Confederations Cup 2009: Dag 11
24/6 2009
Spanien-USA 0-2 (0-1)
Det blir alltså inte den s k drömfinalen, Brasilien-Spanien, på söndag. Jätteskrällen är ikväll ett faktum och alla förståsigpåare som vill pracka på andra att smak i landslagssammanhang är Brasilien och Spanien får svälja förtreten och bita sig i läppen. Festen är inställd. I vägen stod elva vilt kämpande amerikaner som var och en gjorde sitt livs match. Inte minst Onyewu, som ikväll visade varför Standard Liége inte är villiga att sälja trots intresse från alla möjliga håll och kanter. Vilken klubb spelar han i till hösten? West Ham?
Var man än har sina sympatier är det i allmänhet charmigt att det oväntade händer. Att David får sin Goliat på fall. Kvällens sensation i Bloemfontein utgör inget undantag. Det är väldigt roligt att USA tar sig till den där finalen och knäpper alla oss som tror sig förstå sig på logiken i den här sporten på fingrarna. Fotbollen mår bra av att det händer, hur mycket man än tycker att Spanien spelar en mer tilltalande fotboll, är en mer sympatisk nation eller inlemmar ikoner i truppen som gör sig bättre i TV än Tim Howard. Fotboll har liksom så mycket annat här i livet ett större syfte än att se till det rimliga och rättvisa i saker och ting. Den följer sin egen grundlag - att det lag som vid flest tillfällen får in bollen i mål vinner matchen - och gör bara ett undantag från densamma: att målet ska ha tillkommit under regelrätta former. USA gjorde flest mål. Alltså vann man. Alltså förtjänade man att vinna.
Vad var det då som gick så snett för Spanien? Hur kunde man förlora sin första match sedan 0-2 på Råsunda i oktober 2007 och samtidigt undgå att förlänga sin historiska svit om 15 raka segrar? Såvitt jag kan se är anledningarna till detta fem till antalet:
1) Man underskattade sin motståndare och trodde sig redan vara i final,
2) uddlöst anfallsspel där Torres om möjligt var ännu mer anonym än Villa,
3) okoncentration vid de fasta situationerna och skyttet utifrån,
4) det heroiska amerikanska försvarsspelet, och (framför allt)
5) individuella misstag från ytterbackarna.
Att Capdevila går bort sig i duellen med Altidore kan man ha viss förståelse för - den forne haitierns fysik överträffar det mesta man har sett - men det Sergio Ramos gör vid 0-2 är pinsamt t o m för högfärdige Ramos själv. Sådant försvarsspel blir man utskälld för i Korpen. Vad Del Bosqúe sade till sin försvarare efter slutsignalen är nog något den självupptagne högerbacken gör rätt i att ta till sig och komma över. Snarast. Även om han nog själv inte tror det har han fortfarande mycket kvar att lära. Så huvudlösa insatser i eget straffområde kommer att straffa sig lika effektivt i framtiden som det gjorde ikväll.
Matchens verkliga delikatess tyckte jag annars att inhoppande Feilhaber stod för i och med förspelet till Dempseys 2-0. Hur han tog emot Bradleys passning och i samma moment vände bort olycklige Ramos, hur han sedan skottfintade bort Piqué och med en yttersida friställde Donovan ute till höger. Riktigt bra gjort.
Nu väntar vi in morgondagens semi och hoppas att blixten slår ned på samma ställe två gånger. Ingen skulle bli gladare än jag om Sydafrika tog Brasiliens skalp, även om sannolikheten för det är jämförbar med att Trelleborg går och vinner Allsvenskan i höst.
Källor: Fifa
YouTube
Jag får väl konstatera att de farhågor eller snarare tankar jag hade efter matchen mellan Spanien och Nya Zeeland delvis besannades under gårdagskvällen. Spanien visade sig ganska uddlösa och framförallt fantasilösa när de mötte en motståndare som med en rejäl portion tur och ett välfungerande försvar stängde igen butiken för de spanska matadorerna. Detta var kvällen när tjuren spetsade matadoren och hade krafterna att få även honom att blöda. USA hade iochför sig en del tur vid båda målen, men det var en tur man förtjänade. Den fysik och snabbhet i stort sett hela laget visade upp är något nytt i kombination med att man visade taktisk kyla att inte tappa bollen i kritiska lägen. Hellre tjonga iväg till hörna eller inkast när det osade katt men likaväl bra passningar och uppspel på hårt arbetande anfallare som höll kvar bollen tillräckligt länge. Spanjorernas tafatthet när Torres togs bort effektivt och instick och skottmöjligheter täcktes bort av skickliga mittbackar blev extremt tydlig. De gick och väntade på att någon verkligen skulle ta tag i skitgörat inne i boxen och ta smällarna som så ofta krävs för att vinna i utsatta lägen.
Onekligen har du anledning att slå dig för bröstet. Spanjorerna levererade inte när de väl fick lite utmaning och mötte ett lag som gjorde det svårt för dem att rulla runt i närheten av offensivt straffområde. Samtidigt tycker jag att det snarare är Spanien som gör bort sig än USA som vinner särskilt övertygande. Capdevila talade redan innan matchen om hur roligt han tyckte det var att det skulle komma att bli att möta Brasilien i finalen och man kunde även höra saker som "vinna över Brasilien gör äran större för Spanien" från det spanska lägret innan avspark. Att man då går och förlorar semin är på sätt och vis rätt naturligt. Trots att man mötte USA.
Lustigt att höra dig jubla över framgångar för Onkel Sams mannar. Ganska mycket Vitryssland -02 över den här underskattningen. Bra för nästa års VM att Spanien går på den minan nu, även om jag givetvis sett fram emot en drömfinal.
Jag trodde kanske inte heller att sådan support skulle låta sig möjliggöras, men jag måste erkänna att jag börjar känna sympati för det här amerikanska landslaget. Jag gillar Onyewu som tusan, låter mig imponeras över Feilhaber, inser Dempseys storhet på mittfältet och ler varje gång Altidore får bollen. Trots att det var hans svandyk mot Italien som kostade Gli Azzurri avancemanget. Altidore är en sköning, stor som ett hus och ursprungligen från Haiti. Svårt att inte ta en sådan karaktär till sig. Dessutom tyckte jag att USA stod för engagemanget igår. Så ja, jag höll på Onkel Sam. Det blev visst så.
