Grande Grosso

Häromveckan kunde den här bloggen gå ut med att Aly Cissokho skrivit på för Milan. Senare uppgifter gjorde klart att affären gått i stöpet, sedan läkarundersökningen avslöjat att Cissokhos tandrad skiljer sig från den Patrik Ekwall gjort TV-karriär på. I själva verket tycks den franska folktandvården ha misslyckats på alla punkter i fallet Cissokho och Galliani var inte sen att dra öronen åt sig. Varför kan man undra, för fotboll spelar man ju inte med munnen (och väldigt glad är Ronaldinho för det). I vilket fall har den milanesiska ångerveckan lett till att Lyon sett sin chans att värva späckhuggaren från Blois. Detta är intressant eftersom Lyon redan har världens genom tiderna främsta vänsterback i truppen. Och nej, jag tänker inte på Kim Källström.
      Spekulationerna om Grande Grossos eventuella flytt har pågått under en längre tid och Lyons uttalade intresse för Cissokho förefaller vara slutet på en relation som ärligt talat aldrig blev särskilt lyckad. Efter två mer eller mindre bortkastade år ska visst Lucifers eget lag ligga bäst till för att locka hem VM-hjälten. Detta enligt flera oberoende källor, men även enligt Grosso själv. Den elegante Chieti-sonen har på senare tid upprepat att han märkligt nog skulle välkomna en övergång till just Juventus. Ryktena om att den stelbente Andrea Dossena i Liverpool och frejdige André Santos i Corinthians skulle ligga före Grosso i prioriterings-ordningen förefaller med andra ord en gång för alla kunna dementeras.
      Ett mynt har alltid två sidor. Att tänka tanken att Ivan inte motsäger sig en flytt till Chelsea är höjden av smärta. Nästan lika illa känns det att leka med tanken att se Grosso i den fängelserandiga tröjan. Att tvingas höra att han känner stolthet inför att attrahera Moggis gäng och gärna vill spela med någon som gjort den omöjliga flytten inför kommande säsong. Men bara nästan. Trots allt finns det ljuspunkter, även om de självklart överskuggas av det faktum att ingen spelare kan vara hedervärd som vill spela för en klubb som vunnit titlar genom att bloddopa sina egna spelare och muta rättsväsendet.
      Såvitt jag kan se är det enda positiva med den eventuella övergången att:
1) André Santos gör succé, men inte i Juventus.
2) Det blir möjligt att se Grande Grosso lira boll betydligt oftare än vad som varit fallet de senaste åren.
3) De förmodade framgångarna för den gamla damen medför att kritiken mot Lippis uttagning av Grosso i VM-truppen inte alls blir lika omfattande och legitim i italiensk media, som den annars skulle vara.
      Men visst skulle det kännas bättre om han istället tog upp kampen med Federico Balzaretti i Palermo, än skickade in Paolo De Ceglie i Ferraras frysbox. Det skulle det. Såvida inte De Ceglie tänker om, inser att han är chanslös att spela in sig i startelvan och låter sig lånas ut till Napoli. Då har vi nämligen anledning att ännu en gång tillbedja Gud fader, ty Calcio Napoli är i jättebehov av förstärkningar i backlinjen.
      För den som inte visste det spelar Gud med nummer 3 på ryggen, oavsett vilka färger och loggor det är på tröjan i övrigt. Och han är en jävel på straffar.
 

Källor: Fotbollskanalen 
            Sportal 
            Svenska Fans 
            Sydsvenska Dagbladet 
            The Media Vigilantes 
            Wikipedia 
            YouTube

Inte en dag utan att det smäller på spelarmarknaden. I natt skriver man på Sportbladet att Allsvenskan blir berövad på Mattias Bjärsmyrs berömda uppspel redan i sommar. Den inte alltför skärpte mittbacken följer trenden och spelar snart sin proffsfotboll i Grekland. Under gårdagen blev det klart att Helsingborg slipper att försöka fullborda det omöjliga uppdraget i att göra fotbollsspelare av Andreas Landgren. Av någon outgrundlig anledning vill Udinese upplåta en plats i omklädningsrummet åt denne bollobegåvning i några år framöver.
      Fast ur ett svenskt perspektiv är det förstås ändå turerna runt Marcus Berg som gör de största avtrycken. För ett par sveckor sedan sades han vara klar för Ajax, igår kunde man läsa att han hade gjort klart med Hamburg och idag läckte det ut att skadekrisen i Hamburgs bakre led gör att man väntar med att låta Torsbysonen skriva under alla papper. Lika snabbt fick man då veta att  varken Fulham eller Aston Villa har gett upp kampen. Båda lagen är klara för spel i Europa och behöver bredda sina trupper. Inte minst Aston Villa, som redan tappat Gareth Barry till City och som riskerar att bli av med både Ashley Young till United och John Carew till Tottenham, detta Tottenham som vi strax ska återkomma till.
      Det är uppenbart att Aston Villa har väldigt svårt för att locka spelare till sig, trots att man har Martin O'Neill vid rodret. En av de klokaste tränarna som finns att tillgå på de brittiska öarna. Trist.
      På den internationella scenen noterar vi att Lyon inte kunde stå emot Reals köpkraft och till slut släppte Karim Benzemá för bortemot halvmiljarden, att man omedelbart spenderade hälften av de där pengarna på hans ersättare, Portos Lisandro López, att Milan plockade över Oguchi Onyewu från Standard Liège till följd av den inställda Agger-affären, att Michael Owen förmodligen är inne på sitt nionde liv i och med övergången till United, att Atlético gjort La Ligas bästa affär så här långt i det att man bytt upp sig från Leo Franco och Gregory Coupet till Sergio Asenjo, samt att Didier Zokora äntligen hittat ut ur Harry Redknapps frysbox. Sevilla tror gott om den bänkade ivorianen och betalar nära nog 100 miljoner för hans tjänster.
      Det är märkligt med Tottenham och deras mittfältare. Hur man än försöker värva tvåvägsspelare till det centrala mittfältet vill det sig inte. Med undantag för klassvärvningen av Michael Carrick har man misslyckats med Jermaine Jenas, lagt sordi på Andy Reids karriär, inte fått ut full potential av Teemu Tainio, spillt tid på Pedro Mendes och betalat ofattbart mycket pengar för en valross. Värst av allt är så klart ändå att man lekte med tanken att etablera sig som ett topplag i Premier League med Sean Davis i startelvan. I honom hade man under några år det sämsta av tre världar: Raymond Kallas teknik, John Hartsons kondition och Kim Källströms speluppfattning.
      Märkligt är också att man fortsätter att göra affärer med Sevilla, även om man nu ser sin chans att bli av med en överflödig och inte alldeles gratis spelare. Det borde nämligen ringa en del varningsklockor. I Frédéric Kanouté hade man mellan -03 och -05 en skicklig om än något ineffektiv forward. När man sålde honom till Sevilla utvecklades han till en av världens bättre anfallare. 2007 stirrade man sig blind på resultattavlan, sparkade Martin Jol (det största misstag man gjort sedan man misslyckades med att skriva nytt kontrakt med Sol Campbell) och tog in Juande Ramos från Sevilla. Ramos gick från att vara en av de mest eftertraktade och högpresterande tränarna i världen till att vara lika eftertraktad som Graeme Souness. I samma veva vände man blickarna mot Sevillas trollkarl, den mycket lovande Diego Capel. Sedan dess har Capel varit en skugga av sitt forna jag och nuförtiden finns det bara ett enda lag som kan tänka sig att upprätta ett avtal med den kontraktslöse vänsterspringaren - föreningen han gjort allt för att vända ryggen i ett års tid, alltså Sevilla.
      Fortsatt spel i Sevilla kan mycket väl vara Capels räddning. Nu när Zokora gjort sig av med sin liljevita tvångströja kan man vara säker på att de två hittar varandra i sömnen och att den senare helt plötsligt börjar nå fram med sina passningar. Allt medan Daniel Levy sitter vid sitt skrivbord i centrala London och sliter sitt hår, likt en matador någonstans i närheten av Zokoras nya treplansvilla med inbyggd inomhuspool, saloon och gocartbana.

                                           


Källor: DN 
            Sportbladet 
            Svenska Fans
            SVT 
            Wikipedia

I en tid då väldigt få spelare inte verkar överväga att byta klubb kan det nu konstateras att spekulationerna kring Raúl Albiol är över. Under onsdagen skrev den skicklige mittbacken dessvärre på för Real Madrid. Flytten från finanskrisdrabbade Valencia sägs kosta huvudstadslaget bortemot 170 miljoner och därmed har nyligen tillträdde ex-presidenten Florentino Perez lagt i runda slängor 2 miljarder (!) på nya spelare inför säsongen 09/10.
      Det finns mycket som är att beklaga med Albiols flytt. Värst av allt är att den indikerar att Perez plötsligt har gått och insett att ett lag aldrig är starkare än dess svagaste länk, i Real Madrids fall alltid backlinjen. Förra gången Perez värvade så det stod härliga till glömde han fullständigt bort backlinjen. Plötsligt stod man där med en ordinarie Francisco Pavón. "Väl så bra som Nesta", påstod Perez. Men nej, Pavón blev aldrig någon Nesta. Eller ens nästan.
      Tråkigt är också att jag inte alls är säker på att detta är rätt val på längre sikt för den lovande mittbacken. Albiol är en av de enskilt största anledningarna till att Valencia trots allt kunde ta sig samman och säkra en plats i Europacupspelet förra säsongen. En stor bedrift av ett lag vars spelare hela tiden omgavs av en massa transferrykten och därigenom ständigt påmindes om att det enda som räknades var att rädda klubbens ekonomi. Ett stort ansvar att ta när man är 23 och tillsammans med vettvillingen Marchena håller i trådarna i den känsligaste lagdelen. Han gjorde det bra, Albiol. Nu belönas han med ett liv i obegriplig lyx i Madrid. I ett lag som aldrig har förstått värdet av att bygga ett lag bakifrån. Till sin enda hjälp kommer han att ha fotbollsvärldens största missfoster, Pepe. 
      Sticker i ögat gör också att de inte tvingas betala mer för honom. Självklart är 170 miljoner svindlande summor och ett hån mot alla arbetande människor, men i sammanhanget får det betraktas som realisation. Det är bara någon vecka sedan Milan betalade nästan lika mycket för en i princip oprövad vänsterback, Cissokho, och i vintras betalade City ytterligare 50 miljoner för att av någon anledning locka Nigel de Jong till Manchester.
      Omöjligt att inte lida lite med Christoph Metzelder. Den ende spelare i laget som hade kurage att öppet ifrågasätta rimligheten i att kontraktera skrikapan och den religiöse brassen som lovade Milan evig trohet. Nu är han petad en gång för alla. Också ett sätt att hantera Jürgen Kohlers arvtagare. 
      Var själv helt säker på att Rafa Benitez skulle locka Albiol till sig under sommaren. Kändes som en given utgång när Agger avfärdade kontraktsförslag på kontraktsförslag under våren. När så dansken tvärvände och skrev på för ytterligare 5 år blev situationen en annan. Benitez har ett gott öga till Skrtel och Agger är det inte många som petar. Dessutom har man Carragher att kasta in när det krisar.
      Nu väntar vi bara på att transfersommarens mest ologiska affär ska gå igenom. Den som tar Xabi Alonso från Anfield till Santiago Bernabéu. Det sägs att Perez försöker få till ett paketpris som innefattar både Alonso och Arbeloa. Ska visst bara gå loss på en halv miljard.
      Skulle inte förvåna mig ett dugg om Real tids nog sätter Albiol på bänken, flyttar in Ramos i mitten, bredvid blådåren, och kör Arbeloa till höger och Marcelo till vänster. I praktiken ett självmord. Just därför.


Källor: Sportbladet 
            Wikipedia 
            YouTube

Det finns rykten man kan leva med och så finns det rykten som aldrig, aldrig får övergå i sanning. Enligt Daily Mail, ovanligt förtroendeingivande för att vara engelsk tabloid, är alltså Ivan på väg att göra det förbjudna. Lägga sig platt för Abramovitj och slå följe med Ancelotti till London. Att ta del av denna spekulation är fullt jämförbart med känslan av att komma hem lite för tidigt från jobbet och inifrån sängkammaren höra sin trolovade åtrå en annan man. När man kliver innanför tröskeln ser man att det är svetten från Leif "Loket" Olssons panna som fuktat den egna huvudkudden. Det ska inte kunna hända. Koma. Att tänka tanken att Ivan städar bakom Ballack till hösten gör mig ungefär lika hoppfull som Steven Tyler känner sig i "What it Takes". Gud, varför gör du så här mot mig?
      Överhuvudtaget låter det trots allt som en spekulation och inte mycket mer än så. Att avsikten snarare är att sätta press på de egna spelarna (från Chelseas håll), respektive att checka av hur den nye tränaren värderar spelarna som är kvar i truppen (från Ivans sida). Vidare kan det naturligtvis också handla om framtida kontraktsskrivande. Det skulle inte vara första gången den taktiken användes i det sammanhanget. För vad skulle väl Ivan ha i Chelsea att göra? Han spelar i en av världens största föreningar, har vunnit det mesta som går att vinna (Serie A, Champions League och framför allt VM), tjänar redan farligt mycket pengar, är en ikon bland de egna fansen och är bl a därigenom så gott som garanterad en plats i startelvan så länge han håller sig skadefri.
      Milan får svårt att vinna ligan redan nästa säsong och är chanslösa att nå längre än kvartsfinal i Champions League om inget oförutsett sker, ändå skulle Ivan bara kunna förlora på en eventuell övergång. Kanske inte ekonomiskt, men garanterat sportsligt. I Chelsea vore han chanslös att konkurrera ut Essien och även om man använder sig av två defensiva mittfältare kan Ivan få problem att hålla Mikel på bänken. Inte för att Mikel är en bättre spelare - eller ens i närheten - utan för att man har bestämt att den nigerianske framtidsmannen ska bli den store spelare man en gång förutspådde.
      Har Ivan för avsikt att överge San Siro för de brittiska öarna och byta canelloni mot njurpaj, då ska han också hålla det löfte han en gång avlade. Att hans framtid efter Milan är på Ibrox Stadium, inte på Stamford Bridge.