van der Vaart till Lazio?
Medan Allsvenskan skakar i sina grundvalar och riskerar att avgöras på skrivbordsnivå av blekfeta medelålders män, vars kavajer i stl. XL skaver hål i nacken, är en av årets mest uppseendeväckande affärer på väg att clearas nere i Rom. Tycka vad man vill om Soccer Italia, som kanske inte är världens mest tillförlitliga källa, och tycka vad man vill om YouTubes mest frekvente besökare Claudio Lotito, men det är mycket imponerande om detta går i hamn!
Det är mycket som går Zlatans väg i dessa dagar. Bortser man från att han fick lämna C.L.-mötet med Dynamo Kiev mållös och därmed misslyckades att förlänga målrekordet från 5 till 6 matcher har han inte mycket att klaga på. Senast i raden av fjädrar i den ibrahimovićska hatten är att Real Madrid-bänknötaren och tillika uttalade Zlatan-fienden Rafael van der Vaart tvingas smita ut från Bernabéus innandöme med svansen mellan benen. Det finns mycket som är att beklaga med van der Vaarts karriär och när nu Lazios namn förs på tal finns det också anledning att fundera både en och två gånger över den politiske van der Vaart.
Från att ha rosats som lagkapten och härförare i det tidiga 2000-talets framgångsrika Ajax bestämde sig van der Vaart mycket överraskande för att ta steget via prostitutionens Hamburg till de verkligt stora arenorna. Det var många som förvånades över denna mellanlandning, inte minst gjorde jag själv det. Med facit i hand visade dock vänstermittfältaren att han visste precis vad han gjorde när han skrev på för hamnstorstadens Sport Verein. Under tre säsonger och 74 tävlingsmatcher gjorde han 29 mål. Det imponerande målsnittet från tiden Amsterdam upprätthölls alltså och i Kicker lyfte man holländaren till både sjätte och sjunde himlen. Att han med tiden var redo för större uppgifter rådde det inga tvivel om, det var bara van der Vaarts val av utmaning som smärtade. Trots att halva Europa var ute efter hans namnteckning valde han att skriva på för Los Merenges. Ett lag som - bortsett från förvärvet av Fabio Cannavaro innevarande decennium - i alla tider har gjort sig känt för att man plöjer ned pengarna på mittfältet och i anfallet. Ett lag som redan betalade ut löner till två fullgoda och internationellt gångbara mittfält.
Tiden i Real har fram till dags datum heller inte blivit vad van der Vaart hoppades på. Medan Sneijder åtminstone fick chansen har nr 23 fått nöja sig med oregelbundna inhopp. Ingen kontinuitet. Inget förtroende. Ingenting. Pengar i sjön. Ännu en sopa på den redan gedigna Real-tippen och ännu en affär utan tillstymmelse till eftertanke. Efter att under sommaren bl a ha nobbat Wengers Arsenal antas alltså den en gång så lovande mittfältskreatören röna samma öde som landsmannen Sneijder. Dock med en viktig skillnad: istället för Inter är det Lazio som behöver förstärkning.
Att lämna Real för Lazio följer förstås endast en enda logik. Den är inte sportslig, men politisk. Från extremhöger till ännu mer extrem höger. Vad vill då detta säga? Förstås att Lotito har känsla för affärer (för ett år sedan värderades van der Vaart till mellan 250-300 miljoner, nu kan han gå under auktionsklubban för under 100) men kanske också att partiet i van der Vaarts hjärta heter Lijst Pim Fortuyn. Så himla sorgligt. Från att ha varit en personlig favoritspelare kommer man på sig själv med att hålla en tumme för att han inom en nära framtid får lämna derbyt på Olympiastadion i Rom med syrgasmask för ansiktet.
Med van der Vaart i laget är det heller inte omöjligt att Pierpaolo Marino lockar över Stefano Mauri till Napoli under samma januarifönster. Ännu en oönskad och ovälkommen affär.
Källor: Soccer Italia
Sportbladet
Ett ganska mediokert inlägg, min vän. Att enbart reproducera bilden av Lazio som ett "högerlag", vilket passar den svenska mallen alldeles utmärkt då fenomen skall essentialiseras, är föga imponerande. Ingalunda försöker jag förneka faktum att Lazios numera största supporterfalang har högerextrema åsikter, däremot skall det förstås i ljuset av dess framväxt. I sammanhanget bör det också nämnas att dessa politiska åsikter återfinns i såväl Curva Sud på Olimpico som San Paolo, precis som att vänstersympatier är ett brett inslag bland Lazio-supportrar. Denna bild må vara alldeles för komplex för Robert Laul att ta till sig, men den är dig mycket ovärdig.
Robert:
Min vän, ditt förhållande till Lazio påminner snarast om en äldre herre som har ihop det med den kvinna han äktade för 40 år sedan, mest för att han nöjt sig så och att det är en del av hans identitet. Det faktum att hon under minst 20 av de där åren har utmärkt sig som ett första klassens groggluder på den lokala puben och har på sitt samvete att valsedlar från såväl Ny Demokrati som Sverigedemokraterna har återfunnits i hennes kuvert till riksdagsvalet väljer han helt enkelt att se genom fingrarna med. Varför riva upp himmel och helvete för dessa trivialiteter? Ingen är perfekt. Jag hade haft lättare för att ta åt mig av din kritik om du hade nöjt dig med att säga att det finns inslag av vänstersympatier i Lazio-klacken (så som Gabriel Sandri) än ditt försök att likt Jimmie Åkesson försköna smaklösheten: "vänstersympatier är ett brett inslag bland Lazio-supportrar". Därmed inte sagt att Roma & Napoli endast hyllas av människor som tar avstånd från Il Duce.
Givetvis är det svårt att inte le sitt bredaste Zlatan-leende när man läser din metafor och, givetvis, ligger det en del i det du säger. Men likväl en del felaktigheter. Problematiken återigen har sin grund i att det är en monotopisk bild du reproducerar, en bild utan möjlighet till andra tolkningar och något som enbart bekräftar vad den smått fotbollsintresserade vill sig tro. Jag försöker inte på något sätt förneka att Lazio har högerextrema ultras. Det är ett välkänt faktum. Det färre omnämner är att denna grupp växte sig extremt stor och stark under Cragnotti-eran pga att denne överlät biljett- och souvenirförsäljning till denna grupp. Det gjorde fallangen till den mäktigaste i europeisk fotboll och det skedde parallellt med Lazios korta tid som ett storlag. Ett av besluten denna grupp ultras tog var att attackera och förbjuda andra supportergrupper, inklusive de som stod på andra sidan av den politiska kartan. Samma sak skedde på Camp Nou i slutet av 1980-talet men ingen skulle väl få för sig att kalla FC Barcelona för en högerklubb då det strider mot gemenemans uppfattning, även om såväl Núñez som Gaspart är medlemmar av högerpartier. I Italien finns en annan dimension i politiken som tar sig uttryck bl. a. på fotbollsarenorna. Intressent för Lazio i svensk media sammanföll givetvis med dess korta tid i toppen och följaktligen fick de vedervärdiga inslagen på läktarplats medialt utrymme. Sedermera fick det en fortsättning i och med Di Canios tid i klubben då denne valde att alliera sig med tidigare nämnda fallang. En fallang som i dagsläget tappat större delen av sin makt pga. Lotitos tillträde då deras privilegier drogs tillbaka. En konsekvens är att de rasistiska tillropen lyser med sin frånvaro. Kontentan är att det finns ingen historisk koppling till fascismen hos Lazio, vilket är fallet med t.ex. Real Madrid och Roma för att nämna några. Däremot vad som är sant är att Lazio har fler supportrar i Roms utkanter och socioekonomiskt starkare områden.
Likaså är det djärvt att spekulera kring var Van der Vaarts politiska sympatier vilar då du såväl som jag är bekant med flertalet spelar som lyder under annan politisk flagga än fansen hos det lag dem representerar.
