Grande Grosso

Daily Mail har inte bara varit i farten och rankat de 50 mest prestigefyllda fotbollsmatcher som finns att skåda på detta jordklot (här noterar vi framför allt att Nottingham Forest-Derby County och Venestad IF-Ovesholms IF saknas), utan företar sig i skrivande stund en förteckning över 20 namn, alla med det gemensamt att de var idrottsstjärnor som ville framstå som renhåriga och ärliga - men inte alltid lyckades med det.
      Att Jürgen Klinsmanns namn nämns i sammanhanget känns spontant ganska hårt. Klinsi tycks trots allt vara en av de skönaste lirare som satt sina fötter på en plan. Att han hade den goda smaken att likt Pippo alltid bli lika maniskt överlycklig när han fick in bollen i mål gör inte heller saken sämre. Man vill minnas Klinsi som en fin man. En fin och rakryggad man, som alltid gick sin egen väg och som alltid gav sina tvivlare svar på tal. Om det inte hade varit för att...
      För snart ett år sedan satt jag uppkrupen i en stor och skön soffa i de mer centrala delarna av Bredäng. Under tiden som den kisande quizlegendaren Andy svepte två mackor och morgonens första mjölkpaket diskuterades senaste numret av Offside. Det ena gav det andra och snart hade vår vän, som söker anställning hos Försvarets Radioanstalt, börjat berätta om sin syn på Västtysklands insats i VM -90. Snart var vi framme vid själva kärnan, den genomkorrupta finalen och dess avgörande. Själv försöker jag att i möjligaste mån låta bli att tänka på att Maradona förlorade en VM-final på italiensk mark p g a en iögonfallande uselt dömd straffspark, ändå händer det att Völlers döende svan spelas upp för mitt inre flera gånger i veckan. Vad jag - innan frukosteringen med FRA-Andy - däremot inte brukade tänka på var aktionen som inspirerade Völler att spela teater, d v s Klinsmanns tolkning av Olga Korbut.
      Klinsi har alltså tilldelats plats 13 på Daily Mails fuskarlista och för varje gång som man klickar på den där YouTube-länken blir man bara mer och mer övertygad om att den placeringen är i underkant. Det spelar ingen roll att det är en VM-final som ska avgöras och att man som spelare på planen har världens chans att göra avtryck i var mans minne såväl som i historieböckerna. Man får inte göra så.
      Förut, när inte Andy hade visat en stilstudie i detta att Klinsi för alltid är en förbannad fuskare, gick jag omkring och trodde att penningtvättaren Edgardo Codesal hade ett rätt i matchen, det att Pedro Monzón fick syna det röda för sitt överfall. Nu vet jag att Codesal inte ens kom upp i en enda korrekt avblåsning under 90 minuter plus tillägg. För säga vad man vill om Monzóns huvudlösa tackling - det är klart att man inte får gå in på det viset och nog ska man bestraffas om man tacklar vårdslöst utan tanke på boll - men det är inte ens någon tackling. Det är ett försök till en tackling.
      När Klinsi ser hur argentinaren kommer kanande och markerar med dobbarna tar han den chans som erbjuds honom. Tycka vad man vill om att låta sig träffas och därefter överdriva - det Klinsmann gör är något annat. Han vet exakt hur han ska undvika tacklingen, ser till att inte bli träffad och kastar sig därefter handlöst till marken. Vore han en krokodil skulle man kunna se genom fingrarna med att han praktiserar femtalet death rolls efter sin kraschlandning, men Klinsmann var och är en människa (som vid en annan utgång under det tidiga 40-talet hade ingått i ett rike där nog varken du, jag eller Familjen Krokodil hade varit särskilt välkommen). Det mest parodiska är ändå det akrobatiska inslag som infaller strax innan hela skådespelet är över - det som torde vara något för den olympiska gymnastikmattan snarare än för gräsmattan på Olimpico - detta att han häver sig rakt upp i luften, som om han landat på en studsmatta, innan den sista dödsrullningen. Att han sedan tar sig för ansiktet, 12 år innan Rivaldo, ska vi inte tala om. Där slår han in den sista sjutumsspiken i den egna kistan och bekräftar en gång för alla att hans uppdrag i matchen inte är att göra mål, utan att få någon i mörkblå tröja utvisad.
      Och ja, det är synd om Monzón som måste bära den argentinska sorgen på sina axlar resten av sitt liv, men hur mycket man än vill ta denne etiketterade marodör och dåre i sin famn så går det inte riktigt. Inte för att han möjliggjorde för Codesal att tro något som inte var sant, utan för hur han bär sina Adidas-shorts. Det första han gör efter att han har synat det röda är nämligen inte att handgripligen ge sig på Codesal eller ens att springa bort till torpeden Troglio och betala för en arkebusering. Nej, det första han gör är att rätta till shortsen! Inte som kidsen nuförtiden, utan precis tvärtom. Han gör det förbjudna och drar upp dem i armhålan, innan han så ställer sig i sin uppgivna pose, med armarna i sidorna, och funderar över huruvida de där chokladfyllda croissenterna serveras till frukost på spelarhotellet när han har vaknat. (Och ja, Pedro Monzón, chokladfyllda croissenter är till skillnad från Lingongrova och Carlssons Fyrkant ett måste på det italienska frukostbordet. Ros, säger Kongo-Kim. Ris, säger Ekdahl junior.)

                         


Källor: Daily Mail 
            Sportbladet  
            YouTube

Den som närde ett intresse för knölpåkssporten ishockey omkring sekelskiftet minns säkert hur Jonathan Hedström förolämpade PNB [läs: Malmö IF] under brinnande slutspel, sedan hans Luleå hade vunnit en match i kvartsfinalspelet. "Vi pissade på dem!", påstod den intellektuellt hämmade Hedström. Resten är historia. Rödhökarna lät sig provoceras och vände kvartsfinalserien efter lite jävlaranamma. Nu är historien på väg att upprepas. Skillnaderna består i att såväl skådeplats som huvudrollsinnehavare är utbytta. Istället för Delfinens ishall får vi förflytta oss till huvudstadens mer exklusiva delar, byta is mot gräs, Jonte Hedström mot Peter Magnusson och Malmö IF mot Hammarby IF.
      Efter gårdagens 4-1-seger i derbyt - som ärligt talat inte är mycket till derby - mot Brommapojkarna, på Grimsta, går en av mittbackarna i Dif omkring på små moln. Peter Magnusson, Allsvenskans svar på Siniša Mihajlović i EM 2000, lät sig efter matchen intervjuas av Robert Laul. En intervju som - oavsett sympatier och perspektiv - lämnar mycket i övrigt att önska.
      Robert Laul själv ger i sin blogg uttryck för att BP torde få svårt att hålla sig kvar. Det vore lätt att hålla med om Laul hävdade detta till följd av den genomusla form som rödsvartrandigt sedan ett bra tag befinner sig i, men det gör han inte. Lauls argument handlar istället om att de andra lagen är för bra för att ramla ur Allsvenskan! Ja, du läste rätt, för bra för nedflyttning. Det är det mest absurda man har läst sedan Robert Laul senast framförde en egen åsikt. Nu kunde vän av ordning tänka att Lauls ord får stå för honom, då övrigt fotbollsintresserat folk vet att sanningen inte är den som Aftonbladets skjutjärnsjournalist presenterar. Alla vet att Allsvenskan anno 2009 i sig är ett skämt. En gäspning. Ingenting att bry sig om. Åtminstone inte om man förhåller sig neutral till lagen och utgången av serien. Ett Kalmar som blivit rånat på hela sin offensiv går fortfarande inte att räkna bort ur guldstriden, Häcken var en dålig vecka på jobbet ifrån att nämnas som en allvarlig kandidat till slutsegern, Gais, Hammarby, Djurgården, Hammarby, BP och Örgryte gör inga mål men kan alla ändå komma att undvika nedflyttning, och Djurgården och Örgryte tävlar dessutom internt om vilka som ska lyckas med konststycket att släppa in flest mål och spela det mest huvudlösa försvarsspelet. Ändå finns det någon som rycker ut till Lauls undsättning. Hans namn är Peter Magnusson.
      Magnusson har sedan han värvats till Dif fått nöta så mycket bänk att han med säkerhet ruvar på mer flis än stockholmsfotbollen i stort. Han har fått förtroendet när alla andra lösningar gått i baklås och/eller om lejonparten av konkurrenterna varit i spelodugligt skick. Inte för att han själv är någon lysande stjärna. I själva verket är han medelmåttig och en av flera anledningar till att Dif ligger där man ligger. (Vore Magnusson en bättre spelare hade spelare som Toni Kuivasto och Marcus Johannesson presterat på en högre nivå, eftersom hårdare konkurrens har en förmåga att lyfta rutinerade spelare som är måna om sin plats i laget.) Klarar man sig undan degradering beror det snarare på att Christer Youssef äntligen börjar få speltid på Sebastian Rajalaksos bekostnad, än på att Peter Magnusson förvandlas till en försvarsgeneral av Guds nåde under återstoden av säsongen. Kort sagt är Magnusson helt fel kille att uttala sig om Djurgårdens eventuella chanser att klara sig kvar. Ändå kan han inte riktigt låta bli.
      När Johannesson för SVT-sportens räkning berättade om känslorna kring gårdagens match på Grimsta gav han uttryck för den skräck som spred sig i hela laget när BP reducerade, trots att man i det läget hade 4-1 med en kvart kvar av matchen. Johannesson menade på att man har varit med om så mycket under säsongen att man inte vågar ta ut något i förskott. Det är inte utan att man förstår Johannesson där han står, svettig och lycklig, och försöker hålla inne med det stora leende som vill ta hela hans anlete i besittning. Som man har arbetat för den där segern, för den där eventuella vändningen.
      Senare samma dag intervjuas Johannessons mittbackskollega Peter Magnusson av Robert Laul. De två likasinnade hittar snabbt varandra och Magnusson är inte sen med att lätta sitt hjärta:
– Vi har aldrig tvivlat, det kommer att lösa sig.
Minsann, ingen oro i djurgårdslägret! Vem tror Magnusson att han kan lura mer än sig själv? Djurgårdens försvarsspel har under hela året varit lika ihåligt som gemene T-shirt på valfritt barn i Sudan och framåt satte man inför säsongen sitt hopp till Johan Oremo och Sebastian Rajalakso. I sista stund panikvärvade Göran Aral Boyd Mwila, utan att egentligen veta hur han skulle komma till användning. Det säger mycket om Djurgårdens anfallsspel det här året när man kan konstatera att Mwila varit den, på det hela taget, mest lyckosamme. Mwila har nämligen hunnit upp i 2 (!) allsvenska mål så här långt. Oremos insats behöver inte kommenteras och Rajalaksos oförmåga talar också sitt tydliga språk. (Man behöver inte sparka på den som ligger.) Trots detta och trots att såväl tränare som spelsystem är en färskvara har bänkvärmaren Magnusson alltså aldrig hunnit tänka tanken som alla andra redan har kalkylerat med sedan början av sommaren: "Djurgården hänger bannemej löst i år". Ödmjukt? Nej. Obegåvat? Ja, det får man nog säga.
      Oavsett hur man ser på det första uttalandet kommer vi så till det andra. Magnussons tolkning av den store förebilden Hedström. Istället för att klädsamt framföra någon slags förhoppning om att vinden gärna får ha vänt och att det man övat på under träningarna nu börjar ge resultat väljer klåparen till försvarare och retoriker att ge sig på värsta konkurrenten:
– Hammarby har fortfarande bättre målskillnad men vi har bättre form, bättre spel och något att falla tillbaka på. Vad som ska rädda Hammarby vet jag inte, det ser mörkt ut för dem. De har väl inte gjort mål på jag vet inte hur länge och fick båda innermittfältarna avstängda nu så det blir till att möblera om.
      Som om det var det saken gällde. Snacka om att hälla bensin på en brasa! Det är ett faktum att Hammarby är bättre på att säga upp personal än på att få in bollen i mål, men det är inte som att Magnussons gäng kandiderar till något SM-guld. Man löper fortfarande överhängande risk att som bäst få kvala sig kvar och det sista man behöver i den situation man befinner sig i torde vara att ge fienden så mycket som ett lillfinger. Ändå sträcker Magnusson ut hela armen. Förmodligen för att han inte förstår bättre. Och det säger en del om Robert Laul och hans människosyn att han alltid ger sig på den som inte kan försvara sig. Som inte vet hur man ska föra sig. Som genererar rubriker i samma andetag som han eller hon kraschlandar. Kanske läge för lite mediaträning, Peter Magnusson?

                   



Källa: Sportbladet

Lars Nylin har varit i farten igen. Denna gång har han fått för sig att det vore roligt att sätta ihop ett lag av spelare som också var förbrytare, bovar och halvgangstrar. Jag förutsätter att Nylins elva spelar i den gamla damens hemmaställ och presenterar här vad som redan blivit sagt i Aftonbladet, trots att det känns som ännu en ursäkt för att få dra Lee Hughes levnadsöde genom pressarna för trehundratusende gången:


"Många fotbollsstjärnor har haft olika karriärer. En del har vid sidan ägnat sig åt bland annat film och musik. Dessa elva spelare hamnade dock snett någonstans. Sportchansens Lars Nylin presenterar här fotbollens kåkfarare. Här är fängelseelvan:

Bubblare: George Best, Patrick Kluivert, David Ginola, Daniel Mobaeck, Edmundo, Jermaine Pennant, David Roche, Mads Timms, Marlon King.

Målvakt
Rene Higuita
Den säregne colombianske målvakten satt 1993 i fängelse i sju månader sedan han agerat mellanhand i en kidnappning kopplad till landets famösa kokainkarteller. Higuitas kommentar om straffet: "Jag är en fotbollsspelare, jag visste ingenting om lagarna kring kidnappning".

Försvarare
Peter Storey
Den förre Arsenalbacken har det mest omväxlande straffregistret i elvan. Storey har straffats för att ha drivit bordell, för bilstöld, mynttillverkning, sedelförfalskning och för att ha smugglat in porrfilm till England. Det var för Storey ett milt straff när han 1991 fick 28 dagars fängelse för att ha svurit till en parkeringsvakt.

Tony Adams
Tomy Adams var en av horder av fotbollsstjärnor som tror att de är som bäst bakom ratten när de sänkt några dussin pints med "the lads". 1991 placerades Arsenalbacken två månader i Chelmsford Prison efter att ännu en gång ha fällts för fyllekörning.

Jan Mölby
Säsongen 1988/89 gick den danske mittfältaren Mölby ner i Liverpools mittförsvar för att ersätta Alan Hansen. Det blev dock inte så mycket spel eftersom Mölby i oktober fick tre månaders fängelse för rattfylla.

Terry Fenwick
Den förre Tottenham och Queens Park Rangers-backen Fenwick fick 1991 skaka galler i fyra månader efter att han pysslat med fotbollsstjärnors favoritbrott, just det, fyllekörning.

Mittfältare
Jimmie Lawrence
Lawrence gick från ungdomsbrottslighet inklusive fyra års fängelse för väpnat rån – till spel för Leicester City i Premier League och landslagsspel för Jamaica. 2006 berättade han om sin snåriga livsresa i boken From Prison to the Premiership.

Mickey Thomas
Walesaren Thomas, med tre säsonger i Manchester United på meritlistan, fick 1993 18 månader för sedelförfalskning. När rättegången inleddes skämtade Thomas med närvarande journalister: "Är det någon som har växel på en tia, jag behöver ringa?"

Nizar Trabelzi
Fortuna Düsseldorf trodde 1989 att de gjort ett fynd i tunisiern Trabelzi. Men snart insåg klubben att Trabelzis privatliv inte var helt bekymmersfritt. Narkotikabrott följdes så småningom upp av terrorditon; 2001 dömdes han till 10 års fängelse för att på uppdrag av Al Qaida ha planerat att köra en bilbomb in i en belgisk Nato-anläggning.

Ricky Otto
Med bland annat fyra år i fängelse för väpnat rån fick den förre Birmingham-mittfältaren Otto ihop ett tyngre straffregister än vad han uppnådde på planen. Otto arbetar i dag i en organisation som bland annat hjälper unga fotbollsspelare som hamnat snett.

Anfallare
Lee Hughes
Hughes spelade i West Bromwich när han 2004 dömdes till sex års fängelse och tio års förbud att köra bil. Detta sedan han smitit från en dödlig bilkrock som han orsakat. Hughes släpptes tre år senare och hamnade efter spel i Oldham och Blackpool i somras hos Sven-Göran Erikssons Notts County. Hughes debuterade med att göra hattrick.

Duncan Ferguson
Everton-legenden Ferguson blev 1994 den förste brittiske spelaren som dömdes till fängelse efter en incident på planen. Ferguson, då i skotska Rangers, dömdes till sex veckors fängelse efter att skallat Raith Rovers John McStay."

Källa: Sportbladet

Det är inte längsedan demonregissören Emir Kusturica fick se sin Maradona by Kusturica gå upp på duken runtom i världen. I ett försök att porträttera en av 1900-talets största personligheter får tittarna bekanta sig med den politiske Maradona såväl som den andlige och drogliberale Maradona. Den numera argentinske förbundskaptenen får bl a frågan om hur han ser på diskussionen kring huruvida han eller Pelé är den störste som verkat på en fotbollsplan. Han svarar:
– Om jag inte haft mina dåliga vanor hade Pelé varit nummer två. Men han gick och lade sig lockan tio, när jag gick ut.
      Idag står att läsa i Aftonbladet att Pelé varit i farten igen. Och det får man ändå ge honom, för att vara en så slätstruken och intetsägande människa förnekar han sig aldrig när Maradonas namn kommer på tal. Kontringen på Diegos senaste statement, som andas respekt, ödmjukhet och självkritik, är följande smörja:

"Legendaren Pelé, 68, har sagt sitt: Alfredo di Stefano, 83, är världens bästa fotbollsspelare genom tiderna. Maradona, 48? Han får en sågning i stället.
– Enda gången han gjorde ett viktigt mål med huvudet visade det sig vara med handen, säger Pelé.

Frågan om vem som är världens bäste fotbollsspelare någonsin är en evig debatt. Pelé – han som av många anses vara den bästa – har sitt val.
– Folk snackar om Pelé och Diego Maradona, men för mig är Alfredo di Stefano den bäste, säger Pelé till Sport.
– Maradona var en fantastisk spelare, men kunde inte skjuta med höger fot och inte nicka."

Det finns en vanföreställning i fotbollsvärlden och inte minst i Sverige om att Brasilien spelar den vackraste fotbollen och alltid kommer till start i de stora turneringarna med de skönaste och mest sympatiska lirarna. Man får lära sig att Socrates och Falcao var pudelkloka, underhållande gentlemän. Att det var synd om Garrincha som var hjulbent. Att Roberto Carlos är den finaste lille snidare till vänsterback som sett dagens ljus. Spelar liksom ingen roll vilka intryck man själv har fått och vilka bilder man själv har skapat sig. Detta är sanningar. Att ifrågasätta dem är ungefär lika klokt som att uttala sig negativt om Astrid Lindgren eller påstå att jorden är platt. Det är därför man förväntas ta Pelés ord för sanning. Det är så det ligger till. Den eviga diskussionen har varit helt i onödan! Den gästvänlige Pelé vill förstås inte sätta sig själv i centrum - även om det är just, precis och exakt det han mellan raderna visst det vill - och för därför tredje part på tal. Patetiskt! Genomskinligt! Ynkligt!
      Maradona? Vem då? "En fantastisk spelare", men tydligen saknade han hela registret. Man kan alltså inte vara världens bäste utan att samtidigt ha Kloses huvudspel och Arsjavins förmåga att skjuta lika bra med båda fötterna. Tack, Edison Arantes do Nascimento! Då vet vi vilka kriterier vi ska gå efter. Men säg, varför nämns då ditt namn i sammanhanget?

                        



Källa: Sportbladet

Ohjälpligt överskattade men i Udinese-tröjan lyckosamme Antonio Di Natale går i väntans dagar. Till helgen tar han, Simone Pepe, duktige slovenske landslagsmålvakten Samir Handanovič och övriga gänget tåget ner till Neapel, för att under lördagskvällen ställas mot laget i Di Natales hjärta. Laget han under sommaren sades vara på väg till, men enligt olika källor tackade nej till. Alltså Napoli. I en intervju med Soccer Italia påstår dock Di Natale att han inte alls nobbade en återkomst till världens vackraste fotbollslag. En intervju som publicerats idag och som lyder som följer:

"Antonio Di Natale har klargjort att det inte låg någon sanning bakom ryktena om att han skulle ha nobbat en flytt till hemstaden och dess klubb Napoli. 
 
Azzurri hade siktet inställt på Udinese-anfallaren, men i slutändan lyckades man bara fånga hans lagkamrat i Bianconeri i nätet, Fabio Quagliarella.

- Påståendet om att jag skulle ha vägrat en flytt till Napoli är inte sant, säger han, inför lördagens möte mellan lagen på San Paolo.
- Mitt hjärta slår för dem.

Även om spel med landslaget har slitit på honom hoppas han att den glödande form han befinner sig i ska hålla i sig även den här helgen:
- Jag ser fram emot att få göra bra ifrån mig inför ögonen på Quagliarella och Donadoni, säger han.
- Det kommer att bli en fantastisk match.

Di Natale blev bofast i Gli Azzurri under de två år som Donadoni coachade landslaget.

Anfallaren, som blir 33 i oktober, avgjorde förra helgens möte mot Catania i och med sitt hattrick och leder för tillfället skytteligan i Serie med 6 mål på 3 matcher."

Jovisst, Di Natale är en sjuhelsikes målskytt när han har vaknat på rätt sida, inte tu tal om saken. Men det är också en märkvärdig och hjärtlös fan. Inte nog med att han sätter sig själv över laget i match efter match, han har dessutom en avgörande straffmiss i en EM-kvartsfinal på sitt samvete. Därtill lägger vi det faktum att han, likt Del Piero, är ensam lagkapten i Serie A om att bära bindeln på höger arm. Givetvis med nr 10 på ryggen. En skymf mot Ale, en skymf mot varje rättrogen och en skymf mot den goda smaken.
      Att Napoli knep rätt anfallsess råder det inga tvivel om, ehuru Quagliarella ligger efter i statistiken så här långt. Nog för att han var på tok för dyr och inte kommer att göra några 20 mål den här säsongen heller, men det är ett koncept, Fabio Quagliarella. En stilmarkör. En införskaffad identitet. Karisma i dess fulla prakt. Antonio Di Natale är inget av det där. Dessutom närmar han sig redan ålderns höst. En karriär som har pikat. Inget att ha och inget att sörja, mer än om han skulle vakna på rätt [läs: fel] sida på lördag...


Källa: Soccer Italia

Det blir mycket England idag. För andra inlägget i rad ber jag att få göra en återkoppling till vad som publicerats i Aftonbladet innevarande dag. Det annalkande derbyt i staden som fostrade och tog livet av Ian Curtis uppmärksammas genom att man rankat vilka spelare som spelat för båda lagen, med helt olika utgång. Det är en obegriplig och dåligt genomarbetad lista, det är det verkligen, men om inte annat blir man påmind om Bermudas store son, Shaun Goater, och sådana tillfällen får man inte låta gå i stöpet! Alla anledningar att uppmärksamma Steve Galloways look-a-like är bra anledningar.

"Manchester står stilla i väntan på derbyt mellan United och City på Old Trafford. Sportchansen tar tillfället i akt att presentera stjärnorna som har representerat båda lagen – men som bara lyckades i ett av dem. Här är resultatet:

Andrew "Andy" Cole
Postition: Anfallare
Spelade i United: 1995–2001.
Spelade i City: 2005–2006.
Kommentar: Andy Cole värvades till Manchester United av Sir Alex Ferguson. Övergången blev en succé där Cole smällde in hela 93 mål på 195 matcher. Fyra år efter tiden i United var han tillbaka i Manchester, fast nu hos rivalen City. Där hann Cole med nio mål på 22 matcher, förvisso ett bra facit, men inte tillräckligt om man jämför med den makalösa succén i United. Dessutom satte en skada på våren stopp för hans framfart i City.

Tony Coton
Position: Målvakt.
Spelade i City: 1990–1996.
Spelade i United: 1996.
Kommentar: Han nådde aldrig fram som förstemålvakt i det engelska landslaget, han fick nöja sig med en B-landskamp för England. Han gjorde 163 matcher för Manchester City som obestridd förstemålvakt. 1996 kom så bomben. Coton värvades över till ärkerivalen Manchester United, för dåtidens största övergångssumma klubbarna emellan, £500 000. Till City-fansens stora glädje gjorde dock Coton inte en enda A-lagsmatch för United. Sex månader efter övergången lämnade han United för Sunderland.

Ryan Giggs
Position: Mittfältare.
Spelade i City: 1985–1987.
Spelade i United: 1991–.
Kommentar: Som tolvåring värvades Giggs till Manchester Citys ungdomsakademi. Under sina två år i klubben visade mittfältaren sin kapacitet, men inte tillräckligt för att de verkligen skulle vilja behålla honom. Den 29 november 1987, på Giggs 14-årsdag, dök Sir Alex Ferguson upp utanför hans hus tillsammans med Uniteds scout Joe Brown. De lyckades övertala den talangfulle walesarna att skriva på för klubben. Resten är historia...

Shaun Goater
Position: Anfallare.
Spelade i United: 1988–1989.
Spelade i City: 1998–2003.
Kommentar: I Manchester United ratades den Bermuda-födde anfallaren redan 1989, utan en enda A-lagsmatch. I Manchester City är han numera en legend. Säsongen 1999/2000 blev han vald till klubbens bäste spelare efter att ha gjort 29 mål. Den 21 juni blev även kallad "Shaun Goater-Day" hemma på Bermuda. 2002/2003 var en säsong då Goater mest fick agera inhoppare, men ändå säsongen som han är mest ihågkommen för hos City-supportrarna. På hösten gjorde han sitt 100:e mål för klubben mot Manchester United, som om inte det var nog, nätade han även i returmatchen i februari. Han var då den som gjorde det snabbaste målet som en avbytare lyckats med i Premier League. Målet kom bara nio sekunder efter att Goater beträtt planen.

Andrei Kanchelskis
Position: Mittfältare.
Spelade i United: 1991–1995.
Spelade i City: 2001 (lån).
Kommentar: Kanchelskis tillbringade fyra säsonger hos Manchester United där det blev 28 mål på 123 matcher. Men efter det gick karriären sakta neråt och när han 2001 blev utlånad till Manchester City från Glasgow Rangers gjorde ryssen en slät figur. Tio matcher och noll mål blev hans blygsamma facit."


Källa: Sportbladet

Daily Mail har bedrivit tråkningskampanjer och upprättat mobbningslistor vid ett par tillfällen i sommar. Nu under tidighösten publicerade man listan över de 50 sämsta spelarna som någonsin fått chansen att dra på sig den engelska landslagströjan. Elakt? Ja. Underhållande? Det också.
      Listan har nu sett dagens ljus på Aftonbladet och detta är vad man kan läsa där:

50) Tony Cottee
(7 landskamper, 1986-1989)
49) Gary Birtles
(3 landskamper, 1980)
48) Jeff Blockley
(1 landskamp, 1972)
47) Alan Smith
(13 landskamper, 1988-1992)
46) Colin Cooper
(2 landskamper, 1995)
45) David Hirst
(3 landskamper, 1991-1992)
44) David Bardsley
(2 landskamper, 1992-1993)
43) Joe Corrigan
(9 landskamper, 1976-1982)
42) Mike Pejic
(4 landskamper - 1974)
41) Michael Gray
(3 landskamper - 1999)
40) Richard Wright
(2 landskamper, 2001-2002)
39) David Bentley
(7 landskamper, 2007-2008)
38) Dave Beasant
(2 landskamper, 1989)
37) Luther Blissett
(14 landskamper, 1982-1984)
36) Gary Bailey
(2 landskamper, 1985)
35) Danny Mills
(19 landskamper, 2001-2004)
34) Paul Robinson
(41 landskamper, 2003-2009)
33) Alan Smith
(19 landskamper, 2001-2007)
32) Dion Dublin
(4 landskamper, 1998)
31) Lee Bowyer
(1 landskamper, 2002)
30) Earl Barrett
(3 landskamper, 1991-1993)
29) Paul Konchesky
(2 landskamper, 2003-2005)
28) James Beattie
(5 landskamper, 2003)
27) Tony Daley
(7 landskamper, 1991-1992)
26) Steve Bould
(2 landskamper, 1994)
25) Mel Sterland
(1 landskamp, 1988)
24) Larry Lloyd
(4 landskamper, 1971-1980)
23) Anthony Gardner
(1 landskamp, 2004)
22) Joey Barton
(1 landskamp, 2007)
21) Mike Duxbury
(10 landskamper, 1983-1984)
20) David Unsworth
(1 landskamp, 1995)
19) Steve Bull
(13 landskamper, 1989-1990)
18) Chris Powell
(5 landskamper, 2001-2002)
17) Michael Ball
(1 landskamp, 2001)
16) Neil Ruddock
(1 landskamp, 1994)
15) Andy Sinton
(12 landskamper, 1991-1993)
14) Brian Deane
(3 landskamper, 1991-1992)
13) Scott Carson
(3 landskamper, 2007-2008)
12) Andy Gray
(1 landskamp, 1991)
11) David White
(1 landskamp, 1992)
10) Keith Curle
(3 landskamper, 1992)
9) Stuart Ripley
(2 landskamper, 1993-1997)
8) Steve Guppy
(1 landskamp, 1999)
7) John Fashanu
(2 landskamper, 1989)
6) Francis Jeffers
(1 landskamp, 2003)
5) Geoff Thomas
(9 landskamper, 1991-1992)
4) David Nugent
(1 landskamp, 2007)
3) Seth Johnson
(1 landskamp, 2000)
2) Carlton Palmer
(18 landskamper, 1992-1993)
1) Michael Ricketts
(1 landskamp, 2002)

Kritik gentemot detta? Finns massor, men framför allt att alldeles för många spelare på listan har alldeles för få landskamper på CV:t för att man ska kunna ta den på större allvar. Flera av spelarna på topp 10 döms inte utifrån att man underpresterade i landslaget, utan för att man hade misslyckade karriärer i Premier League [läs: Francis Jeffers, David Nugent och Seth Johnson]. Vidare undrar jag var Paul Ince och David Seaman tagit vägen? Glömde man hastigt och mindre lustigt dessa kompletta klåpare, eller finns det människor som på fullt allvar har respekt för vad dessa båda herrar uträttade i landslagströjan? För övrigt anser jag att Chris Powell inte borde ha varit med på listan.


Källor: Sportbladet 
           Daily Mail

Gavin Hamilton, redaktör på World Soccer, skrev under förra veckan en krönika om läget inför nästa sommars VM-slutspel. Detta med anledning av att England redan mäktat med att kvalificera sig.

"Reaktionerna kring Englands kvalificering till VM har varit förvånansvärt tystlåtna. Väldigt lite av flaggviftande har kunnat skådas och endast ett fåtal röster har gjort sig hörda kring möjligheterna för England att avgå med segern i Sydafrika. Fabio Capello sammanfattade känslolägret under presskonferensen efter segern mot Kroatien på ett bra sätt. När han fick frågan om laget hade möjlighet att göra succé nästa sommar svarade han: "Ja, varför inte?"

Det låter ungefär lika självklart som det är ett faktum att det var åtta år sedan, nästan exakt på dagen, sedan England 5-1-besegrade Tyskland i München. England firade som världshärskare den gången, men sanningen hann ifatt laget bara några månader senare, under VM i Japan.

Uppenbart är att England parallellt med en grupp om sju eller åtta lag kommer att se sig själva som pretendenter till den där finalen i Johannesburg den 11 juli. I själva verket är de fortfarande ett lag för kvartsfinalerna som är alldeles för beroende av sina två världsspelare, Wayne Rooney och Steven Gerrard.

Det finns fortfarande stora frågetecken kring målvaktsposten och högerbacken. En annan aspekt är även allt snack om huruvida Gerrard och Frank Lampard kan spela tillsammans på mittfältet; England är inte ett lag som är bekvämt med att dominera matcherna och bollinnehavet på samma sätt som t ex Spanien.

Englands fördel är att Capello har implementerat en mental styrka hos spelarna. Något som fattats under tidigare mästerskap. Mental styrka kan ofta ha en avgörande betydelse för ett lag som har för avsikt att ta steget från att vara ett kvartsfinallag till att vara utmanare om en finalplats.

Det är även så att Spanien och Brasilien har mer att erbjuda än England. Capellos lag kan inte matcha Spaniens mittfältsresurser och offensiva kraft. Ej heller har de spelare i samma kaliber som Kaká och Robinho, som ger Brasilien möjligheten att krossa sina motståndare genom våldsamma kontraattacker. När du möter Brasilien är egen hörna en given målchans för motståndarlaget.

Svårigheten för Brasilien kan bli att de är i ett liknande läge som Argentina befann sig i 2002. På den tiden gled argentinarna, under Bielsa, igenom det sydamerikanska kvalet medan Brasilien vacklade rejält. Men när det väl var dags att spela VM var det Argentina som floppade direkt i gruppspelet, medan Brasilien hela tiden tog sig under turneringen.

Nästa sommars VM-slutspel kan komma att påminna en del om VM 2002 på så vis att majoriteten av spelarna som till vardags spelar i Europa tvingas lämna den bekvämlighet de annars är så vana vid. Slutspelet 2002 såg ovanligt många överraskningar på vägen och samma sak kan komma att hända igen, särskilt som vissa stornationer - så som Argentina, Frankrike och Portugal - kan komma att missa mästerskapet helt och hållet."


Källa: World Soccer

Jag är den förste att instämma i eventuell kritik om att denna blogg till alldeles för stor del består av material som inte tillhör undertecknad. Vad man nu än tycker om den saken - och i väntan på fler egenproducerade historier - kommer här så ännu ett inklistrat alster. Niva har nämligen varit i farten och filat på ett "tänk om..."-inlägg. Temat är spelare som löper risk att missa nästa sommars VM-slutspel och som bonus får vi ett urval av stora spelare och personligheter som aldrig kom till start i VM överhuvudtaget. Det finns visst namn som gott kunde ha fått vara med på listan, men som av en el. annan anledning inte nämns, fast själv saknar jag förstås ett namn mer än något annat: Alexander Östlund. Och nej, jag var inte ironisk. Och nej, jag har inte kommit över Lagerbäcks sätt att hantera chockpetningen inför Tysklands-VM. I min värld är inte mobbning ett uttryck för mod. I min värld är det snarare en kriminell företeelse. Johanna fick en Drogba-utbetalning från Grums kommun i slutet av 90-talet. Salle förtjänar samma upprättelse av Svenska Fotbollsförbundet. Hur det nu än är med den saken är detta vad Niva har att erbjuda:

"New art for the real people. På andra sidan Simon Banks installationsinlägg går vi tillbaka till grunderna; vi knackar rakt ner i hörnen och gnuggar upp andrabollarna. Without further ado – här ska ni få listan som Fifa inte vill se, listan över affischnamnen som löper reell risk att missa VM i Sydafrika.

Själv är jag ju av uppfattningen att allt som stökar till fotbollens etablerade maktordningar är positivt – även om behovet är mycket mindre på landslags- än på klubbnivå – och därför gillar jag också hur kvalspelet utvecklats till en nervpärs för många av de stora nationerna.

Men med det sagt – visst tusan inser jag också att VM på många sätt skulle bli fattigare för vart och ett av dessa namn som inte anmäls i en VM-trupp.

* Leo Messi (Argentina)
* Carlos Tévez (Argentina)
* Kun Agüero (Argentina)
* Cristiano Ronaldo (Portugal)
* Deco (Portugal) 
* Franck Ribéry (Frankrike)
* Thierry Henry (Frankrike)
* Karim Benzema (Frankrike)
* Zlatan Ibrahimovic (Sverige)
* Samuel Eto'o (Kamerun)
* Emmanuel Adebayor (Togo)
* John Obi Mikel (Nigeria)
* Frederick Kanouté (Mali)
* Andrej Arsjavin (Ryssland)
* Luka Modric (Kroatien)
* Petr Cech (Tjeckien)
* Dimitar Berbatov (Bulgarien)
* Nihat Kahveci (Turkiet)
* Aleksander Hleb (Vitryssland)
* Robbie Keane (Irland)
* Darren Fletcher (Skottland)

Alla spelare på den här listan kommer såklart inte att missa VM, men min uppskattning är att cirka två-tredjedelar av dem kommer att göra det. Which brings us on to the next stage – de största spelarna som aldrig fick spela ett VM.

Och här räknas såklart bara de spelare som avslutat sina aktiva landslagskarriärer. En sådan som Alexandre Pato räknas inte in bland de som aldrig spelat ett VM, bara för att hann inte hunnit göra det ännu.

* Alfredo di Stéfano (Argentina/Colombia/Spanien)
En av historiens bästa spelare är också en av dem med mest bisarr VM-historia. Di Stéfano kom att spela för tre olika landslag, utan att någonsin få göra en VM-match. 1950 kvalificerade sig inte Argentina, 1954 var han diskad eftersom han spelat för både Argentina och Colombia i upptakten, 1958 missade sedan Spanien turneringen och 1962 var han skadad.

* George Best (Nordirland)
Gjorde aldrig någon större landslagskarriär, delvis beroende på den sociopolitiska problematik som omgärade det nordirländska landslaget i skarven mellan 1960- och 70-tal. Var halvt påtänkt när Nordirland till sist lyckades gå till VM 1982, men då var Best 36 år gammal, alkoholiserad och blev inte uttagen.

* Ryan Giggs (Wales)
Om vi bortser från politiken så föll Giggs på samma hinder som Best. Han spelade rätt och slätt för ett för dåligt landslag, och upplevde det ofta som desillusionerande. Blev med tiden ifrågasatt i Wales, för sin ständiga förmåga att dra sig ur träningslandskamper. Var ändå bara en enda Paul Bodin-straff i ribban 1993 ifrån att göra verklighet av sin dröm.

* Duncan Edwards (England)
Allmänt ansedd som den största engelska fotbollstalangen någonsin, men Edwards hann aldrig fram till VM i Sverige 1958. Den 6 februari 1958 kraschade Manchester Uniteds flygplan, och trots att Edwards kämpade desperat så skulle hans kropp aldrig orka spela fotboll igen.
– När är det avspark mot Wolves? Jag får inte missa den matchen, var några av de väldigt få ord som Edwards yttrade från sjukdomssängen.
Han dog två veckor senare.

* George Weah (Liberia)
Världens bästa spelare 1995 var inte bara Liberias enda stjärna – han var dessutom laguttagare, taktikuppläggare, fiansiär och fixare för ett landslag som var så fattigt att de aldrig hade någon riktig chans. Efter fotbollskarriären var Weah bara en slutomröstning ifrån att bli president för Liberia. Det hade känts som en naturlig fortsättning på hans insatser i landslaget.

* Eric Cantona (Frankrike)
Hans landslagskarriär tog slut en första gång redan 1988, då han kallade förbundskaptenen Henri Michel "en hög skit" efter att ha blivit petad. Frankrike missade sedan VM 1994 efter att David Ginola – en annan storspelare som aldrig fick spela VM – tappat bollen i avgörande slutsekunder på ett sätt som förbundskaptenen Gerard Houllier beskrev som "kriminellt". Cantona tappade sedan sin landslagsplats i samband med karatesparken på Selhurst Park, och fick aldrig tillbaka den inför hemma-VM 1998. Han är fortfarande bitter på det franska fotbollsetablissemanget, och håller på England i internationella sammanhang.

* Bernd Schuster (Tyskland)
Som 20-åring ledde han Västtyskland till EM-guld – sedan spelade han knappt för landslaget igen. Hamnade i tvister med förbundsledningen mest hela tiden, ena gången för att han hoppade över en landskamp för att vara med sin nyfödda son, och andra gången för att han krävde ersättning för att spela. Vägrade delta i VM 1986 just för att han inte fick betalt. Privata sponsorer förklarade sig visserligen beredda att hosta upp ett belopp som var unikt bara det – men Schuster vägrade ändå. Pengarna var för små.

* Jari Litmanen (Finland)
Mest bara för att vi aldrig kan låta bli att visa det här målet när tillfälle finns. Finland-Ungern, senhösten 1997. Finländarna behöver bara vinna för att stå med ena benet i Frankrike-VM, och leder med 1-0 ända in på stopptiden... Det här var vad som hände sedan.

Bubblare: Ladislao Kubala (Tjeckoslovakien/Ungern/Spanien), David Ginola (Frankrike), Alberto Spencer (Ecuador), Abedi Pelé (Ghana), Tony Yeboah (Ghana) Andrij Kantjelskis (Ukraina), Sami Hyypiä (Finland), Johnny Giles (Irland), Liam Brady (Irland) Ian Rush (Wales), Neville Southall (Wales), Bruce Grobbelaar (Zimbabwe), Georgi Kinkladze (Georgien), Gunnar Nordahl (Sverige)."

Att Carlos Tévez nämns istället för Ezequiel Lavezzi är i grunden lika felaktigt och beklagligt som att Maradona ger uttryck för samma befängda hierarki i landslaget. Men så är Tévez/Lavezzi heller inte enda detaljen man kan ha synpunkter på när det kommer till vilka spelare som är störst i respektive landslag. Som skulle vara de största förlusterna. För vem vill se Deco när man kan få Duda? Vem vill se Frederick Kanouté när man kan få Momo Sissoko? Vem vill se Nihat Kahveci när man kan få Arda Turan? Och vem i hela helvete vill se John Obi Mikel när man kan få... någon annan? John Obi Mikel, Nigerias svar på Daniel Andersson och Kim Källström - i samma kropp. Om än med betydligt fler timmar på träningscykeln och med oändligt färre antal tallrikar coco pops dränkta i vispgrädde innanför matchtröjan.



Källa: Bank & Niva-bloggen

På Svenska Fans har Andreas Helmersson på Romaredaktionen under dagen presenterat en synnerligen underhållande artikel på temat vilka spelare som inryms i huvudstadslagets främsta elva under 2000-talet. Kanske inte en tillfällighet att man som romanista nuförtiden hellre ägnar gårdagen en tanke, än läser tabellen. För ja, Roma är sist. På två matcher har man 0 p. och målskillnaden -3. Som om eländet inte vore nog ligger lillebror Lazio där uppe. På lika många matcher har man maximala 6 p. och +2 i målskillnad. Det är lätt att hålla sig för skratt om man heter Marcus Birro, oavsett man sneglar på den allsvenska tabellen eller ligornas liga, alltså.
      I vilket fall, detta är vad som framlagts på Svenska Fans (och ja, stilla dig, käre läsare, Damiano Tommasi ingår i tränarens planer):

"AS Roma senaste år har såväl slutat med underbara scudetton som misslyckade säsonger när nedflyttning kommit på tal. Vi tittar nu tillbaka i tiden och tar ut de elva spelare som tillsammans bildar 2000-talets bästa Roma-elva.
Vi väljer att formera vårt lag enligt en 3-4-3-uppställning som består av en målvakt, tre centrala försvarare, två renodlade innermittfältare, två kantspringare, en trequartista samt två anfallare. Till sist tar vi ut den tränare vi anser tagit hand om laget på bästa sätt, samt tre stycken spelare som vi anser vara värda en plats på bänk, redo på bänk, redo för inhopp.
Detta är tänkt att vara en artikel som andas hjärta och stolthet, något som vi ser alltför sällan i dagens AS Roma.



Målvakt: Francesco "Batman" Antonioli
I AS Roma mellan 1999 och 2003, spelade totalt 103 matcher för klubben.
Förmodligen den svagaste posten i denna elva men Roma har aldrig hittat den där riktigt stabila sista utposten de senaste säsongerna. Visst börjar Doni bli allt mer accepterad som en av de mest lyckade värvningarna under detta decennium men han rubbar inte "Batman" som trots allt vaktade buren när senaste scudetton, 00/01, spelades hem. Gör man det är man för alltid en legend i alla gulröda fans hjärtan. Är för övrigt en Milan-produkt som spelat över 100-talet matcher för såväl Bologna som Sampdoria.



Back: Christian "Il Grinta" Panucci
I AS Roma mellan 2001 och 2009, spelade totalt 311 matcher och gjorde 29 mål för klubben.
En av fotbollshistoriens mest stabila backar som representerat flera storklubbar runt om i Europa. Kom dock i början av 2000-talet till Roma där han stannade och blev en levande legend. Med framför allt ett väldigt bra huvudspel har han under åren blivit den försvarare som gjort flest mål genom tiderna i Roma. Lämnade huvudstaden något snöpligt efter säsongen 08/09 efter bråk med såväl tränare som ledning men försvarades trots det av fansen. En legend.


Mittback: Nascimento "Pluto" Aldair
I AS Roma mellan 1990 och 2003, spelade totalt 415 matcher och gjorde 20 mål för klubben.
En av de absolut största spelare genom tiderna i föreningen, och garanterat den främste utländska spelare som någonsin dragit på sig en Romatröja, vilket Aldair gjorde närmare 415 gånger. Fick under sina tretton år i klubben vara med och lyfta scudetton vilket gjorde brassen till om möjligt, än mera älskad. Har fått sin tröja nummer 6 pensionerad vilket betyder att ingen annan spelare får bära det, i Roma-fans ögon, magiska numret.


Back: Philippe "Le Laurent Blond" Mexès
I AS Roma från 2004, har spelat cirka 150 matcher och gjort 9 mål för klubben.
Hans övergång till Roma kostade klubben över ett års uteslutning från transfermarknaden, ett tufft straff då men med facit i hand förmodligen väl värt det. Har vuxit från att varit en stor talang till stabil ledargestalt i mittförsvaret. Få spelare men utländsk härkomst visar sådant hjärta för klubben som Mexès, ibland undrar man om han inte innerst inne har romerskt blod i ådrorna. Kommer förhoppningsvis vara Roma trogen lång tid framöver och ses redan nu av fansen som framtidens Aldair.



Högerkant: Marcos "Il Pendolino" Cafú
I AS Roma mellan 1997 och 2003, spelade totalt 163 matcher och gjorde 5 mål för klubben.
Efter sina makalösa ruscher längst högerkanten så fick han smeknamnet "Il Pendolino". Cafu som för många är känd som Milanspelare hade dock ett stort hjärta för huvudstadslaget, ett lag som han både gjort såväl fler matcher som mål för. Var en viktig och självklar del av det lag 00/01 som under Fabio Capello spelade hem scudetton till Rom. Uttalade sig för knappa två år sedan att han då grämde sig över att Milan hade möjligheten att lottas mot "sitt" Roma i Champions League. En spelare med stort hjärta som utan tvekan kan kandidera som Romas bästa högerspelare genom tiderna.


Innermitt: Daniele "Mozart" De Rossi
I AS Roma från 2000, har spelat cirka 200 matcher och gjort 21 mål för klubben.
Är på god väg att bli en av de absolut mest legendariska spelare som någonsin representerat Roma. Romaren som är son till ungdomstränaren Alberto De Rossi har sedan unga år alltid utmärkt sig på sin mittfältsposition. Utsedd som "Capitano Futuro" den dagen Francesco Totti tackar för sig. Även om De Rossi varit med oss i en evighet har han många år kvar i den absoluta världseliten, och lita på att under alla dessa år kommer Daniele bära en gulröd tröja.


Innermitt: Damiano "L'Amina Candida" Tommasi
I AS Roma mellan 1996 och 2006, spelade totalt 262 matcher och gjorde 14 mål för klubben.
Defensiv mittfältare som under sina år vuxit till en levande legend bland Roma-fansen. Gick från hjältestatus till gudabenådad när han säsongen 2004 själv föreslog ett kontrakt som gav honom en minimilön på cirka 15 000 kronor per månad. Har på senare år representerat flera andra klubbar, samtliga utanför Italiens gränser, allt för att, enligt honom själv, respektera Roma.


Vänsterkant: Vincent "Monsieur" Candela
I AS Roma mellan 1997 och 2005, spelade totalt 210 matcher och gjorde 15 mål för klubben.
Ytterligare en fransos med stort bultande hjärta för denna klubb. Spenderade hela åtta säsonger i Roma och var en viktig del i laget som hämtade hem senaste scudetton. Blev av Capello omskolad från försvarare till mittfältare på sin vänsterflank. Det spelades en avskedsmatch så sent som våren 2009 på Olimpico för att hylla "Monsieur". Scudettolaget från 00/01 mötte det franska landslag som vann VM -98 i vad som kallades "Au Revoir Candela".



Trequartista: Francesco "Il Bimbo D'Oro" Totti
I AS Roma från 1989, har spelat cirka 420 matcher och gjort 179 mål för klubben.
En spelare och levande legend som inte behöver någon närmare presentation. Romas största spelare genom tiderna som nu har tillbringat hela 20 år i klubben. Har både rekordet för antal spelade matcher samt gjorda mål i sin älskade barndomsklubb. Kommer säkerligen långt efter sin aktiva karriär inneha en viktig roll i Romas organisation. En spelare som Totti får man uppleva vart hundrade år, vi får vara glada över att ha skådat hans resa genom livet.


Högeranfallare: Gabriel "Il Re Leone" Batistuta
I AS Roma mellan 2000 och 2003, spelade totalt 63 matcher och gjorde 30 mål för klubben.
Köptes till Roma för stora pengar för att göra mål, vilket även funkade. "Batigol" var en av de absolut viktigaste spelarna i Capellos lagbygge som spelade hem scudetton, hans målsnitt säger en del om det. Efter hans fantastiska debutsäsong i vilken han svarade för 20 mål på 28 matcher sviktade hans form något de kommande åren. Efter en utlåning till Inter lämnade sedan "Lejonkungen" Italien för gott.


Vänsteranfallare: Vincenzo "Top Gun" Montella
I AS Roma mellan 1999 och 2009, spelade totalt 215 matcher och gjorde 94 mål för klubben.
Kom till Roma strax före scudetton och stannade i tio säsonger, sånär på säsongen 07/08 då han var utlånad. Efter hans fyra mål i det klassiska 5-1-derbyt mot Lazio kommer han för evigt vara älskad av fansen. Även om han inte hade någon given startplats under scudettosäsongen så stod han för många mål, och troligen det viktigaste i och med hans sena 2-2-kvittering borta mot Juventus i de sista omgångarna. En legend som tackat för sig och tagit över träningssysslan i ett av Romas ungdomslag.



Tränare: Fabio "Don Fabio" Capello
I AS Roma mellan 1999 och 2004, coachade under 170 matcher med 89 vinster, 52 oavgjorda och 29 förluster som resultat.
Fabio Capello skrev sommaren 1999 på för Roma efter att under knappa året arbetat som kommentator åt italienska Rai. Efter en mindre första lyckad säsong tog Capello sitt Roma till klubbens första scudetto sedan säsongen 82/83. Efter succéåret coachade han även laget till två fina andraplatser och trots den avslutade flykten till Juventus sommaren 2004 får vi lov att alltid tacka "Don Fabio" för var han gjorde i klubben.



Mittback: Walter "The Wall" Samuel
I AS Roma mellan 2000 och 2004, spelade totalt 122 matcher och gjorde 9 mål för klubben.
Att han köptes för 20 miljoner € från argentinska Boca Juniors och senare såldes ännu dyrare till Real Madrid säger en del om kapaciteten hos "The Wall". Trots det faktum att hans hjältestatus minskade efter en del klubbyten, bland annat till hans nuvarande arbetsgivare Inter, så går det inte att bortse från det faktum att Samuel var en stor spelare för Roma. Trots allt har han aldrig presterat så bra någonstans som i Capellos gulröda mittförsvar. Spelade som mellersta mittback när scudetton spelades hem 00/01 i sista matchen mot Parma.


Anfallare: Marco "Super-Marco" Delvecchio
I AS Roma mellan 1995 och 2005, spelade totalt 231 matcher och gjorde 62 mål för klubben.
En spelare som representerat hela sju klubbar i sin karriär men trots det hunnit representerat Roma i tio raka säsonger. Är utan tvekan den stora derbykungen då han är bästa målskytt någonsin i dessa matcher mellan Roma och Lazio. Har under hela säsonger tränat flitigt på Trigoria utan att ha fått någon som helst speltid, något som än mer höjt hans popularitet bland fansen. Blev rejält hyllad när han under sin tid som spelare i Ascoli åkte till Rom och ställde sig i Curva Sud under ett derby.


Anfallare: Antonio "Peter Pan" Cassano
I AS Roma mellan 2001 och 2006, spelade totalt 118 matcher och gjorde 39 mål för klubben.
Kom till klubben som 19-åring som en av Romas dyraste värvningar någonsin. Hans heta temperament som alltför ofta ledde till "Cassanata" gjorde att situationen till slut var ohållbar. Var god vän med Totti, men när kaptenen vände Bari-sonen ryggen försvann den liksom tecknade Peter Pan så omogne spelare till Real Madrid för en struntsumma i jämförelse med inköpspriset. Kunde ha blivit en riktigt stor spelare i Roma, men lämnade istället hatad som få.


2000-talets bästa Roma-elva:
"



Källa: Svenska Fans

Det blåser snålt kring Andreas Isaksson. Landslagets siste utpost och kanske viktigaste spelare, vid sidan om Zlatan, har omgärdats av ständiga rykten och ett evigt ifrågasättande ända sedan flytten från Rennes, 2006. Inte minst har säsongsupptakten i PSV lett till stark kritik såväl internt inom PSV (rykten gör gällande att PSV in i det sista försökte värva på målvaktssidan, men inte hann innan fönstret stängde) som externt i det nederländerna medieklimatet. Inför kvällens ödesmatch i VM-kvalet mot Ungern redogör man på Fotbollskanalen för den intervju man låtit göra med Lagerbäck. En intervju som vittnar om att Lagerbäck inte överväger något paradigmskifte på målvaktssidan:

"Nej, Andreas Isaksson status är inte på väg att försämras i det svenska landslaget. Trots flera uppmäksammade tabbar i PSV Eindhoven försvaras han av förbundskapten Lars Lagerbäck.

- Jag kan inte minnas att han legat bakom något mål i landslaget, säger han.
En uppmärksammad miss i en PSV-match mot Ajax för ett tag sedan och flera andra halvskakiga insatser her gett negativa rubriker i holländsk media. Isaksson har i viss mån svärtat ned sitt namn. Men förbundskapten Lagerbäck ifrågasätter inte sin etta. Isaksson är inte i farozonen för att behöva flytta på sig i landslaget.
- Definitivt inte. När en målvakt gör misstag så syns det och det blir lätt dramatiserat, säger Lars Lagerbäck.
- Jag har sett honom i en match live och två på TV och då har han sett bra ut.
- Det handlar om ett misstag och det är uppförstorat.
Lars Lagerbäcks förtroende är i stället närmast 200-procentigt.
- Han har gjort väldigt få misstag i landslaget. Jag kan inte minnas att han legat bakom något mål i landslaget."

Och ja, Lagerbäck har alldeles rätt. Diskussionen är bottenlös, onödig och överhuvudtaget svårbegriplig. Okej, Isak blev inte den store målvakt som så många av oss trodde efter utflykten till Juventus och sedermera succén i Djurgården, men det är heller inte bara Isaks fel. I dagsläget är han något så unikt som en svensk målvakt som är ordinarie i ett lag utanför Sveriges gränser. Ett lag som dessutom prenumererar på spel ute i Europa. I själva verket saknar den gänglige trelleborgsprodukten konkurrens på sin position:
- Wiland har skakat tänder på FC Köpenhamns avbytarbänk i snart ett helt år,
- Shaaban släpper in minst tre mål i varje match Hammarby spelar,
- Eddie har aldrig hållit landslagsklass,
- Alvbåge är bättre på att leverera skräckinjagande blogginlägg än dito räddningar,
- U21-Dahlin håller på allsvensk nivå, men inte mer än så,
- Sahlman väntar fortfarande på att få bli uttalad förstemålvakt i sitt klubblag,
- Öhrlunds storhet börjar och slutar på Norra Stå,
- Abbas vågade inte ens Haglund lita på när det väl gällde och
- Nordfeldt är ännu så länge alltför ung och oerfaren.
Den som borde ligga närmast till hands i dagsläget är därför - hur märkligt det än känns att skriva det - Helsingborgs Pär Hansson. Trots att han bara har en halv säsong i Allsvenskan bakom sig har han redan hunnit överbevisa samtliga som någonsin tvivlat på hans storhet. Bortser man från insatsen i mötet med Elfsborg på Olympia, där Hansson fumlade in två bollar och höll på att kosta hemmalaget segern, har han varit bäste målvakt i den svenska högstaserien, tätt följd av Christensen, Alvbåge och Nordfeldt. Nu säger inte det så himla mycket, men Pär Hansson skulle tillföra två dimensioner som man i Isak saknar: vårdat spel med fötterna och en målvakt som styr och ställer i straffområdet. Dessutom är Hansson nästan lika bra på att plocka ned höjdbollar som kommer in i boxen, som Isaksson. Tillsammans med det faktum att han är ordinarie och kontinuerligt matchas i klubblaget borde han således vara tvåa i Blågult - fortfarande långtifrån Isaks nivå. Men Hansson är tvåa i U21-landslaget, inte A-landslaget. I Lagerbäcks landslag ska man heller inte vara född -86, snarare -56. Det är därför långt mer troligt att Wilands och Gustafssons ende konkurrent om platserna bakom Isaksson inför ett ev. VM-slutspel i Sydafrika heter Bengt Andersson, än Pär Hansson. Fast, vad spelar väl det egentligen för roll när vi har en uttalad etta som ska vara etta?