Sommarläsning
Tidernas bästa fotbollsböcker (ur Offside 4/2001)
Jury: Åke Edwardson, Eva af Geijerstam, Mattias Göransson, Magnus Hagström, Jesper Högström, Lars Nylin.
1) Fever Pitch
Nick Hornby (1992, sv. övs. 1997)
Ett ämne kan säga något nytt och oväntat om personen som beskriver det; men personen som beskriver det kan också säga något nytt och oväntat om ämnet. När Nick Hornby skriver om fotboll händer bådadera. Fever pitch är en stilbildande, nyskapande liten postilla, där pastor Hornby med utgångspunkt i tjugo års Arsenalmatcher predikar fotbollssupporterns evangelium. Därmed hittar han också ett sätt att berätta om en supporter som inte är en rasande best eller finnig kalenderbitare (inte enbart, i alla fall). Uttrycket »fever pitch« syftar på ljudnivån vid tillspetsade ögonblick på fotbollsplan och kan översättas med »stormstyrka«. Men det är det lågmälda, underfundiga tonfallet som är Hornbys hemlighet. Spänningen medan det ena och det andra gör hans bok till fotbollslitteraturens storverk hittills.
2) Football Against the Enemy
Simon Kuper (1994)
Den blott 23-årige Simon Kuper, född i Uganda av sydafrikanska föräldrar, uppvuxen i Holland och utbildad i England, reser jorden runt för att kartlägga fotbollens roll som identitetsskapande faktor. Resultatet blir fotbollsjournalistikens höjdpunkt så här långt. Delvis ett idébaserat reportage som med stor kompetens placerar olika länders fotboll i sitt politiska och kulturella sammanhang, men framför allt en serie oförglömliga tablåer som på en skarp och sardonisk prosa gestaltar dessa sammanhang. Miniatyrporträttet av Helenio Herrera är oförglömligt. Kuper demonstrerar en inom journalistiken inte alltid beaktad sanning: det räcker inte med att ha varit med, man måste också ha ett par språkliga glasögon att se det man varit med om genom.
3) The Miracle of Castel di Sangro
Joe McGinniss (2000)
Amerikanen McGinniss skildring av kometlaget Castel di Sangros säsong i Serie B är ett mirakel i sig: ett förälskat reportage från den italienska provinsen, fotbollens cirkusskådespel sett med fräscha, transatlantiska ögon, och framför allt en tragikomisk opera full av humor, känslor och nattsvart tragik. Dessutom blir förvecklingarna lika omöjliga som i »Figaros bröllop« när den amerikanske gogettern konfronteras med den italienska labyrintens intrikata vindlingar. Uppgjorda matcher; en gudfader till lagägare med cigarr i munnen; en halvmeterlång keramikpenis, skänkt av en av spelarnas flickvänner i present till lagets fruktade tränare; lagkaptenens tal, framfört med hjärtslitande värdighet när två av spelarna omkommit i en bilolycka. Pompejis väggar kommer till liv. En yankee vid kung Calcios hov.
4) Only a Game?
Eamon Dunphy & Peter Hall (1976)
Irländaren Eamon Dunphy var den förste som erkände vad avbytaren i proffslaget tänker: han vill att laget ska förlora, så att han får tillbaka sin plats. Dunphys dagbok från Millwall och säsongen 1975-76 är unikt frispråkig, särskilt med tanke på att den kom från en fortfarande aktiv spelare. Den uttrycker dessutom en moral som Ernest Hemingway skulle känna igen: sakkunnighetens, fackmannens, det »bra proffsets«. För Dunphy är proffsfotbollen ingalunda glamourös, utan tvärtom ett dygdens reservat på fåfängans marknad - »a world where virtue is rewarded and cheating exposed«. Den etiken ger hans dagsboksanteckningar deras undertext, och gör att titelns fråga egentligen riktas till spelet själv. Glättade spökskrivarprodukter falnar i jämförelse.
5) The Far Corner. A Mazy Dribble Through North-East Football
Harry Pearson (1994)
Det finns en mycket brittisk underhållningsjournalistisk tradition med anor från bildade humorister som Jerome K Jerome och P G Wodehouse. I England överlevde den sjuttiotalets krav på burdus vänsterpopulism och lät sig istället befruktas av mer folkliga traditioner. Resultatet, tillämpat på fotboll, blev fanzinet When Saturday Comes; dess högsta litterära uttryck är »The far corner«. Så här kunde det ha blivit om Mikael Niemi satts att skriva om Division V Malmfälten. Absurda infall varvas med sotiga ögonblicksbilder från Nordenglands mest avskilda bakvatten. Roligare har hittills aldrig fotbollslitteraturen blivit.
6) Full Time. The Secret Life of Tony Cascarino
Tony Cascarino & Paul Kimmage (2000)
Inom fotbollens värld krävs det inte mycket för att vara irländare. Men republikens meste landslagsman är inte ens det. På morfaderns dödsbädd kommer det fram att Tony Cascarinos mor är adopterad, inte alls dotter till Michael O'Malley från Wexford. Vem är då Tony Cascarino? Det blir frågan i den mest djuplodande och utlämnande av alla fotbollens biografier. Avslöjandet om den tveksamma nationaliteten är en bisak, men samtidigt den publicitetskrok som gör att boken överhuvudtaget blir skriven - »Han är inte precis David Beckham«, säger den tveksamme förläggare som först blir erbjuden projektet - en paradox som bara ytterligare belyser fotbollsspelarens dilemma. Vem är intresserad av honom, av hans tvivel och ånger? Precis som på ett AA-möte ljuder omkvädet som en besvärjelse genom boken: »My name is Tony Cascarino.« Det är inte bara anonyma fotbollspelare som får röst, det är anonyma människor. Nej, Tony Cascarino är inte precis David Beckham. Precis som Lord Jim hos Joseph Conrad är han en av oss.
7) The Football Grounds of Europe
Simon Inglis (1990)
Det tjänar ingenting till att förneka det: fotbollsfans är kalenderbitare. Och bland kalenderbitarprodukter står ingen så högt som Simon Inglis bok om Europas fotbollsstadion. Som ett slags fotbollens David Attenborough förflyttar sig Inglis mellan arenorna, alltid lika bedövande sakkunnig och vederhäftig, alltid lika redo till ett balanserat men orubbligt omdöme. Ah, de arkitektoniska detaljerna på Stade Félix Bollaert i Lens! Hmm, den ytterst olyckliga utformningen av Stade Louis II i Monaco! Och historiens vingslag på Rimnersvallen i Uddevalla, denna till synes obetydliga gräsplätt där ju Brasiliens blivande världsmästare, som vi minns, i en enkel men föga välspelad 3-0-seger över Österrike begick premiär i VM 1958... Fotboll som ett självklart kulturfenomen.
8) The Glory Game
Hunter Davies (1972)
Målvakten Pat Jennings gör aldrig ett handtag hemma; mittfältaren Alan Mullery byter däremot gärna blöjor på sin dotter; anfallaren Martin Chivers kan överhuvudtaget inte vara ensam i hemmet utan att få panik. Visst kan man få reda på sådant om man kikar genom köksfönstret, men det är troligare att man får veta det i vardagsrumssoffan. Författaren Hunter Davies skildring av säsongen 1971-72 med Tottenham Hotspur är en sådan som inte försöker vara avslöjande och kontroversiell, utan där avslöjandena växer fram på ett naturligt sätt. Som icke sportjournalist behandlas Davies med ett förtroende från spelarnas sida som knappast skulle ha kommit fackmurveln till del. Han har dessutom öga för den livgivande detaljen - på 23 augusti-stadion i Bukarest, får vi veta, finns det en grön äkta matta och en krukväxt på ett runt bord i bortalagets omklädningsrum. En mogen, kultiverad och närgången fotbollsdokumentär - hittills den främsta i sitt slag.
9) VM i fotball 1982
Dag Solstad & Jon Michélet (1982)
Två förbenade kommunister från det norska förlaget Oktober infinner sig i Spanien för att genom medhavda ideologiska glasögon betrakta VM 1982. Vad kan det bli av det? Det kan bli något alldeles fantastiskt, när de båda författarna låter sina politiska åsikter (eller fördomar) befrukta (eller begränsa) sina kompetenta fotbollsiakttagelser. Den underbart inopportune Solstad vill se järnhård kollektivistisk disciplin och dömer ut Platinis Frankrike: »småpen frøkenfotball, uten sjel, men med mye billig parfyme i«. Brasilien ser han som en Potemkinkuliss: »et blendverk, vakert å skue, men utilstrekelig.« Michelet, däremot, tänker ur Tredje Världen-perspektiv och hurrar för Algeriet och Honduras. Motsättningen mellan de båda slagens vänsterideologi blir lika befruktande som alla andra dialektiska motsättningar i den här boken och man häpnar hur bra fotbollen kan må, om man tar den på tillräckligt allvar för att göra ideologi av den.
10) Left Foot Forward. A Year in the Life of a Journeyman Footballer
Garry Nelson & Anthony Fowles (1996)
Det är inte bara för att Garry Nelson spelar i Charlton, där Eamon Dunphy avslutade säsongen 1975-76, som »Left foot forward« kan sägas ta vid där »Only a game?« slutar. Här möter vi alla de privata detaljer som Dunphy utelämnar. Här möter vi proffsets vardag utan det heroiska skimmer som Dunphy lyckas kasta över vardagens tröstlösa slit. Kärnfulla sentenser ligger inte för Nelson. Han kan till och med driva en smula med kollegans »good pro«-moral, som när han är med och får fruktansvärt med stryk i en reservlagsmatch mot Arsenal: »This was what professional football must be all about: getting stuffed 0-10 by better players in a better stadium in front of no spectators. It must be character building.« Och det är det ju. Fast den karaktär som byggts i det här fallet blev ganska pratglad och trivsam.
Dessutom nominerade: Heja röda vita laget av Erik Bengtson (1975), Borta bra, himma bäst av Olle Svenning & Ken Olofsson (1976), Fotbollsfolket av Desmond Morris (The Soccer Tribe, 1981, sv övs s å), All Played Out av Pete Davies (1991), Bland huliganerna av Bill Buford (Among the Thugs 1991, sv övs 1992), Dicks Out - The Unique Guide to British Football Songs av Larry Bulmer & Rob Merrills (1992), Fotbollens himmel och helvete av Eduardo Galeano (El futbol en sol y sombra 1995, sv. övs. 1998), Hand of God av Jimmy Burns (1996), The Beautiful Game: A Journey Through Latin American Football av Chris Taylor (1998), Manslaughter United. A Season With a Prison Football Team av Chris Hulme (1999), Brilliant Orange. The Neurotic Genius of Dutch Football av David Winner (2000).
Fever Pitch, Only a Game? och Full Time. The Secret Life of Tony Cascarino finns samtliga att införskaffa i Offsides webbshop.
Källa: Offside
