Grande Grosso

Daily Mail har inte bara varit i farten och rankat de 50 mest prestigefyllda fotbollsmatcher som finns att skåda på detta jordklot (här noterar vi framför allt att Nottingham Forest-Derby County och Venestad IF-Ovesholms IF saknas), utan företar sig i skrivande stund en förteckning över 20 namn, alla med det gemensamt att de var idrottsstjärnor som ville framstå som renhåriga och ärliga - men inte alltid lyckades med det.
      Att Jürgen Klinsmanns namn nämns i sammanhanget känns spontant ganska hårt. Klinsi tycks trots allt vara en av de skönaste lirare som satt sina fötter på en plan. Att han hade den goda smaken att likt Pippo alltid bli lika maniskt överlycklig när han fick in bollen i mål gör inte heller saken sämre. Man vill minnas Klinsi som en fin man. En fin och rakryggad man, som alltid gick sin egen väg och som alltid gav sina tvivlare svar på tal. Om det inte hade varit för att...
      För snart ett år sedan satt jag uppkrupen i en stor och skön soffa i de mer centrala delarna av Bredäng. Under tiden som den kisande quizlegendaren Andy svepte två mackor och morgonens första mjölkpaket diskuterades senaste numret av Offside. Det ena gav det andra och snart hade vår vän, som söker anställning hos Försvarets Radioanstalt, börjat berätta om sin syn på Västtysklands insats i VM -90. Snart var vi framme vid själva kärnan, den genomkorrupta finalen och dess avgörande. Själv försöker jag att i möjligaste mån låta bli att tänka på att Maradona förlorade en VM-final på italiensk mark p g a en iögonfallande uselt dömd straffspark, ändå händer det att Völlers döende svan spelas upp för mitt inre flera gånger i veckan. Vad jag - innan frukosteringen med FRA-Andy - däremot inte brukade tänka på var aktionen som inspirerade Völler att spela teater, d v s Klinsmanns tolkning av Olga Korbut.
      Klinsi har alltså tilldelats plats 13 på Daily Mails fuskarlista och för varje gång som man klickar på den där YouTube-länken blir man bara mer och mer övertygad om att den placeringen är i underkant. Det spelar ingen roll att det är en VM-final som ska avgöras och att man som spelare på planen har världens chans att göra avtryck i var mans minne såväl som i historieböckerna. Man får inte göra så.
      Förut, när inte Andy hade visat en stilstudie i detta att Klinsi för alltid är en förbannad fuskare, gick jag omkring och trodde att penningtvättaren Edgardo Codesal hade ett rätt i matchen, det att Pedro Monzón fick syna det röda för sitt överfall. Nu vet jag att Codesal inte ens kom upp i en enda korrekt avblåsning under 90 minuter plus tillägg. För säga vad man vill om Monzóns huvudlösa tackling - det är klart att man inte får gå in på det viset och nog ska man bestraffas om man tacklar vårdslöst utan tanke på boll - men det är inte ens någon tackling. Det är ett försök till en tackling.
      När Klinsi ser hur argentinaren kommer kanande och markerar med dobbarna tar han den chans som erbjuds honom. Tycka vad man vill om att låta sig träffas och därefter överdriva - det Klinsmann gör är något annat. Han vet exakt hur han ska undvika tacklingen, ser till att inte bli träffad och kastar sig därefter handlöst till marken. Vore han en krokodil skulle man kunna se genom fingrarna med att han praktiserar femtalet death rolls efter sin kraschlandning, men Klinsmann var och är en människa (som vid en annan utgång under det tidiga 40-talet hade ingått i ett rike där nog varken du, jag eller Familjen Krokodil hade varit särskilt välkommen). Det mest parodiska är ändå det akrobatiska inslag som infaller strax innan hela skådespelet är över - det som torde vara något för den olympiska gymnastikmattan snarare än för gräsmattan på Olimpico - detta att han häver sig rakt upp i luften, som om han landat på en studsmatta, innan den sista dödsrullningen. Att han sedan tar sig för ansiktet, 12 år innan Rivaldo, ska vi inte tala om. Där slår han in den sista sjutumsspiken i den egna kistan och bekräftar en gång för alla att hans uppdrag i matchen inte är att göra mål, utan att få någon i mörkblå tröja utvisad.
      Och ja, det är synd om Monzón som måste bära den argentinska sorgen på sina axlar resten av sitt liv, men hur mycket man än vill ta denne etiketterade marodör och dåre i sin famn så går det inte riktigt. Inte för att han möjliggjorde för Codesal att tro något som inte var sant, utan för hur han bär sina Adidas-shorts. Det första han gör efter att han har synat det röda är nämligen inte att handgripligen ge sig på Codesal eller ens att springa bort till torpeden Troglio och betala för en arkebusering. Nej, det första han gör är att rätta till shortsen! Inte som kidsen nuförtiden, utan precis tvärtom. Han gör det förbjudna och drar upp dem i armhålan, innan han så ställer sig i sin uppgivna pose, med armarna i sidorna, och funderar över huruvida de där chokladfyllda croissenterna serveras till frukost på spelarhotellet när han har vaknat. (Och ja, Pedro Monzón, chokladfyllda croissenter är till skillnad från Lingongrova och Carlssons Fyrkant ett måste på det italienska frukostbordet. Ros, säger Kongo-Kim. Ris, säger Ekdahl junior.)

                         


Källor: Daily Mail 
            Sportbladet  
            YouTube