Grande Grosso

Ser man på! Den alltigenom osmakliga Viasat-koncernen har gjort det igen. Adderat ännu en kanal till det redan digra utbudet av Viasat Sport, Viasat Fotboll, Viasat Motor och Viasat Golf. Vi var många som hoppades att önskemålen om Viasat Varpa och Viasat Dressyr skulle hörsammas, men istället väljer Per Tellander och de övriga stofilerna att inför hösten lansera nya Viasat Hockey. Och man gör det alltså genom att råna Canal+ på såväl NHL som radarparet Niklas Holmgren/Calle Johansson. Så väldigt Viasat.
      Jag tillhör själv den skara kunder som sedan några månader tillbaka lägger illa prioriterade 248 kr/mån bara för att få tillgång till sportkanalerna på Canal+. "Tji fick du!", tänker man på Viasat. Nej, faktiskt inte! Inte ens nästan.
      För varje dag som går blir jag bara mindre och mindre intresserad av den sport som när Scott Niedermayer, Per Ledin och Jarkko Ruuttu vid sin barm. Någon gång i början av juni satt jag uppe halva natten bara för att få se den sjunde och helt avgörande matchen Stanley Cup-slutspelet. Den som spelades i Joe Louis Arena, mellan Detroit och Pittsburgh. Reprisen på förra årets final. Man inbillade sig att den skulle gå till historien. Kniven på strupen. Nerverna utanpå kroppen. I potten: evig ära och berömmelse. I själva verket fick man se 60 minuter riktigt avslagen ishockey. Det kunde lika gärna ha varit Phoenix-NY Islanders i omgång 27. Ingen intensitet, ingen vilja, inga tacklingar. Inte ens publiken verkade bry sig.
      För 10 år sedan hade det inneburit en uppriktig sorg att få NHL-blocket utlyft ur en ordinarie tablå. Idag kunde jag inte bry mig mindre. Viasat får gärna köra sin grej och räcka finger åt alla som inte lägger en halv månadslön på att få se tidsträningen inför Monacos GP live, lördag förmiddag. Det gör inte ont. Det är inte ens provocerande. Lika meningslöst som det är att följa Champions League och tidsträningen inför Monacos GP, lika meningslöst kommer det att vara att invänta radarparet Holmgren/Johansson i vinter.
      Niklas Holmgren, förresten. Där har vi ännu en fördel med Viasats satsning. Tänk att få gå en höst till mötes där man slipper höra denne minotaur vråla "Fernaaaando Torres", så fort Liverpool närmar sig offensivt straffområde. Folk klagar på att Chris Härenstam hetsar upp sig för sådant som inte är något att hetsa upp sig över, typ en passning i djupled av Kim Källström. Dessa människor kan omöjligt ha genomlidit Niklas Holmgren i 90 minuter plus tillägg. Varje minut är en plåga. Man tvingas kasta sig efter fjärrkontrollen och dess välbehövliga mutefunktion redan vid genomgången av laguppställningarna.
      Förresten är det noterbart att Viasat Hockey-satsningen har många bottnar. I grund och botten är det Stenbeck-koncernen som ligger bakom det som idag är Viasat. Mellanbarnet Stenbeck, alltså Joakim, är enligt egen utsago svårt hockeyintresserad och har därför sin givna plats i LHC:s styrelse. Det är även Joakim Stenbeck som ligger bakom Champions Hockey League. Ett namn som förstås syftar på fotbollens ytliga och innehållslösa  mästarlagsturnering. Rättigheterna till såväl Champions League som Champions Hockey League ägs av Viasat. I och med Viasat Hockey kan man locka betydligt fler tittare till Stenbecks värdelösa hockeyturnering. Garanterat enda chansen för att den ska kunna överleva. En sådan tillfällighet!


Källa: Sportbladet

Ja, precis så storvulen och allt annat än återhållsam är rubriken till Lars Nylins senaste lista, presenterad i dagens upplaga av Sportbladet. Sant är att det rör sig om övergångar som många människor har höjt på ögonbrynen åt, men att en hel värld skulle ha häpnat? Nåja, livet är också annat än fotboll, även om det inte alltid känns så. Elizabeth Fritzl och hennes barn engagerade sig troligen mycket lite i att Niko Kranjcar bytte Dinamo Zagreb mot Hajduk Split, för att inte tala om hur mycket man ryckte på axlarna åt Wayne Rooneys flytt från Goodison Park till Old Trafford i den källare i Bangladesh där man syr upp Spurs-tröjorna som Jochen spelar fotboll i. Eller ja, Jochen spelar inte fotboll. Han duttar, springer i cirklar och blir tids nog nedsparkad.
      Själv kan jag känna att listans förstaplats bara har konkurrens av listans sexa. Jag tycker nog t o m att sexan är snäppet värre än ettan. Luis Figo hade åtminstone ett pris på sig. Han genererade någonting åt sin förra arbetsgivare, inte bara uppdämt hat. Det enda prostituerade kan bidra med. Alltså pengar. Sol Campbell bidrog inte ens med någon övergångssumma. Han gick gratis - till värsta fienden. För att försöka få perspektiv på graderna i helvetet är det Figo gjorde sig skyldig till jämförbart med att kärestan finner honom i säng med bästa vänninan. Det Campbell gjorde var att göra slut, för att veckan efter gå ut med att det är kärestans mamma som numera dricker vin och sitter uppkrupen med benen under filten i den Cambellska divansoffan.
      Apropå förstaplatsen är det svårt att inte lägga märke till ett mönster som upprepar sig på listan, det att Mon Frères (klicka "medlemmar", klicka "Anders") förra favoritlag så ofta återfinns till höger. Från Barcas läger kunde man under förra veckan höra att "vi utbildar spelare, Real köper dem". Det är svårt att påstå att det inte ligger något i det.
      Annars är det nog bara ett namn som jag jag upplever fattas listan. Inte Sharbel Touma. Inte Felipe Melo. Inte Carlos Tévez. Men Kris_Commons. För ungefär ett år sedan gjorde han exakt det Campbell gjorde sju år tidigare. Istället för att fortsätta i uppflyttade Nottingham Forest valde Commons att gå som Bosman. Till Derby County. Flytten i sig är lika förbjuden som Tottenham/Arsenal, Everton/Liverpool och Fiorentina/Juventus, men fattas den enda dimension som försvarar en sådan flytt: att man byter från ett lag med sämre förutsättningar att vinna titlar, till ett med större ambitioner. Derby är historiskt och ekonomiskt underlägset storebror. Inför säsongen hade man samma uttalade mål som Forest, att överleva League Championship, och slickade fortfarande såren efter att ha genomfört den sämsta säsong som något lag någonsin har gjort i Premier League, under 2007/2008. I slutändan skiljde det en enda placering (en poäng och tre minus i målskillnad). Tydligen var det ändå värt stora delar av Sherwoodskogens eviga förakt.
      I vilket fall, här är listan:


Utmanare:
Luis Enrique (Real Madrid till Barcelona), Wayne Rooney (Everton till Manchester United), Paul Ince (West Ham till Manchester United), Garrincha (Botafogo till Flamengo), Bernd Schuster (Barcelona till Real Madrid), Bebeto (Flamengo till Vasco da Gama till Botafogo), Pat Jennings (Tottenham till Arsenal), Denis Law (Manchester United till Manchester City), Niko Kranjcar (Dinamo Zagreb till Hajduk Split), Andreas Möller (Borussia Dortmund till Schalke 04), Aldo Serena (Torino till Juventus), Eric Cantona (Leeds till Manchester United).

10. Ronaldo, till Corinthians 2009
Ronaldo den äldre har spelat i såväl Real Madrid som Barcelona, såväl i Inter som Milan. Ändå var det först på ålderns höst, åter hemma i Brasilien, som han hamnade i en riktig transferskandal. När Ronaldo i vintras reparerade sig från en knäskada tränade han med sin favoritklubb Flamengo. Alla förväntade sig att det skulle bli just Rio-klubben som fick hans tjänster. I stället valde han Corinthians i Sao Paulo och Ronaldo fick i Rio-pressen den tuffaste behandling han fått i karriären.

09. Hugo Sanchéz, från Atlético Madrid till Real Madrid 1985
Den mexikanske målspottaren hade under fyra säsonger gjort att Atlético Madrid åter kunde hoppas på de stora titlarna. Då bytte han plötsligt klubb. När den nya adressen blev Real Madrid - där han kom att göra 164 mål på 207 matcher - raderades Sanchez snart bort ur Atléticos historieböcker.

08. Michael Laudrup, från Barcelona till Real Madrid 1994
Övergångar mellan Barcelona och Real Madrid har varit kontroversiella sedan tidernas begynnelse. Värst reaktion väckte ettan på denna lista och även på ett indirekt sätt nummer fyra. Men även Michael Laudrups övergång 1994 spädde rejält på kylan mellan de två klubbarna. Dansken hade fyra år i följd spelat hem ligan med Barcelona. Men så kolliderade han med manager Johan Cruyff om vilken som skulle bli den tredje utlänningen som fick spela från start i ligan (reglerna sa maximalt tre). Ny adress blev då Real Madrid och Laudrup fick vid återkomsten till Nou Camp vara med om "de värsta ögonblicken i sitt liv". En tröst blev dock att Laudrop aktivt bidrog till att Real åter vann La Liga.

07. Ashley Cole, från Arsenal till Chelsea 2006
Fotbollsvärlden trodde att Ashley Cole njöt av sin roll i Arsenals försvar. I själva verket ansåg han sig underbetald och dessutom hotad av ankomsten av Gaël Clichy. I hemlighet började Cole därför förhandla med Chelsea. Men avslöjades och bötfälldes sommaren 2005. Den som trodde att såpan med detta var över fick fel. Cole var fortfarande svårt missnöjd med sin lön. Sommaren 2006 byttes Cole mot William Gallas. Cole kallas därefter troligen för evigt "Cashley" på Emirates Stadium.

06. Sol Campbell, från Tottenham till Arsenal 2001 
Försvarsgiganten Campbell var sugen på att spela Champions League och vinna titlar. Det fick han inte vara med om på White Hart Lane, han sökte sig därför till en annan klubb. Trots alternativa förslag valde Campbell det mest förbjudna. Han sökte sig som Bosman till ärkerivalen i nordöstra London, Arsenal. Så sent som i januari blev fyra Spursfans avstängda från alla brittiska arenor i tre år för att ha skrikit rasistiska och homofobiska tillmälen till en Campbell som numera spelar i Portsmouth.

05. Johan Cruyff, från Ajax till Feyenoord 1983
Johan Cruyff var Mister Ajax, det var han som på 1970-talet gjorde Amsterdamklubben till en fotbollens stormakt. Men efter säsongen 1982-83 räknades inte längre gamla meriter. Ajaxledningen hade tröttnat på Cruyffs eviga åsikter - och ekonomiska krav. Man gav honom därför inget nytt kontrakt. I det läget gjorde Cruyff det omöjliga och skrev på för ärkerivalen Feyenoord. När Cruyff dessutom styrde Rotterdamklubben till sitt första ligaguld på ett decennium såg inte ens de mest inbitna Ajaxsupportrarna några förmildrande omständigheter.

04. Alfredo di Stefano, från Millionarios till Real Madrid 1957
Hade transferkriget om di Stefano inträffat i dag hade det gjort att sportpressen stoppat pressarna. Men även 1957 orsakade det gigantiska rubriker när FC Barcelona och Real Madrid båda hävdade att de hade köpt bollgeniet från Argentina från colombianska Millionarios. Till sist vann Real dragkampen. 50 år senare anser många att transferincidenten kring di Stefano är ett av de tyngsta skälen till ovänskapen mellan de två klubbarna.

03. Mo Johnston, från Celtic (via Nantes) till Rangers, 1990
Inte ens en mellanlandning i franska Nantes mildrade uppståndelsen när skotten Johnston på 1980-talet gick från Celtic till Rangers. Celticfansen provocerades av sveket att Johnston, katolik och Celticsupporter sedan barnsben, ens kunde överväga saken. Men inte heller hos Rangers jublade man. Där såg man med misstänksamhet att en "fiende" plötsligt fanns i deras elva.

02. Roberto Baggio, från Fiorentina till Juventus 1990
När Baggio 1990 såldes till Juventus var det inte bara Baggio själv som var emot försäljningen. Fiorentinas supportrar blev vansinniga och Florens skakades av upplopp där minst 50 skadades. Baggio, som ansett sig tvingad att gå med på transfern, markerade vid det första mötet klubbarna mellan genom att vägra ta en straff. När han efter den protesten byttes ut tog han på vägen ut från planen upp en Fiorentina-scarf som han lade över ena axeln.

01. Luis Figo, från Barcelona till Real Madrid 2000
Bernd Schuster gjorde "det omöjliga" på 1980-talet och gick från Barcelona till Real Madrid. Men busvisslingarna tystnade snart. Samma sak när Michael Laudrup gick samma väg 1994. Först en enorm reaktion, sedan tyst. Det blev inte så för Luis Figo. Inte alls. Vid det första återbesöket på Nou Camp på hösten år 2000 visade mätningar att ljudnivån på busvisslingarna var högre än från ett flygplan. Figo blev paralyserad när han vid hörnor bombarderades med mobiltelefoner, pengar, även en cykelkedja hittades. 2001 var han skadad. Vid återkomsten 2002 var den negativa reaktionen om möjligt ännu aggressivare. Ett grishuvud tillhörde det som kastades in på planen för att visa portugisen vad katalanerna tyckte om hans beslut.


Källor: Sportbladet 
            Twitter 
            Ullas Amaranter 
            Wikipedia

Häromveckan kunde den här bloggen gå ut med att Aly Cissokho skrivit på för Milan. Senare uppgifter gjorde klart att affären gått i stöpet, sedan läkarundersökningen avslöjat att Cissokhos tandrad skiljer sig från den Patrik Ekwall gjort TV-karriär på. I själva verket tycks den franska folktandvården ha misslyckats på alla punkter i fallet Cissokho och Galliani var inte sen att dra öronen åt sig. Varför kan man undra, för fotboll spelar man ju inte med munnen (och väldigt glad är Ronaldinho för det). I vilket fall har den milanesiska ångerveckan lett till att Lyon sett sin chans att värva späckhuggaren från Blois. Detta är intressant eftersom Lyon redan har världens genom tiderna främsta vänsterback i truppen. Och nej, jag tänker inte på Kim Källström.
      Spekulationerna om Grande Grossos eventuella flytt har pågått under en längre tid och Lyons uttalade intresse för Cissokho förefaller vara slutet på en relation som ärligt talat aldrig blev särskilt lyckad. Efter två mer eller mindre bortkastade år ska visst Lucifers eget lag ligga bäst till för att locka hem VM-hjälten. Detta enligt flera oberoende källor, men även enligt Grosso själv. Den elegante Chieti-sonen har på senare tid upprepat att han märkligt nog skulle välkomna en övergång till just Juventus. Ryktena om att den stelbente Andrea Dossena i Liverpool och frejdige André Santos i Corinthians skulle ligga före Grosso i prioriterings-ordningen förefaller med andra ord en gång för alla kunna dementeras.
      Ett mynt har alltid två sidor. Att tänka tanken att Ivan inte motsäger sig en flytt till Chelsea är höjden av smärta. Nästan lika illa känns det att leka med tanken att se Grosso i den fängelserandiga tröjan. Att tvingas höra att han känner stolthet inför att attrahera Moggis gäng och gärna vill spela med någon som gjort den omöjliga flytten inför kommande säsong. Men bara nästan. Trots allt finns det ljuspunkter, även om de självklart överskuggas av det faktum att ingen spelare kan vara hedervärd som vill spela för en klubb som vunnit titlar genom att bloddopa sina egna spelare och muta rättsväsendet.
      Såvitt jag kan se är det enda positiva med den eventuella övergången att:
1) André Santos gör succé, men inte i Juventus.
2) Det blir möjligt att se Grande Grosso lira boll betydligt oftare än vad som varit fallet de senaste åren.
3) De förmodade framgångarna för den gamla damen medför att kritiken mot Lippis uttagning av Grosso i VM-truppen inte alls blir lika omfattande och legitim i italiensk media, som den annars skulle vara.
      Men visst skulle det kännas bättre om han istället tog upp kampen med Federico Balzaretti i Palermo, än skickade in Paolo De Ceglie i Ferraras frysbox. Det skulle det. Såvida inte De Ceglie tänker om, inser att han är chanslös att spela in sig i startelvan och låter sig lånas ut till Napoli. Då har vi nämligen anledning att ännu en gång tillbedja Gud fader, ty Calcio Napoli är i jättebehov av förstärkningar i backlinjen.
      För den som inte visste det spelar Gud med nummer 3 på ryggen, oavsett vilka färger och loggor det är på tröjan i övrigt. Och han är en jävel på straffar.
 

Källor: Fotbollskanalen 
            Sportal 
            Svenska Fans 
            Sydsvenska Dagbladet 
            The Media Vigilantes 
            Wikipedia 
            YouTube

Medan Sportbladet med jämna mellanrum låter frilansjournalisten Lars Nylin förse tidningen med diverse bisarra listor, nöjer sig Sport-Expressen med att översätta listor som redan publicerats. Senast i raden är den lista över sjuka fotbollsskador som i torsdags framlades i Daily Telegraph.
      Här noterar vi främst att anglofixeringen är något för påtaglig och att detta bl a ger vid handen att Santiago Cañizares hysteriska badrumsolycka  fattas listan. Men hur mycket man än ifrågasätter urvalet bör det påpekas att det ingalunda är någon slump att Leeds United har fått med två (!) representanter på listan. Dels måste man förstå att den som råkat skriva på för denna ruttna förening i de västra delarna av Yorkshire gör allt för att slippa dra på sig den vita matchtröjan, dels är det var mans vetskap att oturen ligger som en tät dimma runt Elland Road.


                    

10. Kirk Broadfoot, Glasgow Rangers
Den skotske backen var så hungrig att han kände sig manad att inspektera de pocherade ägg han just hade plockat ut ur mikrovågsugnen. Tyvärr för Broadfoot exploderade ett av äggen och kokande vätska träffade honom i ansiktet. Lyckligtvis nog uppges Rangers-backen ha klarat sig undan bestående men.

09. Paulo Diogo, Servette
Schweizaren fick glädjefnatt efter att ha spelat fram lagkamraten Jean Beausejour till ett mål. Diogo firade genom att klättra upp på staketet framför de egna fansen, men fastnade oturligt med sin vigselring. När Paolo Diogo hoppade ner från staketet satt en bit av fingret kvar.

08. Rio Ferdinand, Leeds
Att det kan vara farligt att vila alltför länge i samma position fick Ferdinand bittert erfara under sin tid i Leeds United. Efter att ha suttit med fötterna på soffbordet och kollat TV i fyra timmar skulle han resa sig upp, men sträckte då en sena i baksidan av ena knäet.

07. David Batty, Leeds
På fotbollsplanen var han hänsynslös. Batty kapade ofta allt och alla. Utanför planen fick den engelske landslagsspelaren smaka på sin egen medicin. Battys son cyklade på sin trehjuling i hög fart rakt in i sin pappa, som skadade ena hälsenan så svårt att han tvingades vila från fotbollen i flera veckors tid.

06. Liam Lawrence, Stoke
Mittfältaren kunde inte sova och bestämde sig för att uppsöka badrummet. Men på vägen dit snubblade han över familjens hund och stukade foten. "Han gick nedför trappan och försökte kliva över sin hund men ramlade. Jag tror inte något är brutet men det är ändå en stor besvikelse", sa Stokes manager Tony Pulis.

05. David James, Manchester City
Inte nog med att han en gång hävdade att hans formsvacka på planen berodde på att han hade spelat för mycket fotboll på sitt Playstation. Än värre var att James vid ett tillfälle sträckte sig i ryggen - när han försökte nå fjärrkontrollen till TV:n.

04. Leroy Lita, Reading
Den kongolesiske anfallaren skulle för två år sedan inleda dagen med att stretcha lite hemma i sin egen säng. Det slutade med att han sträckte sig och tvingas avstå såväl träningar som matcher de kommande veckorna.

03. Steve Morrow, Arsenal
1993 möttes Arsenal och Sheffield Wednesday i finalen av både FA-cupen och Ligacupen. Med sitt första mål för klubben avgjorde Steve Morrow ligacupfinalen på passning från Paul Merson. I jubelscenerna efter slutsignalen skulle lagkaptenen Tony Adams lyfta upp matchvinnare Morrow, men halkade och tappade sin lagkamrat i backen. Resultatet av det blev att Steve Morrow lämnade Wembley med ett brutet nyckelben, en skada som fick honom att missa den kommande FA-cupfinalen.

02. Ivano Bonetti, Grimsby
Grimsbys hetlevrade manager Brian Laws var vansinnig efter 3-2-förlusten mot Luton i februari 1996. Spelarna fick sig i omklädningsrummet en rejäl utskällning, men när några av dem svarade på kritiken brast det för Laws. Han kastade med full kraft iväg en tallrik med kycklingvingar som stod bredvid honom. Tallriken träffade italienaren Ivano Bonetti vars käkben gick i kras. Bonetti lämnade Grimsby direkt efter säsongen, manager Laws stannade två år till.

01. Dave Beasant, Chelsea
Den storvuxne målvakten, som mest är känd för sin straffräddning i FA-cupfinalen på Wembley 1988 då Beasants Wimbledon skrällde mot Liverpool, missade inledningen på Premier League-säsongen 1993/94. Det var när målvakten skulle ta fram en burk salladsdressing som han klumpigt nog lyckades tappa den fulla burken. I ett sista desperat försök att hindra burken från att krossas mot golvet sträckte Beasant fram sitt långa ben. Det skulle han inte ha gjort. Burken med salladsdressing träffade foten illa och skadade en sena i ena stortån. Chelseas manager Glenn Hoddle uppges inte ha blivit alltför glad...


...och för den som inte låter sig nöjas med dessa personliga katastrofer finns det bonusmaterial att tillgå här.



Källor: CNN
            Daily Telegraph  
            Sport-Expressen

Idag är det på dagen 15 år sedan Ravelli gick till vänster och fick handen på Belodedicis straff. Ett av svensk idrottshistorias största ögonblick. Detta uppmärksammas i Sportbladet, som skickat Stefan Alfelt på intervjuuppdrag i Mölnlycke. Här återger jag hela intervjun:

I kväll är det exakt 15 år sen som Sverige exploderade i ett kollektivt glädjerus. Kvällen då Thomas Ravelli räddade straffen i VM-kvartsfinalen mot Rumänien och det svenska folket rusade ut i natten för att bada i fontäner och gemensamt skrika ut sin glädje. Kvällen då hatade Thomas Ravelli blev alla svenskars stora älskling.

- Mitt liv förändrades totalt efter VM -94, säger Thomas.

Vi sitter i köket i hans eleganta villa och minns. Thomas är som han alltid har varit - intensiv, öppen, vänlig, rolig, ytlig och tankfull om vart annat. Plötsligt rusar han ut från huset för att kolla några lågt flygande JAS-plan. "Är det ryssen?", hör jag honom skrika till en granne innan ett skratt snabbt följer och han kommer tillbaka och säger "var var vi?". Han har alltid varit sån. Impulsiv, intensiv. Folk som inte kom honom nära gillade inte utstrålningen. Inte förrän just precis i dag för 15 år sen.

- Tiden före VM var en oerhört tuff period av mitt liv. Jag kunde ha gett upp. Jag var fruktansvärt ifrågasatt. Man hatade mig. Mitt sätt att vara på fotbollsplanen, min jargong, mitt rörelsemönster - allt retade folk. Jag hade tyvärr en förmåga att reta därför att jag aldrig accepterade en förlust. Även om vi mötte världens bästa fotbollslag och fick stryk med 0-5 utan att ha en chans kunde jag inte acceptera den förlusten. Det tog sig uttryck på fel sätt.
 

"1994 exploderade allt för mig"

Förmodligen har ingen annan svensk fotbollsspelare väckt lika starka känslor som Ravelli.

- Jag spelade min första landskamp 1980 mot Island som reserv för Thomas Wernerson, Blev ordinarie 1981 men under hela 80-talet kom vi inte till några mästerskap.

- Jag fick kämpa till 1994 för att nå min personliga framgång. EM 1992 var en viss framgång, men inte för mig personligen, det var mer lagets. 1994 exploderade allt för mig och jag blir påmind i stort sett varje dag om det. Mejl från folk som vill ha autografer. Folk som kommer fram efter mina föreläsningar och berättar precis var de var vid straffsparksläggningen.

- Jag känner en tacksamhet för att jag får vara en del av en annan mänskas liv under en kort period. De som kommer fram känner glädje när de ser mig för att de har ett ljust och positivt minne. Det kunde ju lika gärna blivit så att jag gjort världens tavla och folk hade kommit ihåg mig för det.

I VM 1994 blev ilskne Ravelli plötsligt clownen som tog fjantsteg efter en räddning och stirrade galet in i en tv-kamera på ett sätt som man bara kunde älska. En märklig utveckling eftersom VM 1994 faktiskt mest handlade om lidande för Thomas Ravelli.

- Jag var så himla fokuserad i det jag höll på med. När jag spelade en match gick jag in i mig själv två dagar innan. Jag var icke kontaktbar. Jag var så fruktansvärt koncentrerad och nervös. Matchdagen var jag totalt borta.

- Jag var bara koncentrerad på att vinna matcherna och brydde mig inte om hur jag vann. Inte på fusk, för det hatade jag, men att vinna var allt för mig. Vann vi inte så brast det för mig. Jag blev tokig.

Hur kunde du fungera i landslagstruppen 1994 när ni levde så tätt ihop så länge att ni nästan gnagde på varandra?

- Jag hade ett eget rum. Där var jag nästan jämt. Var aldrig med några andra. Fokuserade bara på nästa match. Jag började redan när vi låg i Varberg på läger. Jag var inte den avslappnade spellevinken. Jag njöt inte av segrarna. Tog inte en pilsner efter matcherna ens. Var bara så fokuserad.

Vad tyckte de andra om ditt sätt att vara?

- Det brydde jag mig inte ett dugg om. Inte ett dugg. Jag var fullkomligt egoistisk. Min prestation som målvakt hade ingenting med att göra hur jag betedde mig före eller under en match, bara jag presterade ett bra resultat.

- I dag förstår jag att ingen går in i en fotbollsmatch och inte försöker göra sitt bästa, men då accepterade jag inga misstag. Jag var aldrig nöjd med min egen insats. När jag får frågan vilken som är min bästa match svarar jag att jag aldrig har gjort den. Alla ingripanden jag gjorde i en match skulle vara perfekta och det har de aldrig varit.
 

"Tyckte synd om straffskytten"

I den historiska straffsparksläggningen kände han att han hade ett övertag från start.

- Jag hade tränat mycket på straffar med Brolin och vi hade pratat om hur man skulle tänka, hur man skulle slänga sig. När U21-förbundskaptenerna sa att de inte skulle träna straffar var det det absolut dummaste jag hört. Framförallt för en målvakt är det oerhört viktigt att lära sig vilken ansats de tar, hur de lägger axlarna, hur man kan läsa deras rörelser.

Vad tänkte du inför den avgörande?

- Jag tänkte, högerskytt - till vänster om mig. Jag tar den. Tittade inte på killen. Tyckte mest synd om honom som var tvungen att gå fram och skjuta.

                     

Källa: Sportbladet

Inte en dag utan att det smäller på spelarmarknaden. I natt skriver man på Sportbladet att Allsvenskan blir berövad på Mattias Bjärsmyrs berömda uppspel redan i sommar. Den inte alltför skärpte mittbacken följer trenden och spelar snart sin proffsfotboll i Grekland. Under gårdagen blev det klart att Helsingborg slipper att försöka fullborda det omöjliga uppdraget i att göra fotbollsspelare av Andreas Landgren. Av någon outgrundlig anledning vill Udinese upplåta en plats i omklädningsrummet åt denne bollobegåvning i några år framöver.
      Fast ur ett svenskt perspektiv är det förstås ändå turerna runt Marcus Berg som gör de största avtrycken. För ett par sveckor sedan sades han vara klar för Ajax, igår kunde man läsa att han hade gjort klart med Hamburg och idag läckte det ut att skadekrisen i Hamburgs bakre led gör att man väntar med att låta Torsbysonen skriva under alla papper. Lika snabbt fick man då veta att  varken Fulham eller Aston Villa har gett upp kampen. Båda lagen är klara för spel i Europa och behöver bredda sina trupper. Inte minst Aston Villa, som redan tappat Gareth Barry till City och som riskerar att bli av med både Ashley Young till United och John Carew till Tottenham, detta Tottenham som vi strax ska återkomma till.
      Det är uppenbart att Aston Villa har väldigt svårt för att locka spelare till sig, trots att man har Martin O'Neill vid rodret. En av de klokaste tränarna som finns att tillgå på de brittiska öarna. Trist.
      På den internationella scenen noterar vi att Lyon inte kunde stå emot Reals köpkraft och till slut släppte Karim Benzemá för bortemot halvmiljarden, att man omedelbart spenderade hälften av de där pengarna på hans ersättare, Portos Lisandro López, att Milan plockade över Oguchi Onyewu från Standard Liège till följd av den inställda Agger-affären, att Michael Owen förmodligen är inne på sitt nionde liv i och med övergången till United, att Atlético gjort La Ligas bästa affär så här långt i det att man bytt upp sig från Leo Franco och Gregory Coupet till Sergio Asenjo, samt att Didier Zokora äntligen hittat ut ur Harry Redknapps frysbox. Sevilla tror gott om den bänkade ivorianen och betalar nära nog 100 miljoner för hans tjänster.
      Det är märkligt med Tottenham och deras mittfältare. Hur man än försöker värva tvåvägsspelare till det centrala mittfältet vill det sig inte. Med undantag för klassvärvningen av Michael Carrick har man misslyckats med Jermaine Jenas, lagt sordi på Andy Reids karriär, inte fått ut full potential av Teemu Tainio, spillt tid på Pedro Mendes och betalat ofattbart mycket pengar för en valross. Värst av allt är så klart ändå att man lekte med tanken att etablera sig som ett topplag i Premier League med Sean Davis i startelvan. I honom hade man under några år det sämsta av tre världar: Raymond Kallas teknik, John Hartsons kondition och Kim Källströms speluppfattning.
      Märkligt är också att man fortsätter att göra affärer med Sevilla, även om man nu ser sin chans att bli av med en överflödig och inte alldeles gratis spelare. Det borde nämligen ringa en del varningsklockor. I Frédéric Kanouté hade man mellan -03 och -05 en skicklig om än något ineffektiv forward. När man sålde honom till Sevilla utvecklades han till en av världens bättre anfallare. 2007 stirrade man sig blind på resultattavlan, sparkade Martin Jol (det största misstag man gjort sedan man misslyckades med att skriva nytt kontrakt med Sol Campbell) och tog in Juande Ramos från Sevilla. Ramos gick från att vara en av de mest eftertraktade och högpresterande tränarna i världen till att vara lika eftertraktad som Graeme Souness. I samma veva vände man blickarna mot Sevillas trollkarl, den mycket lovande Diego Capel. Sedan dess har Capel varit en skugga av sitt forna jag och nuförtiden finns det bara ett enda lag som kan tänka sig att upprätta ett avtal med den kontraktslöse vänsterspringaren - föreningen han gjort allt för att vända ryggen i ett års tid, alltså Sevilla.
      Fortsatt spel i Sevilla kan mycket väl vara Capels räddning. Nu när Zokora gjort sig av med sin liljevita tvångströja kan man vara säker på att de två hittar varandra i sömnen och att den senare helt plötsligt börjar nå fram med sina passningar. Allt medan Daniel Levy sitter vid sitt skrivbord i centrala London och sliter sitt hår, likt en matador någonstans i närheten av Zokoras nya treplansvilla med inbyggd inomhuspool, saloon och gocartbana.

                                           


Källor: DN 
            Sportbladet 
            Svenska Fans
            SVT 
            Wikipedia

Confederations Cup-debaclet har fått sina första konsekvenser i det förlovade landet. Idag skriver Aftonbladet att Gli Azzurris förlorade son, prinsen av Rom, överväger en comeback i världens vackraste landslagströja. Det har förts på tal av såväl Totti själv som halva det italienska folket, och inte minst varenda journalist på Corriere dello Sport, ända sedan det hastiga avskedet från landslagsscenen. Äntligen kan det vara en sanning.
      Totti ska alltså ha hört av sig till Lippi på eget bevåg. Känner jag den senare rätt lär han inte vara sen att nappa. Ett huvudproblem för Lippi och hans landslag är nämligen lex Tommy Svensson. Svårigheten i att klippa banden med de som en gång gav landet och sin förbundskapten dess framgångar. Tommy Svensson höll kvar vid ett mittfält som överträffade allt som skådats i blågult under USA-VM, inbillade sig att Ravelli fortfarande var ett namn att räkna med och förlitade sig på att Dahlin skulle göra målen. Det kostade honom och landslaget en biljett till både Englands-EM och Frankrike-VM. Lippi hade förstånd att sluta i tid. När karriären stod i absolut zenit. Hans största misstag var att inte hålla fast vid det beslutet, utan återvända så snart Donadoni hade fullbordat sitt fiasko. I sin förhoppning om att kunna upprepa framgången från Tysklands-VM håller han fast vid spelare där bäst-före-datumet har gått ut [läs: Camoranesi, Iaquinta, Toni, Cannavaro och Zambrotta]. Man kan förstå honom. Vem är väl jag att påstå att en av de bästa försvarsspelare som någonsin har funnits, inte längre har i landslaget att göra? Och det är ett faktum att de flesta framgångar inom lagidrotter bygger på ungdomlig entusiasm i symbios med den erfarenhet som en karriär ger. Ändå vet man att tilltron till det äldre gardet blir Gli Azzurris fall i Sydafrika nästa år. Man är alldeles för bra för att misslyckas i kvalet, men man är också alldeles för dåligt för att försvara sitt VM-guld. Lösningen på det senare heter - hur ont det än gör att säga det - inte Francesco Totti.
      Nu har Tottis vara eller icke vara i den italienska truppen inför Sydafrika-VM ingen påverkan på det italienska resultatet i samma turnering och handlade det bara om den saken skulle jag ivrigt applådera en tottisk återkomst så snart den ägde rum. Har man gjort ett land till regerande världsmästare är det inte en fråga om huruvida man är kvalificerad för en trupp eller inte, det är enbart en fråga om vad uttagningen av den förlorade sonen sänder ut för signaler. Och vad den får för återverkningar i framtiden. Hur skulle exempelvis Giorgio Chiellini, Andrea Barzagli och Salvatore Bocchetti tänka och känna om Materazzi åter nämndes i samma andetag som Gli Azzurri?
      Totti är Totti och Totti har (nästan) alltid rätt, men hur mycket man än försvarar denne evige hjälte måste man klandra hans beslut att trä den azurblå tröjan över huvudet igen. Det måste inte nödvändigtvis handla om att sluta när man är på karriärens absoluta topp - en del idrottsmän och dito kvinnor verkar tro att det delas ut medaljer till den vars karriär var som allra störst när han eller hon lade av, och så är det ju inte - men att inse när man inte har tillräckligt mycket att tillföra för att ta platsen från någon annan. Gli Azzurri har redan sin nye speluppläggare. Sitt nya kitt mellan mittfält och anfall. Sin nye trequartista. Hans namn är Rossi, Beppe Rossi. Tids nog har han mördande konkurrens av Giovinco. Beppe är fantastisk, men han försvarar inga VM-guld på egen hand. Det gör verkligen inte Giovinco heller. Inte ens Totti gör det. Därför ska Lippi säga "tack, men nej, tack" när Grande Totti redogör för sina storslagna planer nästa sommar. Hans återkomst är en vacker tanke, men vackrare i teorin än i praktiken. Istället ska den gråhårige gentlemannen stå vid sitt ord. Svårare än så är det inte, ty det är så man försvarar ett VM-guld. I alla fall på sikt.
      Hjärnans logik, inte hjärtats.

                   


Källor: Sportbladet 
            Wikipedia

Jag är då rakt inte någon storspelare. I själva verket tillhör jag kategorin som hellre slänger in en tjuga på en halvt omöjlig sexling till chockodds, eller en slumptia på 31-27 till Lugi mot H43 i lundaderbyt, än dunkar in 500 spänn på att Chelsea ska hemmabesegra West Bromwich till 1,20. Den försiktiga och inte helt övertygade sorten. Den som tar det uttjatade uttrycket "små marginaler" för en sanning. Den som har varit med om att lite för många broar har bränts på alla upptänkliga, otänkbara sätt, och medger att spel snarare är fråga om tur än skicklighet. Oavsett det rör sig om vikinglotto eller stryktipset.
      Det enda som över tid har känts viktigt för mig när jag har spelat har varit att spelet distribuerats genom Svenska Spel. Fastän bedrövelserna är fler än antalet kronor som kommit svensk idrott till gagn, har jag aldrig lockats av bättre odds på de utländska och skrupelfria sajterna. Det ska finnas fler bottnar i spelandet än den eventuellt förhöjda halten testosteron i blodet och föga troliga utbetalningen - nämligen att de bort-spelade kronorna inte undantagslöst ska hamna i fickan på en profit- och kolestorolstinn man i de övre 50, ointresserad av och oinsatt i allt som idrott och föreningsliv, utan tjäna ett högre syfte. I någon mening ingå i en cykel där delar av den förlorade insatsen går tillbaka till den verksamhet som gör spelandet möjligt. En verksamhet som försöker ta ansvar för de skador den kan ställa till med.
      En annan fördel med att spela genom Svenska Spel och dess ombud är att man kan registrera spelandet på det s k spelkortet. På så vis garderar man sig mot en borttappad spelkupong. Mycket smidigt. Nackdelen med att vara innehavare till ett spelkort är emellertid de djupt förnedrande erbjudanden som man då och då får hemskickade till sig. Idag var det dags igen. Tänka sig, självaste chefen för spelkortet vill erbjuda an offer you can't refuse! Detta är vad hon skriver:

"Specialerbjudande till dig Ola!
Nu har vi laddat ditt Spelkort med 25 % rabatt på valfritt spel. Du får rabatten eftersom vi vill ge dig som är spelkortskund lite extra. Du kan spela ett valfritt spel (gäller ej lotter) och för vilken summa du vill. Din rabatt blir dock högst 100 kr. Titta gärna förbi din spelbutik redan idag - ditt erbjudade gäller t.o.m. 12/7 2009.

Satsa på något av dina favoritspel
Vilket spel gillar du bäst? Du kanske gillar turspel som Lotto med Joker så att du kan plocka hem Drömvinsten på minst 75 miljoner kr. Eller Keno - spelet där du kan vinna ofta eller riktigt stort (upp till 30 miljoner kr). Gillar du sport så är Stryktipset, Oddset, Måltipset eller något av våra andra sportspel något för dig.

Har du frågor? Prata med personalen!
Naturligtvis är du hjärtligt välkommen att fråga personalen i din spelbutik om alla spel. Förutom spel kan du självklart även köpa godis, choklad, läsk och massvis med spännande tidningar. Passa på att spela ditt favoritspel när du får 25 % rabatt.

Lycka till!


Veronica Fras, chef Spelkortet"

När man har läst allt detta och inte känt att det rör sig om något monstruöst prakterbjudande den här gången heller, står man där med en enda obesvarad fråga: Till vem riktar sig Veronicas Fras' utskick? "Förutom spel kan du självklart även köpa godis, choklad, läsk och massvis med spännande tidningar." Nähä? Säljer man snask och Fib Aktuellt i tobaksaffärer? Det menar du inte?
      Jag minns att jag ansökte om mitt spelkort någonstans i skarven -96/-97. Det var på den tiden då jag och Fladde satte i system att komma för sent till engelskan under måndagseftermiddagarna, eftersom vi hade varit nere på Konsum och hämtat de nytryckta stryktipskupongerna. Därefter ägnade vi hela lektionen åt att brottas med funderingar kring Le Tissiers form, om Wimbledon kunde klara kryss borta mot Leicester och huruvida Ferguson skulle spela Kanchelskis från start eller inte. Det är därför min engelska än idag är lika gedigen som Emin Nooris. Det är också därför jag reagerar med sådan avsmak när Svenska Spel så fundamentalt idiotförklarar sina kunder och därigenom även sig själva. Det är en sak att man kan tycka att erbjudandet är lite sisådär, men det är en helt annan att man känner sig personligt kränkt av spelkortets överförmyndare.
      Vid dags datum är jag 27 år. Jag har alltifrån Celtic-Hearts (vilken regnig lördagseftermiddag i november som helst, men både Henke och Moravcik var på plan samtidigt) till Sverige-Turkiet (ja, den legendariska EM-matchen 2000 och inget annat) på VHS, kan dra alla tröjnummer i Tottenhams A-lag i ett svep om jag blir väckt mitt i natten och har en hel Ica-kasse full i vimplar. Jag vill inte bli upplyst om att stryktipset, oddset eller måltipset kan "vara något för mig". Trots allt är jag en tänkande och kännande människa. Och det är därför jag fortfarande gråter när jag minns Codesals horribelt utdömda straffspark i VM-finalen 1990.
      Avgå, Veronica Fras! 


Källor: Rydströms blogg
            Svenska Spel 
            Wikipedia 
            YouTube