Confederations Cup 2009: Dag 13, 14 och 15
26/6 2009
Spelledigt.
27/6 2009
Spelledigt.
28/6 2009
Spanien-Sydafrika 3-2 e. förl. (2-2, 0-0)
I 87 minuter var den här matchen precis så avslagen, meningslös och genomtrist som fördomen om en match om tredjepris i Confederations Cup säger. Mphela hade visserligen kommit in och vräkt upp 1-0 i nättaket en kvart före slutet, men i övrigt... ingenting. Inte ens turneringens mest självupptagne och enögde spelare, Teko Modise, verkade särskilt intresserad. Så plötsligt hände allting på bara några minuter. Inhopparen Güiza markerade redan från start att han kunde tänka sig att bli matchhjälte genom att hellre gå på avslut än släppa bollen ifrån sig. I 87:e och 88:e minuten visade han sig ha fog för de höga tankarna om sig själv. 1-1 var frukten av det enda väl genomförda spanska anfallet i matchen, medan 2-1 förstås var stolpe in i dubbel bemärkelse. Ett mål som påminner en hel del om Prosineckis gudomliga mål mot Jamaica i VM -98. Matchens höjdare var ändå Mphelas knock i 93:e. Vilket sätt att kvittera en blytung vändning på!
I förlängningen vek sydafrikanerna en gång för alla ned sig. Xabi Alonsos avgörande frispark var i sig inte särskilt märkvärdig, men det var ingen tillfällighet att den straffade Bafana Bafana för den okoncentration som börjat smyga sig på. Khune är verkligen en trevlig bekantskap från detta mästerskap, men det finns målvakter man hellre skulle vilja ha i sitt lag när det vankas frisparkar mot sig, än just Itumeleng Khune.
Övriga intryck? Jovars, det fanns allt några stycken. Arbeloa visade hela matchen igenom varför Liverpool har värvat nytt på högerbacken. Minus också för Piqúe inne i mitten, för andra matchen i rad. Barcelonas egen DJ har inte imponerat efter Champions League-finalen. Torres tog knappt en löpning. Ruskigt uddlös! Förstår inte varför han startade matchen.
Tshabalala har inte bara det fräckaste namnet man har hört sedan Robert aviserade att Argentinas kommande stormålvakt mycket väl kan heta Assman, han är dessutom en bollbegåvning utöver det extra. En av få rogivande detaljer sett över knappt 90 minuter. Ja, innan Santana i ett försök att stänga matchen bytte ut honom, alltså.
Spanskt brons. Knappast vad man hade räknat med inför turneringen.
USA-Brasilien 2-3 (2-0)
Det är inte mycket att säga om, den brasilianska turneringssegern. Inte mer än att det var rätt lag som vann. Nog gjorde USA så gott man kunde och nog är man Confederations Cups i särklass största utropstecken, men man var egentligen aldrig särskilt nära att bringa Brasilien på fall i finalen. Åtminstone inte så nära som siffrorna säger - och som rapporterna efter matchen garanterat kommer att vittna om. Man genomför finalen utifrån sina förutsättningar, tar vara på sina få målchanser och försöker stånga bort allt som närmar sig eget straffområde i två halvlekar. Hade fotboll bara omfattat en halvlek hade den taktiken givit USA ära och berömmelse, för Brasilien var precis så svaga i första halvlek som man var under hela semifinalen mot Sydafrika, men så är inte fallet. I andra halvlek fanns bara ett läge för de kycklinggula: överväxeln. USA hann helt enkelt inte med. Inget konstigt i det. Man är inte lika bra som Brasilien och framför allt är man det inte när brassarna spelar fotboll på de villkor man gjorde under avslutande 45.
Strömberg var mycket imponerad över på vad sätt Brasilien kom tillbaka i den här matchen. Att man från nästan ingenting kunde resa sig och göra tre mål i en halvlek med kniven på strupen, mot ett lag som i tre raka halvlekar försvarat sig på ett sätt som sällan skådats. Jag är beredd att ge honom rätt i det. Brasilien är och förblir en schimär, men när man rullar ut, löper för varandra och får det att fungera är det få lag som kan stå emot.
Luís Fabiano gjorde det bra ikväll. Värdelös - precis som laget i övrigt - under första halvlek. Briljant i andra. Nu kändes det ändå som att det var en tidsfråga innan det kom, men exakt hur befriande det var för laget när han reducerade direkt i upptakten av andra halvlek är nog svårt att föreställa sig. Ett fint mål. Att man fick det så tidigt var direkt matchavgörande. Hade de fått ta i lite mer innan det kom hade vi nog åtminstone kunnat få se en förlängning.
Å andra sidan borde matchen ha slutat 4-2. För ja, bollen var inne när Kaká nickade. I övrigt en riktigt bra domarinsats från Martin Hansson och hans assisterande. Förbluffande!
Traianos Dellas 2004, Fabio Cannavaro 2006, Servet Çetin 2008 och Oguchi Onyewu 2009. Varje mästerskap har sin store försvarsgeneral.
Tycker att Dunga har varit hård i sin matchning av André Santos under semi och final. Santos, som avlöste oduglige Kléber redan efter första matchen, gav Seleção helt andra alternativ ute på vänsterflanken i och med sin närvaro. Istället för att bli hotade kunde man nu själva hota. Mot Sydafrika var Santos överlägset bäste brasilianare, ändå byttes han ut. I finalen var han tillsammans med Maicon ende godkände brasse i första halvlek, ändå byttes han ut. Med tanke på hur tydligt krafterna tröt för USA under andra halvlek kunde Santos gott ha fått vara kvar på banan. Rimligare vore att byta ut Luisao, gå ner på trebackslinje och släppa in Alves på mittfältet. Men visst, det är inte jag som har coachat ett lag till seger i Confederations Cup. Så vad vet väl jag?
Har nog aldrig sett Tim Howard bättre än han var ikväll. I en match då han släppte in snudd på fyra mål. Symboliskt.
Brasilien alltså slutsegrare. Och ja, det var rättvist. Men nej, det är inget att dra för stora växlar av. Kom ihåg hur bra man var -05. Året efter trodde alla att man skulle vinna VM av bara farten. Den gången floppade laget. Betänkligt. Det är inte omöjligt att historien upprepar sig 2010. Vi är kanske inte så många som hoppas på det i det här landet, icke desto mindre hoppas vi desto mer.
Källor: Fifa
Sportbladet
YouTube
Spelledigt.
27/6 2009
Spelledigt.
28/6 2009
Spanien-Sydafrika 3-2 e. förl. (2-2, 0-0)
I 87 minuter var den här matchen precis så avslagen, meningslös och genomtrist som fördomen om en match om tredjepris i Confederations Cup säger. Mphela hade visserligen kommit in och vräkt upp 1-0 i nättaket en kvart före slutet, men i övrigt... ingenting. Inte ens turneringens mest självupptagne och enögde spelare, Teko Modise, verkade särskilt intresserad. Så plötsligt hände allting på bara några minuter. Inhopparen Güiza markerade redan från start att han kunde tänka sig att bli matchhjälte genom att hellre gå på avslut än släppa bollen ifrån sig. I 87:e och 88:e minuten visade han sig ha fog för de höga tankarna om sig själv. 1-1 var frukten av det enda väl genomförda spanska anfallet i matchen, medan 2-1 förstås var stolpe in i dubbel bemärkelse. Ett mål som påminner en hel del om Prosineckis gudomliga mål mot Jamaica i VM -98. Matchens höjdare var ändå Mphelas knock i 93:e. Vilket sätt att kvittera en blytung vändning på!
I förlängningen vek sydafrikanerna en gång för alla ned sig. Xabi Alonsos avgörande frispark var i sig inte särskilt märkvärdig, men det var ingen tillfällighet att den straffade Bafana Bafana för den okoncentration som börjat smyga sig på. Khune är verkligen en trevlig bekantskap från detta mästerskap, men det finns målvakter man hellre skulle vilja ha i sitt lag när det vankas frisparkar mot sig, än just Itumeleng Khune.
Övriga intryck? Jovars, det fanns allt några stycken. Arbeloa visade hela matchen igenom varför Liverpool har värvat nytt på högerbacken. Minus också för Piqúe inne i mitten, för andra matchen i rad. Barcelonas egen DJ har inte imponerat efter Champions League-finalen. Torres tog knappt en löpning. Ruskigt uddlös! Förstår inte varför han startade matchen.
Tshabalala har inte bara det fräckaste namnet man har hört sedan Robert aviserade att Argentinas kommande stormålvakt mycket väl kan heta Assman, han är dessutom en bollbegåvning utöver det extra. En av få rogivande detaljer sett över knappt 90 minuter. Ja, innan Santana i ett försök att stänga matchen bytte ut honom, alltså.
Spanskt brons. Knappast vad man hade räknat med inför turneringen.
USA-Brasilien 2-3 (2-0)
Det är inte mycket att säga om, den brasilianska turneringssegern. Inte mer än att det var rätt lag som vann. Nog gjorde USA så gott man kunde och nog är man Confederations Cups i särklass största utropstecken, men man var egentligen aldrig särskilt nära att bringa Brasilien på fall i finalen. Åtminstone inte så nära som siffrorna säger - och som rapporterna efter matchen garanterat kommer att vittna om. Man genomför finalen utifrån sina förutsättningar, tar vara på sina få målchanser och försöker stånga bort allt som närmar sig eget straffområde i två halvlekar. Hade fotboll bara omfattat en halvlek hade den taktiken givit USA ära och berömmelse, för Brasilien var precis så svaga i första halvlek som man var under hela semifinalen mot Sydafrika, men så är inte fallet. I andra halvlek fanns bara ett läge för de kycklinggula: överväxeln. USA hann helt enkelt inte med. Inget konstigt i det. Man är inte lika bra som Brasilien och framför allt är man det inte när brassarna spelar fotboll på de villkor man gjorde under avslutande 45.
Strömberg var mycket imponerad över på vad sätt Brasilien kom tillbaka i den här matchen. Att man från nästan ingenting kunde resa sig och göra tre mål i en halvlek med kniven på strupen, mot ett lag som i tre raka halvlekar försvarat sig på ett sätt som sällan skådats. Jag är beredd att ge honom rätt i det. Brasilien är och förblir en schimär, men när man rullar ut, löper för varandra och får det att fungera är det få lag som kan stå emot.
Luís Fabiano gjorde det bra ikväll. Värdelös - precis som laget i övrigt - under första halvlek. Briljant i andra. Nu kändes det ändå som att det var en tidsfråga innan det kom, men exakt hur befriande det var för laget när han reducerade direkt i upptakten av andra halvlek är nog svårt att föreställa sig. Ett fint mål. Att man fick det så tidigt var direkt matchavgörande. Hade de fått ta i lite mer innan det kom hade vi nog åtminstone kunnat få se en förlängning.
Å andra sidan borde matchen ha slutat 4-2. För ja, bollen var inne när Kaká nickade. I övrigt en riktigt bra domarinsats från Martin Hansson och hans assisterande. Förbluffande!
Traianos Dellas 2004, Fabio Cannavaro 2006, Servet Çetin 2008 och Oguchi Onyewu 2009. Varje mästerskap har sin store försvarsgeneral.
Tycker att Dunga har varit hård i sin matchning av André Santos under semi och final. Santos, som avlöste oduglige Kléber redan efter första matchen, gav Seleção helt andra alternativ ute på vänsterflanken i och med sin närvaro. Istället för att bli hotade kunde man nu själva hota. Mot Sydafrika var Santos överlägset bäste brasilianare, ändå byttes han ut. I finalen var han tillsammans med Maicon ende godkände brasse i första halvlek, ändå byttes han ut. Med tanke på hur tydligt krafterna tröt för USA under andra halvlek kunde Santos gott ha fått vara kvar på banan. Rimligare vore att byta ut Luisao, gå ner på trebackslinje och släppa in Alves på mittfältet. Men visst, det är inte jag som har coachat ett lag till seger i Confederations Cup. Så vad vet väl jag?
Har nog aldrig sett Tim Howard bättre än han var ikväll. I en match då han släppte in snudd på fyra mål. Symboliskt.
Brasilien alltså slutsegrare. Och ja, det var rättvist. Men nej, det är inget att dra för stora växlar av. Kom ihåg hur bra man var -05. Året efter trodde alla att man skulle vinna VM av bara farten. Den gången floppade laget. Betänkligt. Det är inte omöjligt att historien upprepar sig 2010. Vi är kanske inte så många som hoppas på det i det här landet, icke desto mindre hoppas vi desto mer.
Källor: Fifa
Sportbladet
YouTube
Kommentarer
Trackback
