15 år sedan räddningen
I kväll är det exakt 15 år sen som Sverige exploderade i ett kollektivt glädjerus. Kvällen då Thomas Ravelli räddade straffen i VM-kvartsfinalen mot Rumänien och det svenska folket rusade ut i natten för att bada i fontäner och gemensamt skrika ut sin glädje. Kvällen då hatade Thomas Ravelli blev alla svenskars stora älskling.
- Mitt liv förändrades totalt efter VM -94, säger Thomas.
Vi sitter i köket i hans eleganta villa och minns. Thomas är som han alltid har varit - intensiv, öppen, vänlig, rolig, ytlig och tankfull om vart annat. Plötsligt rusar han ut från huset för att kolla några lågt flygande JAS-plan. "Är det ryssen?", hör jag honom skrika till en granne innan ett skratt snabbt följer och han kommer tillbaka och säger "var var vi?". Han har alltid varit sån. Impulsiv, intensiv. Folk som inte kom honom nära gillade inte utstrålningen. Inte förrän just precis i dag för 15 år sen.
- Tiden före VM var en oerhört tuff period av mitt liv. Jag kunde ha gett upp. Jag var fruktansvärt ifrågasatt. Man hatade mig. Mitt sätt att vara på fotbollsplanen, min jargong, mitt rörelsemönster - allt retade folk. Jag hade tyvärr en förmåga att reta därför att jag aldrig accepterade en förlust. Även om vi mötte världens bästa fotbollslag och fick stryk med 0-5 utan att ha en chans kunde jag inte acceptera den förlusten. Det tog sig uttryck på fel sätt.
"1994 exploderade allt för mig"
Förmodligen har ingen annan svensk fotbollsspelare väckt lika starka känslor som Ravelli.
- Jag spelade min första landskamp 1980 mot Island som reserv för Thomas Wernerson, Blev ordinarie 1981 men under hela 80-talet kom vi inte till några mästerskap.
- Jag fick kämpa till 1994 för att nå min personliga framgång. EM 1992 var en viss framgång, men inte för mig personligen, det var mer lagets. 1994 exploderade allt för mig och jag blir påmind i stort sett varje dag om det. Mejl från folk som vill ha autografer. Folk som kommer fram efter mina föreläsningar och berättar precis var de var vid straffsparksläggningen.
- Jag känner en tacksamhet för att jag får vara en del av en annan mänskas liv under en kort period. De som kommer fram känner glädje när de ser mig för att de har ett ljust och positivt minne. Det kunde ju lika gärna blivit så att jag gjort världens tavla och folk hade kommit ihåg mig för det.
I VM 1994 blev ilskne Ravelli plötsligt clownen som tog fjantsteg efter en räddning och stirrade galet in i en tv-kamera på ett sätt som man bara kunde älska. En märklig utveckling eftersom VM 1994 faktiskt mest handlade om lidande för Thomas Ravelli.
- Jag var så himla fokuserad i det jag höll på med. När jag spelade en match gick jag in i mig själv två dagar innan. Jag var icke kontaktbar. Jag var så fruktansvärt koncentrerad och nervös. Matchdagen var jag totalt borta.
- Jag var bara koncentrerad på att vinna matcherna och brydde mig inte om hur jag vann. Inte på fusk, för det hatade jag, men att vinna var allt för mig. Vann vi inte så brast det för mig. Jag blev tokig.
Hur kunde du fungera i landslagstruppen 1994 när ni levde så tätt ihop så länge att ni nästan gnagde på varandra?
- Jag hade ett eget rum. Där var jag nästan jämt. Var aldrig med några andra. Fokuserade bara på nästa match. Jag började redan när vi låg i Varberg på läger. Jag var inte den avslappnade spellevinken. Jag njöt inte av segrarna. Tog inte en pilsner efter matcherna ens. Var bara så fokuserad.
Vad tyckte de andra om ditt sätt att vara?
- Det brydde jag mig inte ett dugg om. Inte ett dugg. Jag var fullkomligt egoistisk. Min prestation som målvakt hade ingenting med att göra hur jag betedde mig före eller under en match, bara jag presterade ett bra resultat.
- I dag förstår jag att ingen går in i en fotbollsmatch och inte försöker göra sitt bästa, men då accepterade jag inga misstag. Jag var aldrig nöjd med min egen insats. När jag får frågan vilken som är min bästa match svarar jag att jag aldrig har gjort den. Alla ingripanden jag gjorde i en match skulle vara perfekta och det har de aldrig varit.
"Tyckte synd om straffskytten"
I den historiska straffsparksläggningen kände han att han hade ett övertag från start.
- Jag hade tränat mycket på straffar med Brolin och vi hade pratat om hur man skulle tänka, hur man skulle slänga sig. När U21-förbundskaptenerna sa att de inte skulle träna straffar var det det absolut dummaste jag hört. Framförallt för en målvakt är det oerhört viktigt att lära sig vilken ansats de tar, hur de lägger axlarna, hur man kan läsa deras rörelser.
Vad tänkte du inför den avgörande?
- Jag tänkte, högerskytt - till vänster om mig. Jag tar den. Tittade inte på killen. Tyckte mest synd om honom som var tvungen att gå fram och skjuta.
Källa: Sportbladet
