Grande Grosso

Efter 0-1 på Parken står det klart att det inte blir något svenskt deltagande i Sydafrika-VM. Trist? Ja, det är klart. Väntat? Mja, inte var det oväntat, men nog hoppades man in i det sista. Orättvist? Verkligen inte.
      An accident waitin' to happen, som en del sade efter McClarens misslyckande med att försöka ta England till EM i Schweiz/Österrike. Lagerbäck had it comin'. Degenererade laguttagningar, konservatism bortom förståndets gränser och en fientlighet mot hela omvärlden blev till slut Kågesonens fall. Det gick alltid att försvara de tidiga 70-talisternas självklara ställning och allt annat än jordnära efterhandskommentarer om underprestationer [läs: Turkiet-matchen 2000 och Trinidad & Tobago-matchen 2006] så länge resultaten var med honom. Till slut kom verkligheten ikapp.
      Efter Kims usla straff, Nilssons minst lika usla snedspark i samma match, den aldrig sinande ineffektiviteten och ett avgörande domarmisstag - för nog var bollen i spel när Zlatan skickade in den för Sebastian att nicka i lördags - var marginalerna förbrukade. Det hjälpte inte att maltesiska brevbärare och ungerska kvasiförsvarare misslyckades med att hålla Blågult stången; när allt kommer omkring missade Sverige VM. Till hur stor del det berodde på att man inte klarade av att göra sig av med den bakåtsträvande och allt annat än självkritiske förbundskaptenen går bara att spekulera i. Jag vill mena att man inte kan överskatta detta faktum.
      Visst, Danmark har ett mittförsvar av högsta internationella klass i ungtupparna Agger & Kjaer och har kraftsamlat för VM-biljetten i flera år, och Portugal är fortfarande Portugal även i de stunder då bollen går på ett snöre i sidled istället för framåt. Sanningen är ändå att Sverige brände sina broar för att man själv var för dåligt, inte för att motståndarna var för bra. I slutändan är det alltid det idrott handlar om - att maximera den egna insatsen snarare än att hoppas på att konkurrenten har en dålig dag.
      Lagerbäcks efterlängtade sorti bereder väg för något så unikt i landslagssammanhang nuförtiden som lite spekulation. Äntligen är det meningsfullt att låta tankarna vandra fritt och dra namn i sträckbänk. Under epoken Lagerbäck visste man precis vad man hade och vad man fick. De som vrålade på Henok Goitom eller hoppades på att en eller annan U21-bekanting till slut ofrånkomligen skulle få chansen och slussas in förstod aldrig hur det fungerade. Det var därför vi chockades så svårt när Chippen väl var ute ur bilden. Man spelade sig aldrig ur landslaget, man slutade självmant.
      Funderingarna kring vem som efterträder han med den stora utstrålningen är kittlande. Jag hade önskat HBK:s Janne Andersson men inser så klart det omöjliga och orimliga i det, hoppas därför istället på Hasse Backe men tror allra mest på Svennis. Vem det än blir av Backe och Eriksson - jag tror inte på någon annan lösning, oavsett den heter Hamrén, Jönsson, Beenhakker, Hodgson, Baxter, Pehrsson, Nilsson eller Haglund och allra minst tror jag på driftkukun Esks förslag Sundhage - och såvida det inte blir aktuellt att de samarbetar, vilket jag heller inte tror, förefaller det vara något av sista chansen för båda två.
      Både Svennis och Backe tillhör en tränargeneration som snart är helt ute ur bilden och i Backes fall har han i princip satt allt på ett kort i dagsläget. Blir det inte något tjänstgörande som förbundskapten den här gången, för att någon annan gick före i prioriteringsordningen, blir det aldrig det. Det är helt klart. Backe skulle inte ha någon trovärdighet kvar om han efter en sådan skymf - betänk att han i intervju efter intervju har uttryckt sitt stora intresse i samma andetag som han har antytt att det borde vara läge för Lagerbäck att avgå och underskatta inte det faktum att han inte har tagit något nytt tränarjobb sedan nederlaget i Mexiko - tackade ja om förbundet återkom i framtiden. Och om frågan ställs till Svennis den här gången och han tackar nej, när ska han då tacka ja? När är "rätt tid"?
      Därför tror jag att näste tränare för det svenska landslaget heter Sven-Göran Eriksson. Förbundet kommer aldrig runt hans namn och vet att det utgångna bäst-före-datumet är väldigt nära att övergå i direkt otjänligt. Det är min övertygelse att förbundet på ett helt annat sätt kan leva med att man aldrig gjorde Backe till förbundskapten än den folkligt förankrade kvinnokarlen.
      Men vill Svennis? Ja, det finns mycket som pekar på det. När han skrev på för en sportchefsroll i ett division 4-lag i England gjorde han inte bara klart en gång för alla att han har ett stort intresse av att tjäna pengar. Han tydliggjorde även att han inte känner samma behov av att vara klubblagstränare längre. Den Svennis som för snart 10 år sedan talade om den svåra omställning som det innebar att inte längre träffa spelarna i omklädningsrumsmiljön dagligen var ännu inte tillfreds med landslagsfotbollens villkor. Den åldrande gentlemannen lärde sig att uppskatta det. Det kan också vara det tyngsta skälet till varför han slutligen kan känna sig redo att ta sig an det svenska landslaget. Det och att han aldrig har varit rädd för att anta utmaningar. Att bli profet i sin egen hemstad är inte bara svårt, det är snudd på omöjligt. Är det någon som vill överbevisa den tesen och sätta sig själv på piedestal så är det vinnarskallen från Torsby.
      Då allting pekar på att Jörgen Lennartsson i en framtida organisation blir assisterande förbundskapten kan vi dra förbundskaptensspekulationerna i sträckbänk bäst vi vill. Det är spelarna på planen som ska göra det och är det någon som känner den nya generationen utan och innan så är det Lennartsson. Därför tillät sig undertecknad och quizprofilen Mon Frère att under gårdagen sia kring hur landslaget rustar och elvan ter sig när det väl har blivit dags för kommande EM-kval.
      När vi jämförde våra elvor märkte vi snart att vi tänker snarlikt, för att inte säga väldigt lika. Notera nu att elvorna nedan inte är resultatet av vad någon av oss vill se utan helt och hållet vad vi tror att vi får se. Hette förbundskaptenen Lagerbäck vore elvorna radikala och alldeles självklart befängda. Hur sneda våra gissningar och teorier än visar sig vara kan vi därför alltid glädja oss åt att vi fick spekulera. Observera också att vi inte hängde upp oss på spelsystem eller formationer. I Sverige spelar man 4-4-2 med zonförsvar och det enda som kan variera är hur mittfältet formeras. Nämn den seriöse kandidat till förbundskaptensjobbet som är av en annan uppfattning! Alltså är det inte världens grej.

Mitt lag
A. Isaksson (PSV Eindhoven)
-
P. Karlsson (AIK), O. Mellberg (Olympiakos), D. Majstorović (AEK Aten), B. Safari (Basel)
-
R. Elm (AZ Alkmaar), G. Svensson (IFK Göteborg), K. Källström (Lyon), E. Bajrami (Elfsborg)
-
Z. Ibrahimović (Barcelona), M. Berg (Hamburg)

Mon Frères lag
A. Isaksson (PSV Eindhoven)
-
O. Wendt (FC Köpenhamn), O. Mellberg (Olympiakos), D. Majstorović (AEK Aten), B. Safari (Basel)
-
S. Larsson (Birmingham), G. Svensson (IFK Göteborg), K. Källström (Lyon), R. Elm (AZ Alkmaar)
-
Z. Ibrahimović (Barcelona), M. Berg (Hamburg)

Nå, vad säger ni andra? Några kontringar?