Totti knackar på landslagsdörren
Totti ska alltså ha hört av sig till Lippi på eget bevåg. Känner jag den senare rätt lär han inte vara sen att nappa. Ett huvudproblem för Lippi och hans landslag är nämligen lex Tommy Svensson. Svårigheten i att klippa banden med de som en gång gav landet och sin förbundskapten dess framgångar. Tommy Svensson höll kvar vid ett mittfält som överträffade allt som skådats i blågult under USA-VM, inbillade sig att Ravelli fortfarande var ett namn att räkna med och förlitade sig på att Dahlin skulle göra målen. Det kostade honom och landslaget en biljett till både Englands-EM och Frankrike-VM. Lippi hade förstånd att sluta i tid. När karriären stod i absolut zenit. Hans största misstag var att inte hålla fast vid det beslutet, utan återvända så snart Donadoni hade fullbordat sitt fiasko. I sin förhoppning om att kunna upprepa framgången från Tysklands-VM håller han fast vid spelare där bäst-före-datumet har gått ut [läs: Camoranesi, Iaquinta, Toni, Cannavaro och Zambrotta]. Man kan förstå honom. Vem är väl jag att påstå att en av de bästa försvarsspelare som någonsin har funnits, inte längre har i landslaget att göra? Och det är ett faktum att de flesta framgångar inom lagidrotter bygger på ungdomlig entusiasm i symbios med den erfarenhet som en karriär ger. Ändå vet man att tilltron till det äldre gardet blir Gli Azzurris fall i Sydafrika nästa år. Man är alldeles för bra för att misslyckas i kvalet, men man är också alldeles för dåligt för att försvara sitt VM-guld. Lösningen på det senare heter - hur ont det än gör att säga det - inte Francesco Totti.
Nu har Tottis vara eller icke vara i den italienska truppen inför Sydafrika-VM ingen påverkan på det italienska resultatet i samma turnering och handlade det bara om den saken skulle jag ivrigt applådera en tottisk återkomst så snart den ägde rum. Har man gjort ett land till regerande världsmästare är det inte en fråga om huruvida man är kvalificerad för en trupp eller inte, det är enbart en fråga om vad uttagningen av den förlorade sonen sänder ut för signaler. Och vad den får för återverkningar i framtiden. Hur skulle exempelvis Giorgio Chiellini, Andrea Barzagli och Salvatore Bocchetti tänka och känna om Materazzi åter nämndes i samma andetag som Gli Azzurri?
Totti är Totti och Totti har (nästan) alltid rätt, men hur mycket man än försvarar denne evige hjälte måste man klandra hans beslut att trä den azurblå tröjan över huvudet igen. Det måste inte nödvändigtvis handla om att sluta när man är på karriärens absoluta topp - en del idrottsmän och dito kvinnor verkar tro att det delas ut medaljer till den vars karriär var som allra störst när han eller hon lade av, och så är det ju inte - men att inse när man inte har tillräckligt mycket att tillföra för att ta platsen från någon annan. Gli Azzurri har redan sin nye speluppläggare. Sitt nya kitt mellan mittfält och anfall. Sin nye trequartista. Hans namn är Rossi, Beppe Rossi. Tids nog har han mördande konkurrens av Giovinco. Beppe är fantastisk, men han försvarar inga VM-guld på egen hand. Det gör verkligen inte Giovinco heller. Inte ens Totti gör det. Därför ska Lippi säga "tack, men nej, tack" när Grande Totti redogör för sina storslagna planer nästa sommar. Hans återkomst är en vacker tanke, men vackrare i teorin än i praktiken. Istället ska den gråhårige gentlemannen stå vid sitt ord. Svårare än så är det inte, ty det är så man försvarar ett VM-guld. I alla fall på sikt.
Hjärnans logik, inte hjärtats.
Källor: Sportbladet
Wikipedia
Jag och Totti har mycket gemensamt.
Vi är både födda -76. Vi går båda delvis på Alfakassa och vi har dessutom båda två en förkärlek för Panenka-straffar och ludna kvinnor.
Personligen tror jag hans återkomst kommer sporra de små bortskämda slynglarna att ta i lite (och raka benen). Confed var ingen rolig syn.
Mycket väl formulerat! Ropen efter Totti har ökat i intensitet efter den mardrömsliknande insatsen i landet som rimligen fortfarande går under namnet Rhodesia bland medlemar av MUF. Givetvis är inte Totti lösningen och man får ej glömma att anledningen till att han tackade för sig i första läget var hans stora skadeproblem och mindre matchande sågs som den enda metoden att få bukt med detta och därigenom förlänga karriären.
För övrigt anser jag Andrea Barzagli vara de senaste tio årens mest överskattade mittförsvarare. Vill den gode toscanasonen spela landslagsfotboll bör han rikta blickarna mot San Marino.
Jag undrar förresten när Tottenham kommer köpa Massimo Taibi till överpris. Det är bara en tidsfråga.
Magnus:
Ludna kvinnor? Minns jag inte fel är Tottis kvinna skön som en midsommarnattsdröm. Vad jag vet har heller inte Ilary Blasi en ryggtavla likt Nikolaj Valujev...
Med tanke på förra årets snedsegling på målvaktsfronten skulle det verkligen inte förvåna om Redknapp hör sig för i Serie C2 och undrar om Taibi har några planer för hösten. Frågan är vilket som är värst, det eller att trenden med att köpa tillbaka gamla spelare (och att Robinson således återkommer)?
Robert:
Visst är det precis som du säger. Mirakulöst hur Francesco kunde återkomma till VM med tanke på benbrottet. Att se honom delta i andra halvan av kvalet, följt av Sydafrika-VM, i kombination med att han fortsätter bära Roma på sina axlar förefaller ogenomförbart.
Kan också hålla med om att Barzagli är överskattad. Samtidigt fick han speltid -06, vid den ringa åldern av 22. Hur överskattad han än är vinner han Bundesliga åt Wolfsburg (vilken knall!) och bär redan omkring på ovärderlig rutin. Jag tycker åtminstone att han ska vara med i truppen.
