Grande Grosso

Den som närde ett intresse för knölpåkssporten ishockey omkring sekelskiftet minns säkert hur Jonathan Hedström förolämpade PNB [läs: Malmö IF] under brinnande slutspel, sedan hans Luleå hade vunnit en match i kvartsfinalspelet. "Vi pissade på dem!", påstod den intellektuellt hämmade Hedström. Resten är historia. Rödhökarna lät sig provoceras och vände kvartsfinalserien efter lite jävlaranamma. Nu är historien på väg att upprepas. Skillnaderna består i att såväl skådeplats som huvudrollsinnehavare är utbytta. Istället för Delfinens ishall får vi förflytta oss till huvudstadens mer exklusiva delar, byta is mot gräs, Jonte Hedström mot Peter Magnusson och Malmö IF mot Hammarby IF.
      Efter gårdagens 4-1-seger i derbyt - som ärligt talat inte är mycket till derby - mot Brommapojkarna, på Grimsta, går en av mittbackarna i Dif omkring på små moln. Peter Magnusson, Allsvenskans svar på Siniša Mihajlović i EM 2000, lät sig efter matchen intervjuas av Robert Laul. En intervju som - oavsett sympatier och perspektiv - lämnar mycket i övrigt att önska.
      Robert Laul själv ger i sin blogg uttryck för att BP torde få svårt att hålla sig kvar. Det vore lätt att hålla med om Laul hävdade detta till följd av den genomusla form som rödsvartrandigt sedan ett bra tag befinner sig i, men det gör han inte. Lauls argument handlar istället om att de andra lagen är för bra för att ramla ur Allsvenskan! Ja, du läste rätt, för bra för nedflyttning. Det är det mest absurda man har läst sedan Robert Laul senast framförde en egen åsikt. Nu kunde vän av ordning tänka att Lauls ord får stå för honom, då övrigt fotbollsintresserat folk vet att sanningen inte är den som Aftonbladets skjutjärnsjournalist presenterar. Alla vet att Allsvenskan anno 2009 i sig är ett skämt. En gäspning. Ingenting att bry sig om. Åtminstone inte om man förhåller sig neutral till lagen och utgången av serien. Ett Kalmar som blivit rånat på hela sin offensiv går fortfarande inte att räkna bort ur guldstriden, Häcken var en dålig vecka på jobbet ifrån att nämnas som en allvarlig kandidat till slutsegern, Gais, Hammarby, Djurgården, Hammarby, BP och Örgryte gör inga mål men kan alla ändå komma att undvika nedflyttning, och Djurgården och Örgryte tävlar dessutom internt om vilka som ska lyckas med konststycket att släppa in flest mål och spela det mest huvudlösa försvarsspelet. Ändå finns det någon som rycker ut till Lauls undsättning. Hans namn är Peter Magnusson.
      Magnusson har sedan han värvats till Dif fått nöta så mycket bänk att han med säkerhet ruvar på mer flis än stockholmsfotbollen i stort. Han har fått förtroendet när alla andra lösningar gått i baklås och/eller om lejonparten av konkurrenterna varit i spelodugligt skick. Inte för att han själv är någon lysande stjärna. I själva verket är han medelmåttig och en av flera anledningar till att Dif ligger där man ligger. (Vore Magnusson en bättre spelare hade spelare som Toni Kuivasto och Marcus Johannesson presterat på en högre nivå, eftersom hårdare konkurrens har en förmåga att lyfta rutinerade spelare som är måna om sin plats i laget.) Klarar man sig undan degradering beror det snarare på att Christer Youssef äntligen börjar få speltid på Sebastian Rajalaksos bekostnad, än på att Peter Magnusson förvandlas till en försvarsgeneral av Guds nåde under återstoden av säsongen. Kort sagt är Magnusson helt fel kille att uttala sig om Djurgårdens eventuella chanser att klara sig kvar. Ändå kan han inte riktigt låta bli.
      När Johannesson för SVT-sportens räkning berättade om känslorna kring gårdagens match på Grimsta gav han uttryck för den skräck som spred sig i hela laget när BP reducerade, trots att man i det läget hade 4-1 med en kvart kvar av matchen. Johannesson menade på att man har varit med om så mycket under säsongen att man inte vågar ta ut något i förskott. Det är inte utan att man förstår Johannesson där han står, svettig och lycklig, och försöker hålla inne med det stora leende som vill ta hela hans anlete i besittning. Som man har arbetat för den där segern, för den där eventuella vändningen.
      Senare samma dag intervjuas Johannessons mittbackskollega Peter Magnusson av Robert Laul. De två likasinnade hittar snabbt varandra och Magnusson är inte sen med att lätta sitt hjärta:
– Vi har aldrig tvivlat, det kommer att lösa sig.
Minsann, ingen oro i djurgårdslägret! Vem tror Magnusson att han kan lura mer än sig själv? Djurgårdens försvarsspel har under hela året varit lika ihåligt som gemene T-shirt på valfritt barn i Sudan och framåt satte man inför säsongen sitt hopp till Johan Oremo och Sebastian Rajalakso. I sista stund panikvärvade Göran Aral Boyd Mwila, utan att egentligen veta hur han skulle komma till användning. Det säger mycket om Djurgårdens anfallsspel det här året när man kan konstatera att Mwila varit den, på det hela taget, mest lyckosamme. Mwila har nämligen hunnit upp i 2 (!) allsvenska mål så här långt. Oremos insats behöver inte kommenteras och Rajalaksos oförmåga talar också sitt tydliga språk. (Man behöver inte sparka på den som ligger.) Trots detta och trots att såväl tränare som spelsystem är en färskvara har bänkvärmaren Magnusson alltså aldrig hunnit tänka tanken som alla andra redan har kalkylerat med sedan början av sommaren: "Djurgården hänger bannemej löst i år". Ödmjukt? Nej. Obegåvat? Ja, det får man nog säga.
      Oavsett hur man ser på det första uttalandet kommer vi så till det andra. Magnussons tolkning av den store förebilden Hedström. Istället för att klädsamt framföra någon slags förhoppning om att vinden gärna får ha vänt och att det man övat på under träningarna nu börjar ge resultat väljer klåparen till försvarare och retoriker att ge sig på värsta konkurrenten:
– Hammarby har fortfarande bättre målskillnad men vi har bättre form, bättre spel och något att falla tillbaka på. Vad som ska rädda Hammarby vet jag inte, det ser mörkt ut för dem. De har väl inte gjort mål på jag vet inte hur länge och fick båda innermittfältarna avstängda nu så det blir till att möblera om.
      Som om det var det saken gällde. Snacka om att hälla bensin på en brasa! Det är ett faktum att Hammarby är bättre på att säga upp personal än på att få in bollen i mål, men det är inte som att Magnussons gäng kandiderar till något SM-guld. Man löper fortfarande överhängande risk att som bäst få kvala sig kvar och det sista man behöver i den situation man befinner sig i torde vara att ge fienden så mycket som ett lillfinger. Ändå sträcker Magnusson ut hela armen. Förmodligen för att han inte förstår bättre. Och det säger en del om Robert Laul och hans människosyn att han alltid ger sig på den som inte kan försvara sig. Som inte vet hur man ska föra sig. Som genererar rubriker i samma andetag som han eller hon kraschlandar. Kanske läge för lite mediaträning, Peter Magnusson?

                   



Källa: Sportbladet