavaro eller Legrottaglie visade sig emellertid inte vara någon avgörande skillnad. Gli Azzurri darrade återigen och visade tydliga brister i markeringsspelt när Homos kunde nicka in matchens enda mål, på Aboutrikas avvägda hörna. De Rossi snett ute.
Under andra halvlek gjorde italienarna tillräckligt för att kvittera det egyptiska överläget och skaffa sig ett mer fördelaktigt läge i gruppen inför fortsättningen, dock utan att få in bollen i mål. Iaquinta träffade trävirket två gånger om och var inte målställningen i vägen stod El Hadary där lurpassade. En mycket god målvaktsinsats och ett betydligt bättre försvarsspel än i matchen mot Brasilien gjorde att man kunde hålla nollan tiden ut. Hastigt och mindre lustigt ser inte det italienska avancemanget lika självklart ut längre.
Beppe utanför startelvan än en gång, trots det magiska inhoppet senast. Lippi imponerar lika mycket som Luca Toni.
19/6 2009
Spelledigt.
20/6 2009
Irak-Nya Zeeland 0-0 (0-0)
Spanien-Sydafrika 2-0 (0-0)
21/6 2009
Italien-Brasilien 0-3 (0-3)
Egypten-USA 0-3 (0-1)
Confederations Cup 2009: Dag 4
Grupp A är verkligen för bedrövlig. Irak är det mest destruktiva man har sett sedan Ljungskile i förra årets upplaga av Allsvenskan och Nya Zeeland på den internationella fotbollsscenen för snarast tankarna till Saudiarabiens insats i VM för sju år sedan. Sydafrika framstår i sammanhanget som ett komplett lag och inget kunde vara längre ifrån sanningen än just det. Får jag se en liknande lottning om fyra år kommer jag att bojkotta gruppspelet.
Spanien-Irak 1-0 (0-0)
Ja, herregud, mycket ska man vara med om. Spanien, som gick på högst 20 % i 5-0-segern över Nya Zeeland häromdagen, valde inför matchen att skruva ned på tempot ytterligare. Flera ändringar i startelvan, där petningen av Cesc märktes tydligast, och en uttalad målsättning om att absolut inte göra mer än vad som krävdes, räckte så småningom till 1-0. Inte för att man egentligen gjorde tillräckligt för att vinna, men för att Irak är det kanske tråkigaste man har sett i hela sitt arma liv. Gångerna då man anföll med mer än en spelare på offensiv planhalva går att räkna på ena handens fingrar och när man väl fick låna bollen såg man snabbt som attan till att lämna tillbaks den igen, så att man kunde återgå till sin ordinarie position i det egna straffområdet. Alla i 5-4-1-uppställningen var de där, så också efter baklängesmålet.
Dödgrävarfotbollen räckte nu som väl var inte hela vägen. Efter att Torres hade drällt bort chans på chans och Villa börjat bränna sådant han annars gör mål på i 10 fall av 10, gjorde man om 3-0-målet från i söndags. Mata ut till Capdevila, Capdevila med inlägget, Villa i mål på nick. Mycket snyggt.
I och med den klena spanska utdelningen talar mycket för irakiskt avancemang från gruppen, ifall man lyckas tvåla till Nya Zeeland i sista omgången. Naturligtvis är man så långt ifrån förtjänt av en sådan framgång som man nu överhuvudtaget kan vara, men det säger också allt om kvalitén på alltigenom usla Grupp A.
Sydafrika-Nya Zeeland 2-0 (1-0)
Det är synd för Sydafrika och dess charmanta publik att truppen inte innehåller fler målskyttar. I så fall hade man kört över Nya Zeeland på Spanien-manér ikväll och redan varit klara för semifinal. [Läs: med en målskytt i laget hade man vunnit öppningsmatchen.] Istället står och faller man med sin Spindelman, Bernard Parker. Det är inte bara oroande för utgången av detta gruppspel utan också för det kommande världsmästerskapet. Historien lär att en framgångsrik hemmanation är viktigt för VM av flera skäl, inte minst för stämningen kring hela arrangemanget.
2-0 var utan tvekan i underkant och borde ha varit både 3-, 4- och 5-0. En ineffektivitet som i slutändan kan stå laget mycket dyrt. För att man alls skulle göra mål krävdes ett tafatt målvaktsingripande. Av bara farten gjorde Spindelmannen ett till. Det man minns från den här matchen är annars förspelet till 1-0. Trots kriminellt försvarsspel av Mulligan kan Masilela ta sig runt ute på vänsterflanken och hitta Parker. Det lustiga i sammanhanget är att Mulligan redan har insett vidden av sin otillräcklighet - att hans försvarsspel som visar tydliga likheter med hur en grävling skulle hantera situationen inte bara kommer att repriseras under matchgenomgången mot Irak utan också i var mans hem - och svarar med att ligga kvar i gräset, likt en älgkalv i oktober. Får han spela nästa match vill jag inte veta vad det är som håller till på den nyzeeländska bänken. Vid närmare eftertanke vill jag nog inte det oavsett.
I morgon tar jag paus från Confederations Cup-bloggandet. Istället för USA-Brasilien och Egypten-Italien i TV-soffan styr jag kosan till egentliga huvudstaden och Spaniens uppgörelse med England i U21-EM. Efter den knackiga starten torde Spanien ha stora möjligheter att höja sig och göra det svårt för de unga lejonen, inte minst som England tros komma till start utan båda sina ordinarie mittbackar. Särskilt skadan på Richards kan bli väldigt ödesdiger för engelsmännen, i det mästerskap som börjat så bra för svensk del. Jag tror på spansk seger men hoppas mest bara få se lite hyfsad fotboll och höra Stuart Pearce mana på sina spelare på ett sätt som får träningslägret i Full Metal Jacket att framstå som rena söndagsskolan.
Källor: Fifa
Fotbollskanalen
YouTube
Confederations Cup 2009: Dag 3
Denna spellediga dag har Confederations Cup mestadels handlat om efterspelet kring upplösningen av Brasilien-Egypten under gårdagen. Matchen som avgjordes på straff när klockan tickade upp mot 90 spelade minuter. Al-Muhammadi sänkte alltså sitt eget lag genom att agera handbollsmålvakt och från 11 meter gjorde Kaká inget misstag. Det intressanta var nu inte huruvida det skulle blåsas straff eller inte, utan på vad sätt domaren kom fram till sitt beslut. Det var nämligen tydligt för samtliga aktörer på och vid sidan av planen, men också för TV-tittarna, att han inte själv hade sett situationen. Istället dröjde beslutet och i efterhand har omvärlden fått veta att det berodde på att hela domarkollegiet hade konferens via sina headset. I fokus: ännu en gång Howard Webb.
Webb, denne taggige, taktlöse och tunnhårige man från Rotherham, är inte vilken fotbollsdomare som helst. Han är solklart den mest överskattade inom sitt skrå och upphör aldrig att förvåna. I själva verket finns det anledning att misstänka att Webb ser domargärningen som sitt sätt att hamna på var mans läppar, trots att det sällan är en rekommendabel utgångspunkt för den som har i förtroende att upprätthålla regelverket.
Det är nu inte första gången den f d polisen med blankpolerad hjässa hamnar i händelsernas centrum. För rättså precis ett år sedan fick han förtroendet att döma Österrike-Polen i den andra omgången av EM-slutspelets gruppspel. Den gången hittade han en straff på tilläggstid. Om den straffen kan man säga mycket. Polens förbundskapten Leo Beenhakker nöjde sig med att konstatera att beslutet symboliserade hela turneringen. Den som inte höll på något av lagen torde fascineras av det märkliga sammanträffandet i att domslutet var direkt felaktigt, inkonsekvent och utdömdes i den känsligaste fasen av hela matchen, samtidigt som det både gynnade hemmanationen och gruppens båda storfavoriter till avancemanget, Tyskland och Kroatien. Spänningen i gruppen dog där och då, trots att det var en omgång kvar. Uefa fick gå ut och försvara sitt val av domare, som vanligt med att domslutet var rätt och riktigt, ändå valde man att peta honom inför slutspelet...
Under våren har han annars hunnit med att göra sig ett namn på både Old Trafford och Camp Nou. I en av de avslutande omgångarna i Premier League såg han på egen hand till att vända matchen till förmån för hemmalaget och jättefavoriten Manchester United mot Tottenham. Trots att Gomes regelrätt tog bollen innan spelaren blåste Webb för straff. Tottenham föll ihop som ett korthus och segern säkrade i princip ligatiteln för de regerande mästarna. På Camp Nou möttes Barcelona och Bayern München i Champions Leagues kvartsfinalspel. Mycket till match blev det nu inte, Barcelona krossade gästerna från Bayern med 4-0, men nog hann Webb ändå med att utmärka sig. Guardiola ska om situationen ha sagt att den var "obegripligt klar". Det som borde ha varit straff blev nu istället gult kort för filmning på Messi. Hade Messi åkt på en varning i den andra semifinalen mot Chelsea hade alltså icke-varningen för filmning resulterat i att Champions League-finalen blivit utan sin störste profil.
Nu handlar rättsskipandet om huruvida ännu en av Webbs omtalade straffsparkar utdömts på riktiga grunder. Efter slutsignalen fick omvärlden veta att han blåst på inrådan av sin fjärdedomare, som stod mer än 50 meter ifrån situationen. Egyptierna, som snappat upp att fjärdedomaren tagit hjälp av TV-bilder för att komma fram till sitt ställningstagande, lämnde då in en protest, som självklart avslogs. Eftersom protester efter slutsignalen aldrig har någon reell verkan inom fotbollen. Det häpnadsväckande i detta är inte avslaget i sig utan de nya uppgifter som här framkommer: att det inte var fjärdedomaren som hjälpte Webb i stunden av kalabalik och brasilianskt gnäll, utan den assisterande domaren! Han som stod ännu sämre till för att se vad som egentligen hände, än Webb själv. En förklaring som naturligtvis inte håller.
Antingen blåste han för att det gick till som egyptierna påstår eller också var det helt enkelt så illa att han gick på spelarnas reaktioner. Oavsett vilket fattade han med all form av säkerhet sitt beslut på felaktiga grunder, trots att beslutet i sig var alldeles riktigt. En logik som bara är möjlig i huvudet på Howard Webb.
Kaká, Lucío, Luís Fabiano och Felipe Melo vädjar till givmilde Webb och avslöjar i
samma stund att man inte kan skillnaden mellan höger och vänster. (Al-Muhammadi
räddade med sin högerarm.)
Källor: Bank & Niva-bloggen
EPL-talk
Eurosport
Fifa
NY Times
Times Online
Veoh
Wikipedia
YouTube
Confederations Cup 2009: Dag 2
Efter beskedliga och alltigenom tvivelaktiga Grupp A under gårdagen var det befriande att man under eftermiddagen satte bollen i rullning i desto mer upphetsande Grupp B. Med lite perspektiv på båda matcherna är det framför allt några intryck som känns bestående:
1) Utomordentlige fotbollsspelaren Marcus Allbäck är gränslöst ovärdig uppdraget som expertkommentator,
2) Staffan Lindeborg är lika ovärdig uppdraget som den som ska göra grovjobbet,
3) Italiens nya tröjor är de snyggaste sedan EM 2000 och garanterat Pumas främsta kollektion alla tider.
Brasilien-Egypten 4-3 (3-1)
Brasilien är utan tvekan näst efter England världens mest överskattade landslag. 4-3-segern över Egypten är ännu ett i raden av exempel som bevisar detta. Man kan tycka att Egypten gör en väldigt fin fotbollsmatch och att det är små marginaler som avgör, men det håller inte. Inte om man inom ett år ska kunna utmana om en VM-titel och inte om man ska förtjäna sin 5:e plats på Fifas ranking. I själva verket är man inte heller förtjänt av det rykte som ständigt omger Seleção: att man spelar en attraktiv och fantasirik fotboll. Brasilien var en schimär långt innan Dunga men är det inte minst under honom. Faktum är att man mycket väl hade kunnat förlora eftermiddagens drabbning om det inte hade varit för att egyptierna uppträdde alldeles för odisciplinerat i försvaret. Det Egypten som förvisso har vunnit afrikanska mästerskapen två år i rad, men som också är på väg att gravt misslyckas i ännu ett VM-kval, trots att man hamnat i den kanske mest givmilda gruppen med motståndare som Algeriet, Zambia och Rwanda.
Oavsett Egyptens status innan turneringen kan nu ingen ta ifrån laget att man verkligen presterade idag. Att hämta upp 1-3 till 3-3 mot ett så skickligt motstånd som Brasilien och vara minuter ifrån att hålla oavgjort är mycket imponerande. Det var bara lite typiskt på vad sätt man skulle förlora matchen. Först en klumpig aktion ute på kanten som orsakar frisparken och därefter Al-Muhammadis obegåvade räddning på mållinjen. Solklar straff och lika solklar utvisning, men inte i praktiken. Howard Webb, denne clown, gjorde för all del rätt som tog sig tid och konfererade med sin assisterande och med fjärdedomaren, men hur sannolikt vore det att han hade samma is i magen och vågade fatta samma avgörande beslut om scenariot vore det omvända? Nu sägs det att Egypten har lämnat in en protest mot på vad sätt avgörandet tillkom. En protest jag har all förståelse för, även om den andas mer konservatism än vad som ryms i Lagerbäcks pärm.
USA-Italien 1-3 (1-0)
Siffrorna antyder att de regerande världsmästarna vann utan att förta sig. Den som såg matchen vet att det inte stämmer. Utan att vara riktigt illa ute skakade världspolisnationen om Gli Azzurri och man gjorde det rättså rejält. En av förklaringarna till detta var att Lippi inledde med en startuppställning mer onyanserad än den Domenech presenterade inför varje match i EM förra sommaren. Istället för experimentera det minsta lilla gav han institutionaliserade spelare som Gattuso, Iaquinta, Zambrotta och Camoranesi chansen från start. Den som känner mig det minsta lilla vet att jag dyrkar Ivan Gattuso, men jag förstår inte hur han kan gå in i en italiensk startuppställning i dagsläget. Han har ju varit skadad sedan årsskiftet! Tråkvalet Iaquinta talar för sig själv, liksom Juve-uttagningarna i stort, men man kan inte låta bli att reta sig på det förtroende Lippi har för Camoranesi. Vari består den spelarens storhet? Jag har även förståelse för att folk höjde på ögonbrynen åt uttagningen av Grande Grosso, men till skillnad från framför allt Ivan och Camoranesi levererade Grosso från första stund. Det var således inte särskilt märkligt att Italien kunde vända matchen först när Lippi vågade kasta om i uppställningen och byta ut de gamla rävarna mot framtidsnamn som Montolivo och Beppe Rossi.
Att USA tog ledningen var inte helt oförtjänt, eftersom Italien var så undermåligt hela första halvlek, men på vad sätt man gjorde det lämnar en besk eftersmak. Visst är Chiellini klumpig som ger Altidore chansen att lägga sig, men det går inte att blåsa för straff. Det ska vara omöjligt. Chiellini försöker bryta bollbanan, inser att han är för sent ute och drar tillbaka benet, som knappt hinner träffa Altidore. Klent av amerikanen, ännu klenare av domaren. Desto skönare då att Rossi med sin första bollbehandling tände hela laget och att De Rossi fattade galoppen. De Rossi bäst på plan men det är Beppe som får all uppmärksamhet, inte minst tack vare det ruskiga 3-1-målet, som han har Pirlo att tacka för. Vilket förspel! Det är ett tag sedan vi såg det där hända när Andrea Pirlo hade bollen senast, men det var värt all väntan.
Beppe alltså kvällens store hjälte och det är väldigt roligt att han nu får sitt stora genombrott. En vacker framgångssaga väntar på att få skrivas och fotbollsvärlden har att välkomna den spelare som gör sig beredd att axla Roberto Baggios fallna mantel. Det är mycket Baggio över Beppe, även om han också har stora likheter med sin namne, Signori, och det är kanske den finaste komplimang man kan ge en fotbollsspelare. Måtte han nu få spela från start framöver!
Källor: Fifa
Fotbollskanalen
Wikipedia
YouTube
Confederations Cup 2009: Dag 1
14/6 2009
Äntligen visas det landslagsfotboll av (nästan) högsta kaliber i SVT igen! Saknaden efter Glenns röst under förra årets EM-slutspel i Schweiz/Österrike var inte så liten. Nu har han skönt nog Chris bredvid sig och även om man kan förstå att folk hakar upp sig på den senare och hans outtröttliga förmåga att hetsa upp sig för sådant som gemene man helt missar, är det ett radarpar som åtminstone jag sätter väldigt, väldigt stort värde på. Det här ska bli riktigt skoj!
Sydafrika-Irak 0-0 (0-0)
Ja, det här var ju ärligt talat inte vad man hade hoppats på. Inför turneringen har jag varit uppriktigt nyfiken på det irakiska landslaget. Efter att för första gången någonsin ha sett laget beträda en plan och lägga prestige i att maska från matchminut 1 känner jag inte riktigt att man levde upp till mina förväntningar. Lika roligt som det var att på avstånd följa nationens framfart i de asiatiska mästerskapen för två år sedan, lika outhärdligt var det att under eftermiddagen se hur man vill spela fotboll i detta Confederations Cup.
Mest förtjust blev jag onekligen i Sydafrikas kreatör på mitten, MacBeth Sibaya. En väldigt klok spelare som har blick för spelet, ett väl avvägt passningsspel och hela tiden söker de fria ytorna och medspelare i fart. Ungefär som Kim Källström, fast precis tvärtom. Hans inledande halvtimme var egentligen matchens enda behållning, förutom målvakten Khunes ständigt fina utsparkar, som också fick mycket välförtjänt kritik av herrar Härenstam & Strömberg.
Signifikant för hela matchen var annars denna fullkomligt hysteriska aktion. Frågan är vad som är mest genomuselt:
1) Kassids s k målvaktsspel,
2) Mashegos oprecisa nick, eller
3) Parkers räddning på mållinjen?
Trots den mördande konkurrensen måste jag nog ändå välja alternativ 3. (Notera även ryggtavlan som finns i bild efter det att klippet har visats. Den tillhör den irakiske mittbacken Ali Hussein, till det yttre inte helt olik Chivu i Inter. Snart 10 år efter sin tragiska bortgång uppmärksammas med andra ord salig Lasse Lindroth lite varstans i den statliga televisionen under sommaren. Dels repriseras Sjukan under fredagskvällarna, dels får vi tillfälle att stifta bekantskap med Irans försvarsrese under i alla fall två matcher till.)
Nya Zeeland-Spanien 0-5 (0-4)
Det finns visst en charm i Davids möte med Goliat och att det inte alltid måste vara samma lag och nationer som möts, men... efter att ha gett detta 90 minuter av min lediga tid kan jag inte påstå att jag känner någon större längtan inför kommande drabbningar mellan ett lag bestående av elva Gulliver mot lika många lilliputtar. Spanien gick inte för fullt ikväll, inte ens när man gjorde 3-0 på en kvart. Det behövdes inte och vem kan väl klandra ett lag som mentalt rehabtränar dagen efter, trots att det bara har gått en halvtimme, när man redan har hunnit med att både göra fyra mål och förnedra sin motståndare?
Fernando Torres är givetvis en av världens absolut bästa anfallare. Han har det och han är komplett. Får han bara vara skadefri har Spanien i honom världens kanske allra främste på sin position över VM-slutspelet i Sydafrika och EM-slutspelet i Polen/Ukraina 2012. Det är förvisso inte någon större utmaning att ställas mot ett nyzeeländskt försvar, men notera på vad sätt han gör sitt hattrick. Först långskott, därefter en vinklad bredsida och slutligen en nick. Han manifesterar verkligen att han har hela registret. Särskilt 2-0 är värt lite extra uppmärksamhet. Dels för att det pekar på Torres enskilda skicklighet, dels för att det bevisar varför Spanien ligger 1:a på Fifas ranking. Ett sagolikt mål. Rieras yttersida ut till Capdevila. Inspelet till Torres. Torres direktavslut i bortre. Det blir inte snyggare.
Riktigt lika bra som Torres var nu inte stabbige Boyens i kiwiförsvaret. Det han gör innan Villa får öppen kasse är om inte oförlåtligt så i alla fall obegripligt. Klart att det är synd om kraken, men detta förklarar också varför Beckham valde att överge MLS snabbare än Kim Källström hinner pressa i sig en kartong daim, trots att det medförde halverad lön och att han fick köpa sig fri från kontraktet á 30 miljoner. Boyens är nämligen heltidsproffs i råkapitalistiska New York Red Bulls. Det kan inte vara jättekul att dra på sig LA Galaxy-tröjan vecka ut och vecka in, och ställas mot sådana som Boyens...
Källor: Fifa
Wikipedia
YouTube
Tips inför Confederations Cup
GRUPP A
1:a omgången
Sydafrika - Irak 
2 - 1
Nya Zeeland - Spanien 0 - 2
2:a omgången
Spanien - Irak 1 - 0
Sydafrika - Nya Zeeland
2 - 1
3:e omgången Irak - Nya Zeeland
3 - 0 Spanien - Sydafrika
2 - 0 1. Spanien 3 3 0 0 5-0 9 2. Sydafrika 3 2 0 1 4-4 6 3. Irak 3 1 0 2 4-3 3 4. Nya Zeeland 3 0 0 3 1-7 0
GRUPP B
1:a omgången
Brasilien - Egypten
1 - 1 USA - Italien
0 - 1
2:a omgången USA - Brasilien
0 - 2 Egypten - Italien
1 - 2
3:e omgången Italien - Brasilien
0 - 1
Egypten - USA
1 - 1 1. Brasilien 3 2 1 0 4-1 7 2. Italien 3 2 0 1 3-2 6 3. Egypten 3 0 2 1 3-4 2 4. USA 3 0 1 2 1-4 1
SLUTSPEL
Semifinaler Spanien - Italien
2 - 1 e förl
(1 - 1 e f t) Brasilien - Sydafrika
4 - 0
Match om tredjepris Italien - Sydafrika
2 - 0
Final Spanien - Brasilien
3 - 2 e förl
(1 - 1 e f t)
Skyttekung: Alberto Gilardino
Gruppspel och slutspelsträd i Confederations Cup
GRUPPSPEL
GRUPP A 1. Irak 2. Nya Zeeland 3. Spanien 4. Sydafrika
1:a omgången
14/6 2009, 16:00, Ellis Park Stadium (Johannesburg) Sydafrika - Irak
14/6 2009, 20:45, Royal Bafokeng Stadium (Rustenburg) Nya Zeeland - Spanien
2:a omgången
17/6 2009, 16:00, Free State Stadium (Manguang/Bloemfontein) Spanien - Irak
17/6 2009, 20:45, Royal Bafokeng Stadium (Rustenburg)
Sydafrika - Nya Zeeland
3:e omgången
20/6 2009, 20:30, Ellis Park Stadium (Johannesburg) Irak - Nya Zeeland
20/6 2009, 20:30, Free State Stadium (Manguang/Bloemfontein) Spanien - Sydafrika
GRUPP B 1. Brasilien 2. Egypten 3. Italien 4. USA
1:a omgången
15/6 2009, 16:00, Free State Stadium (Manguang/Bloemfontein) Brasilien - Egypten
15/6 2009, 20:45, Loftus Versfeld Stadium (Tshwane/Pretoria) USA - Italien
2:a omgången
18/6 2009, 16:00, Loftus Versfeld Stadium (Tshwane/Pretoria) USA - Brasilien
18/6 2009, 20:45, Ellis Park Stadium (Johannesburg) Egypten - Italien
3:e omgången
21/6 2009, 20:30, Loftus Versfeld Stadium (Tshwane/Pretoria) Italien - Brasilien
21/6 2009, 20:30, Royal Bafokeng Stadium (Rustenburg)
Egypten - USA
SLUTSPEL
Semifinaler
24/6 2009, 20:30, Free State Stadium (Manguang/Bloemfontein)
A1 - B2
25/6 2009, 20:30, Ellis Park Stadium (Johannesburg)
B1 - A2
Match om tredjepris
28/6 2009, 15:00, Royal Bafokeng Stadium (Rustenburg)
Förlorande lag i semifinal 1 - Förlorande lag i semifinal 2
Final
28/6 2009, 20:30, Ellis Park Stadium (Johannesburg)
Vinnande lag i semifinal 1 - Vinnande lag i semifinal 2
Källor: Fifa
Wikipedia
Domare i Confederations Cup
Coffi Codjia, BeninKomi Konyoh, Togo (assisterande)
Alexis Fassinou, Benin (assisterande)
Eddy Maillet, SeychellernaEvarist Menkouande, Kamerun (assisterande)
Bechir Hassani, Tunisien (assisterande)
Asien
Matthew Breeze, AustralienMatthew Cream, Australien (assisterande)
Ben Wilson, Australien (assisterande)
Europa
Howard Webb, EnglandPeter Kirkup, England (assisterande)
Mike Mullarkey, England (assisterande)
Massimo Busacca, SchweizMatthias Arnet, Schweiz (assisterande)
Francisco Buragina, Schweiz (assisterande)
Martin Hansson, SverigeFredrik Nilsson, Sverige (assisterande)
Henrik Andrén, Sverige (assisterande)
Nord-/Centralamerika & Karibien
Benito Archundia, Mexiko Marvin Torrentera, Mexiko (assisterande)
Héctor Vergara, Kanada (assisterande)
Oceanien
Michael Hester, Nya ZeelandJan Hendrik-Hintz, Nya Zeeland (assisterande)
Mark Rule, Nya Zeeland (assisterande)
Sydamerika
Pablo Pozo, ChilePatricio Basualto, Chile (assisterande)
Francisco Mondria, Chile (assisterande)
Jorge Larrionda, UruguayPablo Fandiño, Uruguay (assisterande)
Mauricio Espinosa, Uruguay (assisterande)
Källa: Wikipedia
Trupperna till Confederations Cup
IRAK
Målvakter
1. Noor Sabri, Al Talaba
12. Mohamed Kassid, Al Zawraa
21. Oday Talib, Duhok
Försvarare
2. Mohammed Ali Kareem, Al Jazeira
3. Basem Abbas, Al Talaba
4. Fareed Majeed, Al Talaba
14. Salam Shaker, Al Khor
15. Ali Hussein Rehema, Al Wakra
16. Dara Mohammed, Sulaymaniyah
19. Isam Yaseen, Al Amana
22. Muayad Khalid, Al Quwa Al Jawiya
Mittfältare
5. Nashat Akram, Al Gharafa
6. Salih Sadir, Al Ahed
9. Abdul Wahhab Abu Al Hail, Sepahan
11. Hawar Mulla Mohammed, Anorthosis Famagusta √
13. Karrar Jasim, Al Wakra
18. Mahdi Kareem, Al Khor
20. Samer Saeed, Al Ahly
23. Halkard Mulla Mohammed, Sulaymaniyah
Anfallare
7. Emad Mohammed, Sepahan
8. Luay Salah, Arbil
10. Younis Mahmoud, Al Gharafa √
17. Alaa Abdul Zahra, Al Khor
Förbundskapten
Bora Milutinovic, Serbien
NYA ZEELAND
Målvakter
1. Mark Paston, Wellington Phoenix
12. Glen Moss, Melbourne Victory
23. James Bannatyne, Petone
Försvarare
2. Aaron Scott, Waitakere United
3. Tony Lochhead, Wellington Phoenix
5. Ben Sigmund, Wellington Phoenix
6. Ivan Vicelich, Auckland City
17. Dave Mulligan, Wellington Phoenix
18. Andy Boyens, New York Red Bulls √
19. Steven Old, Kilmarnock
Mittfältare
4. Duncan Oughton, Columbus Crew
7. Simon Elliott, San José Earthquakes
8. Tim Brown, Wellington Phoenix
11. Leo Bertos, Wellington Phoenix
13. Andy Barron, Petone
14. Jeremy Christie, Wellington Phoenix
16. Chris James, Tampere
Anfallare
9. Shane Smeltz, Gold Coast United
10. Chris Killen, Celtic
15. Jeremy Brockie, North Queensland Fury
20. Chris Wood, West Bromwich
21. Kris Bright, Panserraikos
22. Jarrod Smith, Seattle Sounders
Förbundskapten
Ricki Herbert, Nya Zeeland
SPANIEN
Målvakter
1. Iker Casillas, Real Madrid
13. Diego Lopez, Villareal
23. Pepe Reina, Liverpool
Försvarare
2. Raul Albiol, Valencia
3. Gerard Piqué, Barcelona
4. Carlos Marchena, Valencia
5. Carles Puyol, Barcelona √
11. Juan Capdevila, Villareal
15. Sergio Ramos, Real Madrid
19. Alvaro Arbeloa, Liverpool
Mittfältare
6. Pablo Hernandez, Valencia
8. Xavi, Barcelona √
10. Cesc Fabregas, Arsenal √
12. Sergi Busquets, Barcelona
14. Xabi Alonso, Liverpool
18. Albert Riera, Liverpool √
20. Santi Cazorla, Villareal
21. David Silva, Valencia
22. Juan Manuel Mata, Valencia
Anfallare
7. David Villa, Valencia √
9. Fernando Torres, Liverpool √
16. Fernando Llorente, Athletic Bilbao
17. Daniel Güiza, Fenerbahce
Förbundskapten
Vicente Del Bosqúe, Spanien
SYDAFRIKA
Målvakter
1. Rowen Fernandez, Arminia Bielefeld
16. Itumeleng Khune, Kaizer Chiefs
22. Brian Baloyi, Mamelodi Sundowns
Försvarare
2. Siboniso Gaxa, Mamelodi Sundowns
3. Tsepo Masilela, Maccabi Haifa
4. Aaron Mokoena, Blackburn
14. Matthew Booth, Mamelodi Sundowns
15. Innocent Mdledle, Orlando Pirates
19. Bryce Moon, Panathinaikos
20. Bongani Khumalo, SuperSport United
23. Morgan Gould, SuperSport United
Mittfältare
5. Benson Mhlongo, Orlando Pirates
6. MacBeth Sibaya, Rubin Kazin √
7. Lance Davids, SuperSport United
8. Siphiwe Tshabalala, Kaizer Chiefs
10. Steven Pienaar, Everton √
11. Elrio van Heerden, Club Brügge
12. Teko Modise, Orlando Pirates
13. Kagisho Dikgacoi, Golden Arrows
Anfallare
9. Katlego Mphela, Mamelodi Sundowns
17. Bernard Parker, Crvena Zvezda
18. Thembinkosi Fanteni, Maccabi Haifa
21. Katlego Mashego, Orlando Pirates
Förbundskapten
Joel Santana, Brasilien
GRUPP B
BRASILIEN
Målvakter
1. Julio Cesar, Internazionale √
12. Victor, Gremio
23. Heurelho Gomes, Tottenham
Försvarare
2. Maicon, Internazionale √
3. Lucio, Bayern München
4. Juan, Roma
6. Kleber, Internacional
13. Dani Alves, Barcelona √
14. Luisao, Benfica
15. Miranda, Saõ Paulo
16. André Santos, Corinthians
Mittfältare
5. Felipe Melo, Fiorentina
7. Elano, Manchester City
8. Gilberto Silva, Panathinaikos
10. Kaká, Real Madrid
17. Josue, Wolfsburg
18. Ramires, Cruzeiro √
20. Kleberson, Flamengo
Anfallare
9. Luis Fabiano, Sevilla
11. Robinho, Manchester City
19. Julio Baptista, Roma
21. Alexandre Pato, Milan √
22. Nilmar, Internacional
Förbundskapten
Dunga, Brasilien
EGYPTEN
Målvakter
1. Essam El Hadary, Sion
16. Wahid, Zamalek
23. Mohamed Sobhi, Ismaily
Försvarare
2. Mahmoud Fathalla, Zamalek
4. Ahmed Said, Haras El Hedood
5. Ahmed Khairy, Ismaily
6. Hani Said, Zamalek
15. Ahmed Farag, Ismaily
17. Ahmed Hassan, Al Ahly
18. Ahmed Abdelghani, Haras El Hedood
Mittfältare
3. Ahmed Al Muhamadi, Enppi √
7. Ahmed Fathi, Al Ahly
8. Hosni Abd Rabbou, Al Ahli
10. Ahmed Eid, Haras El Hedood
11. Mohamed Shawky, Middlesbrough
12. Mohamed Homos, Ismaily
13. Abdelaziz Tawfik, Enppi
14. Sayed Moawad, Al Ahly
Anfallare
9. Mohamed Zidan, Borussia Dortmund √
19. Mohamed Abougrisha, Ismaily
20. Wael Gomaa, Al Ahly
21. Ahmed Raouf, Enppi
22. Mohamed Aboutrika, Al Ahly √
Förbundskapten
Hassan Shehata, Egypten
ITALIEN
Målvakter
1. Gianluigi Buffon, Juventus √
12. Morgan De Sanctis, Galatasaray
14. Marco Amelia, Palermo
Försvarare
2. Davide Santon, Internazionale √
3. Fabio Grosso, Lyon √
4. Giorgio Chiellini, Juventus √
5. Fabio Cannavaro, Juventus √
6. Nicola Legrottaglie, Juventus
13. Alessandro Gamberini, Fiorentina
19. Gianluca Zambrotta, Milan
22. Andrea Dossena, Liverpool
Mittfältare
8. Gennaro Ivan Gattuso, Milan
10. Daniele De Rossi, Roma √
16. Mauro Camoranesi, Juventus
18. Angelo Palombo, Sampdoria √
20. Riccardo Montolivo, Fiorentina
21. Andrea Pirlo, Milan
Anfallare
7. Simone Pepe, Udinese
9. Luca Toni, Bayern München
11. Alberto Gilardino, Fiorentina √
15. Vincenzo Iaquinta, Juventus
17. Giuseppe Rossi, Villareal
23. Fabio Quagliarella, Napoli
Förbundskapten
Marcello Lippi, Italien
USA
Målvakter
1. Tim Howard, Everton
18. Brad Guzan, Aston Villa
23. Luis Robles, Kaiserslautern
Försvarare
2. Jonathan Bornstein, Chivas
3. Carlos Bocanegra, Rennes
5. Oguchi Onyewu, Standard Liege √
6. Heath Pearce, Hansa Rostock
11. Marvell Wynne, Toronto
14. Danny Califf, Midtjylland
15. Jay DeMerit, Watford
21. Jonathan Spector, West Ham
Mittfältare
7. DaMarcus Beasley, Rangers
8. Clint Dempsey, Fulham
12. Michael Bradley, Borussia Mönchengladbach
13. Ricardo Clark, Houston Dynamo
16. Sacha Kljestan, Chivas
19. Freddy Adu, Monaco √
20. Francisco Torres, Pachuca
22. Benny Feilhaber, Århus
Anfallare
4. Conor Casey, Mainz
9. Charlie Davies, Hammarby IF
10. Landon Donovan, Los Angeles Galaxy √
17. Jozy Altidore, Villareal
Förbundskapten
Bob Bradley, USA
√ = Håll koll på!
Källa: Fifa
