Mama, mama, I keep having nightmares
Att fira jul på hemmaplan får konsekvenser. Man lägger på hullet, kommer på sig själv med att nynna Adolphson & Falks satir från axelvaddarnas högtid, tömmer börsen på dess ynkliga innehåll och drömmer mardrömmar. Det var nu snarast det senare jag tänkte gå in på i detta inlägg, så här under julaftonskvällens döende timma.
I barndomshemmet sover inte längre bara lillebror med fästmö, utan också Frank (tänk släktnamn och inte Lampard, Arnesen, Andersson, Dandy eller Lloyd Wright). Frank är resultatet av att lillebror tycker väldigt mycket om sin fästmö. Om Frank kan sägas mycket - inte minst att det är en välartad och vänligt sinnad ung man - till exempel att han vaknar på tider då Grande Grosso-bloggens grundare vanligtvis inte är redo att möta dagen.
I morse ansåg Frank att morgonstund hade guld i mun någon gång efter 7. I morse var julaftons morgon. Då gör man inte high five med sig själv och dricker dagens första kopp kaffe innan 9. Alltså somnades det om. Men, vad händer väl allt som oftast den som somnar om efter ett någorlunda omfattande uppvaknande? Jo, det så klart, han eller hon drömmer förstås helt bisarra drömmar - och kommer ihåg dem när han eller hon vaknar på nytt. Denna morgon utgjorde inget undantag från denna hyggligt vedertagna regel.
Ångest är komplext. Det omfattar allt härifrån till universums slut, men också att drömma att man är verklighetens Indiana Jones, att ens flickvän delar hotellrum med Kristian Huselius eller att man ska begrava en förälder. Morgonens skräckvandring var nu av det något lättsammare slaget, icke desto mindre var kallsvetten omfattande när sömn hade övergått i vakenskap - och Frankrike stod som slutsegrare i nästa sommars VM-slutspel.
Den som är italofil är per automatik inte frankofil. Detta faller på sin egen orimlighet. Ändå är jag den förste att erkänna storheten i France Gall, Gaspar Noé och Le Coq Sportif. I en tid då fotbollen lider allt större brist på riktigt stora profiler går tennisen åt ett annat håll och även om Roger Federer med all rätta utsågs till detta decenniums störste idrottsprofil i dagens AB är Gaël Monfils det skönaste som har hänt sporten sedan Ilie Nastase. Skulle jag ta ut ett lag endast bestående av personliga favoritspelare i dagens världsfotboll vore Philippe Mexès, Abou Diaby och Yoann Gourcuff givna. Mathieu Flamini skulle vara en kandidat för bänken. Problemet är alltså inte att jag rynkar på näsan åt Frankrike. Problemet är mitt förhållande till Les Bleus.
För varje år som går blir min avsmak för det franska landslaget allt mer tilltagande. Från att på allvar - och i brist på annat - ha glatts åt lagets framgångar på hemmaplan under VM -98, har Les Bleus skenat upp på en medaljplats över landslag att genuint förakta och unna misslyckanden på hög. Jag tycker inte ens sämre om Brasilien. Eller Tyskland. Varje gång William Gallas gör mål är en kniv i hjärtat och för varje gång Domenech prioriterar sitt dödgrävarsystem med två defensiva mittfältare på Benzemas bekostnad förtvinar en liten del av min själ.
Höjden av fotbollsrelaterad ångest är med andra ord att bevittna hur det franska landslaget skördar framgångar. Det är utifrån detta perspektiv min dröm måste förstås. Min dröm om Sydafrika-VM 2010 och dess bittra slut.
En dröm är en dröm är en dröm. Den här också. Den har inget med verkligheten att göra och kommer heller inte att få det. Frankrike ställdes nämligen mot Skottland i finalen. Som vi alla vet kan inte Frankrike möta Skottland i VM-finalen om ett halvår. För vilken gång i ordningen - den sjätte för den som undrade - missade nu skottarna ett internationellt mästerskap. Man är inte kvalificerade. Det råkade bara vara ödets och drömmens ironi att ett land nordväst om Calais föll över det utlagda franska krokbenet.
Utgången av den hemska drömmen blev nu att Domenechs svar på Guivarc'h, alltså André-Pierre Gignac, mot alla odds gjorde 1-0. Gråt och tandagnisslan. Heltända skottar, anförda av en tandlös och allt annat än hårfager Christian Dailly, gjorde nu allt för att kvittera den franska ledningen. Ett tröttkört Frankrike, som i gruppspelet hade förnedrats av Diego Forláns Uruguay, fick inget att fungera. Skottarna var överallt. Likt ilskna bin surrade man runt sina motståndare och förvandlade den franska sammanhållningen till Les Misérables. Kvitteringen hängde i luften. Gallas spelade spelet på sina egna villkor och Alou Diarra höll honom hårt i handen. När så tiden håller på att gå ifrån de, som alltid, tappra skottarna får matchen sitt avgörande. En upplösning om möjligt mer uppseendeväckande än vad som var fallet senast Frankrike spelade VM-final. En uppspelt Domenech kunde för en gångs skull andas ut, man hade fått frispark på offensiv planhalva. Medan bollen slungas in mot det skotska straffområdet kan man i högerkanten av bilden se hur den assisterande domaren löper in mot samma del av planen! Craig Gordon går ut och boxar bollen, som i en båge går rakt ut till samme rättsskipare. Var och en som minns Glenn Strömbergs mål mot just Skottland under Italien-VM -90 minns att Glenn möter Schwarz inlägg med en distinkt höger bredsida. 2-0 i denna final sker på samma sätt. Den assisterande placerar den distinkt nere till höger och firar likt Schmeichel under Champions League-finalen -99.
Tio minuter senare räckte en leende Blatter över pokalen till en mycket belåten Henry, som till tonerna av Queens klassiker lyfte den mot den afrikanska julinatten. Dagen efter deltog han i den allmänna franska euforin på Champs-Élyssés och dagen efter det beklagade han sig i L'Équipe: "Det var inte så här vi ville vinna".
The day the football died.
I barndomshemmet sover inte längre bara lillebror med fästmö, utan också Frank (tänk släktnamn och inte Lampard, Arnesen, Andersson, Dandy eller Lloyd Wright). Frank är resultatet av att lillebror tycker väldigt mycket om sin fästmö. Om Frank kan sägas mycket - inte minst att det är en välartad och vänligt sinnad ung man - till exempel att han vaknar på tider då Grande Grosso-bloggens grundare vanligtvis inte är redo att möta dagen.
I morse ansåg Frank att morgonstund hade guld i mun någon gång efter 7. I morse var julaftons morgon. Då gör man inte high five med sig själv och dricker dagens första kopp kaffe innan 9. Alltså somnades det om. Men, vad händer väl allt som oftast den som somnar om efter ett någorlunda omfattande uppvaknande? Jo, det så klart, han eller hon drömmer förstås helt bisarra drömmar - och kommer ihåg dem när han eller hon vaknar på nytt. Denna morgon utgjorde inget undantag från denna hyggligt vedertagna regel.
Ångest är komplext. Det omfattar allt härifrån till universums slut, men också att drömma att man är verklighetens Indiana Jones, att ens flickvän delar hotellrum med Kristian Huselius eller att man ska begrava en förälder. Morgonens skräckvandring var nu av det något lättsammare slaget, icke desto mindre var kallsvetten omfattande när sömn hade övergått i vakenskap - och Frankrike stod som slutsegrare i nästa sommars VM-slutspel.
Den som är italofil är per automatik inte frankofil. Detta faller på sin egen orimlighet. Ändå är jag den förste att erkänna storheten i France Gall, Gaspar Noé och Le Coq Sportif. I en tid då fotbollen lider allt större brist på riktigt stora profiler går tennisen åt ett annat håll och även om Roger Federer med all rätta utsågs till detta decenniums störste idrottsprofil i dagens AB är Gaël Monfils det skönaste som har hänt sporten sedan Ilie Nastase. Skulle jag ta ut ett lag endast bestående av personliga favoritspelare i dagens världsfotboll vore Philippe Mexès, Abou Diaby och Yoann Gourcuff givna. Mathieu Flamini skulle vara en kandidat för bänken. Problemet är alltså inte att jag rynkar på näsan åt Frankrike. Problemet är mitt förhållande till Les Bleus.
För varje år som går blir min avsmak för det franska landslaget allt mer tilltagande. Från att på allvar - och i brist på annat - ha glatts åt lagets framgångar på hemmaplan under VM -98, har Les Bleus skenat upp på en medaljplats över landslag att genuint förakta och unna misslyckanden på hög. Jag tycker inte ens sämre om Brasilien. Eller Tyskland. Varje gång William Gallas gör mål är en kniv i hjärtat och för varje gång Domenech prioriterar sitt dödgrävarsystem med två defensiva mittfältare på Benzemas bekostnad förtvinar en liten del av min själ.
Höjden av fotbollsrelaterad ångest är med andra ord att bevittna hur det franska landslaget skördar framgångar. Det är utifrån detta perspektiv min dröm måste förstås. Min dröm om Sydafrika-VM 2010 och dess bittra slut.
En dröm är en dröm är en dröm. Den här också. Den har inget med verkligheten att göra och kommer heller inte att få det. Frankrike ställdes nämligen mot Skottland i finalen. Som vi alla vet kan inte Frankrike möta Skottland i VM-finalen om ett halvår. För vilken gång i ordningen - den sjätte för den som undrade - missade nu skottarna ett internationellt mästerskap. Man är inte kvalificerade. Det råkade bara vara ödets och drömmens ironi att ett land nordväst om Calais föll över det utlagda franska krokbenet.
Utgången av den hemska drömmen blev nu att Domenechs svar på Guivarc'h, alltså André-Pierre Gignac, mot alla odds gjorde 1-0. Gråt och tandagnisslan. Heltända skottar, anförda av en tandlös och allt annat än hårfager Christian Dailly, gjorde nu allt för att kvittera den franska ledningen. Ett tröttkört Frankrike, som i gruppspelet hade förnedrats av Diego Forláns Uruguay, fick inget att fungera. Skottarna var överallt. Likt ilskna bin surrade man runt sina motståndare och förvandlade den franska sammanhållningen till Les Misérables. Kvitteringen hängde i luften. Gallas spelade spelet på sina egna villkor och Alou Diarra höll honom hårt i handen. När så tiden håller på att gå ifrån de, som alltid, tappra skottarna får matchen sitt avgörande. En upplösning om möjligt mer uppseendeväckande än vad som var fallet senast Frankrike spelade VM-final. En uppspelt Domenech kunde för en gångs skull andas ut, man hade fått frispark på offensiv planhalva. Medan bollen slungas in mot det skotska straffområdet kan man i högerkanten av bilden se hur den assisterande domaren löper in mot samma del av planen! Craig Gordon går ut och boxar bollen, som i en båge går rakt ut till samme rättsskipare. Var och en som minns Glenn Strömbergs mål mot just Skottland under Italien-VM -90 minns att Glenn möter Schwarz inlägg med en distinkt höger bredsida. 2-0 i denna final sker på samma sätt. Den assisterande placerar den distinkt nere till höger och firar likt Schmeichel under Champions League-finalen -99.
Tio minuter senare räckte en leende Blatter över pokalen till en mycket belåten Henry, som till tonerna av Queens klassiker lyfte den mot den afrikanska julinatten. Dagen efter deltog han i den allmänna franska euforin på Champs-Élyssés och dagen efter det beklagade han sig i L'Équipe: "Det var inte så här vi ville vinna".
The day the football died.
