Grande Grosso

Idag blev den klar, play off-lottningen. Jag tillhör den del av befolkningen som är konspiratoriskt lagd och för alltid luttrad. Det är klart att även det här var uppgjort på förhand! Bortser man från att det inte blev Frankrike-Slovenien är nämligen allting exakt enligt mallen och exakt som cynikern i en hade antagit innan bollarna blandades om. Stornationerna - som räddades av en oerhört mystisk seedning i elfte timman - fick motstånd som passade dem alldeles utmärkt. Ett sammanträffande? Naturligtvis inte.
      Lottningen utföll alltså enligt följande:
Irland-Frankrike (Dublin 14/11, Paris 18/11)
Portugal-Bosnien/Hercegovina (Lissabon 14/11, Sarajevo 18/11)
Grekland-Ukraina (Aten 14/11, Kiev 18/11)
Ryssland-Slovenien (Moskva 14/11, Ljubljana 18/11)
      Låt oss så avverka lottningen i tur och ordning. Först det arma Irland som genomfört kvalet på ett heroiskt sätt och redan har samlat ihop till sin VM-plats. I vägen för detta står nu Frankrike, en av hela fotbollsvärldens tyngsta nationer det senaste decenniet. Nog dras man med den eviga ryggsäcken i form av hopplöse Domenech och visst har hela kvalet sett bräckligt ut - inte minst drog många efter andan när regerande finalisten förlorade mot Österrike med 1-3, månaderna efter EM-slutspelet - men det ska en hel del till för att Frankrike ska lyckas göra av med VM-biljetten här. Inte nog med att man har fördel av att ha det i grunden klart starkare laget, man kommer dessutom att åtnjuta fördelen att spela returen på hemmaplan inför över 80 000 på Stade de France. Uppförsbacken kommer att vara enorm för Trapattonis mannar om fransmännen grejar oavgjort i Dublin, vilket de kommer att göra. I slutändan avgör individuell skicklighet. Frankrike har Gourcuff, det har inte Irland. Irlands vapen är Keanes listiga löpningar och det finessrika mittfältet. Backlinjen håller inte högsta klass. Gallas kan Keane utan och innan efter alla sina år i England och Domenechs genomfega 5-mannamittfält kommer sakta men säkert att mala ner allt i sin väg. Det finns en tydlig cynism i den här lottningen.
      Tips: Irland-Frankrike 1-1, Frankrike-Irland 1-0. Frankrike till VM.
      Portugal hade fått jätteproblem med Irland och framför allt Ukraina. Alltså höll man semifinalisten från Tysklands-VM om ryggen och offrade kvalets stora utropstecken Bosnien/Hercegovina till förmån för det snålspelande och allt annat än underhållande portugisiska landslaget. Portugals största bekymmer under det här kvalet har hela tiden varit dem själva. Individuellt ska man vara förkrossande överlägsna i en grupp med Danmark, Sverige, Ungern, Albanien och Malta, men under Queiroz har egentligen ingenting fungerat. Bollen har gått i sidled, målen har varit tillfälligheter snarare än väl underbyggda anfall och baktill har man darrat till och från. Liedsons ankomst har varit av avgörande betydelse för ett lag som inte förmått peta bollen över mållinjen och utan honom hade det här blivit klart svårare. Nu handlar allt om att onde Carvalho ska göra illa Džeko så tidigt som möjligt i första mötet och att Pepe ska ta hand om Misimović under 180 minuter. Lyckas det är det lås och bom. Bosnien går inte till VM om inte nyckelspelarna fortsätter att leverera och Portugal kan komma att passa den något naiva fotbollsnationen osedvanligt illa. Ändå vågar jag tro och hoppas att man kan ställa till ett mindre helvete för blytunga favoriten Portugal. Reser sig Džeko och domaren gör sitt genom att hålla ett öga på de portugisiska skarprättarna kommer portugiserna att vara i gungning. Faktum är att skillnaden i anfallsspelet är enorm de båda nationerna emellan - till Portugals nackdel. Bosnien har chansen, trots att Fifa gjort sitt för att de inte ska ha det.
      Tips: Portugal-Bosnien/Hercegovina 1-1, Bosnien/Hercegovina-Portugal 4-2. Bosnien/Hercegovina till VM.
      Kvalets allra största förlorare? Definitivt Grekland. Sista laget att seedas och tveklöst det lag Fifa minst gärna släpper igenom till VM åkte också på det svåraste motståndet. Ukraina är inte så bra som man var 2006 och att man tog sig till play off berodde i huvudsak på att England hade revansch att utkräva på Kroatien, ändå har man en jättechans här. Att "lotta" Ukraina mot någon av de tre andra favoriterna vore att på allvar riskera deras platser och sådant går inte för sig i den mäktiga fotbollsfamiljen. Som om eländet inte vore nog för EM-mästarna från 2004 ska de alltså tvingas spela den direkt avgörande matchen inför brinnande läktare i ett isande kallt Kiev. Klart att det är lätt att vika ned sig då. Ukraina står i praktiken redan med ena benet i VM och behöver bara få med sig ett hyggligt resultat från ett lika heltänt Aten för att det hela ska vara i hamn. Grekland är överhuvudtaget inte alls vad man var för några år sedan och hade inte haft en chans att hävda sig om man inte hamnat i den generösa gruppen med Schweiz, Lettland, Israel, Luxemburg och Moldavien. 1-1 borta mot jumbon Moldavien antyder inte något annat än att det här kan sluta riktigt illa för Rehagels gäng. Skadan på Liverpools Kyrgiakos underlättar heller inte när man ska handskas med Sjevtjenko på dennes hemmaplan. Nyckeln för Grekland blir annars att få bukt med mittfältaren Nazarenko. Nazarenko har gjort stor succé under kvalet och har endast gjort mål i landskamper som Ukraina har vunnit.
      Tips: Grekland-Ukraina 0-1, Ukraina-Grekland 3-1. Ukraina till VM.
      Avslutningsvis gäller alltså att tippa dubbelmötet Ryssland-Slovenien. Och nej, det är inte svårt att gissa sig till vilka som avgår med totalsegern där. Det nya Ryssland kommer att vara en viktig maktfaktor inom världsfotbollen för lång tid framöver och det ligger helt klart i Fifas intresse att inte riskera den sköna omsättning som det innebär att få med sig Ryssland till VM. De ryska framgångarna i EM blåste liv i såväl ett folk som en marknad och skulle landslaget upprepa succén i Sydafrika är det väldigt bra för fotbollen i jätteriket på sikt. Fifa har av flera skäl inte råd att avstå ryskt deltagande, därför erbjuder man play off-spelets i särklass klenaste motstånd, det vill säga Slovenien. Det marginella Slovenien har en enda chans att hålla VM-drömmen vid liv och det är att man uppträder likt vilddjur i Moskva. Det taktiska geniet Hiddink kommer inte att tillåta annat än professionalitet av sitt lag och om inte slovenerna går in i varje närkamp som om den gällde liv och död är man på sikt helt chanslöst. Förmodligen är man det ändå, men ett räddhågset och inte tillräckligt uppoffrande Ryssland kan bli tagna på sängen om det smäller från början till slut. Slovenien måste helt enkelt få första målet i Moskva och under återstoden av de båda matcherna krävs att Udine-keepern Handanovič agerar levande vägg. I annat fall kommer Arsjavin att hyscha både en och två gångar innan det här är över.
      Tips: Ryssland-Slovenien 2-0, Slovenien-Ryssland 0-0. Ryssland till VM.  
      Mönstret är tydligt. Tillsammans med det serbiska avancemanget och dessa tips går att dra slutsatsen att östeuropeisk fotboll är på stark frammarsch, inte bara på klubblagsnivån. Störst chans att lyckas i det kommande mästerskapet tror jag att Ryssland har, i viss konkurrens med Serbien. Bosnien/Hercegovina kan dock - vid eventuellt avancemang - komma att bli en riktigt, riktigt obehaglig överraskning för motståndarlagen. Tankarna går till Kroatien och deras insats i EM -96. Kanske är Bosnien ungefär så slagkraftigt. Men visst, innan något av det där blir aktuellt att fundera över ska först play off-spelet hinna avgöras och därefter ska ännu en "lottning" genomföras. Ska bli mycket intressant att se vilka lag som råkar hamna i Sydafrikas grupp...

                     


Källor: Fifa 
           Sportbladet

Gavin Hamilton, redaktör på World Soccer, skrev under förra veckan en krönika om läget inför nästa sommars VM-slutspel. Detta med anledning av att England redan mäktat med att kvalificera sig.

"Reaktionerna kring Englands kvalificering till VM har varit förvånansvärt tystlåtna. Väldigt lite av flaggviftande har kunnat skådas och endast ett fåtal röster har gjort sig hörda kring möjligheterna för England att avgå med segern i Sydafrika. Fabio Capello sammanfattade känslolägret under presskonferensen efter segern mot Kroatien på ett bra sätt. När han fick frågan om laget hade möjlighet att göra succé nästa sommar svarade han: "Ja, varför inte?"

Det låter ungefär lika självklart som det är ett faktum att det var åtta år sedan, nästan exakt på dagen, sedan England 5-1-besegrade Tyskland i München. England firade som världshärskare den gången, men sanningen hann ifatt laget bara några månader senare, under VM i Japan.

Uppenbart är att England parallellt med en grupp om sju eller åtta lag kommer att se sig själva som pretendenter till den där finalen i Johannesburg den 11 juli. I själva verket är de fortfarande ett lag för kvartsfinalerna som är alldeles för beroende av sina två världsspelare, Wayne Rooney och Steven Gerrard.

Det finns fortfarande stora frågetecken kring målvaktsposten och högerbacken. En annan aspekt är även allt snack om huruvida Gerrard och Frank Lampard kan spela tillsammans på mittfältet; England är inte ett lag som är bekvämt med att dominera matcherna och bollinnehavet på samma sätt som t ex Spanien.

Englands fördel är att Capello har implementerat en mental styrka hos spelarna. Något som fattats under tidigare mästerskap. Mental styrka kan ofta ha en avgörande betydelse för ett lag som har för avsikt att ta steget från att vara ett kvartsfinallag till att vara utmanare om en finalplats.

Det är även så att Spanien och Brasilien har mer att erbjuda än England. Capellos lag kan inte matcha Spaniens mittfältsresurser och offensiva kraft. Ej heller har de spelare i samma kaliber som Kaká och Robinho, som ger Brasilien möjligheten att krossa sina motståndare genom våldsamma kontraattacker. När du möter Brasilien är egen hörna en given målchans för motståndarlaget.

Svårigheten för Brasilien kan bli att de är i ett liknande läge som Argentina befann sig i 2002. På den tiden gled argentinarna, under Bielsa, igenom det sydamerikanska kvalet medan Brasilien vacklade rejält. Men när det väl var dags att spela VM var det Argentina som floppade direkt i gruppspelet, medan Brasilien hela tiden tog sig under turneringen.

Nästa sommars VM-slutspel kan komma att påminna en del om VM 2002 på så vis att majoriteten av spelarna som till vardags spelar i Europa tvingas lämna den bekvämlighet de annars är så vana vid. Slutspelet 2002 såg ovanligt många överraskningar på vägen och samma sak kan komma att hända igen, särskilt som vissa stornationer - så som Argentina, Frankrike och Portugal - kan komma att missa mästerskapet helt och hållet."


Källa: World Soccer

Jag är den förste att instämma i eventuell kritik om att denna blogg till alldeles för stor del består av material som inte tillhör undertecknad. Vad man nu än tycker om den saken - och i väntan på fler egenproducerade historier - kommer här så ännu ett inklistrat alster. Niva har nämligen varit i farten och filat på ett "tänk om..."-inlägg. Temat är spelare som löper risk att missa nästa sommars VM-slutspel och som bonus får vi ett urval av stora spelare och personligheter som aldrig kom till start i VM överhuvudtaget. Det finns visst namn som gott kunde ha fått vara med på listan, men som av en el. annan anledning inte nämns, fast själv saknar jag förstås ett namn mer än något annat: Alexander Östlund. Och nej, jag var inte ironisk. Och nej, jag har inte kommit över Lagerbäcks sätt att hantera chockpetningen inför Tysklands-VM. I min värld är inte mobbning ett uttryck för mod. I min värld är det snarare en kriminell företeelse. Johanna fick en Drogba-utbetalning från Grums kommun i slutet av 90-talet. Salle förtjänar samma upprättelse av Svenska Fotbollsförbundet. Hur det nu än är med den saken är detta vad Niva har att erbjuda:

"New art for the real people. På andra sidan Simon Banks installationsinlägg går vi tillbaka till grunderna; vi knackar rakt ner i hörnen och gnuggar upp andrabollarna. Without further ado – här ska ni få listan som Fifa inte vill se, listan över affischnamnen som löper reell risk att missa VM i Sydafrika.

Själv är jag ju av uppfattningen att allt som stökar till fotbollens etablerade maktordningar är positivt – även om behovet är mycket mindre på landslags- än på klubbnivå – och därför gillar jag också hur kvalspelet utvecklats till en nervpärs för många av de stora nationerna.

Men med det sagt – visst tusan inser jag också att VM på många sätt skulle bli fattigare för vart och ett av dessa namn som inte anmäls i en VM-trupp.

* Leo Messi (Argentina)
* Carlos Tévez (Argentina)
* Kun Agüero (Argentina)
* Cristiano Ronaldo (Portugal)
* Deco (Portugal) 
* Franck Ribéry (Frankrike)
* Thierry Henry (Frankrike)
* Karim Benzema (Frankrike)
* Zlatan Ibrahimovic (Sverige)
* Samuel Eto'o (Kamerun)
* Emmanuel Adebayor (Togo)
* John Obi Mikel (Nigeria)
* Frederick Kanouté (Mali)
* Andrej Arsjavin (Ryssland)
* Luka Modric (Kroatien)
* Petr Cech (Tjeckien)
* Dimitar Berbatov (Bulgarien)
* Nihat Kahveci (Turkiet)
* Aleksander Hleb (Vitryssland)
* Robbie Keane (Irland)
* Darren Fletcher (Skottland)

Alla spelare på den här listan kommer såklart inte att missa VM, men min uppskattning är att cirka två-tredjedelar av dem kommer att göra det. Which brings us on to the next stage – de största spelarna som aldrig fick spela ett VM.

Och här räknas såklart bara de spelare som avslutat sina aktiva landslagskarriärer. En sådan som Alexandre Pato räknas inte in bland de som aldrig spelat ett VM, bara för att hann inte hunnit göra det ännu.

* Alfredo di Stéfano (Argentina/Colombia/Spanien)
En av historiens bästa spelare är också en av dem med mest bisarr VM-historia. Di Stéfano kom att spela för tre olika landslag, utan att någonsin få göra en VM-match. 1950 kvalificerade sig inte Argentina, 1954 var han diskad eftersom han spelat för både Argentina och Colombia i upptakten, 1958 missade sedan Spanien turneringen och 1962 var han skadad.

* George Best (Nordirland)
Gjorde aldrig någon större landslagskarriär, delvis beroende på den sociopolitiska problematik som omgärade det nordirländska landslaget i skarven mellan 1960- och 70-tal. Var halvt påtänkt när Nordirland till sist lyckades gå till VM 1982, men då var Best 36 år gammal, alkoholiserad och blev inte uttagen.

* Ryan Giggs (Wales)
Om vi bortser från politiken så föll Giggs på samma hinder som Best. Han spelade rätt och slätt för ett för dåligt landslag, och upplevde det ofta som desillusionerande. Blev med tiden ifrågasatt i Wales, för sin ständiga förmåga att dra sig ur träningslandskamper. Var ändå bara en enda Paul Bodin-straff i ribban 1993 ifrån att göra verklighet av sin dröm.

* Duncan Edwards (England)
Allmänt ansedd som den största engelska fotbollstalangen någonsin, men Edwards hann aldrig fram till VM i Sverige 1958. Den 6 februari 1958 kraschade Manchester Uniteds flygplan, och trots att Edwards kämpade desperat så skulle hans kropp aldrig orka spela fotboll igen.
– När är det avspark mot Wolves? Jag får inte missa den matchen, var några av de väldigt få ord som Edwards yttrade från sjukdomssängen.
Han dog två veckor senare.

* George Weah (Liberia)
Världens bästa spelare 1995 var inte bara Liberias enda stjärna – han var dessutom laguttagare, taktikuppläggare, fiansiär och fixare för ett landslag som var så fattigt att de aldrig hade någon riktig chans. Efter fotbollskarriären var Weah bara en slutomröstning ifrån att bli president för Liberia. Det hade känts som en naturlig fortsättning på hans insatser i landslaget.

* Eric Cantona (Frankrike)
Hans landslagskarriär tog slut en första gång redan 1988, då han kallade förbundskaptenen Henri Michel "en hög skit" efter att ha blivit petad. Frankrike missade sedan VM 1994 efter att David Ginola – en annan storspelare som aldrig fick spela VM – tappat bollen i avgörande slutsekunder på ett sätt som förbundskaptenen Gerard Houllier beskrev som "kriminellt". Cantona tappade sedan sin landslagsplats i samband med karatesparken på Selhurst Park, och fick aldrig tillbaka den inför hemma-VM 1998. Han är fortfarande bitter på det franska fotbollsetablissemanget, och håller på England i internationella sammanhang.

* Bernd Schuster (Tyskland)
Som 20-åring ledde han Västtyskland till EM-guld – sedan spelade han knappt för landslaget igen. Hamnade i tvister med förbundsledningen mest hela tiden, ena gången för att han hoppade över en landskamp för att vara med sin nyfödda son, och andra gången för att han krävde ersättning för att spela. Vägrade delta i VM 1986 just för att han inte fick betalt. Privata sponsorer förklarade sig visserligen beredda att hosta upp ett belopp som var unikt bara det – men Schuster vägrade ändå. Pengarna var för små.

* Jari Litmanen (Finland)
Mest bara för att vi aldrig kan låta bli att visa det här målet när tillfälle finns. Finland-Ungern, senhösten 1997. Finländarna behöver bara vinna för att stå med ena benet i Frankrike-VM, och leder med 1-0 ända in på stopptiden... Det här var vad som hände sedan.

Bubblare: Ladislao Kubala (Tjeckoslovakien/Ungern/Spanien), David Ginola (Frankrike), Alberto Spencer (Ecuador), Abedi Pelé (Ghana), Tony Yeboah (Ghana) Andrij Kantjelskis (Ukraina), Sami Hyypiä (Finland), Johnny Giles (Irland), Liam Brady (Irland) Ian Rush (Wales), Neville Southall (Wales), Bruce Grobbelaar (Zimbabwe), Georgi Kinkladze (Georgien), Gunnar Nordahl (Sverige)."

Att Carlos Tévez nämns istället för Ezequiel Lavezzi är i grunden lika felaktigt och beklagligt som att Maradona ger uttryck för samma befängda hierarki i landslaget. Men så är Tévez/Lavezzi heller inte enda detaljen man kan ha synpunkter på när det kommer till vilka spelare som är störst i respektive landslag. Som skulle vara de största förlusterna. För vem vill se Deco när man kan få Duda? Vem vill se Frederick Kanouté när man kan få Momo Sissoko? Vem vill se Nihat Kahveci när man kan få Arda Turan? Och vem i hela helvete vill se John Obi Mikel när man kan få... någon annan? John Obi Mikel, Nigerias svar på Daniel Andersson och Kim Källström - i samma kropp. Om än med betydligt fler timmar på träningscykeln och med oändligt färre antal tallrikar coco pops dränkta i vispgrädde innanför matchtröjan.



Källa: Bank & Niva-bloggen

Det blåser snålt kring Andreas Isaksson. Landslagets siste utpost och kanske viktigaste spelare, vid sidan om Zlatan, har omgärdats av ständiga rykten och ett evigt ifrågasättande ända sedan flytten från Rennes, 2006. Inte minst har säsongsupptakten i PSV lett till stark kritik såväl internt inom PSV (rykten gör gällande att PSV in i det sista försökte värva på målvaktssidan, men inte hann innan fönstret stängde) som externt i det nederländerna medieklimatet. Inför kvällens ödesmatch i VM-kvalet mot Ungern redogör man på Fotbollskanalen för den intervju man låtit göra med Lagerbäck. En intervju som vittnar om att Lagerbäck inte överväger något paradigmskifte på målvaktssidan:

"Nej, Andreas Isaksson status är inte på väg att försämras i det svenska landslaget. Trots flera uppmäksammade tabbar i PSV Eindhoven försvaras han av förbundskapten Lars Lagerbäck.

- Jag kan inte minnas att han legat bakom något mål i landslaget, säger han.
En uppmärksammad miss i en PSV-match mot Ajax för ett tag sedan och flera andra halvskakiga insatser her gett negativa rubriker i holländsk media. Isaksson har i viss mån svärtat ned sitt namn. Men förbundskapten Lagerbäck ifrågasätter inte sin etta. Isaksson är inte i farozonen för att behöva flytta på sig i landslaget.
- Definitivt inte. När en målvakt gör misstag så syns det och det blir lätt dramatiserat, säger Lars Lagerbäck.
- Jag har sett honom i en match live och två på TV och då har han sett bra ut.
- Det handlar om ett misstag och det är uppförstorat.
Lars Lagerbäcks förtroende är i stället närmast 200-procentigt.
- Han har gjort väldigt få misstag i landslaget. Jag kan inte minnas att han legat bakom något mål i landslaget."

Och ja, Lagerbäck har alldeles rätt. Diskussionen är bottenlös, onödig och överhuvudtaget svårbegriplig. Okej, Isak blev inte den store målvakt som så många av oss trodde efter utflykten till Juventus och sedermera succén i Djurgården, men det är heller inte bara Isaks fel. I dagsläget är han något så unikt som en svensk målvakt som är ordinarie i ett lag utanför Sveriges gränser. Ett lag som dessutom prenumererar på spel ute i Europa. I själva verket saknar den gänglige trelleborgsprodukten konkurrens på sin position:
- Wiland har skakat tänder på FC Köpenhamns avbytarbänk i snart ett helt år,
- Shaaban släpper in minst tre mål i varje match Hammarby spelar,
- Eddie har aldrig hållit landslagsklass,
- Alvbåge är bättre på att leverera skräckinjagande blogginlägg än dito räddningar,
- U21-Dahlin håller på allsvensk nivå, men inte mer än så,
- Sahlman väntar fortfarande på att få bli uttalad förstemålvakt i sitt klubblag,
- Öhrlunds storhet börjar och slutar på Norra Stå,
- Abbas vågade inte ens Haglund lita på när det väl gällde och
- Nordfeldt är ännu så länge alltför ung och oerfaren.
Den som borde ligga närmast till hands i dagsläget är därför - hur märkligt det än känns att skriva det - Helsingborgs Pär Hansson. Trots att han bara har en halv säsong i Allsvenskan bakom sig har han redan hunnit överbevisa samtliga som någonsin tvivlat på hans storhet. Bortser man från insatsen i mötet med Elfsborg på Olympia, där Hansson fumlade in två bollar och höll på att kosta hemmalaget segern, har han varit bäste målvakt i den svenska högstaserien, tätt följd av Christensen, Alvbåge och Nordfeldt. Nu säger inte det så himla mycket, men Pär Hansson skulle tillföra två dimensioner som man i Isak saknar: vårdat spel med fötterna och en målvakt som styr och ställer i straffområdet. Dessutom är Hansson nästan lika bra på att plocka ned höjdbollar som kommer in i boxen, som Isaksson. Tillsammans med det faktum att han är ordinarie och kontinuerligt matchas i klubblaget borde han således vara tvåa i Blågult - fortfarande långtifrån Isaks nivå. Men Hansson är tvåa i U21-landslaget, inte A-landslaget. I Lagerbäcks landslag ska man heller inte vara född -86, snarare -56. Det är därför långt mer troligt att Wilands och Gustafssons ende konkurrent om platserna bakom Isaksson inför ett ev. VM-slutspel i Sydafrika heter Bengt Andersson, än Pär Hansson. Fast, vad spelar väl det egentligen för roll när vi har en uttalad etta som ska vara etta?