Grande Grosso

Fotboll är inte lek eller blodigt allvar, det är en mycket komplicerad diagnos.

Trupperna till Afrikanska mästerskapen

---

Benin står ut. Allt annat än skräckinjagande om man säger så, och väldigt roligt. Med tanke på deras status som fotbollsnation är det också balanserande.



Kamerun brukar jag föredra den korta versionen med bara "lejonen". För att markera att det finns bara en Afrikas lejon. De andra - som Senegal t ex - är bara kopior.



Det finns en del töntiga alternativ men jag känner nog mest avsmak för Tunisiens. Gillar inte antika kopplingar till fotboll, vare sig det handlar om greker, romare eller tunisier.

Hossein:

Benins ekorrar sticker definitivt ut! Strålande roligt! Inte utan att man hoppas att Serla inför nästa reklamkampanj i TV väljer att förse familjefader ekorre med lårmuskler som är i paritet med Razak Omotoyossis...



Är inte ovän av örnarna från Karthago - i så fall mer som landslag betraktat än smeknamnet - men tycker definitivt att de otämjbara lejonen (nog är the extended version mäktigast?) ska ligga högst upp på listan. Otämjbar... det finns en maffig innebörd i det ordet.

Bafana, Bafana vinner klart. Upprepningen och mystiken kring namnets ursprung kryddat med det sena 90-talets färgstarka upplaga, där det robusta mittbacksparet Lucas Radebe/Pierre Issa och den gänglige Philemon Masinga på topp stack ut extra mycket. Den sistnämnde - med obefintliga benskydd - gav inte sällan karaktärsdraget loj ett ansikte, men hade ändå en märklig förmåga att hitta målet. En favoritspelare, helt klart.



Hedersomnämnande till Ghanas "The Black Stars" som känns chict klassisk.

EGENTLIGEN är väl bara 'lejonen' rätt trist och förutsägbart, men det är lite mer... Hur ska jag säga, man förkortar för att det blir ett avlägset och outtalat sätt att konstatera att det finns bara ett "lejonen", och för att det blir lite som en insidergrej. De som är "innit" liksom fattar vad man menar, och då är man väl per automatik KOOL.



Bafana Bafana är ett ganska färgstarkt uttryck, men detsamma kan jag inte säga om Sydafrika. Plastafrikaner. Brittisk koloni. Mångfaldsskyltfönster utan riktig karaktär (läs inte det som att jag är emot idén, mer skyltfönstergrejen).

Är det inte en gammal holländsk koloni också? Eller varifrån kommer alla dessa halvholländare in i bilden? Tänker på de Klerk, Hans Vonk, Ajax samarbete i Kapstaden osv.



Jag vet inte om jag håller med dig om att det är ett färglöst land. Jag var där för tio år sedan och bland de sista omdömena jag skulle fälla om landet vore "ointressant".

Filip:

Instämmer i din uppfattning om att det knappast rör sig om ett ointressant land. Likafullt sällar jag mig i huvudsak till Hosseins hållning i frågan. Bafana Bafana är ett charmigt uttryck - utan innehåll. Landslaget har aldrig imponerat på undertecknad. Hosseins uttalande om "plastafrikaner" känns otroligt träffande. Det är allt ena sköna lirare du nämner, men var de särskilt bra? Nah, inte direkt, och framför allt inte tillsammans. Issas dubbla självmål mot Frankrike i öppningsmatchen -98 och Arendses fumlande -02 har etsat sig fast på min näthinna. Symboliskt. Ett valpigt gäng som försöker och ska ha heder av det - men det går inte riktigt att ta på allvar.



Vill du lära dig mer om landets historia och förhållande till Holland föreslår jag att du googlar Boerkriget. (Hossein hade nog gärna sett att det hette de Boerkriget, men så är nu inte fallet.)



Hossein:

Nog kan jag också se poänger med elitistiska hållningar - och då helst inom sådant som provocerar på ett ytligt plan och som inte inbegriper levnadsvillkor eller liknande - men det är ändå synd att ta bort attributet otämjbar från det kameruanska landslagslejonet. Synd och skam. Man är de enda otämjbara lejonen. Därmed är man också lejonens lejon...

Gissar att det holländska inflytandet minskade efter Boerkriget, men jag kan inte detaljerna.



I alla fall, nu talade jag från ett fotbollsperspektiv. Som land är Sydafrika säkert jätteintressant, men det finns många andra intressanta länder i världen som känns blaha i fotboll. Typ Indien, eller Kanada eller Japan och så vidare.



Sydafrika har av uppenbara skäl ingen historia när det kommer till internationell fotboll. De har en ful dräkt som stinker rugby långa vägar. De gillar rugby som alla andra ex-brittiska kolonier. Deras vita befolkning talar en dialekt som kan jämföras med det som talas i Australien. Många av deras spelare har brittiska namn, även de svarta, typ Benny McCarthy och Quentin Fortune. De har kontakt med den angloamerikanska världen på ett sätt som står ut mot resten av Afrika. För alla som inte kan något om fotboll känns det som att Sydafrika står ut i Afrika, söder om Sahara. Det viskar om att de är mindre Afrika på riktigt.



Jämför sen allt det här med äkta länder som Kamerun och Nigeria. Då blir det plötsligt en stor skillnad angående det karaktäristiska och det färgstarka.

åh fotboll! :D

sv: hehe jo det visste jag ;D

Ola:



Sant. Laget nådde aldrig några vidare höjder internationellt, och i ärlighetens namn var t ex Issa ingen vidare spelare. Detsamma kan egentligen också sägas om Masinga.



Jag ger mig. Sydafrika är kanske inte superupphetsande rent fotbollsmässigt. Bafana, Bafana och det faktum att landet är det enda jag har besökt på kontinenten gör det dock till mina favoriter. (Insert: smiley).



np: The Very Best - Warm Heart of Africa

Malis trupp är intressant balanserad, fem försvarare (varav minst en är urtypen för en kvick ytterback som inte är att tänka på i en trebackslinje) och sju anfallare! Diamoutene och hans back-kollegor gör bäst i att undvika skador... Ghana ser intressant men väl ungt ut, var inte truppen inför Tyskland 06 bättre?

Hossein:

Jag är oavkortat överens med dig i precis allting utom det allra sista. Du menar att såväl Nigeria som Kamerun är äkta. Själv tycker jag inte att det är lika enkelt att känna all sympati i världen för Nigeria - till skillnad från exempelvis Kamerun - och mest beror det på att alla lag som kommit efter VM-laget -94 och OS-laget -98 inte har känts varken särskilt solida, underhållande eller passionerade. Kanu står lite symbol där. Luften gick ur efter OS. Inte ett steg i onödan. Gärna lite gnäll på lagkamrater. Men visst, 3-2-uppgörelsen med Spanien -98 är ett undantag. Vidare gillar jag verkligen inte John Obi Mikel. Det gör det svårare att gilla dagens och framtidens Nigeria då det är väldigt uppenbart att Mikel utgör fundamentet.



Filip:

Jag uppskattar The Very Best-plattan! Den har gått några varv sedan första genomlyssningen i sep./okt. och när jag alldeles snart ska sätta mig och gå igenom det nyss avslutade musikåret kommer singeln med samma namn som albumet att finnas med på 100-listan.



Annars stort av dig att vika något fr. hållningen. Att supporta kan gå hand i hand med åsikten om att det lag man håller på har ett högt värde - oavsett hur det än är med den saken - men det gäller att vara en större människa än alla miljontals Chelsea-supportrar som började hålla på laget när Abramovitj sköt till sina oljemiljoner, och som tycker att man har världens bästa lag bara för att det var löjligt dyrt att pussla samman, och för att man varit en Terry-straff och Tom Henning Övrebö ifrån en CL-titel.



Jakob:

Malis trupp är lika intressant den här gången som den alltid brukar vara, åtminstone i modern tid. Det är fullständigt obegripligt hur man har slösat bort allt kunnande i det där laget gång efter gång efter gång. Teoretiskt sett borde Mali vara lika slagkraftigt som Ghana, Nigeria och Egypten, i skiktet strax bakom Elfenbenskusten och Kamerun. Verkligheten är dock en annan. Frågan är vad det beror på?



Ghana såg onekligen starkare ut för 3½ år sedan, ja. Problemet är fortfarande sista tredjedelen. Man är alldeles för beroende av begränsade Asamoah Gyan. Denna gång fattas man ju också Sami Kuffour. Han bidrog med mycket nyttigt, även på ålderns höst, Kuffour.

Korrigering:

Med OS-laget -98 menade jag givetvis OS-laget -96 och inget annat.

Ola,



Jag är inte den som försvarar Nigeria i onödan. Jag har särskilt tidigare sett dem som en rival till Kamerun som jag håller på främst i landslagssammanhang.



Deras äkthet är relativ, men de är i alla fall ett vanligt afrikanskt land med enormt fotbollsintresse där man inte lirar rugby och annat skit. De turneringar som du själv nämner ger lite historia också. Att de sen inte har varit så mycket att hänga i julgranen på 2000-talet är en annan femma, tycker jag.



De är inte Kamerunnivå men jag drog till med ett säkert kort utöver just Kamerun för inte verka alltför partisk. Jag antar att man lika gärna hade kunnat ta Senegal, Elfenbenskusten eller Ghana.

Återigen en överlag intressant diskussion här på bloggen! Eloger till Ola, Hossein och Filip för denna utveckling. Jag blir dock lite konfunderad av ditt inlägg, Hossein. Jag har svårt att förstå hur dräktens färgskala, en minoritets dialekt (är nyfiken på hur den slutsatsen kan dras så självklart då det knappast råder konsensus i frågan) och kolonial inverkan på idrottsgenrers popularitet kan ligga ett land till last, men inte ett annat. Du påtalar, givetvis helt korrekt, att namnen tydligt markerar det koloniala arvet, men ger samtidigt intrycket av att det skulle vara ”värre” i fallet Sydafrika än i andra länder trots att fenomenet är precis lika uppenbart i övriga afrikanska nationer eller varför inte i Latinamerika eller i USA: s där slavnamnen figurerar tätt. Givetvis vore det mycket märkligt om Sydafrika inte hade en starkare koppling till den angloamerikanska världen än andra afrikanska nationer. Precis som att Senegal eller Algeriet har starkare band till Frankrike etc. Det skulle snarare stå ut om så inte var fallet. Förmodar att du har infrastruktur och ekonomi i blickfånget när du påstår att Sydafrika ”står ut i Afrika”, vilket, på ett avigt sätt, du kanske kan få visst medhåll för. Hur det i sin tur betyder att Sydafrika är ”mindre Afrika på riktigt” förstår jag däremot inte. Vad är det ”riktiga” i sammanhanget och hur artikuleras det? När du sedermera påtalar att det skiljer sig, utan att förklara hur, i komparation med Kamerun och Nigeria så är du ute på lite för djupt vatten då det börjar gränsa till exotism – något jag är fullständigt övertygad om att du inte menade. Hoppas du inte uppfattar det som att jag går för hårt åt dig, är bara känslig på denna punkt och läste precis ett fullständigt bedrövligt och provocerande blogginlägg av Marcus Birro om varför ”Afrika” (Marcus har problem med distinktionen mellan kontinent och nation) inte bör få arrangera världsmästerskapen i fotboll.

Robert:

Till min förvåning känner jag att jag måste kasta mig upp på min springare, iförd rustning och ge mig ut på ett korståg som tar mig hela vägen till en annan Humlegata. Min uppfattning är att du missförstår Hossein. Även om det finns anledning att tro att lexikonet i Botkyrka är beredd att föra sin egen talan finner jag det lämpligt att ge mig in i detta korståg, inte minst som jag anförde att "jag är oavkortat överens med dig i precis allting utom det allra sista" till Hossein förut.



Värdet av en dräkts färgskala och utförande går inte att underskatta. Jag är knappast den ende här i världen som tagit ett lag till mitt hjärta med hänsyn till matchstället. Steget är inte långt till att därigenom se ned på motståndarnas. Är inte själv någon ovän av just Sydafrikas dräkter, om än att det egna föraktet gentemot Real Madrid inte precis blev mindre i samband med sekelskiftet, då de spelade i ett ställ som snarast påminde om sidenpyjamaser. Smaklöshet är ett vitt begrepp, det får man ändå ge såväl Hossein som Pierre Bourdieu.



Okej att det blir lite halt med namnen där, det är väl kanske ett resonemang som i längden inte går att försvara, men liksom fallet med den godtyckliga hållningen om dräkterna (det finns alltid de som är värre, men ju mer jag tänker på Sydafrikas dräkter, ju sämre mår jag) är det självklart skillnad på språk och språk, och dialekt och dialekt. Att tycka att den inavlade australiensiskan är ful är inte värre - eller för den delen mer exotism - än att tycka att värmländskan är fulare än dalmålet, eller vice versa. Min mening är givetvis inte att påtala vad som är rätt el. fel, men att jag upplever att du gör en övertolkning i det enskilda fallet. Åtminstone utläser du sådant i det anförda som jag själv inte kom att tänka på, varken då jag läste det första gången eller efter jag hade plöjt igenom ditt inlägg.



Apropå vår förre hjälte som nu syns i TV4 under fredagskvällarna undrar man när han ska fortsätta att få betalt för den där smörjan han vevar om och om igen på Expressen. Det är ett faktum (apropå diskussionen om vad som är åsikt och vad som är vedertagen sanning i kommentarsfältet till "Mama, mama I've been having nightmares"-inlägget) att Expressen är skittidningarnas skittidning, men någon gång måste väl även chefredaktören - vars namn jag inte minns i skrivande stund - på den blaskan vakna. Inlägget där han anförde att "Afrika" - som du klokt nog sätter inom citationstecken - inte ska få arrangera VM var på alla sätt ogenomtänkt. Uppseendeväckande av helt fel anledningar. Annat var det förr.

Robert,



Okej, den här diskussionen är lite rörig eftersom det ständigt blandas mellan seriösa och mindre seriösa tankar. Det mesta jag i början sa om Sydafrika som fotbollsland sades utifrån ett fotbollsnördsperspektiv. Saker som att "det är inte Afrika på riktigt" eller framförallt "de är äkta" är inga ideologiska ståndpunkter eller filosofiska hållningar. Men de bygger väl på mer seriösa grundinställningar.



Så jag vet inte heller var jag ska börja, men det får bli som det blir.



För det första, det här med gnället på Sydafrikas starka angloamerikanska koppling. Det måste förstås utifrån förutsättningen att den angloamerikanska kulturen dominerar världen mer och mer för varje år som går och jag börjar bli riktigt trött på det. Delvis för att jag inte sympatiserar med den kulturens generella livsåskådning, som i princip utgår från en och samma filosofiska och kulturella kanon (trots alla detaljskillnader), men framförallt för att likriktning är tråkigt.



När Sydafrika på det här sättet har blivit en del av den angloamerikanska populärkulturen som inget annat afrikanskt land, innebär det att vi i det här anglofila landet kan låtsas som att vi sååå utvecklar vår mångfaldstänkande genom att ha relationer till Sydafrika, när vi i själva verket bara tar den enkla vägen och har kontakter med en angloamerikansk koloni. Jag VET att det här är en GROV generalisering, men det ligger en del i det. Och när det sen kommer till fotboll så uttrycks det här fenomenet i SVT:s bevakning av internationell fotboll. "Wow, shit, Afrika!". Jag menar, undrar hur många av deras tittare som ens vet vad Kameruns huvudstad heter. Men alla känner minsann till Johannesburg. Vilket jag inte tycker enbart kan tillskrivas den politiska situationen i Sydafrika när Apartheid fortfarande existerade. Det är också för att Sydafrika fortfarande är mer relevant för den angloamerikanska världen mer än de västafrikanska länderna som vi redan nämnt. Och vi tar till oss det via deras populärkultur. Och så ska man sitta där och hoppas på att kändisen Nelson Mandela dyker upp på läktaren när Sydafrika spelar osv.



Namnen... Samma sak där. Det är inget fel att ha ett engelskt namn. Men det blir en del av något större, som är likriktningen. Att folk på svenska arenor ska småfnissa när en okänd afrikansk spelare kommer in på plan och råkar heta Bapupa ("he he, vilket konstigt namn!") men allt är I SIN ORDNING när det rör sig om samma gamla vanliga engelska namn. Mark, Ben, Mike, David etc.



Visst, de föredetta franska kolonierna har ett frankst prägel, men utöver att franskans ställning alltmer raderas ut av likriktningen, har deras spelare fortfarande afrikanska efternamn.



Vad gäller slavnamn i kolonier andra sidan av Atlanten så rör det ju sig om icke-afrikanska nationer, oavsett de etniska tillhörigheterna.



Dräktens färger är relevant. Jag låter Olas svar stå för mig också.



Dialekter... Jag menade att den blir som en påminnelse om att vi har att göra med ett land som i alla fall ur det här perspektivet står närmare det brittiska samväldet än Afrika.



Rugbyn... Åter, det blir en som en påminnelse om den brittiska kopplingen som man inte ser hos Nigeria t ex som också varit en engelsk koloni.



Men just på den här punkten har jag också alltid haft svårt för andra länder där fotbollen som bäst måste konkurrera med andra sporter och som sämst står klart bakom mer populära pajassporter som baseboll, eller (mindre pajas) basket. Därför kommer jag aldrig tycka att Japan eller USA:s medverkan i VM är något positivt, oavsett hur bra fotboll de spelar. Jag talar här ur fotbollsnördens perspektiv, och då är jag för äkta fotbollskultur och tradition.



Exotism... Vi är alla mänskliga och drabbas av strukturella tankegångar, så vad vet jag, det kanske finns en grad av exotism i min generella hållning, men i så fall tror jag för det första inte att det handlar enbart om afrikaner. För det andra så kan man lika gärna vända på det och säga att när vi bara tar till oss Afrika när det sker på "våra" villkor (Sydafrika), då förpassar ju vi Afrika till att förbli något exotiskt som vi inte behöver ta till oss på samma sätt. De bor "någonstans där borta" och har "konstiga namn" som vi inte orkar lära oss eftersom vi lägger den tiden på annat. Som att se Chris Rock köra standup i Johannesburg.



---



Vad gäller Birro har jag aldrig haft någon respekt för honom. För mig har han varit en bluff hela tiden. Det är rätt lustigt hur han har lyckats lura hela det anglofila fotbollssverige att han är någon slags expert på italiensk fotboll när hans kunskaper där är så extremt begränsade. Det största problemet med honom är väl att hans anspråk på kunskap och kvalitet inte stämmer överens med vad han faktiskt leverar och har levererat.

Fan, upptäckte ett GROVT språkfel i mitt inlägg nu (finns säkert flera men jag orkar inte gå igenom hela skiten).



Hmm... För att DET HÄR inlägget ska få existensberättigande, så ska jag föröska komma på något fotbollsrelaterat att säga. Eller om jag har glömt att replikera nåt?



Vänta, jag ska scrolla upp och snegla igenom Roberts inlägg.



Hmm, nej, inget som inte har berörts på annat sätt redan.



Bläh, jag kommer inte på nåt.



JO, apropå Afrika och VM.



Vet inte hur många som känner till det här men... Kamerun var ju det första afrikanska laget att nå kvartsfinal i VM, 1990. De åkte sedan ut mot England. Deras ledningsmål (2-1) av Ekeke var för övrigt ett av de mest underskattade målen från den turneringen. Jag har också alltid tyckt att det var så grymt att den "neutrala" napolitanska delen av publiken (matchen gick förstås på San Paolo) uppenbarligen stödde Kamerun.



Nå, Kamerun var alltså på god väg att nå semifinalen innan Lineker kvitterade på straff ca 10 minuter från slutet.



Kameruns spelare klagade efteråt på tekniska omständigheter som missgynnade dem. Tydligen hade matchklockan stannat vid typ 58:e minuten eller nåt. Så när Linekers straffsituation uppstod så trodde spelarna - åtminstone de på plan - att man befann sig långt ifrån slutsignalen, och hade därför inte börjat säkra bakåt på samma sätt som de normalt hade gjort vid ledning i en sån viktig match med 10 minuter kvar.



Det kan ju alltid beskrivas som en efterhandskonstruktion, men det måste ändå ligga nåt i det. Så om det inte vore för resultattavlan så kanske Kamerun hade spelat semifinal, vilket i slutändan är så mycket mäktigare än kvart.



Jag är dock övertygad om att de hade slagits ut av Västtyskland som hade blivit deras motståndare.

Jag tänkte på det här med Birro. Var det inte så att han i början av sin EuroTalk-karriär hävdade att han inte hade något riktigt favoritlag i Italien? Visst hade han säkert en soft spot för Roma redan då, men den var långtifrån lika utvecklad som nu då han syns sprida sitt Roma-evangelium i varenda medieframträdande.

Något åt det hållet. Att han egentligen gillar alla italienska lag. Pappans relation till Juventus, brorsans Napolihjärta. Sen ville fotbollsmedia placera honom i en bestämd kategori och då gick han med på att spela Råmanista. Inte för att jag personligen stör mig på just den biten.

Hossein:

Håller definitivt inte med dig om att Birro JR skulle varit en "bluff hela tiden". Att du är rätt ute i ditt påstående om att "hans anspråk på kunskap och kvalitet inte stämmer överens med vad han faktiskt leverar och har levererat" är vi nog inte några här som håller emot dig, men vad du glömmer bort är att under den tid som karln själv i efterhand förringar och nedvärderar paradoxalt var hans storhetstid. Ja, jag talar om den tid då han bodde kvar i GBG och höll sig till att göra krönikor om samtiden och pratade poesi i P3:s Frank (tillsammans med Hanna Toll och Steken). Måhända var han försupen och en människa som bar runt på ett stort mörker, men det var då han var "äkta". Om nu det uttrycket tillåts. Hans bitterhet var genuin, hans syn på samhället förbluffande pricksäkert och det var också då hans språk var som allra skarpast. Numera talar han om att det var en tid då han degraderade sig själv. Givetvis är det precis tvärtom. Det är nu - och inget annat - som han degraderar sig. Till att göra anspråk på sådant han inte kan. Till att höras och synas i precis alla medias skrymslen och vrår. Till att göra sig själv till Tottis största fan norr om Alperna. Det är synd och väldigt tråkigt, inte minst som han faktiskt har en stor portion talang innanför den där västen. Den som inte håller med om det bör självklart gå och titta på honom när han uppträder med sin stand up-poesi och därtill läser högt ur Svarta vykort.



Filip:

Tyvärr började jag titta på Euro Talk alldeles för sent (jag var överhuvudtaget väldigt sällan inne på Svenska Fans fram tills för c:a ett år sedan), varför jag inte är rätt människa att uttala mig om Birros karriär där. Däremot håller jag med dig. Hela Roma-grejen känns ytlig och mest bara provocerande. Tycker att Hossein uttrycker det väl genom sitt statement om att "Sen ville fotbollsmedia placera honom i en bestämd kategori och då gick han med på att spela Råmanista" (även om väl Romanista ska stavas med o?). Under sina år i P3, som jag nyss talade mig så varm för, var han tydlig med att det var Gli Azzurri som gällde. Inte Roma. Inte Totti. Gli Azzurri. Då var han ändå mellan 25-30 och vid det laget borde man väl verkligen ha hunnit etikettera sig som fan av ett visst lag, om det nu är vad man vill.

Ola,



När jag talar om hans kunskaper och kvalitet talar jag enbart om vad han har sagt om fotbollen. Jag kan inte uttala mig om hans andra arbeten, förutom att han i alla fall numer verkar vara lika onyanserad i alla sina uttalanden som han är om fotboll. Det är inte att jag verkligen avskyr honom. När man väl lugnat ner sig - han har en förmåga att reta mig till vansinne - så är hans "brott" inte särskilt allvarliga. Människor svälter inte för att Birro har sagt dumma saker hit och dit.



Men om du menar att han verkligen är kunnig om italiensk fotboll så... Då är jag helt enkelt jävligt förvånad. Jag har skrivit för SF sedan snart 6 år tillbaka, så jag var med "från början". Det började med att han skrev en krönika om svenskars hat om italiensk fotboll, och efter att det väckte starka reaktioner valde SF att göra honom till en permanent del av SF. Och alla hans bloggar gick ut på att försvara den italienska fotbollen på ett sätt som framställde det som en liten Kalle Anka-liga som ingen bryr sig om. Det var redan då tydligt att han hade begränsade kunskaper om italiensk fotboll. Om man jämför honom med andra personer i Sverige som mer eller mindre har arbetat med italiensk fotboll, t ex Hussfelt, Wiklander, Bank, så blir han UTKLASSAD. Han skulle också bli utklassad av både dig och mig. Nu kommer det säkert ännu en invändning att jag måste bygga det här på mina antipatier, men det är snarare tvärtom. Det är detta (och en hel del annat, iofs) som stör mig. Kanske inte att han är okunnig i sig, utan att han gör uttalanden som han inte kan täcka upp på grund av sin bristande kunskap. Han har säkert förbättrat sig sen han började få betalt för det, men säg såhär, han skulle få typ max 1p i snitt om han medverkade i Grande Grosso-quizet. Han har aldrig lärt mig något om italiensk fotboll, och han har flera gånger sagt saker om den italienska fotbollen som ligger på Olof Lundh-nivå. Kort sagt, han håller koll på vad som händer i Top 4. Utöver det är han historielös och lagen på den undre halvan kan han väl i princip ingenting om.



"Råmanista" = Jag drev lite. Italiensk fotboll ur naivt svenskt perspektiv.

Hossein:

Beklagar att jag inte kunde läsa in din sarkasm i "Råmanista".



Hur som helst, detta har verkligen utvecklat sig till en märklig diskussion! Jag förstår verkligen inte hur du kom fram till att "om du menar att han verkligen är kunnig om italiensk fotboll så... Då är jag helt enkelt jävligt förvånad"? Vad jag vet har jag då rakt inte framfört den åsikten en enda gång i mitt liv. Vad jag menade var att när Birro var yngre och långtifrån samma varumärke som han är vid dags datum, ja, då hade han inte de där anspråken. Han talade gott om italiensk fotboll, men aldrig genom att glänsa med en massa kunskaper eller föra monologer om Chievos backlinje i etern. Han markerade bara att Gli Azzurri var en del av hans identitet. Typ. Och visst önskar man att det hade stannat därvid, inte minst som han har öppnat Pandoras ask och står upp till halsen i sin egen okunnighet och skit. Det är verkligen sorgligt. Jag delar din uppfattning om att han hade fått det jävligt kämpigt i Grande Grosso-quizet och att han häver ur sig innehållslösa grodor, likt nämnde (och fullständigt vedervärdige) Olof Lundh.



Men, när vi ändå har Birro på tapeten, du läste storebror Birros fantastiska reportage om Napoli i Offside 1/2005? Intervju med Kalle Corneliusson, som vid den tiden ägde ett litet hus med lite mark till. I trädgården frodades apelsinerna. Grande!

Kom fram och kom fram... Jag skrev ju "om". Om det nu inte var så så är det ju inget mer med det. Du ställde emot mitt påstående att han var en bluff från början och då var det inte glasklart för mig hur du menade. Det jag menar är nog främst att han inte är någon fotbollsexpert som han utger sig för att vara. Och vi verkar vara överens där.



Den äldre Birros Napoliartikel har jag inte läst, men har hört talas om den flera gånger. Mytomspunnen, verkligen.

Gotta love pseudodiskussioner.



När Offsides tioårsnummer damp ner i brevinkastet idag påmindes jag om hur mycket bra den tidningen har producerat genom åren. Själv köpte jag som tonåring deras första pocketutgåva innan en tågresa till Åre och sträckläste hela skiten i sovkupén. När jag för ett par år sedan gick igenom hela samlingen, och till min förtvivlan upptäckte att ett nummer saknades för att göra samlingen komplett fick autisten inom mig krupp och beställde det saknade numret på direkten.



Kalle Kula-reportaget är absolut en höjdpunkt. Till avdelningen märkliga händelser hör ju också att Kalle var den förste att bära nummer 10 i Napoli sedan en viss argentinare lämnade föreningen.



Ola:



Äger Shearwater-plattan från 2008, Rook, men har faktiskt inte gett den särskilt många lyssningar. Okkervil River är ju annars fantastiska, framför allt live, så därför litar jag på dig när du säger att det är bra.



Och Love. Fantastiskt band. Arthur Lee var ett geni.

Hossein:

Ja, det är nog så att vi är väldigt mycket mer överens i den där frågan än vad du trodde var fallet innan förrförra inlägget. Jag ville bara understryka att Birro en gång var något. Självklart rörde detta också något annat än det vi vet att han inte behärskar, d v s italiensk fotboll. Vill därmed inte förhäva mig själv och påstå att jag är bättre - mina brister är uppenbara och jag har mycket hemläxa att göra innan jag har rätt att kalla mig någon form av hemvävt proffs i det tysta - men nog kan man ställa högre krav på någon som delvis tjänar ihop till sitt levebröd genom att skulla vara initierad i ämnet.



Vidare är Let's Dance inte ett forum för en människa som deklarerat att den politiska tillhörigheten är vänster snarare än höger. Men det är i o f s inte debattprogram i svensk television - oavsett kanal - heller numera, så...



Filip:

Imponerande samling du har då, må jag säga! Jag prenumererade ett par år, från specialnumret om VM -94 och framåt, men insåg att jag helt enkelt inte hann med. Hur mycket jag än älskar min fotboll kan jag tycka att tillvaron tjänar på att man spiller sin tid också på andra saker. Därför har jag därefter mest nöjt mig med lösnummer då och då, när det handlat om något man verkligen vill läsa. Det är både Offsides största tillgång och brist att varenda sida är så extremt läsvärd! Antingen läser man hela eller så läser man inte alls. Hur det än är med den saken är jag väldigt glad för att jag var prenumerant på den tiden när Birro framlade sitt porträtt om Napoli. Att Kalle valsade omkring på mittfältet i tröja nr 10 var ju bara en i mängden av vansinnigt lustiga detaljer som förtäljdes där. Även bilderna var magnifika, vill jag minnas.



Du gör väldigt, väldigt rätt i att tillgodogöra dig The Golden Archipelago! Jag uppskattar också Okkervil River, men det här är klasser bättre. Faktiskt. Förra plattan är inte i närheten av TGA:s höjder. Ständiga höjder, that is. Den slutar aldrig att vara bra. Kanske hela 2010 års bästa platta - och det säger ju något att man vågar spekulera på det viset när året bara är två veckor gammalt.

Jag har hittat mer intellektuella samtal på Blondinbellas blogg.



NEEEEEEEJ, jag skojade. Jag har läst och imponerats av er kunskap och tillika imponerande ordförråd. Själv skriver jag på en bok som handlar om hur lite jag fick knulla när jag var sambo.

Magnus:

Även om jag gör så gott jag kan för att tolka detta som en slags komplimang smärtar det mig djupt - du slår ju undan benen på mig just som jag rest mig på så många plan - att du kommer till att tänka på Blondinbella när du har vägarna förbi Grande Grosso. Jag lovar att göra allt jag kan för att smäda dig i kommentarsfältet till din egen blogg, även om du själv gör ett alldeles utmärkt jobb på just den punkten, min vän.

Som en ganska långsint människa har jag en mini-beef med Offside från det att jag läste deras nummer om "världens bästa liga" (=PL). Det var inte huvudämnet som var problemet, även om jag anser att de även där har fel. Det var i ledaren där skribenten ville illustrera ligans popularitet i Sverige genom att lyfta fram att ett engelskt div.3-lag enligt någon form av undersökning var bland typ top 10 populäraste lagen i Sverige.



Problemet är att det här så kallade tredjedivionslaget som de syftade på var Leeds United. Inte Doncaster, Colchester eller Grimsby Town. Leeds är ett topplag som under de senaste åren har råkat spela i en lägre division. Det vore som att säga att kulmen av den italienska fotbollens popularitet i Sverige nåddes år 2007 när det fanns många i Sverige som höll på ett Serie B-lag (Juventus). Man kan tycka att de gjorde det uppenbart för sina läsare vilket lag det handlade om så att man kunde göra den bedömningen. Men utöver att man förolämpade deras intelligens en aning, de utsatte sig för självbedrägeri, vilket är bland det absolut värsta jag vet.

Hossein:

Kände inte till detta med "världens bästa liga". Hur mäter man förresten en sådan sak? Omsättning? TV-rättigheternas inflöde? Antal åskådare/match? Europacupspelet? Men det är så klart befängt att utmåla det som att svenska folket lider för ett perifert lag i League One. Så är självklart inte fallet. Att jämföra Grimsby Town (som väl numera huserar i League Two?) med Leeds United kan man väl göra om man vill vara lite elak och skadeglad, men det är direkt historielöst. Själv gläds jag åt att den där sunkiga föreningen slagit knut på sig själv - och att man gjorde det i samband med att man gjorde anspråk på att spelare som Woodgate, Bowyer och Smith höll någon form av världsklass. Tiden hinner alltid ikapp den som ljuger.



För övrigt anser jag att långsinthet är ett minst lika stort tillkortakommande som självbedrägeri. Om inte större. Det finns saker som inte går att komma över/förlåta/ha överseende med, men såvida det inte rör sig om något som är så uppseendeväckande och miserabelt bör man försöka ha tålamod med människor och vad människor gör. Har man inte det blir man snart ganska alienerad gentemot sin omvärld - och det är ju i huvudsak en förlust för individen själv. Eller?

Som du säger, det är en egenskap som inte är särskilt nyttigt för en själv. Jag vet inte om jag har något argument för att självbedrägeri är på samma nivå, men jag personligen värderar sanningen högt, och blir därför extra berörd av saker som förhåller sig till det på ett eller annat sätt. Den som är bitter och elak går före den som hycklar och lurar (sig själv och andra) i min bok. Tror jag. Spontant i alla fall. Långsinthet känns mest humoristiskt.



Ang. Leeds hoppas jag att de återkommer till högsta serien snart. Klubben förtjänar antagligen sitt öde efter att ha misskött sin ekonomi och allt det där, men det är en historisk klubb med skön arbetarmentalitet, och en intressant rivalitet mot Man United som skulle kanske skapa lite liv i den halvdöda ligan. Spelarna du nämner var aldrig några världsstjärnor, men de var unga när de slog igenom, så det fanns en potential hos de flesta att växa till ordinarie landslagsmän, om inte annat. Truppen i stort var så ung och hade i förhållande till det åstadkommit så mycket att jag då trodde att de skulle bli "det nya Man United" (som nästan 10 år senare inte har samma innebörd, eftersom de har bytt karaktär sen dess och är inte lika dominanta som åren kring milennieskiftet). Istället utvecklades inte en enda av dem till någon riktig stjärna.

Får man kompensera mitt påhopp med en inbjudan till pokerkväll på Kungsgatan 14 den 28:e februari? Hade varit en ynnest att göra en call-fold-kombination mot dig då! :)

Hossein:

Utan att ha övervägt saken särdeles länge vill jag nog mena att ALLA mänskliga tillkortakommanden - långsinthet inkluderat - är bättre och lättare att försonas med än just hyckleri och lurendrejeri. Det är därför man tycker sämre om Jossi än Tengil i sagan om bröderna Lejonhärta.



Leeds är givetvis en förening enbart att förakta. Det händer (allt oftare nuförtiden) att jag ser en del fotboll med den från quizet kände Kamrat Rödskägg. Han håller, med undantag för Napoli, enbart på skitlag och Leeds är förstås kronan på verket i den soppan. Därtill såg vi gemensamt filmen om Brian Cloughs 44 dagar som manager i nyss nämnda Hin Håle-förening. Man hade kunnat tro att det skulle göra att man kände åtminstone en smula mer sympati. Men nej, det går inte. En del saker kan man helt enkelt inte se genom fingrarna med. Vissa föreningar stinker. Har alltid stunkit. Kommer alltid att stinka. Leeds är ett exempel. Juventus är ett annat. Real Madrid det allra största. Med andra får de gärna ligga kvar där de ligger - och tappa den där tätpositionen som de samlat ihop till efter några års idogt slit. Det var kul att de dängde Manu i cupen och visst vore ligan, världens i särklass mest överskattade, i behov av uppgörelserna mellan Manu och Leeds, men... nah, de kan gärna mötas på halva vägen och göra upp i Championship.



Magnus:

Poker var längesedan! Jag tror knappt att jag har spelat en hand sedan jag var på Kungsgatan 14 senast, så du är i praktiken skyldig att skinna mig på allt jag bär med mig i mina (allt som oftast) tomma fickor. 28:e kan nog funka! Vad är det för en veckodag?

Med anledning av allehanda smädelser till den vackraste klubben i England anar jag som hängiven fantast av nämnda förening att det handlar om en avundsjuka. Nej, inte på framgång, för det ska gudarna veta att det sannerligen inte har strötts någon konfetti över hjältarna i vitt de senaste åren. Men trots det är det Leeds som är det mest avskydda laget i det engelska ligasystemet. Framför Man United och Chelsea. Anledningen tror jag man finner i den stolthet som finns i klubben trots alla bakslag och motgångar. Det retar upp folk att stoltheten finns där ändå.

Vad gäller diskussionen kring vad som är det genuina Afrika konstaterar jag att hela debatten präglas av en sorgligt etnocentrisk syn på Afrika som en främmande kontinent. Man bör ju komma ihåg att de länder vi talar om som nationer i Afrika idag ritades upp vid ett skrivbord i Berlin 1884-1885. Vad gäller fotbollen kan man konstatera att just Sydafrika inte spelar det som traditionellt kopplas till den fotbollen som förknippas med kontinenten lika lite som Finland kan stå som någon fullgod representant för den fotboll som Europa står för. (Om man överhuvudtaget skulle göra något så överilat som att se på den Europeiska fotbollen ur ett kontinentalt perspektiv i det avseendet, och att något land som en god representant för densamma.)

Måhända ett något förvirrat inlägg i debatten, men möjligen en utgångspunkt för en ännu större diskussion.

"Vad gäller diskussionen kring vad som är det genuina Afrika konstaterar jag att hela debatten präglas av en sorgligt etnocentrisk syn på Afrika som en främmande kontinent. Man bör ju komma ihåg att de länder vi talar om som nationer i Afrika idag ritades upp vid ett skrivbord i Berlin 1884-1885."



Ja, den fullständigt öser ur sig exotiska bilder av Afrika, med små naturmänniskor som äter bananer och bor i hyddor med lejon som husdjur.



Det har inte diskuteras nåt om det genuina Afrika. Jag har flera gånger sagt saker som "äkta", som man lika gärna hade kunnat säga oseriöst romantiskt t ex om Millwalls supportrar eller nåt. Bland de saker som sagt om Afrika och Sydafrika är att Sydafrika aldrig har imponerat med sin fotboll i de turneringar där de varit med, att de har varit klart sämre än andra nationer från kontinenten och att Sydafrika i jämförelse med vissa andra afrikanska nationer (typ alla) framstår mer som en brittisk koloni än ett afrikanskt land. Visst kan man gällande det sistnämnda försöka fiska efter någon slags exotism, men jag tycker att det uppenbart har saknats i den här diskussionen, och att påstå att diskussionen är utpräglat etnocentrisk är en förolämpning. Det som har sagts har inte heller antytt att man är omedveten om att nationer är konstruktioner, och att detta är övertydligt i fallet Afrika. Bokstavligen, i form av linjestrecken på kartorna.



Stinker unket medelklasshyckleri långa vägar här.

Hossein:

Huruvida min formulering kring det genuina Afrika var olycklig eller inte låter jag vara osagt. Men att som du döma ut en nation som Sydafrika som icke "afrikansk" utifrån historiska omständigheter ter sig överilat. Det är så jag tolkar en del av dina formuleringar åtminstone. Poängen med ordvalet "etnocentrisk" var att utifrån en annan horisont generellt tala om en kontinent och värdera en stat gentemot övriga inom ett närliggande område trots väsenskild historia, ekonomiska förutsättningar och så vidare blir väldigt otydligt och generellt. Ungefär som att säga att de nordiska länderna inte är riktigt europeiska pågrund av den såkallade "nordiska modellen" som präglat dessa samhällen. Konstaterar att vi i dessa sammanhang ser det vi vill se i mångt och mycket. Om det sedan stinker medelklasshyckleri lång väg må det vara hänt.

Ok, det var mer tydligt. Men jag tycker ändå det är lite off att tala om onödiga kopplingar till kontinenten Afrika. Hela inlägget handlar ju om Cup of Nations och diskussionen om Sydafrika som inleddes började med åsikter om vilket afrikanskt landslag som har det bästa smeknamnet.



Sen har min sågning av Sydafrika minst lika mycket handlat om hur landet fungerar som en afrikansk representant från Europeiska/svenska ögon som gnäll om hur brittiskt landet ter sig jämfört med andra afrikanska länder. Att det är något av ett popfenomen i fotbollssammanhang som kan jämföras med lanseringen av Jamaicas landslag under VM 98 som "Reggae Boys".



Det är svårt att tänka sig att någon hade gnällt om etnocentrism om jag t ex sagt att Japan är alldeles för amerikaniserat för min smak, eller centrala Stockholms amerikanisering jämfört med t ex Degerfors.



Sen ska jag ge dig lite rätt. Ja, det finns lite spontan "pro-Afrika" inom mig som t ex önskar afrikanska framgångar i ett VM - dock inte till vilket pris som helst och det gäller inte alla afrikanska lag - och en vilja att Afrika som kontinent ska få en starkare position i världen än vad den har idag, utan att det ska krävas att man är kulturellt mer tillgänglig.



Om det gör mig etnocentrisk så måste alla som tar på sig en t-shirt med en rastafärgad Afrika vara etnocentriska.



Och det är inte att jag anser mig stå över strukturella tankesätt, men att särskilja den här diskussionen som särskilt etnocentrisk i jämförelse med annat kan jag verkligen inte ställa mig bakom.



Dessutom tycker jag att det finns några viktiga förutsättningar att ta hänsyn till. Som att det i tråden redan har sagts att inte allt som har sagts här av seriöst slag. Det är den spontane fotbollssupporterns perspektiv, som sen har blivit lite mer seriöst på grund av ifrågasättanden och så vidare. OCH medgivandet att det finns en del grova generaliseringar i diskussionen.

Hossein:

I sak tror jag nog att vi i princip är överens. Jag är själv inte speciellt tilltalad eller imponerad över den Sydafrikanska fotbollen jag sett, främst då i landslagssammanhang. Och i likhet med dig är jag svag för Kameruns otämjbara lejon, där jag nog i likhet med Signore Grosso föredrar tillägget otämjbara, samt Angolas svarta antiloper när det kommer till smeknamn.

Det jag reagerar över är när man (återigen en generalisering) i Sverige lätt pratar om just Afrika som en hel kontinent eller buntar ihop till exempel västafrika och dylikt när skillnaderna länderna emellan ofta är milsvida. Kan tänka mig att det har del i dels en okunskap och i ett visst ointresse i de flesta fall. Afrika blir istället ett begrepp som det är lätt att fylla med föreställningar som bygger på exotism, fördomar och så vidare. Kan inte säga att jag är fantastiskt kunnig om Afrika heller. Men begreppet som sådant blir dessutom lätt ett rött skynke, möjligen beroende på det så kallade koloniala arvet. Vilket denna sidodiskussion är ett bevis för. Givetvis slog jag inte ner på generaliseringarna som sådana. Vad skulle vi kunna tala om utan dem? Hittade denna länk där en hel del andra smeknamn förekommer; teamsnicknames.htm" rel="nofollow">http://www.sportscheduler.co.sz/africanteamsnicknames.htm

Utan att dra diskussionen i långbänk kan jag till viss del instämma i den kritik du för mot Sydafrika och Jamaica som exempel på landslag som fått oförtjänt mycket uppmärksamhet som exotiska inslag trots uteblivna framgångar.

Eftersom quizredovisningen dröjer tar jag upp en annan intressant grej som hände nu i helgen som återkopplar till en tidigare debatt nedan.



Cashley Cole gjorde ett mål där han dribblade sig fram för att sedan på ett iögonfallande onaturligt sätt slå in bollen med fel fot a la Bergkamp 1998, med skillnaden att han (nu börjar jag tveka om mitt minne) väljer vänstern istället för högern.



Lik förbaskat blev det samma visa igen. Olof Lundh och hans kamrater sitter i Oman och hyllar målet som bland det snyggaste från de stora ligorna under helgen.



Nu råkade det ändå vara en spelare som jag inte är överförtjust i, från ett lag som jag har noll respekt för.

Hossein:

Hela upplägget rörande quizet är under bearbetning. Jag tänker mig en ny kostym och nya tider. Med det sagt måste jag förstås ändå se till att blogga redovisningen av #20. Det borde jag redan ha gjort. Återkommer till det snarast.



Faktum är att Ca$hleys mål nog ändå var helgens snyggaste - tillsammans med en handfull andra (Canales och Banega tänker jag då närmast på). Det har många dimensioner, det målet. Att spelaren är vidrig och klubben han spelar för ännu vidrigare fråntar inte de rättmätiga jublen nerifrån Oman.



Roligt för ditt gäng att medelmåttan Åslund hade den goda smaken att utse Alessandro Matri till höstens spelare i Serie A inför gårdagsmötet mellan Roma och Genoa! Inte för att jag håller med om det, men det var ändå en kul och inte alls ogenomtänkt utnämning. Själv hade jag röstat på Andrea Ranocchia.

Spännande.



Mm, Matri har sannerligen setts som en sensation. Jag själv är lite "bländad" av min egen närhet till klubben. Även om jag är lite förvånad över att han gjort 9 mål efter halva säsongen, är det mer ett vanligt genombrott än att han är någon jättesensation.



Om han sen varit bäst vet jag inte. Beror på vad man prioriterar i en spelare, vad som ska värderas högt och så vidare. Dessutom har jag under hösten sett mindre hela fotbollsmatcher än på väldigt många år. Med Ibras sorti har det också varit svårare att hitta någon självklar kandidat.

Jag har alltid haft ett gott öga till Åslund, och även fått det bekräftat att han är en trevlig kille utanför planen, men i rollen som kommentator är han inte helt bekväm. Av någon anledning ska han kommentera varenda jävla händelse på planen. Möjligt att det är överilat från hans sida, för känslan man som tittare ändå får är att han är genuint intresserad av den italienska ligafotbollen.

Jag är också positiv till Åslund. Jag kan inte säga om han är alldeles briljant, men som Filip säger, han verkar genuint intresserad och sånt kommer man rätt långt på. Jag är också förvånad över att han verkar så mycket mer mogen nu än vad han gjorde för bara 5-6 år sen.

Vafaaan.



:)

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: