Grande Grosso

Det sägs att det finns hedersamma förluster. Om det är sant var det en sådan vi fick uppleva ikväll. Alla vi blågula, otursförföljda satar. Vi som fick smaka en tivelaktig häxbrygd, gjord på lika delar Portugal-EM 2004 och Istanbul 2005. På sätt och vis känns det som att det aldrig har hänt. För att det inte kunde hända. Efter att ha hävt en kanna kaffa, nypt blåmärken över hela vänsterarmen och simmat motströms i Klarälven ända upp till Ekshärad förstår jag. Sverige hämtade upp 0-3 till 3-3. Men förlorade. På straffar. Mot England. Och så finns det människor som påstår att tillvaron är logisk. Berätta för mig, hur kom ni fram till det?
      Niva är i sitt esse. I natt skriver Majlard, Esk, Bank, Gatu och Olsson spaltmil om de unga hjältarna. Om allt det fantastiska de gjorde. Hur snöpligt det var. Att Lagerbäck har fel. Att det här landet är till bredden fyllt av fotbollstalang. Att vi kan vinna EM i Polen/Ukraina med Berg & Zlatan på topp. De kommer att skriva så fingrarna blöder. Mycket av det kommer att vara sant, annat kommer att vara ett resultat av den flodvåg av eufori som svepte över landet i och med upphämtningen.
      En mycket speciell match har nått vägs ände. England är i final. Man måste kunna unna Stuart Pearce det. Pearce hade inför matchen förlorat tre av tre möjliga straffläggningar under sin karriär som spelare och ledare. Från TV-soffan hade han sett sitt landslag förlora lika många. På lika många försök. Det var hans tur. Men framför allt verkade det vara Joe Harts tur. City-målvakten som tycks se den här turneringen som sin personliga revansch på hur han behandlats i sin klubb det senaste halvåret. Han har vuxit i takt med de engelska framgångarna och klev fram när det som mest behövdes. Han psykade Berg, lade den bästa straffen i hela straffläggningen och njöt av stundens allvar på ett sätt som Chris Waddle inte gjorde 1990. I honom har England sin efterlängtade förstemålvakt i A-landslaget framöver.
      En match som har allt utom rätt vinnare erbjuder också rikligt med uppslag för diskussioner. Jag nöjer mig med att förhålla mig till ett par av de matchavgörande skeendena. Som att det inte var Berg och Molins som svek i straffläggningen, utan Johan Dahlin. Det är klart att det är hårt att klandra målvakten, och många gånger orättvist, men Dahlin krönte en i övrigt svag turnering genom att gå fel på samtliga engelska straffar. Det underlättade inte att Frazier Campbell tacklade honom stelbent under förlängningen. Man vinner inga straffsparksläggningar med Johan Dahlin i mål. Inte ens om man möter England. Om Harbuzi ändå inte skulle lägga någon straff (han ville själv men petades), varför gav man då inte honom chansen mellan stolparna?
      Överhuvudtaget obegripliga val från Lennartssons och Söderbergs sida i samband med straffläggningen. Varför Bjärsmyr men inte Toivonen? Toivonen påminde förvisso om ett skadeskjutet djur under hela förlängningen, men hade inför matchen uttryckt sitt intresse för att lägga en straff om matchen gick så långt. Nu är jag visserligen inte övertygad om Ola Toivonens fullkomlighet från 11 meter, men om inte anfallarna tar sitt ansvar i ett så kritiskt skede, vem är det då som ska kliva fram? E.T.?
      Trist att Molins är den som får bära hundhuvudet. Hans inhopp vände matchen och frånsett Berg var han bäste svenske spelare. Han är dessutom en personlig favorit och sprungen ur Kävlinge. Precis som Vincent. Den som haft äran att träffa Vincent vet att man bara fostrar riktigt stora karaktärer i Kävlinge.
      Robin Söders klack till Berg vid 3-3 är inte bara matchens delikatess. Det är hela mästerskapets främsta individuella prestation.
      Marcus Berg är turneringens målkung och bäste spelare. Jesper Hussfeldts försök att sätta kungakronan på James Milners huvud är lögn. Förbannad lögn. Inte för att Milner missat två av två straffar, utan för att Berg i detta U21-EM har spelat på en helt egen nivå.
      Labinot Harbuzi är en av svensk fotbolls mest intressanta spelare och jag hoppas att vi får se mycket av honom i landslaget i framtiden, men ikväll hade han inte många rätt. Vad han än själv har att säga om saken.
      Andreas Landgren från start. Kanske det sämsta man har sett i ett svenskt landslag sedan Håkan Svensson i Vigo och ett enda stort bevis på att Sebastian Eriksson, IFK Göteborg, skulle haft hans plats i truppen. Om man nu ändå tvunget ville ha med Landgren i truppen borde Eriksson ha tagit Pierre Bengtssons plats. Tre vänsterbackar i en trupp är faktiskt en för mycket. Ser man till Martin Olssons insats under aftonen kan man konstatera att det hade räckt med en. Den spelaren tränas inte av Sam Allardyce eller Mikael Stahre, men av en man som skulle ha bättre odds att få napp på kvinnliga journalister om han försökte sig på robotdansen.
      Det har framgått i media att Pearce låtit sina spelare träna straffar till och från i 2 år. Radarparet Lennartsson/Söderberg lät sina adepter öva denna konstform först under gårdagen. Jag tycker inte att man kan klandra dem för det. Straffar är en sak under träning, en helt annan efter 120 spelade minuter av en semifinal. Rysk roulette förutsätter att pistolen är laddad.
      Typiskt är att skottet alltid bränner av vid fel tillfälle. Men så är det också alltid de bra som går bort i förtid. Och Tyskland som vinner när krutröken väl har lagt sig.

                    

Källor: Bank & Niva-bloggen 
            Fotbollskanalen 
            Sportbladet 
            YouTube