Drömelvan anno U21-EM 2009
1. Manuel Neuer
2. Andreas Beck
17. Micah Richards 
4. Benedikt Höwedes 19. Kieran Gibbs 7. James Milner
20. Gustav Svensson 
8. Sami Khedira (K) 10. Mesut Özil
9. Marcus Berg
16. Ashkan Dejagah På bänken:
13. Sergio Asenjo
23. Joe Hart
-
3. Sebastian Boenisch
5. Rasmus Bengtsson
12. Salvatore Bocchetti
-
6. Mats Hummels
11. Adam Johnson
15. Sergei Kislyak
18. Rasmus Elm
22. Pontus Wernbloom
-
14. Sandro Wagner
21. Robert Acquafresca
Gică - mannen, myten, musikanten
Det visar sig idag att de ansvariga bakom tablån arbetat med otäck precision. Under gårdagen kunde nämligen rumänsk press avslöja det som ingen rumän ville veta. Morgontidningen hade förvandlats till ett utdrag ur Kafkas "Domen". Utmålad som landets svar på Bergling: nationalhjälten Gheorghe "Gică"_Popescu. Mittbacken som under tretton raka år, 1988-2001, nominerades när Rumäniens motsvarighet till Årets spelare skulle utses. Han som har sin givna plats i nationens VM-elva alla tider. Calafats egen Mozart.
Nyheten om att Gică under sin tid i Universitatea Craiova extraknäckte som angivare i diktaturens Rumänien har inte bara ett värde på ett nationellt plan. Inom ett dygn spreds den över hela världen och drabbade fotbollsfamiljen. Om en gentleman som Gică har ett så smutsigt förflutet, vem i hela världen kan man då lita på?
Att en gång ha varit angivare och gjort profit på att andra burats in är naturligtvis precis så vämjeligt som det låter. Såvida inte påståendet är taget ur luften - vilket i sig förefaller orimligt med hänsyn till Popescus folkhemskhet och det faktum att Rumänien är ett land där man i möjligaste mån försöker att lägga locket på den skeva, snedvridna och sorgefyllda kommuniststtiden - är det enda som kan sägas till Gicăs försvar att det hela utspelade sig i en tid då landet skakade av inre orolighet, där trygghet var en utopi och en ensam man dränerade ett helt folk på dess förtroendet för staten - Nicolae Ceauşescu.
Likafullt är det synnerligen grova anklagelser han ställts inför, den glade musikanten. Den dag dom faller och det inte längre råder någon tvekan har tjugo års tigande och undanhållande av sanningen till slut hunnit ikapp Popescu. De fyra raka utmärkelserna som årets inhemske spelare, de tre VM- och två EM-slutspelen, Cupvinnarcuptiteln med Barcelona -97 och Uefacupmotsvarigheten med Galatasaray -00, alla ligasegrar, perfekta glidtacklingar och vunna nickdueller - vad kommer de att vara värda? Hur förlåtande är man mot sin okrönte konung i ett land där så lite betyder så mycket? Och hur stor är förståelsen för den legendariske mittbackens ungdomssynder i den erkänt trångsynta och konservativa fotbollsfamiljen?
Fan vet. (Och kanske var han en gång i tiden förklädd till rumänsk diktator.)
Källor: Sportbladet
YouTube
Wikipedia
Drömelvan anno Confederations Cup 2009
Startelvan:
1. Julio Cesár 
2. Maicon 5. Oguchi Onyewu 
3. Fabio Grosso (K) 
18. Ramires 22. Benny Feilhaber 8. Clint Dempsey
10. Kaká 17. Giuseppe Rossi
9. Luís Fabiano 23. Jozy Altidore
På bänken:
12. Essam El Hadary 
16. Itumeleng Khune 
-
3. Lúcio
13. Tsepo Masilela
15. André Santos
19. Jonathan Spector
-
4. Felipe Melo
6. MacBeth Sibaya
11. Siphiwe Tshabalala
21. Andrea Pirlo
-
7. David Villa
20. Landon Donovan
Confederations Cup 2009: Dag 13, 14 och 15
Spelledigt.
27/6 2009
Spelledigt.
28/6 2009
Spanien-Sydafrika 3-2 e. förl. (2-2, 0-0)
I 87 minuter var den här matchen precis så avslagen, meningslös och genomtrist som fördomen om en match om tredjepris i Confederations Cup säger. Mphela hade visserligen kommit in och vräkt upp 1-0 i nättaket en kvart före slutet, men i övrigt... ingenting. Inte ens turneringens mest självupptagne och enögde spelare, Teko Modise, verkade särskilt intresserad. Så plötsligt hände allting på bara några minuter. Inhopparen Güiza markerade redan från start att han kunde tänka sig att bli matchhjälte genom att hellre gå på avslut än släppa bollen ifrån sig. I 87:e och 88:e minuten visade han sig ha fog för de höga tankarna om sig själv. 1-1 var frukten av det enda väl genomförda spanska anfallet i matchen, medan 2-1 förstås var stolpe in i dubbel bemärkelse. Ett mål som påminner en hel del om Prosineckis gudomliga mål mot Jamaica i VM -98. Matchens höjdare var ändå Mphelas knock i 93:e. Vilket sätt att kvittera en blytung vändning på!
I förlängningen vek sydafrikanerna en gång för alla ned sig. Xabi Alonsos avgörande frispark var i sig inte särskilt märkvärdig, men det var ingen tillfällighet att den straffade Bafana Bafana för den okoncentration som börjat smyga sig på. Khune är verkligen en trevlig bekantskap från detta mästerskap, men det finns målvakter man hellre skulle vilja ha i sitt lag när det vankas frisparkar mot sig, än just Itumeleng Khune.
Övriga intryck? Jovars, det fanns allt några stycken. Arbeloa visade hela matchen igenom varför Liverpool har värvat nytt på högerbacken. Minus också för Piqúe inne i mitten, för andra matchen i rad. Barcelonas egen DJ har inte imponerat efter Champions League-finalen. Torres tog knappt en löpning. Ruskigt uddlös! Förstår inte varför han startade matchen.
Tshabalala har inte bara det fräckaste namnet man har hört sedan Robert aviserade att Argentinas kommande stormålvakt mycket väl kan heta Assman, han är dessutom en bollbegåvning utöver det extra. En av få rogivande detaljer sett över knappt 90 minuter. Ja, innan Santana i ett försök att stänga matchen bytte ut honom, alltså.
Spanskt brons. Knappast vad man hade räknat med inför turneringen.
USA-Brasilien 2-3 (2-0)
Det är inte mycket att säga om, den brasilianska turneringssegern. Inte mer än att det var rätt lag som vann. Nog gjorde USA så gott man kunde och nog är man Confederations Cups i särklass största utropstecken, men man var egentligen aldrig särskilt nära att bringa Brasilien på fall i finalen. Åtminstone inte så nära som siffrorna säger - och som rapporterna efter matchen garanterat kommer att vittna om. Man genomför finalen utifrån sina förutsättningar, tar vara på sina få målchanser och försöker stånga bort allt som närmar sig eget straffområde i två halvlekar. Hade fotboll bara omfattat en halvlek hade den taktiken givit USA ära och berömmelse, för Brasilien var precis så svaga i första halvlek som man var under hela semifinalen mot Sydafrika, men så är inte fallet. I andra halvlek fanns bara ett läge för de kycklinggula: överväxeln. USA hann helt enkelt inte med. Inget konstigt i det. Man är inte lika bra som Brasilien och framför allt är man det inte när brassarna spelar fotboll på de villkor man gjorde under avslutande 45.
Strömberg var mycket imponerad över på vad sätt Brasilien kom tillbaka i den här matchen. Att man från nästan ingenting kunde resa sig och göra tre mål i en halvlek med kniven på strupen, mot ett lag som i tre raka halvlekar försvarat sig på ett sätt som sällan skådats. Jag är beredd att ge honom rätt i det. Brasilien är och förblir en schimär, men när man rullar ut, löper för varandra och får det att fungera är det få lag som kan stå emot.
Luís Fabiano gjorde det bra ikväll. Värdelös - precis som laget i övrigt - under första halvlek. Briljant i andra. Nu kändes det ändå som att det var en tidsfråga innan det kom, men exakt hur befriande det var för laget när han reducerade direkt i upptakten av andra halvlek är nog svårt att föreställa sig. Ett fint mål. Att man fick det så tidigt var direkt matchavgörande. Hade de fått ta i lite mer innan det kom hade vi nog åtminstone kunnat få se en förlängning.
Å andra sidan borde matchen ha slutat 4-2. För ja, bollen var inne när Kaká nickade. I övrigt en riktigt bra domarinsats från Martin Hansson och hans assisterande. Förbluffande!
Traianos Dellas 2004, Fabio Cannavaro 2006, Servet Çetin 2008 och Oguchi Onyewu 2009. Varje mästerskap har sin store försvarsgeneral.
Tycker att Dunga har varit hård i sin matchning av André Santos under semi och final. Santos, som avlöste oduglige Kléber redan efter första matchen, gav Seleção helt andra alternativ ute på vänsterflanken i och med sin närvaro. Istället för att bli hotade kunde man nu själva hota. Mot Sydafrika var Santos överlägset bäste brasilianare, ändå byttes han ut. I finalen var han tillsammans med Maicon ende godkände brasse i första halvlek, ändå byttes han ut. Med tanke på hur tydligt krafterna tröt för USA under andra halvlek kunde Santos gott ha fått vara kvar på banan. Rimligare vore att byta ut Luisao, gå ner på trebackslinje och släppa in Alves på mittfältet. Men visst, det är inte jag som har coachat ett lag till seger i Confederations Cup. Så vad vet väl jag?
Har nog aldrig sett Tim Howard bättre än han var ikväll. I en match då han släppte in snudd på fyra mål. Symboliskt.
Brasilien alltså slutsegrare. Och ja, det var rättvist. Men nej, det är inget att dra för stora växlar av. Kom ihåg hur bra man var -05. Året efter trodde alla att man skulle vinna VM av bara farten. Den gången floppade laget. Betänkligt. Det är inte omöjligt att historien upprepar sig 2010. Vi är kanske inte så många som hoppas på det i det här landet, icke desto mindre hoppas vi desto mer.
Källor: Fifa
Sportbladet
YouTube
Albiol lämnar Valencia för Real
Det finns mycket som är att beklaga med Albiols flytt. Värst av allt är att den indikerar att Perez plötsligt har gått och insett att ett lag aldrig är starkare än dess svagaste länk, i Real Madrids fall alltid backlinjen. Förra gången Perez värvade så det stod härliga till glömde han fullständigt bort backlinjen. Plötsligt stod man där med en ordinarie Francisco Pavón. "Väl så bra som Nesta", påstod Perez. Men nej, Pavón blev aldrig någon Nesta. Eller ens nästan.
Tråkigt är också att jag inte alls är säker på att detta är rätt val på längre sikt för den lovande mittbacken. Albiol är en av de enskilt största anledningarna till att Valencia trots allt kunde ta sig samman och säkra en plats i Europacupspelet förra säsongen. En stor bedrift av ett lag vars spelare hela tiden omgavs av en massa transferrykten och därigenom ständigt påmindes om att det enda som räknades var att rädda klubbens ekonomi. Ett stort ansvar att ta när man är 23 och tillsammans med vettvillingen Marchena håller i trådarna i den känsligaste lagdelen. Han gjorde det bra, Albiol. Nu belönas han med ett liv i obegriplig lyx i Madrid. I ett lag som aldrig har förstått värdet av att bygga ett lag bakifrån. Till sin enda hjälp kommer han att ha fotbollsvärldens största missfoster, Pepe.
Sticker i ögat gör också att de inte tvingas betala mer för honom. Självklart är 170 miljoner svindlande summor och ett hån mot alla arbetande människor, men i sammanhanget får det betraktas som realisation. Det är bara någon vecka sedan Milan betalade nästan lika mycket för en i princip oprövad vänsterback, Cissokho, och i vintras betalade City ytterligare 50 miljoner för att av någon anledning locka Nigel de Jong till Manchester.
Omöjligt att inte lida lite med Christoph Metzelder. Den ende spelare i laget som hade kurage att öppet ifrågasätta rimligheten i att kontraktera skrikapan och den religiöse brassen som lovade Milan evig trohet. Nu är han petad en gång för alla. Också ett sätt att hantera Jürgen Kohlers arvtagare.
Var själv helt säker på att Rafa Benitez skulle locka Albiol till sig under sommaren. Kändes som en given utgång när Agger avfärdade kontraktsförslag på kontraktsförslag under våren. När så dansken tvärvände och skrev på för ytterligare 5 år blev situationen en annan. Benitez har ett gott öga till Skrtel och Agger är det inte många som petar. Dessutom har man Carragher att kasta in när det krisar.
Nu väntar vi bara på att transfersommarens mest ologiska affär ska gå igenom. Den som tar Xabi Alonso från Anfield till Santiago Bernabéu. Det sägs att Perez försöker få till ett paketpris som innefattar både Alonso och Arbeloa. Ska visst bara gå loss på en halv miljard.
Skulle inte förvåna mig ett dugg om Real tids nog sätter Albiol på bänken, flyttar in Ramos i mitten, bredvid blådåren, och kör Arbeloa till höger och Marcelo till vänster. I praktiken ett självmord. Just därför.
Källor: Sportbladet
Wikipedia
YouTube
Snöplig svensk förlust
Niva är i sitt esse. I natt skriver Majlard, Esk, Bank, Gatu och Olsson spaltmil om de unga hjältarna. Om allt det fantastiska de gjorde. Hur snöpligt det var. Att Lagerbäck har fel. Att det här landet är till bredden fyllt av fotbollstalang. Att vi kan vinna EM i Polen/Ukraina med Berg & Zlatan på topp. De kommer att skriva så fingrarna blöder. Mycket av det kommer att vara sant, annat kommer att vara ett resultat av den flodvåg av eufori som svepte över landet i och med upphämtningen.
En mycket speciell match har nått vägs ände. England är i final. Man måste kunna unna Stuart Pearce det. Pearce hade inför matchen förlorat tre av tre möjliga straffläggningar under sin karriär som spelare och ledare. Från TV-soffan hade han sett sitt landslag förlora lika många. På lika många försök. Det var hans tur. Men framför allt verkade det vara Joe Harts tur. City-målvakten som tycks se den här turneringen som sin personliga revansch på hur han behandlats i sin klubb det senaste halvåret. Han har vuxit i takt med de engelska framgångarna och klev fram när det som mest behövdes. Han psykade Berg, lade den bästa straffen i hela straffläggningen och njöt av stundens allvar på ett sätt som Chris Waddle inte gjorde 1990. I honom har England sin efterlängtade förstemålvakt i A-landslaget framöver.
En match som har allt utom rätt vinnare erbjuder också rikligt med uppslag för diskussioner. Jag nöjer mig med att förhålla mig till ett par av de matchavgörande skeendena. Som att det inte var Berg och Molins som svek i straffläggningen, utan Johan Dahlin. Det är klart att det är hårt att klandra målvakten, och många gånger orättvist, men Dahlin krönte en i övrigt svag turnering genom att gå fel på samtliga engelska straffar. Det underlättade inte att Frazier Campbell tacklade honom stelbent under förlängningen. Man vinner inga straffsparksläggningar med Johan Dahlin i mål. Inte ens om man möter England. Om Harbuzi ändå inte skulle lägga någon straff (han ville själv men petades), varför gav man då inte honom chansen mellan stolparna?
Överhuvudtaget obegripliga val från Lennartssons och Söderbergs sida i samband med straffläggningen. Varför Bjärsmyr men inte Toivonen? Toivonen påminde förvisso om ett skadeskjutet djur under hela förlängningen, men hade inför matchen uttryckt sitt intresse för att lägga en straff om matchen gick så långt. Nu är jag visserligen inte övertygad om Ola Toivonens fullkomlighet från 11 meter, men om inte anfallarna tar sitt ansvar i ett så kritiskt skede, vem är det då som ska kliva fram? E.T.?
Trist att Molins är den som får bära hundhuvudet. Hans inhopp vände matchen och frånsett Berg var han bäste svenske spelare. Han är dessutom en personlig favorit och sprungen ur Kävlinge. Precis som Vincent. Den som haft äran att träffa Vincent vet att man bara fostrar riktigt stora karaktärer i Kävlinge.
Robin Söders klack till Berg vid 3-3 är inte bara matchens delikatess. Det är hela mästerskapets främsta individuella prestation.
Marcus Berg är turneringens målkung och bäste spelare. Jesper Hussfeldts försök att sätta kungakronan på James Milners huvud är lögn. Förbannad lögn. Inte för att Milner missat två av två straffar, utan för att Berg i detta U21-EM har spelat på en helt egen nivå.
Labinot Harbuzi är en av svensk fotbolls mest intressanta spelare och jag hoppas att vi får se mycket av honom i landslaget i framtiden, men ikväll hade han inte många rätt. Vad han än själv har att säga om saken.
Andreas Landgren från start. Kanske det sämsta man har sett i ett svenskt landslag sedan Håkan Svensson i Vigo och ett enda stort bevis på att Sebastian Eriksson, IFK Göteborg, skulle haft hans plats i truppen. Om man nu ändå tvunget ville ha med Landgren i truppen borde Eriksson ha tagit Pierre Bengtssons plats. Tre vänsterbackar i en trupp är faktiskt en för mycket. Ser man till Martin Olssons insats under aftonen kan man konstatera att det hade räckt med en. Den spelaren tränas inte av Sam Allardyce eller Mikael Stahre, men av en man som skulle ha bättre odds att få napp på kvinnliga journalister om han försökte sig på robotdansen.
Det har framgått i media att Pearce låtit sina spelare träna straffar till och från i 2 år. Radarparet Lennartsson/Söderberg lät sina adepter öva denna konstform först under gårdagen. Jag tycker inte att man kan klandra dem för det. Straffar är en sak under träning, en helt annan efter 120 spelade minuter av en semifinal. Rysk roulette förutsätter att pistolen är laddad.
Typiskt är att skottet alltid bränner av vid fel tillfälle. Men så är det också alltid de bra som går bort i förtid. Och Tyskland som vinner när krutröken väl har lagt sig.
Källor: Bank & Niva-bloggen
Fotbollskanalen
Sportbladet
YouTube
Confederations Cup 2009: Dag 12
Brasilien-Sydafrika 1-0 (0-0)
Gäsp! Tänk att det skulle behövas en frispark precis utanför straffområdet - ett par minuter innan full tid - för att Brasilien skulle få hål på det knackiga Sydafrika. Man hade förväntat sig lite mer och en betydligt behagligare resa, men Brasilien är och förblir Brasilien. En myt. Ett oförtjänt och föråldrat rykte. Istället för att spela fotboll så som man gjorde mot Gli Azzurri häromdagen, gick man omkring och passade lite förstrött i sidled i 90 minuter. Så otroligt tröttsamt!
Under gårdagen gjorde spanjorerna allt för att visa omvärlden varför man inte ska underskatta sin motståndare. Man förlorade sin finalplats på lite simpel inställning. Ikväll visade brassarna att man inte hade tagit minsta intryck av den föreläsningen. Man hade rätt och slätt bestämt sig för att minsta motståndets lag skulle räcka för att ta sig förbi det hinder som stavades arrangörsland. Det är sorgligt att en sådan inställning inte straffar sig, precis som det är sorgligt att Sydafrika inte kan göra mål (om man inte möter Nya Zeeland) och att Brasilien trots uselt försvarsspel inte släpper in några mål (om man inte möter Egypten). Eftersom man har Julio Cesár. Världens kanske mest stabila sista utpost i dagsläget. Att han bara fick 7.0 av Goal övergår mitt förstånd.
Ikväll straffas de arma sydafrikanerna för att man gjort lagkapten och nyckelspelare av Aaron Mokoena. I första halvlek var det han som fick lagets överlägset bästa möjlighet att göra 1-0. Istället för mål - som man bara måste göra i det läget, även om man är mittback - nickade han flera meter över ramen. Två minuter före full tid såg han så till att ge Brasilien det utsträckta fingret, då han fällde Ramires strax utanför eget straffområde. Den som har sett Dani Alves lägga frisparkar i klubblaget under året vet att han inte nöjer sig med några utsträckta fingrar - han tar hela armen. En enda praktträff var allt som behövdes och reserven Alves fick nöjet att frälsa kanariefåglarna. Kul för honom. Snopet för hemmalaget.
Hur som helst har Confederations Cup varit en mycket nyttig läxa för Sydafrika. Dels för att få grepp om arbetet med att arrangera kommande VM, dels för den erfarenhet det ger Bafana Bafana. Får man bara kläm på säkerhetsfrågorna och kommer tillrätta med målskyttet kan det bli en riktigt hygglig turnering. På alla plan.
Källor: Fifa
Goal
YouTube
Värmlandsderby
Så mycket till match blev det nu inte. United är ett fullständigt bedrövligt lag som lider uppenbar brist på talang och kunnande. Trots fantastisk inramning med 3 250 betalande åskådare och kvällssol kunde inte hemmalaget erbjuda nämnvärt motstånd. Det närmaste man kom var ett par halvdana skottförsök och lite fribrottning i Degerfors straffområde. Den gången borde man fått straff. Istället var det bortalaget som fick matchens enda målchans från 11 meter. Sebastian Henriksson exekutor. Den gamle kan än.
Degerforsstraffen var ett av flera exempel på varför Hammarby aldrig kommer att ge George Moussan chansen. Lånet från huvudstadens södra delar gjorde en alltigenom underkänd insats och straffsituationen var det yttersta beviset på Moussans otillräcklighet. Rödvit spelare igenom, Moussan ut. Ingen som helst tajming. Bollen åt sidan, Moussan klipper benen. Straff. Gult kort. Kunde varit rött.
Under första halvlek hade den en gång i tiden uppskrivne Bajenmålvakten hunnit med att regissera kalabalik i eget straffområde - sedan han inte klarat av att rensa undan en hemåtpassning - och styra en frispark rakt ut i banan.
När kontraktet så småningom löper ut är det en framtid i en klubb av Gimonäs mått som väntar Moussan. Till och med Carlstad United känns för stort för den yvige burväktaren.
Under första halvlek spelade bortalaget ut de svartklädda hemmaspelarna efter noter, utan att få ut särskilt mycket av det. Man har en duktig mittfältare i Johan Bertilsson och en duglig anfallare i Peter Samuelsson, tvåmålsskytt ikväll. Annars är det rätt jämngrått. Det räckte ändå. United kom ingenstans och gav ifrån sig bollen så fort man fick den till låns. 1-0 var en tidsfråga. 2- och 3-0 också. Ändå riktigt stort att få se Sveriges genom tiderna långsammaste anfallare, Sebastian Henriksson, assistera och göra mål på egen hand. Gammal är äldst men Henriksson är ändå alltid äldre än så. Fotbollens Keith Richards.
Kvällens profil var annars utan tvekan mannen med kortleken, Augin Melki från Södertälje. Liksom fallet Moussan är Div. 1 för hög nivå för Melki, som redan från start markerade sin närvaro genom att inte blåsa för en rad överfall. När det väl blev dags att stävja hade det redan gått för långt och utvisningen på Uniteds välväxte mittback Igor Utkovic strax innan halvtid var i praktiken ett resultat av Melkis ojämna nivå. Där dog också matchen.
Stilpoäng ändå för hur han gav sig hän så snart det var dags att vifta med korten. Stolt som en matador var han, Augin Melki.
Degerfors åter upp i serieledning, United kvar under nedflyttningsstrecket. De senare får svårt att klara nytt kontrakt medan det en gång allsvenska Degerfors har goda möjligheter att sluta som 1:a el. 2:a. Ett lag för Superettan är man hur som helst inte i dagsläget. Med rätt förstärkningar, marginell omsättning i spelartruppen och spelare som tar nästa steg i utvecklingen redan till nästa år, så som Emil Berger, kan man på sikt vara ett lag för en mittenplacering i näst högsta serien. En dag...
Källor: Degerfors IF
Svensk fotboll
Värmlands Folkblad
Wikipedia
Den engelska ödmjukheten
Berg och Toivonen, eller "Groningen och PSV" som obildade och ointresserade Onuoha uttryckte det, får det visserligen jobbigt mot det den levande bergväggen Micah Richards, men att ställas mot allt annat än smidige Onuoha torde inte direkt vålla Värmlandsexpressen sömnlöshet.
Pearce borde naturligtvis ta sin försvarare i örat och läsa lusen av honom. Det är viktigt att inte göra en höna av en fjäder och att ha nära till skrattet, men det är inte samma sak som att kasta molotovcocktails rakt in i skärselden. Vore det inte för att man lider brist på drägliga mittbackar inom den engelska ungdomsfotbollen och för att Pearce har ett förflutet inom City skulle en petning ligga nära till hands. Onuoha är inte dummare än att han vet sitt värde och agerar utifrån det. Det sorgliga för Englands del är att han är lika klumpig verbalt som på fotbollsplanen. Det kan mycket väl bli den underpresterande fotbollsnationens fall i morgon.
Överhuvudtaget är det annars mycket Pearce i dagens Aftonbladet. Dels uttalar han sig om den ansträngda relationen till Walcott och dels ägnar Niva honom en längre artikel. Som om det inte vore nog erbjuder samme skribent lite bonusmaterial i bloggen under rubriken "Psycho Therapy". Utläggningen om relationen mellan Pearce och Muamba, och dess koppling till Psychos egen familj, är fin läsning. Även om man håller på Spurs och närmast minns Muamba för att han tycks ha tacklat sönder en karriär som kunde ha blivit något alldeles extra.
Källor:Bank & Niva-bloggen
Sportbladet
YouTube
Porträtt: Kenny Dalglish
I dagens Aftonbladet erbjuder man sina läsare Lars Nylins porträttering av en av de brittiska öarnas största fotbollslegender, Kenny Dalglish. Under rubriken "Han har givit namn åt svenska grabbar" berättar Nylin historien om den gamle Tipsextrahjälten och hans förehavanden på och vid sidan av planen. Trevlig läsning som jag gärna vill göra er uppmärksam på.
Han har givit namn åt svenska grabbar
Trots alla legender i Liverpools historia finns det en spelare som supportarna på "The Kop" älskar mer än alla andra. Skotten Kenny Dalglish, "King Kenny", blev efter 14 säsonger för evigt "King of The Kop" och vinner de flesta omröstningar om klubbens viktigaste spelare genom åren. Han blev det lika mycket för sina insatser vid sidan av planen. Här berättar Sportchansens Lars Nylin historien om Kenny Dalglish.
Kevin Keegan, Ian Rush, nuförtiden Steven Gerrard. Det finns fler som skulle kunna kandidera till titeln som den populäraste spelaren genom tiderna i Liverpool FC. Men alla dessa fixstjärnor gör sig liksom inte besvär. Det finns bara en "King of the Kop".
Under 14 säsonger på Anfield gjorde skotten Kenny Dalglish ett så outplånligt intryck - som spelare, spelande manager och manager - att han efter detta ständigt är överlägsen i omröstningar om klubbens bäste och viktigaste personlighet genom tiderna.
Givit namn åt söner
Även många svenska Liverpool-fans instämmer säkert. Dalglish storhetstid sammanföll exakt med TV-matcherna på lördagar i Sveriges Televisions "Tipsextra" och många gånger var det Dalglish som blev behållnngen. Det finns även svenska Liverpool-supportrar somm döpt sina söner efter honom.
Hur stor Dalglish är i Liverpool fick man tecken på när det i maj kom ut att den nuvarande managern Rafa Benitez har pratat med Dalglish om en återkomst till klubben - i så fall som ansvarig för klubbens ungdomsakademi. Steven Gerrard sa till media:
- Det vore den bästa kontraktering Benitez gjort under sin tid i klubben. Var jag en ung eftertraktad spelare som kontaktades av Dalglish visste jag genast vilken klubb jag skulle välja.
Övertygade inte på Shankly
Det kunde ha blivit Anfield redan tidigt för Kenneth Mathieson "Kenny" Dalglish. När han var 15 år lämnade han sitt Glasgow för att provspela för engelska ligaklubbar inklusive just Liverpool. Men en match med B-laget förmådde inte övertyga den legendariske managern BIll Shankly. Dalglish hörde inget från Liverpool efteråt och han, som var Rangers-supporter sedan barnsben, hamnade istället i Celtic.
Först elva år senare, när Dalglish öst in mål för Celtic (167 på 321 matcher), tagit fyra ligatitlar och varit landslagman i sex år, hamnade han i Liverpool.
Shanklys efterträdare Bob Paisley ställdes inför en helt annan prislapp. 440.000 pund var vid tiden brittiskt transferrekord och Dalglish ställdes inför gigantiska krav när han debuterade. Inte bara prislappen och de många målen höjde kraven. Kenny Dalglish var också mannen som förmodades ersätta Kevin Keegan, geniförklarad på Anfield, i rollen som allmän härförare. Keegan hade just överraskande lämnat Liverpool för att flytta till Hamburg.
Succé i debuten
Spelaren som övertagit Keegans tröja nummer sju uppfyllde inte förväntningarna. Han övertriumfade dem med råge. I ligadebuten på bortaplan mot Middlesbrough gjorde han mål efter sju minuter. Dalglish följde för säkerhets skull upp med mål hemma mot Newcastle i hemmapremiären. I den europeiska Supercupen raderade han slutgiltigt ut spöket efter Keegan genom att leda Liverpool tlll en seger mot Hamburg med förkrossande 6-0.
Under debutsäsongen gjorde han totalt 30 mål och kryddade sin makalösa entré genom att i maj avgöra finalen i Europacupen med en elegant lobb mot Brügge på Wembley. Säsongen därpå följde han upp genom att bli vald till ligans bäste spelare.
Vid det laget fanns det ingen tvekan om vem som var kungen av The Kop. När Dalglish sedan också fick Ian Rush som effektiv partner i Liverpools anfall cementerade klubben sin position som Europas bästa i början av 1980-talet. Totalt gjorde Dalglish 172 mål för Liverpool, men han var minst lika mycket hjärnan bakom den röda maskinens effektiva spel.
Det tuffa 80-talet
Men Dalglish råkade också ut för bakslag under sin tid i Liverpool. Enorma bakslag. Dalglish hade just fått reda på att han från hösten 1985 skulle bli ny manager för Liverpool när Heyselkatatastrofen, med 39 öda Juventussupporters, inträffade i maj.
Utöver sorgen och skammen innebar detta att Dalglish fick inleda sin managerkarriär i en tid när engelska klubbar var portförbjudna i Europa.
Hemma i England ljusnade perspektiven så småningom för Dalglish. Han förde sin klubb till nya ligatitlar och lyckades till och med rimligt ersätta målmaskinen Ian Rush när denne gick till Juventus.
Då slog tragedin till ännu en gång med ännu en läktarkatastrof. I samband med semifinalen Liverpool-Nottingham i FA-cupen i april 1989 omkom 96 Liverpoolfans på Hillsborough i Sheffield.
Tolv år efter den mäktiga ankomsten till Liverpool gjorde i den situationen en annan Kenny Dalglish entré. Han blev symbolen och talesmannen när Liverpool som klubb och stad skulle försöka gå vidare efter katastrofen. Dalglish organiserade sjukhusbesök, läste kondoleanser i kyrkor, arrangerade system för att sörjande skulle ha någon i klubben att prata med. Hela tiden med klubbens spelare närvarande.
Dalglish sa till sin trupp:
- Vad som begärs av oss nu är att vi visar respekt. Vi måste sätta ett exempel.
Det som Dalglish primärt riktade till sina spelare sågs omedelbart som ett exempel för hela staden Liverpool. Dalglish insatser för att lindra smärtan 1989 har i efterhand betytt nästan lika mycket som hans spel för att göra honom till legenden nummer ett på Anfield.
Gjorde Blackburn till mästare
1991 gav Dalglish överraskande beskedet att han slutade i Liverpool. Istället tog han hand om en andradivisionsklubb - Blackburn Rovers. Klubben tog han inte bara upp i Premier League utan också sensationellt nog gjorde till mästare.
Senare arbetade han med Newcastle United och ungdomens Celtic utan att nå samma framgångar.
Men det är ändå en skräll i brittisk fotboll att han inte haft något tränaruppdrag sedan år 2000. Istället har han fokuserat på välgörande ändamål, oftast kopplat till arbete för att dra in pengar till forskning om bröstcancer - en sjukdom som hans hustru Marina drabbats av.
Men i maj i år uppstod alltså återigen rykten om en återkomst till Liverpool. Blir det verklighet kommer det på Anfield att betraktas som att en frälsare kommer tillbaka till sin kyrka.
Källa: Sportbladet
Confederations Cup 2009: Dag 11
24/6 2009
Spanien-USA 0-2 (0-1)
Det blir alltså inte den s k drömfinalen, Brasilien-Spanien, på söndag. Jätteskrällen är ikväll ett faktum och alla förståsigpåare som vill pracka på andra att smak i landslagssammanhang är Brasilien och Spanien får svälja förtreten och bita sig i läppen. Festen är inställd. I vägen stod elva vilt kämpande amerikaner som var och en gjorde sitt livs match. Inte minst Onyewu, som ikväll visade varför Standard Liége inte är villiga att sälja trots intresse från alla möjliga håll och kanter. Vilken klubb spelar han i till hösten? West Ham?
Var man än har sina sympatier är det i allmänhet charmigt att det oväntade händer. Att David får sin Goliat på fall. Kvällens sensation i Bloemfontein utgör inget undantag. Det är väldigt roligt att USA tar sig till den där finalen och knäpper alla oss som tror sig förstå sig på logiken i den här sporten på fingrarna. Fotbollen mår bra av att det händer, hur mycket man än tycker att Spanien spelar en mer tilltalande fotboll, är en mer sympatisk nation eller inlemmar ikoner i truppen som gör sig bättre i TV än Tim Howard. Fotboll har liksom så mycket annat här i livet ett större syfte än att se till det rimliga och rättvisa i saker och ting. Den följer sin egen grundlag - att det lag som vid flest tillfällen får in bollen i mål vinner matchen - och gör bara ett undantag från densamma: att målet ska ha tillkommit under regelrätta former. USA gjorde flest mål. Alltså vann man. Alltså förtjänade man att vinna.
Vad var det då som gick så snett för Spanien? Hur kunde man förlora sin första match sedan 0-2 på Råsunda i oktober 2007 och samtidigt undgå att förlänga sin historiska svit om 15 raka segrar? Såvitt jag kan se är anledningarna till detta fem till antalet:
1) Man underskattade sin motståndare och trodde sig redan vara i final,
2) uddlöst anfallsspel där Torres om möjligt var ännu mer anonym än Villa,
3) okoncentration vid de fasta situationerna och skyttet utifrån,
4) det heroiska amerikanska försvarsspelet, och (framför allt)
5) individuella misstag från ytterbackarna.
Att Capdevila går bort sig i duellen med Altidore kan man ha viss förståelse för - den forne haitierns fysik överträffar det mesta man har sett - men det Sergio Ramos gör vid 0-2 är pinsamt t o m för högfärdige Ramos själv. Sådant försvarsspel blir man utskälld för i Korpen. Vad Del Bosqúe sade till sin försvarare efter slutsignalen är nog något den självupptagne högerbacken gör rätt i att ta till sig och komma över. Snarast. Även om han nog själv inte tror det har han fortfarande mycket kvar att lära. Så huvudlösa insatser i eget straffområde kommer att straffa sig lika effektivt i framtiden som det gjorde ikväll.
Matchens verkliga delikatess tyckte jag annars att inhoppande Feilhaber stod för i och med förspelet till Dempseys 2-0. Hur han tog emot Bradleys passning och i samma moment vände bort olycklige Ramos, hur han sedan skottfintade bort Piqué och med en yttersida friställde Donovan ute till höger. Riktigt bra gjort.
Nu väntar vi in morgondagens semi och hoppas att blixten slår ned på samma ställe två gånger. Ingen skulle bli gladare än jag om Sydafrika tog Brasiliens skalp, även om sannolikheten för det är jämförbar med att Trelleborg går och vinner Allsvenskan i höst.
Källor: Fifa
YouTube
Confederations Cup 2009: Dag 5, 6, 7, 8, 9 och 10
18/6 2009
USA-Brasilien 0-3 (0-2)
Ibland är matcher givna på förhand. USA-Brasilien under torsdagskvällen visade sig vara ett sådant exempel. Brassarnas triumf kunde och borde ha varit ännu större. Liksom i fallet med Spanien-Nya Zeeland kunde matchen ha slutat tvåsiffrigt om de favorittyngda nationerna hade visat lite mer engagemang. 3-0 mot USA är nu ändå övertygande och stabila siffror, och bakåt såg det betydligt bättre ut än mot Egypten. Delvis för att The Land of Free i princip aldrig tog sig över på offensiv planhalva.
Det är svårt att veta var man har Brasilien av idag. När man rullar runt, tar löpningarna och underordnar sig Kaká har man kapacitet att slå alla lag, men det är långtifrån alltid man spelar en så uppoffrande fotboll som man behöver.
Felipe Melo gör det bra i sin avlastande roll på mittfältet och ser faktiskt ännu bättre ut nu än under den imponerande säsongen i Fiorentina. Kul att han fick göra sitt slumpmässiga mål.
Douglas Maicon tillbaka i backlinjen. En förklaring till att det såg bättre ut. Dani Alves är en betydligt mer karismatisk spelare och roligare att titta på, men svagare i det defensiva arbetet än Interbacken. Båda har fantastiska säsonger bakom sig, ehuru Alves är den som har spelat mest av de två. Den stundande sommarledigheten kommer att göra Barcelonas nr 20 gott och är kanske ännu mer välbehövlig än den som Douglas går och trånar efter.
Ramires från start. Underbart! Dunga ser också storheten i honom.
Egypten-Italien 1-0 (1-0)
Liten tuva stjälper ofta stort lass. Det egyptiska landslaget gjorde det få hade väntat sig, skakade av sig den blytunga förlusten mot Brasilien och blåste Italien på alla tre poängen.
Cannavaros återkomst i startelvan var tänkt att skänka laget den trygghet i de bakre leden som inte fanns mot USA. Cannavaro eller Legrottaglie visade sig emellertid inte vara någon avgörande skillnad. Gli Azzurri darrade återigen och visade tydliga brister i markeringsspelt när Homos kunde nicka in matchens enda mål, på Aboutrikas avvägda hörna. De Rossi snett ute.
Under andra halvlek gjorde italienarna tillräckligt för att kvittera det egyptiska överläget och skaffa sig ett mer fördelaktigt läge i gruppen inför fortsättningen, dock utan att få in bollen i mål. Iaquinta träffade trävirket två gånger om och var inte målställningen i vägen stod El Hadary där lurpassade. En mycket god målvaktsinsats och ett betydligt bättre försvarsspel än i matchen mot Brasilien gjorde att man kunde hålla nollan tiden ut. Hastigt och mindre lustigt ser inte det italienska avancemanget lika självklart ut längre.
Beppe utanför startelvan än en gång, trots det magiska inhoppet senast. Lippi imponerar lika mycket som Luca Toni.
19/6 2009
Spelledigt.
20/6 2009
Irak-Nya Zeeland 0-0 (0-0)
Spanien-Sydafrika 2-0 (0-0)
21/6 2009
Italien-Brasilien 0-3 (0-3)
Egypten-USA 0-3 (0-1)
Asien i blickfånget
Det sägs att man ska skilja på fotboll och politik. I själva verket är det bara intellektuella fans till Real Madrid, Lazio och en handfull andra klubbar som blint vill skriva under på det. Politik är allting och alla de beslut vi fattar. Oavsett vi vill det eller inte. Mahdavikia, Karimi, Kaabi och Hashemiyan missar både VM och framtida landslagssamlingar men är för alltid hjältar. Vem man än stödjer. De hade modet att uttrycka sin åsikt i och om ett land som förnekar dem en så grundläggande mänsklig rättighet. Fler borde följa deras exempel.
Inte en förturnering till VM utan ett inhemskt brasilianskt genombrott. I år har det visserligen varit lite klenare på den fronten - även om mittfältsgalanten Ramires gjort klart med Benfica och anfallaren Nilmár ryktas vara på väg till Manchester United - men tidigare har vi sett riktiga monstergenombrott. För fyra år sedan tog Parreira ut Cicinho i truppen. När turneringen väl hade spelats klart kippade en hel fotbollsvärld efter andan. Cicinhos sätt att spela högerback gjorde stora avtryck och Real Madrid var inte sena att öppna plånboken. Efter det blev Cicinho aldrig vad han hade varit och nu har han svårt att hålla en plats på bänken i ett Roma där John-Arne Riise är ordinarie. Sakernas tillstånd var en repris av det som inträffade för tolv år sedan. Denilson överstegsfintade sig in i var mans hjärta och belönades med det dittills största avtal som har upprättats inom fotbollen. Affären blev början till slutet för det Betis som från och med nästa säsong återfinns i Segunda Division. Denilson gick bort sig fullständigt och blev rik men aldrig sig mer lik.
Sedan några månader håller han till i den enorma och respektingivande vietnamesiska ligan. Eller ja, han gjorde. Efter en enda match från start satte sig Denilson på planet till São Paulo och nu tros karriären vara över. Förhoppningsvis kan Ramires något långsammare framskridande på den europeiska scenen rendera i en mindre turbulent och fiaskoartad karriär. Om inte annat kan han alltid hoppas att det ringer från fjärran öst. Ett proffsliv i Centralasien är också en tillvaro, som uzbekiske proffset Rivaldo skulle ha sagt.
Källor: Bank & Niva-bloggen
Expressen
Sportbladet
Wikipedia
YouTube
Confederations Cup 2009: Dag 4
Grupp A är verkligen för bedrövlig. Irak är det mest destruktiva man har sett sedan Ljungskile i förra årets upplaga av Allsvenskan och Nya Zeeland på den internationella fotbollsscenen för snarast tankarna till Saudiarabiens insats i VM för sju år sedan. Sydafrika framstår i sammanhanget som ett komplett lag och inget kunde vara längre ifrån sanningen än just det. Får jag se en liknande lottning om fyra år kommer jag att bojkotta gruppspelet.
Spanien-Irak 1-0 (0-0)
Ja, herregud, mycket ska man vara med om. Spanien, som gick på högst 20 % i 5-0-segern över Nya Zeeland häromdagen, valde inför matchen att skruva ned på tempot ytterligare. Flera ändringar i startelvan, där petningen av Cesc märktes tydligast, och en uttalad målsättning om att absolut inte göra mer än vad som krävdes, räckte så småningom till 1-0. Inte för att man egentligen gjorde tillräckligt för att vinna, men för att Irak är det kanske tråkigaste man har sett i hela sitt arma liv. Gångerna då man anföll med mer än en spelare på offensiv planhalva går att räkna på ena handens fingrar och när man väl fick låna bollen såg man snabbt som attan till att lämna tillbaks den igen, så att man kunde återgå till sin ordinarie position i det egna straffområdet. Alla i 5-4-1-uppställningen var de där, så också efter baklängesmålet.
Dödgrävarfotbollen räckte nu som väl var inte hela vägen. Efter att Torres hade drällt bort chans på chans och Villa börjat bränna sådant han annars gör mål på i 10 fall av 10, gjorde man om 3-0-målet från i söndags. Mata ut till Capdevila, Capdevila med inlägget, Villa i mål på nick. Mycket snyggt.
I och med den klena spanska utdelningen talar mycket för irakiskt avancemang från gruppen, ifall man lyckas tvåla till Nya Zeeland i sista omgången. Naturligtvis är man så långt ifrån förtjänt av en sådan framgång som man nu överhuvudtaget kan vara, men det säger också allt om kvalitén på alltigenom usla Grupp A.
Sydafrika-Nya Zeeland 2-0 (1-0)
Det är synd för Sydafrika och dess charmanta publik att truppen inte innehåller fler målskyttar. I så fall hade man kört över Nya Zeeland på Spanien-manér ikväll och redan varit klara för semifinal. [Läs: med en målskytt i laget hade man vunnit öppningsmatchen.] Istället står och faller man med sin Spindelman, Bernard Parker. Det är inte bara oroande för utgången av detta gruppspel utan också för det kommande världsmästerskapet. Historien lär att en framgångsrik hemmanation är viktigt för VM av flera skäl, inte minst för stämningen kring hela arrangemanget.
2-0 var utan tvekan i underkant och borde ha varit både 3-, 4- och 5-0. En ineffektivitet som i slutändan kan stå laget mycket dyrt. För att man alls skulle göra mål krävdes ett tafatt målvaktsingripande. Av bara farten gjorde Spindelmannen ett till. Det man minns från den här matchen är annars förspelet till 1-0. Trots kriminellt försvarsspel av Mulligan kan Masilela ta sig runt ute på vänsterflanken och hitta Parker. Det lustiga i sammanhanget är att Mulligan redan har insett vidden av sin otillräcklighet - att hans försvarsspel som visar tydliga likheter med hur en grävling skulle hantera situationen inte bara kommer att repriseras under matchgenomgången mot Irak utan också i var mans hem - och svarar med att ligga kvar i gräset, likt en älgkalv i oktober. Får han spela nästa match vill jag inte veta vad det är som håller till på den nyzeeländska bänken. Vid närmare eftertanke vill jag nog inte det oavsett.
I morgon tar jag paus från Confederations Cup-bloggandet. Istället för USA-Brasilien och Egypten-Italien i TV-soffan styr jag kosan till egentliga huvudstaden och Spaniens uppgörelse med England i U21-EM. Efter den knackiga starten torde Spanien ha stora möjligheter att höja sig och göra det svårt för de unga lejonen, inte minst som England tros komma till start utan båda sina ordinarie mittbackar. Särskilt skadan på Richards kan bli väldigt ödesdiger för engelsmännen, i det mästerskap som börjat så bra för svensk del. Jag tror på spansk seger men hoppas mest bara få se lite hyfsad fotboll och höra Stuart Pearce mana på sina spelare på ett sätt som får träningslägret i Full Metal Jacket att framstå som rena söndagsskolan.
Källor: Fifa
Fotbollskanalen
YouTube
Otrohet
Överhuvudtaget låter det trots allt som en spekulation och inte mycket mer än så. Att avsikten snarare är att sätta press på de egna spelarna (från Chelseas håll), respektive att checka av hur den nye tränaren värderar spelarna som är kvar i truppen (från Ivans sida). Vidare kan det naturligtvis också handla om framtida kontraktsskrivande. Det skulle inte vara första gången den taktiken användes i det sammanhanget. För vad skulle väl Ivan ha i Chelsea att göra? Han spelar i en av världens största föreningar, har vunnit det mesta som går att vinna (Serie A, Champions League och framför allt VM), tjänar redan farligt mycket pengar, är en ikon bland de egna fansen och är bl a därigenom så gott som garanterad en plats i startelvan så länge han håller sig skadefri.
Milan får svårt att vinna ligan redan nästa säsong och är chanslösa att nå längre än kvartsfinal i Champions League om inget oförutsett sker, ändå skulle Ivan bara kunna förlora på en eventuell övergång. Kanske inte ekonomiskt, men garanterat sportsligt. I Chelsea vore han chanslös att konkurrera ut Essien och även om man använder sig av två defensiva mittfältare kan Ivan få problem att hålla Mikel på bänken. Inte för att Mikel är en bättre spelare - eller ens i närheten - utan för att man har bestämt att den nigerianske framtidsmannen ska bli den store spelare man en gång förutspådde.
Har Ivan för avsikt att överge San Siro för de brittiska öarna och byta canelloni mot njurpaj, då ska han också hålla det löfte han en gång avlade. Att hans framtid efter Milan är på Ibrox Stadium, inte på Stamford Bridge.
Källor: Svenska Fans
YouTube
Confederations Cup 2009: Dag 3
Denna spellediga dag har Confederations Cup mestadels handlat om efterspelet kring upplösningen av Brasilien-Egypten under gårdagen. Matchen som avgjordes på straff när klockan tickade upp mot 90 spelade minuter. Al-Muhammadi sänkte alltså sitt eget lag genom att agera handbollsmålvakt och från 11 meter gjorde Kaká inget misstag. Det intressanta var nu inte huruvida det skulle blåsas straff eller inte, utan på vad sätt domaren kom fram till sitt beslut. Det var nämligen tydligt för samtliga aktörer på och vid sidan av planen, men också för TV-tittarna, att han inte själv hade sett situationen. Istället dröjde beslutet och i efterhand har omvärlden fått veta att det berodde på att hela domarkollegiet hade konferens via sina headset. I fokus: ännu en gång Howard Webb.
Webb, denne taggige, taktlöse och tunnhårige man från Rotherham, är inte vilken fotbollsdomare som helst. Han är solklart den mest överskattade inom sitt skrå och upphör aldrig att förvåna. I själva verket finns det anledning att misstänka att Webb ser domargärningen som sitt sätt att hamna på var mans läppar, trots att det sällan är en rekommendabel utgångspunkt för den som har i förtroende att upprätthålla regelverket.
Det är nu inte första gången den f d polisen med blankpolerad hjässa hamnar i händelsernas centrum. För rättså precis ett år sedan fick han förtroendet att döma Österrike-Polen i den andra omgången av EM-slutspelets gruppspel. Den gången hittade han en straff på tilläggstid. Om den straffen kan man säga mycket. Polens förbundskapten Leo Beenhakker nöjde sig med att konstatera att beslutet symboliserade hela turneringen. Den som inte höll på något av lagen torde fascineras av det märkliga sammanträffandet i att domslutet var direkt felaktigt, inkonsekvent och utdömdes i den känsligaste fasen av hela matchen, samtidigt som det både gynnade hemmanationen och gruppens båda storfavoriter till avancemanget, Tyskland och Kroatien. Spänningen i gruppen dog där och då, trots att det var en omgång kvar. Uefa fick gå ut och försvara sitt val av domare, som vanligt med att domslutet var rätt och riktigt, ändå valde man att peta honom inför slutspelet...
Under våren har han annars hunnit med att göra sig ett namn på både Old Trafford och Camp Nou. I en av de avslutande omgångarna i Premier League såg han på egen hand till att vända matchen till förmån för hemmalaget och jättefavoriten Manchester United mot Tottenham. Trots att Gomes regelrätt tog bollen innan spelaren blåste Webb för straff. Tottenham föll ihop som ett korthus och segern säkrade i princip ligatiteln för de regerande mästarna. På Camp Nou möttes Barcelona och Bayern München i Champions Leagues kvartsfinalspel. Mycket till match blev det nu inte, Barcelona krossade gästerna från Bayern med 4-0, men nog hann Webb ändå med att utmärka sig. Guardiola ska om situationen ha sagt att den var "obegripligt klar". Det som borde ha varit straff blev nu istället gult kort för filmning på Messi. Hade Messi åkt på en varning i den andra semifinalen mot Chelsea hade alltså icke-varningen för filmning resulterat i att Champions League-finalen blivit utan sin störste profil.
Nu handlar rättsskipandet om huruvida ännu en av Webbs omtalade straffsparkar utdömts på riktiga grunder. Efter slutsignalen fick omvärlden veta att han blåst på inrådan av sin fjärdedomare, som stod mer än 50 meter ifrån situationen. Egyptierna, som snappat upp att fjärdedomaren tagit hjälp av TV-bilder för att komma fram till sitt ställningstagande, lämnde då in en protest, som självklart avslogs. Eftersom protester efter slutsignalen aldrig har någon reell verkan inom fotbollen. Det häpnadsväckande i detta är inte avslaget i sig utan de nya uppgifter som här framkommer: att det inte var fjärdedomaren som hjälpte Webb i stunden av kalabalik och brasilianskt gnäll, utan den assisterande domaren! Han som stod ännu sämre till för att se vad som egentligen hände, än Webb själv. En förklaring som naturligtvis inte håller.
Antingen blåste han för att det gick till som egyptierna påstår eller också var det helt enkelt så illa att han gick på spelarnas reaktioner. Oavsett vilket fattade han med all form av säkerhet sitt beslut på felaktiga grunder, trots att beslutet i sig var alldeles riktigt. En logik som bara är möjlig i huvudet på Howard Webb.
Kaká, Lucío, Luís Fabiano och Felipe Melo vädjar till givmilde Webb och avslöjar i
samma stund att man inte kan skillnaden mellan höger och vänster. (Al-Muhammadi
räddade med sin högerarm.)
Källor: Bank & Niva-bloggen
EPL-talk
Eurosport
Fifa
NY Times
Times Online
Veoh
Wikipedia
YouTube
Sommarläsning
Tidernas bästa fotbollsböcker (ur Offside 4/2001)
Jury: Åke Edwardson, Eva af Geijerstam, Mattias Göransson, Magnus Hagström, Jesper Högström, Lars Nylin.
1) Fever Pitch
Nick Hornby (1992, sv. övs. 1997)
Ett ämne kan säga något nytt och oväntat om personen som beskriver det; men personen som beskriver det kan också säga något nytt och oväntat om ämnet. När Nick Hornby skriver om fotboll händer bådadera. Fever pitch är en stilbildande, nyskapande liten postilla, där pastor Hornby med utgångspunkt i tjugo års Arsenalmatcher predikar fotbollssupporterns evangelium. Därmed hittar han också ett sätt att berätta om en supporter som inte är en rasande best eller finnig kalenderbitare (inte enbart, i alla fall). Uttrycket »fever pitch« syftar på ljudnivån vid tillspetsade ögonblick på fotbollsplan och kan översättas med »stormstyrka«. Men det är det lågmälda, underfundiga tonfallet som är Hornbys hemlighet. Spänningen medan det ena och det andra gör hans bok till fotbollslitteraturens storverk hittills.
2) Football Against the Enemy
Simon Kuper (1994)
Den blott 23-årige Simon Kuper, född i Uganda av sydafrikanska föräldrar, uppvuxen i Holland och utbildad i England, reser jorden runt för att kartlägga fotbollens roll som identitetsskapande faktor. Resultatet blir fotbollsjournalistikens höjdpunkt så här långt. Delvis ett idébaserat reportage som med stor kompetens placerar olika länders fotboll i sitt politiska och kulturella sammanhang, men framför allt en serie oförglömliga tablåer som på en skarp och sardonisk prosa gestaltar dessa sammanhang. Miniatyrporträttet av Helenio Herrera är oförglömligt. Kuper demonstrerar en inom journalistiken inte alltid beaktad sanning: det räcker inte med att ha varit med, man måste också ha ett par språkliga glasögon att se det man varit med om genom.
3) The Miracle of Castel di Sangro
Joe McGinniss (2000)
Amerikanen McGinniss skildring av kometlaget Castel di Sangros säsong i Serie B är ett mirakel i sig: ett förälskat reportage från den italienska provinsen, fotbollens cirkusskådespel sett med fräscha, transatlantiska ögon, och framför allt en tragikomisk opera full av humor, känslor och nattsvart tragik. Dessutom blir förvecklingarna lika omöjliga som i »Figaros bröllop« när den amerikanske gogettern konfronteras med den italienska labyrintens intrikata vindlingar. Uppgjorda matcher; en gudfader till lagägare med cigarr i munnen; en halvmeterlång keramikpenis, skänkt av en av spelarnas flickvänner i present till lagets fruktade tränare; lagkaptenens tal, framfört med hjärtslitande värdighet när två av spelarna omkommit i en bilolycka. Pompejis väggar kommer till liv. En yankee vid kung Calcios hov.
4) Only a Game?
Eamon Dunphy & Peter Hall (1976)
Irländaren Eamon Dunphy var den förste som erkände vad avbytaren i proffslaget tänker: han vill att laget ska förlora, så att han får tillbaka sin plats. Dunphys dagbok från Millwall och säsongen 1975-76 är unikt frispråkig, särskilt med tanke på att den kom från en fortfarande aktiv spelare. Den uttrycker dessutom en moral som Ernest Hemingway skulle känna igen: sakkunnighetens, fackmannens, det »bra proffsets«. För Dunphy är proffsfotbollen ingalunda glamourös, utan tvärtom ett dygdens reservat på fåfängans marknad - »a world where virtue is rewarded and cheating exposed«. Den etiken ger hans dagsboksanteckningar deras undertext, och gör att titelns fråga egentligen riktas till spelet själv. Glättade spökskrivarprodukter falnar i jämförelse.
5) The Far Corner. A Mazy Dribble Through North-East Football
Harry Pearson (1994)
Det finns en mycket brittisk underhållningsjournalistisk tradition med anor från bildade humorister som Jerome K Jerome och P G Wodehouse. I England överlevde den sjuttiotalets krav på burdus vänsterpopulism och lät sig istället befruktas av mer folkliga traditioner. Resultatet, tillämpat på fotboll, blev fanzinet When Saturday Comes; dess högsta litterära uttryck är »The far corner«. Så här kunde det ha blivit om Mikael Niemi satts att skriva om Division V Malmfälten. Absurda infall varvas med sotiga ögonblicksbilder från Nordenglands mest avskilda bakvatten. Roligare har hittills aldrig fotbollslitteraturen blivit.
6) Full Time. The Secret Life of Tony Cascarino
Tony Cascarino & Paul Kimmage (2000)
Inom fotbollens värld krävs det inte mycket för att vara irländare. Men republikens meste landslagsman är inte ens det. På morfaderns dödsbädd kommer det fram att Tony Cascarinos mor är adopterad, inte alls dotter till Michael O'Malley från Wexford. Vem är då Tony Cascarino? Det blir frågan i den mest djuplodande och utlämnande av alla fotbollens biografier. Avslöjandet om den tveksamma nationaliteten är en bisak, men samtidigt den publicitetskrok som gör att boken överhuvudtaget blir skriven - »Han är inte precis David Beckham«, säger den tveksamme förläggare som först blir erbjuden projektet - en paradox som bara ytterligare belyser fotbollsspelarens dilemma. Vem är intresserad av honom, av hans tvivel och ånger? Precis som på ett AA-möte ljuder omkvädet som en besvärjelse genom boken: »My name is Tony Cascarino.« Det är inte bara anonyma fotbollspelare som får röst, det är anonyma människor. Nej, Tony Cascarino är inte precis David Beckham. Precis som Lord Jim hos Joseph Conrad är han en av oss.
7) The Football Grounds of Europe
Simon Inglis (1990)
Det tjänar ingenting till att förneka det: fotbollsfans är kalenderbitare. Och bland kalenderbitarprodukter står ingen så högt som Simon Inglis bok om Europas fotbollsstadion. Som ett slags fotbollens David Attenborough förflyttar sig Inglis mellan arenorna, alltid lika bedövande sakkunnig och vederhäftig, alltid lika redo till ett balanserat men orubbligt omdöme. Ah, de arkitektoniska detaljerna på Stade Félix Bollaert i Lens! Hmm, den ytterst olyckliga utformningen av Stade Louis II i Monaco! Och historiens vingslag på Rimnersvallen i Uddevalla, denna till synes obetydliga gräsplätt där ju Brasiliens blivande världsmästare, som vi minns, i en enkel men föga välspelad 3-0-seger över Österrike begick premiär i VM 1958... Fotboll som ett självklart kulturfenomen.
8) The Glory Game
Hunter Davies (1972)
Målvakten Pat Jennings gör aldrig ett handtag hemma; mittfältaren Alan Mullery byter däremot gärna blöjor på sin dotter; anfallaren Martin Chivers kan överhuvudtaget inte vara ensam i hemmet utan att få panik. Visst kan man få reda på sådant om man kikar genom köksfönstret, men det är troligare att man får veta det i vardagsrumssoffan. Författaren Hunter Davies skildring av säsongen 1971-72 med Tottenham Hotspur är en sådan som inte försöker vara avslöjande och kontroversiell, utan där avslöjandena växer fram på ett naturligt sätt. Som icke sportjournalist behandlas Davies med ett förtroende från spelarnas sida som knappast skulle ha kommit fackmurveln till del. Han har dessutom öga för den livgivande detaljen - på 23 augusti-stadion i Bukarest, får vi veta, finns det en grön äkta matta och en krukväxt på ett runt bord i bortalagets omklädningsrum. En mogen, kultiverad och närgången fotbollsdokumentär - hittills den främsta i sitt slag.
9) VM i fotball 1982
Dag Solstad & Jon Michélet (1982)
Två förbenade kommunister från det norska förlaget Oktober infinner sig i Spanien för att genom medhavda ideologiska glasögon betrakta VM 1982. Vad kan det bli av det? Det kan bli något alldeles fantastiskt, när de båda författarna låter sina politiska åsikter (eller fördomar) befrukta (eller begränsa) sina kompetenta fotbollsiakttagelser. Den underbart inopportune Solstad vill se järnhård kollektivistisk disciplin och dömer ut Platinis Frankrike: »småpen frøkenfotball, uten sjel, men med mye billig parfyme i«. Brasilien ser han som en Potemkinkuliss: »et blendverk, vakert å skue, men utilstrekelig.« Michelet, däremot, tänker ur Tredje Världen-perspektiv och hurrar för Algeriet och Honduras. Motsättningen mellan de båda slagens vänsterideologi blir lika befruktande som alla andra dialektiska motsättningar i den här boken och man häpnar hur bra fotbollen kan må, om man tar den på tillräckligt allvar för att göra ideologi av den.
10) Left Foot Forward. A Year in the Life of a Journeyman Footballer
Garry Nelson & Anthony Fowles (1996)
Det är inte bara för att Garry Nelson spelar i Charlton, där Eamon Dunphy avslutade säsongen 1975-76, som »Left foot forward« kan sägas ta vid där »Only a game?« slutar. Här möter vi alla de privata detaljer som Dunphy utelämnar. Här möter vi proffsets vardag utan det heroiska skimmer som Dunphy lyckas kasta över vardagens tröstlösa slit. Kärnfulla sentenser ligger inte för Nelson. Han kan till och med driva en smula med kollegans »good pro«-moral, som när han är med och får fruktansvärt med stryk i en reservlagsmatch mot Arsenal: »This was what professional football must be all about: getting stuffed 0-10 by better players in a better stadium in front of no spectators. It must be character building.« Och det är det ju. Fast den karaktär som byggts i det här fallet blev ganska pratglad och trivsam.
Dessutom nominerade: Heja röda vita laget av Erik Bengtson (1975), Borta bra, himma bäst av Olle Svenning & Ken Olofsson (1976), Fotbollsfolket av Desmond Morris (The Soccer Tribe, 1981, sv övs s å), All Played Out av Pete Davies (1991), Bland huliganerna av Bill Buford (Among the Thugs 1991, sv övs 1992), Dicks Out - The Unique Guide to British Football Songs av Larry Bulmer & Rob Merrills (1992), Fotbollens himmel och helvete av Eduardo Galeano (El futbol en sol y sombra 1995, sv. övs. 1998), Hand of God av Jimmy Burns (1996), The Beautiful Game: A Journey Through Latin American Football av Chris Taylor (1998), Manslaughter United. A Season With a Prison Football Team av Chris Hulme (1999), Brilliant Orange. The Neurotic Genius of Dutch Football av David Winner (2000).
Fever Pitch, Only a Game? och Full Time. The Secret Life of Tony Cascarino finns samtliga att införskaffa i Offsides webbshop.
Källa: Offside
Confederations Cup 2009: Dag 2
Efter beskedliga och alltigenom tvivelaktiga Grupp A under gårdagen var det befriande att man under eftermiddagen satte bollen i rullning i desto mer upphetsande Grupp B. Med lite perspektiv på båda matcherna är det framför allt några intryck som känns bestående:
1) Utomordentlige fotbollsspelaren Marcus Allbäck är gränslöst ovärdig uppdraget som expertkommentator,
2) Staffan Lindeborg är lika ovärdig uppdraget som den som ska göra grovjobbet,
3) Italiens nya tröjor är de snyggaste sedan EM 2000 och garanterat Pumas främsta kollektion alla tider.
Brasilien-Egypten 4-3 (3-1)
Brasilien är utan tvekan näst efter England världens mest överskattade landslag. 4-3-segern över Egypten är ännu ett i raden av exempel som bevisar detta. Man kan tycka att Egypten gör en väldigt fin fotbollsmatch och att det är små marginaler som avgör, men det håller inte. Inte om man inom ett år ska kunna utmana om en VM-titel och inte om man ska förtjäna sin 5:e plats på Fifas ranking. I själva verket är man inte heller förtjänt av det rykte som ständigt omger Seleção: att man spelar en attraktiv och fantasirik fotboll. Brasilien var en schimär långt innan Dunga men är det inte minst under honom. Faktum är att man mycket väl hade kunnat förlora eftermiddagens drabbning om det inte hade varit för att egyptierna uppträdde alldeles för odisciplinerat i försvaret. Det Egypten som förvisso har vunnit afrikanska mästerskapen två år i rad, men som också är på väg att gravt misslyckas i ännu ett VM-kval, trots att man hamnat i den kanske mest givmilda gruppen med motståndare som Algeriet, Zambia och Rwanda.
Oavsett Egyptens status innan turneringen kan nu ingen ta ifrån laget att man verkligen presterade idag. Att hämta upp 1-3 till 3-3 mot ett så skickligt motstånd som Brasilien och vara minuter ifrån att hålla oavgjort är mycket imponerande. Det var bara lite typiskt på vad sätt man skulle förlora matchen. Först en klumpig aktion ute på kanten som orsakar frisparken och därefter Al-Muhammadis obegåvade räddning på mållinjen. Solklar straff och lika solklar utvisning, men inte i praktiken. Howard Webb, denne clown, gjorde för all del rätt som tog sig tid och konfererade med sin assisterande och med fjärdedomaren, men hur sannolikt vore det att han hade samma is i magen och vågade fatta samma avgörande beslut om scenariot vore det omvända? Nu sägs det att Egypten har lämnat in en protest mot på vad sätt avgörandet tillkom. En protest jag har all förståelse för, även om den andas mer konservatism än vad som ryms i Lagerbäcks pärm.
USA-Italien 1-3 (1-0)
Siffrorna antyder att de regerande världsmästarna vann utan att förta sig. Den som såg matchen vet att det inte stämmer. Utan att vara riktigt illa ute skakade världspolisnationen om Gli Azzurri och man gjorde det rättså rejält. En av förklaringarna till detta var att Lippi inledde med en startuppställning mer onyanserad än den Domenech presenterade inför varje match i EM förra sommaren. Istället för experimentera det minsta lilla gav han institutionaliserade spelare som Gattuso, Iaquinta, Zambrotta och Camoranesi chansen från start. Den som känner mig det minsta lilla vet att jag dyrkar Ivan Gattuso, men jag förstår inte hur han kan gå in i en italiensk startuppställning i dagsläget. Han har ju varit skadad sedan årsskiftet! Tråkvalet Iaquinta talar för sig själv, liksom Juve-uttagningarna i stort, men man kan inte låta bli att reta sig på det förtroende Lippi har för Camoranesi. Vari består den spelarens storhet? Jag har även förståelse för att folk höjde på ögonbrynen åt uttagningen av Grande Grosso, men till skillnad från framför allt Ivan och Camoranesi levererade Grosso från första stund. Det var således inte särskilt märkligt att Italien kunde vända matchen först när Lippi vågade kasta om i uppställningen och byta ut de gamla rävarna mot framtidsnamn som Montolivo och Beppe Rossi.
Att USA tog ledningen var inte helt oförtjänt, eftersom Italien var så undermåligt hela första halvlek, men på vad sätt man gjorde det lämnar en besk eftersmak. Visst är Chiellini klumpig som ger Altidore chansen att lägga sig, men det går inte att blåsa för straff. Det ska vara omöjligt. Chiellini försöker bryta bollbanan, inser att han är för sent ute och drar tillbaka benet, som knappt hinner träffa Altidore. Klent av amerikanen, ännu klenare av domaren. Desto skönare då att Rossi med sin första bollbehandling tände hela laget och att De Rossi fattade galoppen. De Rossi bäst på plan men det är Beppe som får all uppmärksamhet, inte minst tack vare det ruskiga 3-1-målet, som han har Pirlo att tacka för. Vilket förspel! Det är ett tag sedan vi såg det där hända när Andrea Pirlo hade bollen senast, men det var värt all väntan.
Beppe alltså kvällens store hjälte och det är väldigt roligt att han nu får sitt stora genombrott. En vacker framgångssaga väntar på att få skrivas och fotbollsvärlden har att välkomna den spelare som gör sig beredd att axla Roberto Baggios fallna mantel. Det är mycket Baggio över Beppe, även om han också har stora likheter med sin namne, Signori, och det är kanske den finaste komplimang man kan ge en fotbollsspelare. Måtte han nu få spela från start framöver!
Källor: Fifa
Fotbollskanalen
Wikipedia
YouTube
Cissokho till Milan
Under gårdagen skrev Aly Cissokho på för Milan. Där kan vi utan att förhäva oss med lätthet påstå att den europeiska klubbfotbollen har sett ett av sina största genombrott det senaste året. För ett halvår sedan kostade den franske vänsterbacken 300 000 € när han lämnade Vitória Setúbal för Porto. Succé i Champions League och storklubbar i behov av föryngring gör nu att Portos president, Pinto da Costa, kan kräva Galliani på sanslösa 15 miljoner €. En enkel överslagsräkning gör gällande att Cissokho har ökat sitt marknadsvärde gånger 50 under sin vår invid den vackra Dom Luís-bron. Säga vad man vill om Porto, som under åren haft många tvivelaktiga karaktärer på och vid sidan av plan, men göra affärer kan man.
Cissokho är en väldigt intressant värvning i ett Milan som till skillnad från Real Madrid har förstånd nog att inse att man bygger ett lag bakifrån. Med en pensionerad Maldini och spelare som av olika anledningar redan har pikat i sina karriärer (Favalli, Bonera, Kaladze, Zambrotta och Jankulovski) känns Cissokho som en modern lösning på ett gammalt problem. För även om man får vissa Ibrahim Bá-vibbar när man ser denne Cissokho, är rekryteringen ute på vänsterkanten ett bevis för att Milan anpassar sig efter förutsättningarna. Man säljer Kaká i rätt tid för en obegripligt hög summa men vågar då också betala överpris för en tämligen obeprövad 21-åring som gått omvägen via Portugal för att göra sig ett namn. Det kan bli både hur bra och hur dåligt som helst. För Milans, Frankrikes och framför allt Cissokhos skull hoppas jag på det förstnämnda.
Källor: Svenska Fans
Wikipedia
Tips inför U21-EM
GRUPPSPEL
GRUPP A
1:a omgången
Sverige - Vitryssland 
1 - 1
Italien - Serbien 
1 - 1
2:a omgången Sverige - Italien
1 - 2 Vitryssland - Serbien
0 - 1
3:e omgången Serbien - Sverige
2 - 2 Vitryssland - Italien
0 - 1 1. Italien 3 2 1 0 4-2 7 2. Serbien 3 1 2 0 4-3 5 3. Sverige 3 0 2 1 4-5 2 4. Vitryssland 3 0 1 2 1-3 1
GRUPP B
1:a omgången
England - Finland 
2 - 0
Spanien - Tyskland 
1 - 1
2:a omgången Tyskland - Finland
3 - 0 Spanien - England
3 - 2
3:e omgången Finland - Spanien
1 - 1 Tyskland - England
2 - 1 1. Tyskland 3 2 1 0 6-2 7 2. Spanien 3 1 2 0 5-4 5 3. England 3 1 1 1 5-5 4 4. Finland 3 0 1 2 1-6 1
SLUTSPEL
Semifinaler Italien - Spanien
2 - 0 Tyskland - Serbien
2 - 1
Match om tredjepris Spanien - Serbien
3 - 1
Final Italien - Tyskland
0 - 2
Skyttekung: Miralem Sulejmani
Det är inte ofta jag är oöverens med Niva, men här inbillar jag mig att han är ute och snedseglar. England har en okej trupp och ett par riktigt intressanta namn, men att de skulle klara av att gå hela vägen håller jag för direkt osannolikt. Liksom i fallet med blågult får semifinal anses som maxutdelning, men än en gång tror jag att det blir tyskarna som utdelar ett krokben för de engelska lejonen innan de upprepar prestationen från U21-EM för två år sedan. Och om Tyskland lider av att inte ha någon uttalad målskytt i truppen, vem är det då som ska göra målen för England? Agbonlahor? Nej, där har ni tvärtom en av turneringens kommande besvikelser.
Källa: Sportbladet
Confederations Cup 2009: Dag 1
14/6 2009
Äntligen visas det landslagsfotboll av (nästan) högsta kaliber i SVT igen! Saknaden efter Glenns röst under förra årets EM-slutspel i Schweiz/Österrike var inte så liten. Nu har han skönt nog Chris bredvid sig och även om man kan förstå att folk hakar upp sig på den senare och hans outtröttliga förmåga att hetsa upp sig för sådant som gemene man helt missar, är det ett radarpar som åtminstone jag sätter väldigt, väldigt stort värde på. Det här ska bli riktigt skoj!
Sydafrika-Irak 0-0 (0-0)
Ja, det här var ju ärligt talat inte vad man hade hoppats på. Inför turneringen har jag varit uppriktigt nyfiken på det irakiska landslaget. Efter att för första gången någonsin ha sett laget beträda en plan och lägga prestige i att maska från matchminut 1 känner jag inte riktigt att man levde upp till mina förväntningar. Lika roligt som det var att på avstånd följa nationens framfart i de asiatiska mästerskapen för två år sedan, lika outhärdligt var det att under eftermiddagen se hur man vill spela fotboll i detta Confederations Cup.
Mest förtjust blev jag onekligen i Sydafrikas kreatör på mitten, MacBeth Sibaya. En väldigt klok spelare som har blick för spelet, ett väl avvägt passningsspel och hela tiden söker de fria ytorna och medspelare i fart. Ungefär som Kim Källström, fast precis tvärtom. Hans inledande halvtimme var egentligen matchens enda behållning, förutom målvakten Khunes ständigt fina utsparkar, som också fick mycket välförtjänt kritik av herrar Härenstam & Strömberg.
Signifikant för hela matchen var annars denna fullkomligt hysteriska aktion. Frågan är vad som är mest genomuselt:
1) Kassids s k målvaktsspel,
2) Mashegos oprecisa nick, eller
3) Parkers räddning på mållinjen?
Trots den mördande konkurrensen måste jag nog ändå välja alternativ 3. (Notera även ryggtavlan som finns i bild efter det att klippet har visats. Den tillhör den irakiske mittbacken Ali Hussein, till det yttre inte helt olik Chivu i Inter. Snart 10 år efter sin tragiska bortgång uppmärksammas med andra ord salig Lasse Lindroth lite varstans i den statliga televisionen under sommaren. Dels repriseras Sjukan under fredagskvällarna, dels får vi tillfälle att stifta bekantskap med Irans försvarsrese under i alla fall två matcher till.)
Nya Zeeland-Spanien 0-5 (0-4)
Det finns visst en charm i Davids möte med Goliat och att det inte alltid måste vara samma lag och nationer som möts, men... efter att ha gett detta 90 minuter av min lediga tid kan jag inte påstå att jag känner någon större längtan inför kommande drabbningar mellan ett lag bestående av elva Gulliver mot lika många lilliputtar. Spanien gick inte för fullt ikväll, inte ens när man gjorde 3-0 på en kvart. Det behövdes inte och vem kan väl klandra ett lag som mentalt rehabtränar dagen efter, trots att det bara har gått en halvtimme, när man redan har hunnit med att både göra fyra mål och förnedra sin motståndare?
Fernando Torres är givetvis en av världens absolut bästa anfallare. Han har det och han är komplett. Får han bara vara skadefri har Spanien i honom världens kanske allra främste på sin position över VM-slutspelet i Sydafrika och EM-slutspelet i Polen/Ukraina 2012. Det är förvisso inte någon större utmaning att ställas mot ett nyzeeländskt försvar, men notera på vad sätt han gör sitt hattrick. Först långskott, därefter en vinklad bredsida och slutligen en nick. Han manifesterar verkligen att han har hela registret. Särskilt 2-0 är värt lite extra uppmärksamhet. Dels för att det pekar på Torres enskilda skicklighet, dels för att det bevisar varför Spanien ligger 1:a på Fifas ranking. Ett sagolikt mål. Rieras yttersida ut till Capdevila. Inspelet till Torres. Torres direktavslut i bortre. Det blir inte snyggare.
Riktigt lika bra som Torres var nu inte stabbige Boyens i kiwiförsvaret. Det han gör innan Villa får öppen kasse är om inte oförlåtligt så i alla fall obegripligt. Klart att det är synd om kraken, men detta förklarar också varför Beckham valde att överge MLS snabbare än Kim Källström hinner pressa i sig en kartong daim, trots att det medförde halverad lön och att han fick köpa sig fri från kontraktet á 30 miljoner. Boyens är nämligen heltidsproffs i råkapitalistiska New York Red Bulls. Det kan inte vara jättekul att dra på sig LA Galaxy-tröjan vecka ut och vecka in, och ställas mot sådana som Boyens...
Källor: Fifa
Wikipedia
YouTube
Tips inför Confederations Cup
GRUPP A
1:a omgången
Sydafrika - Irak 
2 - 1
Nya Zeeland - Spanien 0 - 2
2:a omgången
Spanien - Irak 1 - 0
Sydafrika - Nya Zeeland
2 - 1
3:e omgången Irak - Nya Zeeland
3 - 0 Spanien - Sydafrika
2 - 0 1. Spanien 3 3 0 0 5-0 9 2. Sydafrika 3 2 0 1 4-4 6 3. Irak 3 1 0 2 4-3 3 4. Nya Zeeland 3 0 0 3 1-7 0
GRUPP B
1:a omgången
Brasilien - Egypten
1 - 1 USA - Italien
0 - 1
2:a omgången USA - Brasilien
0 - 2 Egypten - Italien
1 - 2
3:e omgången Italien - Brasilien
0 - 1
Egypten - USA
1 - 1 1. Brasilien 3 2 1 0 4-1 7 2. Italien 3 2 0 1 3-2 6 3. Egypten 3 0 2 1 3-4 2 4. USA 3 0 1 2 1-4 1
SLUTSPEL
Semifinaler Spanien - Italien
2 - 1 e förl
(1 - 1 e f t) Brasilien - Sydafrika
4 - 0
Match om tredjepris Italien - Sydafrika
2 - 0
Final Spanien - Brasilien
3 - 2 e förl
(1 - 1 e f t)
Skyttekung: Alberto Gilardino
Intervju: Daniel Passarella
Herr Passarella, på vad sätt skiljer sig Fotbolls-VM från övriga internationella turneringar?
Fotbolls-VM är unikt. Ingen annan tävling kan jämföras med den, inte Copa Libertadores, inte de interkontinentala mästerskapen, inte Champions League eller någon annan turnering i Europa eller Sydamerika. VM skiljer sig från dessa på många olika sätt. Alla spelare i världen vill delta och vinna det, och vi hade turen att göra just det. Det finns ingen större utmaning inom fotbollen. Det mest signifikanta med att vinna det, något vi har gjort två gånger, är relationen du etablerar med supportrarna från den stunden och för all framtid. Du är helgonförklarad i deras ögon och den första sak de gör när de ser dig är att visa sin tillgivenhet inför vad du har åstadkommit i VM.
Vad betydde de tre olika VM-turneringarna som du medverkade i för dig?
Var och en av de erfarenheterna var unik. I den första av dem (1978) betydde det en förändrad syn på argentinsk fotboll, för vi hade alltid påstått att vi var bäst utan att någonsin bevisa det. Under Menotti gjorde vi just precis det. Vi uppnådde det genom att lägga ned ännu fler timmar på träningen och genom att förändra hela upplägget; det krävde väldigt hårt arbete. Det är sant att Menotti, sådan han var, aldrig sade till oss att vi skulle bli världsmästare. Han var inte typen som kom med tomma löften, istället fokuserade han på att bygga ett slagkraftigt lag. Under honom tränade vi alla individuellt, var och en på sina specifika detaljer. Han tvingade inte anfallarna att springa tio varv runt planen, istället fokuserade han på precision. Det var hans grej: snabbhet och precision. Det individuella arbete han frammanade ur oss hjälpte oss att förstå att vi hade något som européerna saknade: medfödd teknisk förmåga. De har snabbhet. Alltså ville han hjälpa oss att utveckla vår teknik så att vi kunde använda den när vi kom med fart. Jag minns att han brukade säga att "en bil så gott som kör sig själv vid 100 km/h, men det är väldigt svårt att köra i 250 km/h utan att krocka." Han brukade gilla det, hårda tillslag, distinkta passningar längs marken. Det var det som gjorde att han tids nog kunde välja ur ett stort utbud av bra spelare när han kallade till landslagssamlingar och det var dessa faktorer som gjorde att Argentina välförtjänt vann VM den gången.
I VM -82 var laget oförmöget att upprepa succén från -78. Vad var det som fattades?
Jag tror inte att det var någonting som fattades. Alla de bästa spelarna var på plats, även om vi inte hade samma hunger den gången. Om du ser tillbaka på historien är det väldigt svårt för ett lag att vinna mästerskap efter varandra. Argentina vann -78 och saker ramlade inte på plats -82. Vi vann -86 och spelade därefter klent fram till finalen -90. Det enda lag som kan klara av det är Tyskland.
Hur skulle du beskriva det italienska lag som vann -82?
Italien hade ett bra lag, som skulle stå sig i konkurrensen om man jämförde alla de lag som har vunnit VM. När Italien anlände till Spanien var de hårt ansatta av media och fans. Förbundskaptenen hade varit nära att få sparken och det var därför han sade de berömda orden: "och vad tycker ni nu?" till journalisterna efter att turneringen hade spelats. Men det har hänt många tränare. Zagallo var ett kontroversiellt val 1970, media var emot honom och han spelade med fem spelare som alla var förtjänta av 10:an. 1978 hände samma sak Menotti. Varje tränare har problem eftersom det inte spelar någon roll vilket lag du än väljer faller det inte alla i smaken, och det var det som hände med Italien. Men de hade skickliga spelare som bidrog till att vinna titeln. Det är där skillnaden ligger. Menotti kunde få vara hur organiserad han ville, hade han inte spelarna... som med Bilardo -86: om han inte hade haft Maradona hade de aldrig vunnit, och så har alltid varit fallet i alla lag. Jag spelade med en hel del av dem under min tid i Italien: Oriali, Gentile, Antognoni, Bergomi, Graziani. Jag spelade med en del av dem i Fiorentina och andra i Inter. De förhöll sig alltid trogna till den italienska spelmodellen, med man-mot-man-markering, catenaccio och kontringsattacker, men de hade gett spelare som Antognoni och Tardelli förtroende att styra tempot i matchen och öka farten vid rätt tillfälle. Taktiskt sett hade de viktiga spelare som Scirea, som inte var spektakulära men alltid fanns på rätt plats vid rätt tillfälle.
Och Paolo Rossi? Vad kan du berätta om honom?
Jag har en väldigt nära relation till honom av flera olika skäl. Vi träffas ofta vid olika tillställningar, som galapremiärer och fester. Paolo var en matchvinnare, vilket han visade genom att vinna VM:s skytteliga, och en fulländad motståndare. Han lät sällan en chans förgås. Vi spelade mot honom flera gånger och han var väldigt svårmarkerad, eftersom han ständigt var i rörelse. Vidare var han väldigt snabb och så backades han upp av ett väldigt bra italienskt landslag. Han anklagades för att vara mer mån om sitt utseende än om sina prestationer på planen men motbevisade sina kritiker med sitt fantastiska spel. Italien hade dessutom Zoff i målet, en levande legend såväl på som vid sidan av planen, och Marco Tardelli bland andra. De utgjorde ett mycket starkt lag och stod i slutändan som världsmästare.
Om vi återgår till dina framgångar, vem var professor Echeverria?
Professor Echeverria var lagets fystränare -86 och han ville köpa en lägenhet som kostade 17 000 $. Det var den exakta belöningen som vi skulle få om vi kvalificerade oss för Mexiko-VM -86. Det var därför jag sade till honom: "köp den där lägenheten, vi kvalificerar oss!" Därefter samlade vi ihop och lånade ut depositionsavgiften åt honom, så att han kunde köpa den så snart vi hade kvalificerat oss. När vi så låg under på hemmaplan mot Peru med 2-1 i kvalet var det knäpptyst i omklädningsrummet i halvtid. Vi behövde något som kunde lyfta oss inför den andra halvleken, så jag ställde mig upp, dunkade professorn i ryggen och sade: "oroa dig inte, du kommer fortfarande att köpa den där lägenheten." Och vi lyckades få oavgjort i den matchen, 2-2. Det var så vi kvalade in till VM den gången. Att inte kvalificera sig för VM hade varit ett dråpslag. Nu när jag är tränare själv kan jag lugnt konstatera att ett misslyckande i VM-kvalet sätter sina spår för all framtid. Jag har aldrig ramlat ur eller missat VM, men Argentina spelade långtifrån bra och det låg en negativ aura över hela Estadio Monumental den gången.
Du var i allra högsta grad inblandad i det förlösande kvitteringsmålet som gjorde att Argentina kvalificerade sig. Minns du?
Det tillkom efter en hörna. De rensade bort bollen och jag hann tänka att de skulle straffa oss med en omställning, men Olarticoechea vann tillbaka den och slog en cross med vänsterfoten. Jag störtade in i straffområdet och tog ned den på bröstet. Jag var precis framför mål, lade ned på högerfoten och drog till. Bollen fick en märklig skruv och tog i stolpen innan den började rulla längs mållinjen. Som tur var fanns Gareca på plats och kunde lägga in den.
Alla som var inblandade i den matchen minns hur jobbigt det var att kvalificera sig. Är det jobbigast som spelare eller tränare?
Att spela ett VM skiljer sig helt från att coacha i ett. Som tränare har du så mycket mer ansvar. Jag skulle vilja säga att båda rollerna är viktiga, men inte har någonting gemensamt. Att spela är betydligt mer underhållande, du har betydligt mer ansvar när du är tränare. Låt mig förklara: det handlar om passion. Om du skulle få veta att du bara skulle tjäna en fjärdedel så mycket på ditt fotbollsspelande, eller lika mycket som vilken anställd som helst, skulle vi alla ändå välja att spela. Det är därför det finns en så tydlig skillnad mellan att spela och att coacha för en f d spelare som t ex jag själv, som var så passionerad och alltid satte fotbollen i första rummet. Det är som med din första kärlek, som du aldrig skulle kunna vara otrogen gentemot.
Du var kapten i VM -78. Vad hade den rollen för betydelse inom truppen?
Jag kände aldrig att kaptensrollen pressade mig. I själva verket gjordes valet på ett lättsamt sätt, varför jag inte behövde känna alltför mycket ansvar i och med att jag sprang omkring med bindeln. Menotti hade delat upp laget i grupper om spelare från huvudstaden, från utlandet, ungtuppar, från slättområdena, på ett sätt som aldrig kommer att göras igen. Först var Carrascosa kapten i landslaget, men sedan han hade lämnat laget samlade Menotti oss vid fotbollsförbundet huvudkvarter för en träningsmatch. Vi trodde att vi skulle få varsitt träningsprogram men istället hade han kallat till möte för att utse en ny kapten. Det var då han sade: "det får bli Daniels uppdrag." Jag antar att han fattade beslutet utifrån hur de andra spelarna kände. Jag säger alltid samma sak och jag har lärt det av honom: "dina lagkamrater väljer lagkapten."
Vad skulle du säga var din främsta prestation i VM-turneringen -78?
Jag tror att jag presterade tämligen likvärdigt i alla matcher; jag var inte glimrande i någon match. Jag hade möjlighet att göra ett par mål, men jag försatte mina chanser, som mot Holland, då jag slarvade bort två bra lägen. Men jag tror att jag presterade bäst i uppbyggnadsträningen. Läkaren sade alltid till mig att turneringen började en månad för sent för mig, att jag hade pikat en månad tidigare.
Hur viktiga var supportrarna i den framgången?
Det är alltid mycket bättre att spela hemma. Den fullständiga passionen som finns hos de brasilianska och argentinska fansen är oslagbar. Men du måste vara försiktig, ibland är det faktiskt svårare att vara värdnation. Som -78, då fanns det en del människor som inte trodde på laget. Men i det stora hela trodde folket på oss. Och självfallet fanns det gott om självförtroende i truppen, eftersom Menotti hade sett till att vår rädsla för de européeiska nationerna var borta. Han tog med oss på en resa och lät oss möta tyskarna, holländarna och italienarna, vilket fick oss att förstå att vi kunde matcha dem.
Har resan till stadion under finaldagen en speciell plats i ditt minne?
För mig var det väldigt känslosamt att få se de argentinska fansen uppradade längs hela vägen från träningsanläggningen till Monumental. Alla var ute, alltifrån funktionshindrade till gamla tanter som låg på knä och bad. Sedan var det sången inne på arenan och speakern som piskade upp stämningen. När man kom till Monumental på den tiden var man tvungen att gå i genom invändiga korridorer, och genom fönstren kunde vi känna hur atmosfären byggdes upp. När kommentatorerna berättade om vår ankomst till stadion på radion vrålade publiken: "Argentina mot titeln". Det var sannerligen imponerande och gjorde att vi alla fick gåshud i nacken. När vi sprang ut var vi helt övertygade om att vi skulle vinna.
Hur hade vägen fram till Hollandsmatchen varit? Fanns det några inslag av självförtroende eller rädsla i luften?
När vi hade slagit Peru kände vi oss oslagbara. Jag minns att vi senarelade vår återkomst till Buenos Aires från Rosario, där vi hade spelat matchen, eftersom det var ett sådant oerhört uppbåd som väntade på att få ta emot oss där. Så snart vi hade återkommit till vår träningsanläggning var vi tvungna att hålla fokus, även om Menotti gav oss mycket frihet där. En kväll bad vi om lite vin till maten och vi hade en underbar tid med mycket skratt och skoj. Allt var en del i hans plan om att få oss att inte känna oss stressade. Han sade saker som: "Om vi förlorar så får det vara så. Vi klarade det hela vägen till finalen, inte sant? Vilka hade trott det?" Men vi var fulla av självförtroende vid det laget och sade till varandra att det inte fanns på kartan att vi skulle förlora mot holländarna. Det tog bort all tyngd från våra axlar.
Vad minns du från matchen mot Holland?
Jag tycker att vi kontrollerade matchen och hade de bästa chanserna. Alla minns att holländarna träffade stolpen i slutet, men jag tycker att om man ser till balansen i spelet var vi de rättmätiga segrarna. I förlängningen var vi skoningslösa eftersom vi hade fantastiska spelare. Jag upprepar: Argentina var bättre den dagen.
Hur reagerade Menotti på att det blev förlängning?
Det var första gången någonsin som jag såg honom arg. Han sade till oss: "Vi är 80 000 mot deras elva. Ska ni låta dem vinna?" Det var en rejäl skopa och precis den typ av injektion som ett lag behöver i sådana stunder.
Därefter kom de avgörande målen. Vad minns du av själva slutsignalen? Vilken var den första tanke som for genom ditt huvud?
Jag tänkte på mina föräldrar. Min mor brukade bli väldigt orolig och ville aldrig se när jag spelade, men min far var på plats med El Tucumano Hernandez, den man som hjälpte mig att påbörja min resa mot ett liv som fotbollsproffs. När vi hade avslutat vårt ärevarv och så snart vi var tillbaka i omklädningsrummet kom det en väktare och sade att de skulle ha pokalen. Men jag var inte särskilt sugen på att låna ut den och sade till honom: "varför skulle jag ge dig pokalen med tanke på allt vi har gått igenom för att få den, jag vet ju inte ens vem du är?" Men sedan kom det några killar från den internationella kommittén och sade till mig att jag fick räcka över den.
Du var den förste argentinare som fick lyfta trofén. Hur kändes det?
När de sträcker över pokalen till dig är du helt borta, det är som en orgasm som aldrig vill ta slut. Det låter kanske vulgärt men det är sant. Du måste vara med om det för att kunna förstå. Det är det enda sättet jag kan förklara på. Det är känslan av att fullborda det svåraste av alla uppdrag, något du har arbetat så länge för. När någon frågar dig som barn vad du vill bli när du blir stor och du svarar att du vill spela för Argentina och bli världsmästare. När det sedan blir verklighet måste du nypa dig själv i armen. Jag sade till mig själv: "det finns miljoner av oss i Argentina och jag får vara den utvalde". Det var overkligt.
Är det sant att du inte ens ville lämna ifrån dig pokalen till dina lagkamrater?
Ja, det är sant. Det kändes helt otroligt att få vara där, att få vara den förste argentinaren som fick lyfta pokalen. Jag ville inte låta någon annan ta del av det.
Hur känns det att lyfta den nu igen?
Det gör att man minns tillbaka på allt det som hände. Jag undrar om det inte var så att VM-guldet och att få vara involverad i en av de största stunderna i argentinsk fotbollshistoria var en gåva från Gud. Du kan inte begära mycket mer än så. Förhoppningsvis får jag lyfta den igen någon dag.
Om du såg den utställd på ett galleri som ett konstföremål, vilket utlåtande skulle du göra?
Perfekt!
Källa: Fifa
Wikipedia
Gruppspel och slutspelsträd i U21-EM
GRUPPSPEL
GRUPP A 1. Italien 2. Serbien 3. Sverige 4. Vitryssland
1:a omgången
16/6 2009, 18:15, Swedbank Stadion (Malmö) Sverige - Vitryssland
16/6 2009, 20:45, Olympia (Helsingborg) Italien - Serbien
2:a omgången
19/6 2009, 16:00, Olympia (Helsingborg) Sverige - Italien
19/6 2009, 18:15, Swedbank Stadion (Malmö)
Vitryssland - Serbien
3:e omgången
23/6 2009, 20:45, Swedbank Stadion (Malmö) Serbien - Sverige
23/6 2009, 20:45, Olympia (Helsingborg) Vitryssland - Italien
GRUPP B 1. England 2. Finland 3. Spanien 4. Tyskland
1:a omgången
15/6 2009, 18:15, Örjans vall (Halmstad) England - Finland
15/6 2009, 20:45, Gamla Ullevi (Göteborg) Spanien - Tyskland
2:a omgången
18/6 2009, 18:15, Örjans vall (Halmstad) Tyskland - Finland
18/6 2009, 20:45, Gamla Ullevi (Göteborg) Spanien - England
3:e omgången
22/6 2009, 20:45, Gamla Ullevi (Göteborg) Finland - Spanien
22/6 2009, 20:45, Örjans vall (Halmstad) Tyskland - England
SLUTSPEL
Semifinaler
26/6 2009, 18:15, Olympia (Helsingborg)
A1 - B2
26/6 2009, 20:45, Gamla Ullevi (Göteborg)
B1 - A2
Final
28/6 2009, 20:45, Swedbank Stadion (Malmö)
Vinnande lag i semifinal 1 - Vinnande lag i semifinal 2
Källor: Uefa
Wikipedia
Gruppspel och slutspelsträd i Confederations Cup
GRUPPSPEL
GRUPP A 1. Irak 2. Nya Zeeland 3. Spanien 4. Sydafrika
1:a omgången
14/6 2009, 16:00, Ellis Park Stadium (Johannesburg) Sydafrika - Irak
14/6 2009, 20:45, Royal Bafokeng Stadium (Rustenburg) Nya Zeeland - Spanien
2:a omgången
17/6 2009, 16:00, Free State Stadium (Manguang/Bloemfontein) Spanien - Irak
17/6 2009, 20:45, Royal Bafokeng Stadium (Rustenburg)
Sydafrika - Nya Zeeland
3:e omgången
20/6 2009, 20:30, Ellis Park Stadium (Johannesburg) Irak - Nya Zeeland
20/6 2009, 20:30, Free State Stadium (Manguang/Bloemfontein) Spanien - Sydafrika
GRUPP B 1. Brasilien 2. Egypten 3. Italien 4. USA
1:a omgången
15/6 2009, 16:00, Free State Stadium (Manguang/Bloemfontein) Brasilien - Egypten
15/6 2009, 20:45, Loftus Versfeld Stadium (Tshwane/Pretoria) USA - Italien
2:a omgången
18/6 2009, 16:00, Loftus Versfeld Stadium (Tshwane/Pretoria) USA - Brasilien
18/6 2009, 20:45, Ellis Park Stadium (Johannesburg) Egypten - Italien
3:e omgången
21/6 2009, 20:30, Loftus Versfeld Stadium (Tshwane/Pretoria) Italien - Brasilien
21/6 2009, 20:30, Royal Bafokeng Stadium (Rustenburg)
Egypten - USA
SLUTSPEL
Semifinaler
24/6 2009, 20:30, Free State Stadium (Manguang/Bloemfontein)
A1 - B2
25/6 2009, 20:30, Ellis Park Stadium (Johannesburg)
B1 - A2
Match om tredjepris
28/6 2009, 15:00, Royal Bafokeng Stadium (Rustenburg)
Förlorande lag i semifinal 1 - Förlorande lag i semifinal 2
Final
28/6 2009, 20:30, Ellis Park Stadium (Johannesburg)
Vinnande lag i semifinal 1 - Vinnande lag i semifinal 2
Källor: Fifa
Wikipedia
Domare i Confederations Cup
Coffi Codjia, BeninKomi Konyoh, Togo (assisterande)
Alexis Fassinou, Benin (assisterande)
Eddy Maillet, SeychellernaEvarist Menkouande, Kamerun (assisterande)
Bechir Hassani, Tunisien (assisterande)
Asien
Matthew Breeze, AustralienMatthew Cream, Australien (assisterande)
Ben Wilson, Australien (assisterande)
Europa
Howard Webb, EnglandPeter Kirkup, England (assisterande)
Mike Mullarkey, England (assisterande)
Massimo Busacca, SchweizMatthias Arnet, Schweiz (assisterande)
Francisco Buragina, Schweiz (assisterande)
Martin Hansson, SverigeFredrik Nilsson, Sverige (assisterande)
Henrik Andrén, Sverige (assisterande)
Nord-/Centralamerika & Karibien
Benito Archundia, Mexiko Marvin Torrentera, Mexiko (assisterande)
Héctor Vergara, Kanada (assisterande)
Oceanien
Michael Hester, Nya ZeelandJan Hendrik-Hintz, Nya Zeeland (assisterande)
Mark Rule, Nya Zeeland (assisterande)
Sydamerika
Pablo Pozo, ChilePatricio Basualto, Chile (assisterande)
Francisco Mondria, Chile (assisterande)
Jorge Larrionda, UruguayPablo Fandiño, Uruguay (assisterande)
Mauricio Espinosa, Uruguay (assisterande)
Källa: Wikipedia
Trupperna till Confederations Cup
IRAK
Målvakter
1. Noor Sabri, Al Talaba
12. Mohamed Kassid, Al Zawraa
21. Oday Talib, Duhok
Försvarare
2. Mohammed Ali Kareem, Al Jazeira
3. Basem Abbas, Al Talaba
4. Fareed Majeed, Al Talaba
14. Salam Shaker, Al Khor
15. Ali Hussein Rehema, Al Wakra
16. Dara Mohammed, Sulaymaniyah
19. Isam Yaseen, Al Amana
22. Muayad Khalid, Al Quwa Al Jawiya
Mittfältare
5. Nashat Akram, Al Gharafa
6. Salih Sadir, Al Ahed
9. Abdul Wahhab Abu Al Hail, Sepahan
11. Hawar Mulla Mohammed, Anorthosis Famagusta √
13. Karrar Jasim, Al Wakra
18. Mahdi Kareem, Al Khor
20. Samer Saeed, Al Ahly
23. Halkard Mulla Mohammed, Sulaymaniyah
Anfallare
7. Emad Mohammed, Sepahan
8. Luay Salah, Arbil
10. Younis Mahmoud, Al Gharafa √
17. Alaa Abdul Zahra, Al Khor
Förbundskapten
Bora Milutinovic, Serbien
NYA ZEELAND
Målvakter
1. Mark Paston, Wellington Phoenix
12. Glen Moss, Melbourne Victory
23. James Bannatyne, Petone
Försvarare
2. Aaron Scott, Waitakere United
3. Tony Lochhead, Wellington Phoenix
5. Ben Sigmund, Wellington Phoenix
6. Ivan Vicelich, Auckland City
17. Dave Mulligan, Wellington Phoenix
18. Andy Boyens, New York Red Bulls √
19. Steven Old, Kilmarnock
Mittfältare
4. Duncan Oughton, Columbus Crew
7. Simon Elliott, San José Earthquakes
8. Tim Brown, Wellington Phoenix
11. Leo Bertos, Wellington Phoenix
13. Andy Barron, Petone
14. Jeremy Christie, Wellington Phoenix
16. Chris James, Tampere
Anfallare
9. Shane Smeltz, Gold Coast United
10. Chris Killen, Celtic
15. Jeremy Brockie, North Queensland Fury
20. Chris Wood, West Bromwich
21. Kris Bright, Panserraikos
22. Jarrod Smith, Seattle Sounders
Förbundskapten
Ricki Herbert, Nya Zeeland
SPANIEN
Målvakter
1. Iker Casillas, Real Madrid
13. Diego Lopez, Villareal
23. Pepe Reina, Liverpool
Försvarare
2. Raul Albiol, Valencia
3. Gerard Piqué, Barcelona
4. Carlos Marchena, Valencia
5. Carles Puyol, Barcelona √
11. Juan Capdevila, Villareal
15. Sergio Ramos, Real Madrid
19. Alvaro Arbeloa, Liverpool
Mittfältare
6. Pablo Hernandez, Valencia
8. Xavi, Barcelona √
10. Cesc Fabregas, Arsenal √
12. Sergi Busquets, Barcelona
14. Xabi Alonso, Liverpool
18. Albert Riera, Liverpool √
20. Santi Cazorla, Villareal
21. David Silva, Valencia
22. Juan Manuel Mata, Valencia
Anfallare
7. David Villa, Valencia √
9. Fernando Torres, Liverpool √
16. Fernando Llorente, Athletic Bilbao
17. Daniel Güiza, Fenerbahce
Förbundskapten
Vicente Del Bosqúe, Spanien
SYDAFRIKA
Målvakter
1. Rowen Fernandez, Arminia Bielefeld
16. Itumeleng Khune, Kaizer Chiefs
22. Brian Baloyi, Mamelodi Sundowns
Försvarare
2. Siboniso Gaxa, Mamelodi Sundowns
3. Tsepo Masilela, Maccabi Haifa
4. Aaron Mokoena, Blackburn
14. Matthew Booth, Mamelodi Sundowns
15. Innocent Mdledle, Orlando Pirates
19. Bryce Moon, Panathinaikos
20. Bongani Khumalo, SuperSport United
23. Morgan Gould, SuperSport United
Mittfältare
5. Benson Mhlongo, Orlando Pirates
6. MacBeth Sibaya, Rubin Kazin √
7. Lance Davids, SuperSport United
8. Siphiwe Tshabalala, Kaizer Chiefs
10. Steven Pienaar, Everton √
11. Elrio van Heerden, Club Brügge
12. Teko Modise, Orlando Pirates
13. Kagisho Dikgacoi, Golden Arrows
Anfallare
9. Katlego Mphela, Mamelodi Sundowns
17. Bernard Parker, Crvena Zvezda
18. Thembinkosi Fanteni, Maccabi Haifa
21. Katlego Mashego, Orlando Pirates
Förbundskapten
Joel Santana, Brasilien
GRUPP B
BRASILIEN
Målvakter
1. Julio Cesar, Internazionale √
12. Victor, Gremio
23. Heurelho Gomes, Tottenham
Försvarare
2. Maicon, Internazionale √
3. Lucio, Bayern München
4. Juan, Roma
6. Kleber, Internacional
13. Dani Alves, Barcelona √
14. Luisao, Benfica
15. Miranda, Saõ Paulo
16. André Santos, Corinthians
Mittfältare
5. Felipe Melo, Fiorentina
7. Elano, Manchester City
8. Gilberto Silva, Panathinaikos
10. Kaká, Real Madrid
17. Josue, Wolfsburg
18. Ramires, Cruzeiro √
20. Kleberson, Flamengo
Anfallare
9. Luis Fabiano, Sevilla
11. Robinho, Manchester City
19. Julio Baptista, Roma
21. Alexandre Pato, Milan √
22. Nilmar, Internacional
Förbundskapten
Dunga, Brasilien
EGYPTEN
Målvakter
1. Essam El Hadary, Sion
16. Wahid, Zamalek
23. Mohamed Sobhi, Ismaily
Försvarare
2. Mahmoud Fathalla, Zamalek
4. Ahmed Said, Haras El Hedood
5. Ahmed Khairy, Ismaily
6. Hani Said, Zamalek
15. Ahmed Farag, Ismaily
17. Ahmed Hassan, Al Ahly
18. Ahmed Abdelghani, Haras El Hedood
Mittfältare
3. Ahmed Al Muhamadi, Enppi √
7. Ahmed Fathi, Al Ahly
8. Hosni Abd Rabbou, Al Ahli
10. Ahmed Eid, Haras El Hedood
11. Mohamed Shawky, Middlesbrough
12. Mohamed Homos, Ismaily
13. Abdelaziz Tawfik, Enppi
14. Sayed Moawad, Al Ahly
Anfallare
9. Mohamed Zidan, Borussia Dortmund √
19. Mohamed Abougrisha, Ismaily
20. Wael Gomaa, Al Ahly
21. Ahmed Raouf, Enppi
22. Mohamed Aboutrika, Al Ahly √
Förbundskapten
Hassan Shehata, Egypten
ITALIEN
Målvakter
1. Gianluigi Buffon, Juventus √
12. Morgan De Sanctis, Galatasaray
14. Marco Amelia, Palermo
Försvarare
2. Davide Santon, Internazionale √
3. Fabio Grosso, Lyon √
4. Giorgio Chiellini, Juventus √
5. Fabio Cannavaro, Juventus √
6. Nicola Legrottaglie, Juventus
13. Alessandro Gamberini, Fiorentina
19. Gianluca Zambrotta, Milan
22. Andrea Dossena, Liverpool
Mittfältare
8. Gennaro Ivan Gattuso, Milan
10. Daniele De Rossi, Roma √
16. Mauro Camoranesi, Juventus
18. Angelo Palombo, Sampdoria √
20. Riccardo Montolivo, Fiorentina
21. Andrea Pirlo, Milan
Anfallare
7. Simone Pepe, Udinese
9. Luca Toni, Bayern München
11. Alberto Gilardino, Fiorentina √
15. Vincenzo Iaquinta, Juventus
17. Giuseppe Rossi, Villareal
23. Fabio Quagliarella, Napoli
Förbundskapten
Marcello Lippi, Italien
USA
Målvakter
1. Tim Howard, Everton
18. Brad Guzan, Aston Villa
23. Luis Robles, Kaiserslautern
Försvarare
2. Jonathan Bornstein, Chivas
3. Carlos Bocanegra, Rennes
5. Oguchi Onyewu, Standard Liege √
6. Heath Pearce, Hansa Rostock
11. Marvell Wynne, Toronto
14. Danny Califf, Midtjylland
15. Jay DeMerit, Watford
21. Jonathan Spector, West Ham
Mittfältare
7. DaMarcus Beasley, Rangers
8. Clint Dempsey, Fulham
12. Michael Bradley, Borussia Mönchengladbach
13. Ricardo Clark, Houston Dynamo
16. Sacha Kljestan, Chivas
19. Freddy Adu, Monaco √
20. Francisco Torres, Pachuca
22. Benny Feilhaber, Århus
Anfallare
4. Conor Casey, Mainz
9. Charlie Davies, Hammarby IF
10. Landon Donovan, Los Angeles Galaxy √
17. Jozy Altidore, Villareal
Förbundskapten
Bob Bradley, USA
√ = Håll koll på!
Källa: Fifa
Trupperna till U21-EM
ITALIEN
Målvakter
1. Andrea Consigli, Atalanta
12. Salvatore Sirigu, Cagliari
22. Andrea Seculin, Fiorentina
Försvarare
2. Marco Motta, Roma
3. Marco Andreolli, Sassuolo
4. Domenico Criscito, Genoa √
6. Lino Marzoratti, Empoli
11. Paolo De Ceglie, Juventus
13. Andrea Ranocchia, Bari
14. Francesco Pisano, Cagliari
15. Salvatore Bocchetti, Genoa
Mittfältare
5. Piermario Morosini, Vicenza
7. Ignazio Abate, Torino
8. Claudio Marchisio, Juventus √
16. Antonio Candreva, Livorno
17. Andrea Poli, Sassuolo √
21. Luca Cigarini, Atalanta
23. Daniele Dessena, Sampdoria √
Anfallare
9. Robert Acquafresca, Cagliari √
10. Sebastian Giovinco, Juventus √
18. Alessio Cerci, Atalanta
19. Alberto Paloschi, Parma
20. Mario Balotelli, Internazionale √
Förbundskapten
Pierluigi Casiraghi, Italien
SERBIEN
Målvakter
1. Željko Brkić, Vojvodina
12. Bojan Šaranov, Beograd
23. Živko Živković, Metalac
Försvarare
2. Marko Jovanović, Partizan
4. Gojko Kačar, Hertha Berlin
5. Nikola Petković, Eintracht Frankfurt √
13. Ivan Obradović, Partizan
14. Nenad Tomović, Crvena Zvezda
15. Nemanja Pejčinović, Crvena Zvezda
18. Marko Milinković, Košice
19. Rajko Brežančić, Partizan
21. Milan Vilotić, Čukarički
Mittfältare
3. Ljubomir Fejsa, Partizan
6. Nikola Gulan, Fiorentina √
7. Milan Smiljanić, Espanyol
11. Zoran Tošić, Manchester United √
17. Nemanja Matić, Košice
20. Dušan Tadić, Vojvodina
22. Nemanja Tomić, Partizan
Anfallare
8. Rade Veljović, Cluj
9. Slavko Perović, Crvena Zvezda
10. Miralem Sulejmani, Ajax √
16. Jagoš Vuković, Rad
Förbundskapten
Slobodan Krčmarević, Serbien
SVERIGE
Målvakter
1. Johan Dahlin, Lyn
12. Pär Hansson, Helsingborgs IF
23. Kristoffer Nordfeldt, Brommapojkarna
Försvarare
2. Mikael Lustig, Rosenborg
3. Mattias Bjärsmyr, IFK Göteborg
4. Rasmus Bengtsson, Trelleborgs FF √
5. Emil Johansson, Hammarby IF √
6. Per Karlsson, AIK
8. Andreas Landgren, Helsingborgs IF
17. Martin Olsson, Blackburn
22. Joel Ekstrand, Helsingborgs IF
Mittfältare
13. Gustav Svensson, IFK Göteborg
14. Guillermo Molins, Malmö FF √
15. Labinot Harbuzi, Malmö FF √
16. Pierre Bengtsson, AIK
18. Rasmus Elm, Kalmar FF
20. Emir Bajrami, IF Elfsborg
21. Gabriel Özkan, AIK
Anfallare
7. Ola Toivonen, PSV Eindhoven
9. Marcus Berg, Groningen √
10. Denni Avdic, IF Elfsborg
11. Robin Söder, IFK Göteborg
19. Pontus Wernbloom, IFK Göteborg
Förbundskaptener
Jörgen Lennartsson & Tommy Söderberg, Sverige
VITRYSSLAND
Målvakter
1. Pavel Chesnovski, Vitebsk
12. Artyom Gomelko, Lokomotiv Moskva
22. Anton Kovalevski, Naftan Novopolotsk
Försvarare
2. Nikolai Osipovich, MTZ-Ripo Minsk
3. Aleksandr Martynovich, Dinamo Minsk
4. Igor Shitov, Bate Borisov
5. Maksim Bordachov, Bate Borisov
16. Oleg Veretilo, Dinamo Minsk
18. Dmitri Verkhovtsov, Naftan Novopolotsk
19. Aleksei Yanushkevich, Shakhtyor Soligorsk
Mittfältare
6. Sergei Balanovich, Shakhtyor Soligorsk
7. Sergei Kryvets, Bate Borisov
8. Aleksandr Volodko, Bate Borisov
11. Mikhail Afanasiev, Amkar Perm √
13. Aleksandr Sachivko, Minsk
14. Anton Putilo, Dinamo Minsk
15. Sergei Kislyak, Dinamo Minsk
17. Sergei Gigevich, Dinamo Minsk
21. Mikhail Sivakov, Cagliari √
23. Andrei Chukhlei, Dinamo Minsk
Anfallare
9. Leonid Kovel, Saturn Moskovskaya Oblast
10. Dmitri Komarovski, Naftan Novopolotsk
20. Vladimir Yurchenko, Saturn Moskovskaya Oblast
Förbundskapten
Yuri Kurnenin, Vitryssland
GRUPP B
ENGLAND
Målvakter
1. Joe Hart, Manchester City √
13. Joe Lewis, Peterborough
22. Scott Loach, Watford
Försvarare
2. Martin Cranie, Portsmouth
3. Andrew Taylor, Middlesbrough
5. Richard Stearman, Wolverhampton
6. Nedum Onuoha, Manchester City
15. Jack Rodwell, Everton
16. James Tomkins, West Ham
17. Micah Richards, Manchester City √
18. Michael Mancienne, Chelsea
19. Kieran Gibbs, Arsenal
Mittfältare
4. Lee Cattermole, Wigan
7. James Milner, Aston Villa √
8. Craig Gardner, Aston Villa
10. Mark Noble, West Ham √
11. Adam Johnson, Middlesbrough
12. Fabrice Muamba, Bolton
20. Andrew Driver, Hearts
23. Danny Rose, Tottenham
Anfallare
9. Gabriel Agbonlahor, Aston Villa
14. Theo Walcott, Arsenal √
21. Fraizer Campbell, Manchester United
Förbundskapten
Stuart Pearce, England
FINLAND
Målvakter
1. Anssi Jaakkola, Colligiana √
12. Jon Masalin, Ham-Kam
23. Jukka Lehtovaara, TPS
Försvarare
2. Ville Jalasto, Ålesund
3. Jukka Raitala, HJK
4. Jonas Portin, Jaro
5. Tuomo Turunen, Honka
14. Joni Aho, Inter
21. Petri Viljanen, Haka
22. Joona Toivio, Stormvogels Telstar
Mittfältare
6. Tim Sparv, Halmstad BK
7. Kasper Hämäläinen, TPS
8. Mehmet Hetemaj, Thrasivoulos Fylis
10. Nicholas Otaru, Honka
13. Pyry Kärkkäinen, HJK
15. Ilari Äijälä, MyPa
16. Perparim Hetemaj, AEK Aten
17. Juha Hakola, Heracles
18. Jussi Vasara, Honka
Anfallare
9. Berat Sadik, Arminia Bielefeld
11. Jarno Parikka, HJK
19. Aleksandr Kokko, Honka
20. Teemu Pukki, Sevilla
Förbundskapten
Markku Kanerva, Finland
SPANIEN
Målvakter
1. Roberto Jiménez, Huelva
13. Sergio Asenjo, Valladolid √
23. Antonio Adán, Real Madrid
Försvarare
2. Miguel Torres, Real Madrid
3. Nacho Monreal, Osasuna
5. Marc Torrejón, Espanyol
12. César Azpilicueta, Osasuna
14. Sergio Sánchez, Espanyol
15. Chico, Almería
16. Iván Marcano, Racing
Mittfältare
6. Javi Martínez, Athletic Bilbao
7. Sisi, Huelva
8. Raúl García, Atlético Madrid
10. José Manuel Jurado, Mallorca √
11. Esteban Granero, Getafe √
17. Diego Capel, Sevilla √
18. Mario Suárez, Mallorca
22. Pedro León, Racing
Anfallare
4. Javi García, Real Madrid
9. Bojan Krkić, Barcelona √
19. Xisco, Newcastle
20. Jonathan Pereira, Racing
21. Adrián López, Málaga
Förbundskapten
Juan Ramón López Caro, Spanien
TYSKLAND
Målvakter
1. Manuel Neuer, Schalke 04 √
12. Florian Fromlowitz, Hannover 96
23. Tobias Sippel, Kaiserslautern
Försvarare
2. Andreas Beck, Hoffenheim √
3. Sebastian Boenisch, Werder Bremen
4. Benedikt Höwedes, Schalke 04 √
5. Jerome Boateng, Hamburg
6. Dennis Aogo, Hamburg
14. Fabian Johnson, 1860 München
15. Mats Hummels, Borussia Dortmund
16. Daniel Schwaab, Freiburg
21. Marcel Schmelzer, Borussia Dortmund
Mittfältare
7. Patrick Ebert, Hertha Berlin
8. Sami Khedira, Stuttgart √
10. Mesut Özil, Werder Bremen √
17. Dennis Grote, Bochum
18. Daniel Adlung, Wolfsburg
19. Änis Ben-Hatira, Duisburg
20. Gonzalo Castro, Bayer Leverkusen
Anfallare
9. Ashkan Dejagah, Wolfsburg
11. Marko Marin, Borussia Mönchengladbach
13. Sandro Wagner, Duisburg
22. Chinedu Ede, Duisburg
Förbundskapten
Horst Hrubesch, Tyskland
√ = Håll koll på!
Källor: Fotbollskanalen
Uefa
Drömelvan anno VM 1990
Startelvan:
1. Walter Zenga
21. Pedro Antonio Troglio 
6. Franco Baresi 5. Emmanuel Kundé 
3. Stuart Pearce
15. Roberto Baggio 11. Dragan Stojkovic 
20. Cyrille Makanaky
10. Diego Armando Maradona (K)
8. Claudio Caniggia 19. Salvatore Schillaci
På bänken:
12. Sergio Goycoechea
16. Thomas N'Kono
-
2. Jorginho
4. Ronald Koeman 
7. Paolo Maldini
14. Guido Buchwald 
-
13. Glenn Strömberg
16. Enzo Francescoli
18. Andreas Möller
21. Enzo Scifo 
22. Carlos Valderrama 
-
9. Gary Lineker
17. Tomas Brolin
