Grande Grosso - Fotboll är inte lek eller blodigt allvar, det är en mycket komplicerad diagnos.

Drömelvan anno EM 2012

Startelvan:

1. Iker Casillas (ESP)

15. Sergio Ramos (ESP) 3. Pepe (POR) 5. Mats Hummels (GER) 18. Jordi Alba (ESP)

21. Andrea Pirlo (ITA) 4. Miguel Veloso (POR)

7. Cristiano Ronaldo (POR) 10. Cesc Fàbregas (ESP) 19. Jevhen Konopljanka (UKR)
(K)

9. Fernando Torres (ESP)

På bänken:
12. Manuel Neuer (GER)
22. Rui Patricio (POR)
-
2. Philippe Mexès (FRA)
13. Michal Kadlec (CZE)
20. Kyriakos Papadopoulos (HEL)
23. Fabio Coentrão (POR)
-
6. Andrés Iniesta (ESP)
8. Xavi Hernández (ESP)
14. Petr Jiráček (CZE)
16. Sami Khedira (GER)
-
11. Mario Balotelli (ITA)
17. Mario Mandžukić (CRO)

2012-07-04 @ 12:15:23 Permalink EM 2012 Kommentarer (0) Trackbacks ()

VM-tipset 2010

Den som har intresse av att delta i ett interntips rörande utgången av det kommande VM-slutspelet i Sydafrika - och är beredd att avsätta 100:- av sin budget för juni månad - kan gärna mejla denna bloggs ständige sekreterare, tillika tävlingsarrangör för VM-tipset 2010.

Vid intresse mejlas i så fall tävlingsformulär (Excel) och regelverk (Word) ut.

Mejla till: [email protected]

2010-05-22 @ 21:26:56 Permalink VM 2010 Kommentarer (1) Trackbacks ()

Trupperna till Afrikanska mästerskapen

2010-01-10 @ 22:00:21 Permalink AM 2010 Kommentarer (44) Trackbacks ()

Mama, mama, I keep having nightmares

Att fira jul på hemmaplan får konsekvenser. Man lägger på hullet, kommer på sig själv med att nynna Adolphson & Falks satir från axelvaddarnas högtid, tömmer börsen på dess ynkliga innehåll och drömmer mardrömmar. Det var nu snarast det senare jag tänkte gå in på i detta inlägg, så här under julaftonskvällens döende timma.
      I barndomshemmet sover inte längre bara lillebror med fästmö, utan också Frank (tänk släktnamn och inte Lampard, Arnesen, Andersson, Dandy eller Lloyd Wright). Frank är resultatet av att lillebror tycker väldigt mycket om sin fästmö. Om Frank kan sägas mycket - inte minst att det är en välartad och vänligt sinnad ung man - till exempel att han vaknar på tider då Grande Grosso-bloggens grundare vanligtvis inte är redo att möta dagen.
      I morse ansåg Frank att morgonstund hade guld i mun någon gång efter 7. I morse var julaftons morgon. Då gör man inte high five med sig själv och dricker dagens första kopp kaffe innan 9. Alltså somnades det om. Men, vad händer väl allt som oftast den som somnar om efter ett någorlunda omfattande uppvaknande? Jo, det så klart, han eller hon drömmer förstås helt bisarra drömmar - och kommer ihåg dem när han eller hon vaknar på nytt. Denna morgon utgjorde inget undantag från denna hyggligt vedertagna regel.
      Ångest är komplext. Det omfattar allt härifrån till universums slut, men också att drömma att man är verklighetens Indiana Jones, att ens flickvän delar hotellrum med Kristian Huselius eller att man ska begrava en förälder. Morgonens skräckvandring var nu av det något lättsammare slaget, icke desto mindre var kallsvetten omfattande när sömn hade övergått i vakenskap - och Frankrike stod som slutsegrare i nästa sommars VM-slutspel.
      Den som är italofil är per automatik inte frankofil. Detta faller på sin egen orimlighet. Ändå är jag den förste att erkänna storheten i France Gall, Gaspar Noé och Le Coq Sportif. I en tid då fotbollen lider allt större brist på riktigt stora profiler går tennisen åt ett annat håll och även om Roger Federer med all rätta utsågs till detta decenniums störste idrottsprofil i dagens AB är Gaël Monfils det skönaste som har hänt sporten sedan Ilie Nastase. Skulle jag ta ut ett lag endast bestående av personliga favoritspelare i dagens världsfotboll vore Philippe Mexès, Abou Diaby och Yoann Gourcuff givna. Mathieu Flamini skulle vara en kandidat för bänken. Problemet är alltså inte att jag rynkar på näsan åt Frankrike. Problemet är mitt förhållande till Les Bleus.
      För varje år som går blir min avsmak för det franska landslaget allt mer tilltagande. Från att på allvar - och i brist på annat - ha glatts åt lagets framgångar på hemmaplan under VM -98, har Les Bleus skenat upp på en medaljplats över landslag att genuint förakta och unna misslyckanden på hög. Jag tycker inte ens sämre om Brasilien. Eller Tyskland. Varje gång William Gallas gör mål är en kniv i hjärtat och för varje gång Domenech prioriterar sitt dödgrävarsystem med två defensiva mittfältare på Benzemas bekostnad förtvinar en liten del av min själ.
      Höjden av fotbollsrelaterad ångest är med andra ord att bevittna hur det franska landslaget skördar framgångar. Det är utifrån detta perspektiv min dröm måste förstås. Min dröm om Sydafrika-VM 2010 och dess bittra slut.
      En dröm är en dröm är en dröm. Den här också. Den har inget med verkligheten att göra och kommer heller inte att få det. Frankrike ställdes nämligen mot Skottland i finalen. Som vi alla vet kan inte Frankrike möta Skottland i VM-finalen om ett halvår. För vilken gång i ordningen - den sjätte för den som undrade - missade nu skottarna ett internationellt mästerskap. Man är inte kvalificerade. Det råkade bara vara ödets och drömmens ironi att ett land nordväst om Calais föll över det utlagda franska krokbenet.
      Utgången av den hemska drömmen blev nu att Domenechs svar på Guivarc'h, alltså André-Pierre Gignac, mot alla odds gjorde 1-0. Gråt och tandagnisslan. Heltända skottar, anförda av en tandlös och allt annat än hårfager Christian Dailly, gjorde nu allt för att kvittera den franska ledningen. Ett tröttkört Frankrike, som i gruppspelet hade förnedrats av Diego Forláns Uruguay, fick inget att fungera. Skottarna var överallt. Likt ilskna bin surrade man runt sina motståndare och förvandlade den franska sammanhållningen till Les Misérables. Kvitteringen hängde i luften. Gallas spelade spelet på sina egna villkor och Alou Diarra höll honom hårt i handen. När så tiden håller på att gå ifrån de, som alltid, tappra skottarna får matchen sitt avgörande. En upplösning om möjligt mer uppseendeväckande än vad som var fallet senast Frankrike spelade VM-final. En uppspelt Domenech kunde för en gångs skull andas ut, man hade fått frispark på offensiv planhalva. Medan bollen slungas in mot det skotska straffområdet kan man i högerkanten av bilden se hur den assisterande domaren löper in mot samma del av planen! Craig Gordon går ut och boxar bollen, som i en båge går rakt ut till samme rättsskipare. Var och en som minns Glenn Strömbergs mål mot just Skottland under Italien-VM -90 minns att Glenn möter Schwarz inlägg med en distinkt höger bredsida. 2-0 i denna final sker på samma sätt. Den assisterande placerar den distinkt nere till höger och firar likt Schmeichel under Champions League-finalen -99.
      Tio minuter senare räckte en leende Blatter över pokalen till en mycket belåten Henry, som till tonerna av Queens klassiker lyfte den mot den afrikanska julinatten. Dagen efter deltog han i den allmänna franska euforin på Champs-Élyssés och dagen efter det beklagade han sig i L'Équipe: "Det var inte så här vi ville vinna".
      The day the football died.

2009-12-24 @ 23:53:06 Permalink Övrigt Kommentarer (22) Trackbacks ()

Utgången av Allsvenskan

I gårdagens avsnitt av Matchpuls på tippades utgången av Allsvenskan. Undertecknad tänkte sig därför - och trots att jag hade lovat mig själv att låta bli, eftersom det ändå är uppenbart att jag varit snett ut i det mesta av min analys av samma serie innan avsparken i april - att presentera de egna tankarna kring samma utgång här på bloggen. Och ja, om jag med undantag för förhandstipset om Hammarby till Superettan ska komma undan med någon heder i fallet Allsvenskan är det alltså så här den kommer att se ut när det blivit dags att summera intrycken:

Toppen		Botten
AIK	54	Örgryte	26
Hammarby-AIK	1-3	Djurgården-Örgryte	0-1
AIK-Örebro SK	1-1	Örgryte-Elfsborg	1-2
IFK Göteborg-AIK	2-0	Gefle-Örgryte	2-0
Totalt:	58	Totalt:	29

IFK Göteborg	53	Hammarby	23
BP-IFK Göteborg	0-2	Hammarby-AIK	1-3
IFK Göteborg-Halmstad	2-1	Trelleborg-Hammarby	0-0
IFK Göteborg-AIK	2-0	Hammarby-BK Häcken	1-1
Totalt:	62	Totalt:	25

Elfsborg	50	Djurgården	20
Elfsborg-BK Häcken	2-2	Djurgården-Örgryte	0-1
Örgryte-Elfsborg	1-2	Helsingborg-Djurgården	4-0
Elfsborg-Helsingborg	1-1	Djurgården-Kalmar	0-3
Totalt:	55	Totalt:	20

IFK tar med andra ord hem det, även om det bara skulle bli oavgjort på Ullevi i sista omgången. AIK tappar försprånget i ödesmatchen hemma mot luriga ÖSK. Undrar just hur Daniel Tjernström känner om det skulle bli så?

Källa: Fan-TV

2009-10-21 @ 23:25:14 Permalink Allsvenskan 2009 Kommentarer (22) Trackbacks ()

Zita al Forno-recept och andra väsentligheter

Undertecknad har ägnat delar av eftermiddagen åt att dammsuga nätet på allehanda nyheter, historier och parenteser. Något av värde? Jovars, det är klart. Aftonbladet har på riktiga och självklara grunder anmälts till JK, vanligtvis elegante Robert Pirès har visat sig vara bättre på att välja passningsalternativ och löpvägar än sina ord, klassiska nidramsan "CP-Åke är min bror, hela huvet fullt av snor" har tappat i slagkraft, receptet på Tony Sopranos älskade Zita al Forno finns för allmän beskådan, Kings of Conveniences nya fick 7.9 av Pitchfork och - stoppa pressarna! - så har det avslöjats att Grande Grosso-bloggen i något avseende är ett med sin samtid! Life is a rollercoaster, som Ronan Keating skulle uttryckt det.
      Avslutningsvis veckans lilla lustighet:
Jochen: - Vilken fotbollsspelare är jag nu: "Vi tackar domaren och Qviding för en bra och välspelad match"?
Jag: - Ingen aning?
Jochen: - Fredrik Söderström nästa år...

Källor: Aftonbladet
           Allt om barn
          DN
         Pitchfork

2009-10-19 @ 18:45:23 Permalink Övrigt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Inför VM-kvalets play off-spel

Idag blev den klar, play off-lottningen. Jag tillhör den del av befolkningen som är konspiratoriskt lagd och för alltid luttrad. Det är klart att även det här var uppgjort på förhand! Bortser man från att det inte blev Frankrike-Slovenien är nämligen allting exakt enligt mallen och exakt som cynikern i en hade antagit innan bollarna blandades om. Stornationerna - som räddades av en oerhört mystisk seedning i elfte timman - fick motstånd som passade dem alldeles utmärkt. Ett sammanträffande? Naturligtvis inte.
      Lottningen utföll alltså enligt följande:
Irland-Frankrike (Dublin 14/11, Paris 18/11)
Portugal-Bosnien/Hercegovina (Lissabon 14/11, Sarajevo 18/11)
Grekland-Ukraina (Aten 14/11, Kiev 18/11)
Ryssland-Slovenien (Moskva 14/11, Ljubljana 18/11)
      Låt oss så avverka lottningen i tur och ordning. Först det arma Irland som genomfört kvalet på ett heroiskt sätt och redan har samlat ihop till sin VM-plats. I vägen för detta står nu Frankrike, en av hela fotbollsvärldens tyngsta nationer det senaste decenniet. Nog dras man med den eviga ryggsäcken i form av hopplöse Domenech och visst har hela kvalet sett bräckligt ut - inte minst drog många efter andan när regerande finalisten förlorade mot Österrike med 1-3, månaderna efter EM-slutspelet - men det ska en hel del till för att Frankrike ska lyckas göra av med VM-biljetten här. Inte nog med att man har fördel av att ha det i grunden klart starkare laget, man kommer dessutom att åtnjuta fördelen att spela returen på hemmaplan inför över 80 000 på Stade de France. Uppförsbacken kommer att vara enorm för Trapattonis mannar om fransmännen grejar oavgjort i Dublin, vilket de kommer att göra. I slutändan avgör individuell skicklighet. Frankrike har Gourcuff, det har inte Irland. Irlands vapen är Keanes listiga löpningar och det finessrika mittfältet. Backlinjen håller inte högsta klass. Gallas kan Keane utan och innan efter alla sina år i England och Domenechs genomfega 5-mannamittfält kommer sakta men säkert att mala ner allt i sin väg. Det finns en tydlig cynism i den här lottningen.
      Tips: Irland-Frankrike 1-1, Frankrike-Irland 1-0. Frankrike till VM.
      Portugal hade fått jätteproblem med Irland och framför allt Ukraina. Alltså höll man semifinalisten från Tysklands-VM om ryggen och offrade kvalets stora utropstecken Bosnien/Hercegovina till förmån för det snålspelande och allt annat än underhållande portugisiska landslaget. Portugals största bekymmer under det här kvalet har hela tiden varit dem själva. Individuellt ska man vara förkrossande överlägsna i en grupp med Danmark, Sverige, Ungern, Albanien och Malta, men under Queiroz har egentligen ingenting fungerat. Bollen har gått i sidled, målen har varit tillfälligheter snarare än väl underbyggda anfall och baktill har man darrat till och från. Liedsons ankomst har varit av avgörande betydelse för ett lag som inte förmått peta bollen över mållinjen och utan honom hade det här blivit klart svårare. Nu handlar allt om att onde Carvalho ska göra illa Džeko så tidigt som möjligt i första mötet och att Pepe ska ta hand om Misimović under 180 minuter. Lyckas det är det lås och bom. Bosnien går inte till VM om inte nyckelspelarna fortsätter att leverera och Portugal kan komma att passa den något naiva fotbollsnationen osedvanligt illa. Ändå vågar jag tro och hoppas att man kan ställa till ett mindre helvete för blytunga favoriten Portugal. Reser sig Džeko och domaren gör sitt genom att hålla ett öga på de portugisiska skarprättarna kommer portugiserna att vara i gungning. Faktum är att skillnaden i anfallsspelet är enorm de båda nationerna emellan - till Portugals nackdel. Bosnien har chansen, trots att Fifa gjort sitt för att de inte ska ha det.
      Tips: Portugal-Bosnien/Hercegovina 1-1, Bosnien/Hercegovina-Portugal 4-2. Bosnien/Hercegovina till VM.
      Kvalets allra största förlorare? Definitivt Grekland. Sista laget att seedas och tveklöst det lag Fifa minst gärna släpper igenom till VM åkte också på det svåraste motståndet. Ukraina är inte så bra som man var 2006 och att man tog sig till play off berodde i huvudsak på att England hade revansch att utkräva på Kroatien, ändå har man en jättechans här. Att "lotta" Ukraina mot någon av de tre andra favoriterna vore att på allvar riskera deras platser och sådant går inte för sig i den mäktiga fotbollsfamiljen. Som om eländet inte vore nog för EM-mästarna från 2004 ska de alltså tvingas spela den direkt avgörande matchen inför brinnande läktare i ett isande kallt Kiev. Klart att det är lätt att vika ned sig då. Ukraina står i praktiken redan med ena benet i VM och behöver bara få med sig ett hyggligt resultat från ett lika heltänt Aten för att det hela ska vara i hamn. Grekland är överhuvudtaget inte alls vad man var för några år sedan och hade inte haft en chans att hävda sig om man inte hamnat i den generösa gruppen med Schweiz, Lettland, Israel, Luxemburg och Moldavien. 1-1 borta mot jumbon Moldavien antyder inte något annat än att det här kan sluta riktigt illa för Rehagels gäng. Skadan på Liverpools Kyrgiakos underlättar heller inte när man ska handskas med Sjevtjenko på dennes hemmaplan. Nyckeln för Grekland blir annars att få bukt med mittfältaren Nazarenko. Nazarenko har gjort stor succé under kvalet och har endast gjort mål i landskamper som Ukraina har vunnit.
      Tips: Grekland-Ukraina 0-1, Ukraina-Grekland 3-1. Ukraina till VM.
      Avslutningsvis gäller alltså att tippa dubbelmötet Ryssland-Slovenien. Och nej, det är inte svårt att gissa sig till vilka som avgår med totalsegern där. Det nya Ryssland kommer att vara en viktig maktfaktor inom världsfotbollen för lång tid framöver och det ligger helt klart i Fifas intresse att inte riskera den sköna omsättning som det innebär att få med sig Ryssland till VM. De ryska framgångarna i EM blåste liv i såväl ett folk som en marknad och skulle landslaget upprepa succén i Sydafrika är det väldigt bra för fotbollen i jätteriket på sikt. Fifa har av flera skäl inte råd att avstå ryskt deltagande, därför erbjuder man play off-spelets i särklass klenaste motstånd, det vill säga Slovenien. Det marginella Slovenien har en enda chans att hålla VM-drömmen vid liv och det är att man uppträder likt vilddjur i Moskva. Det taktiska geniet Hiddink kommer inte att tillåta annat än professionalitet av sitt lag och om inte slovenerna går in i varje närkamp som om den gällde liv och död är man på sikt helt chanslöst. Förmodligen är man det ändå, men ett räddhågset och inte tillräckligt uppoffrande Ryssland kan bli tagna på sängen om det smäller från början till slut. Slovenien måste helt enkelt få första målet i Moskva och under återstoden av de båda matcherna krävs att Udine-keepern Handanovič agerar levande vägg. I annat fall kommer Arsjavin att hyscha både en och två gångar innan det här är över.
      Tips: Ryssland-Slovenien 2-0, Slovenien-Ryssland 0-0. Ryssland till VM.
      Mönstret är tydligt. Tillsammans med det serbiska avancemanget och dessa tips går att dra slutsatsen att östeuropeisk fotboll är på stark frammarsch, inte bara på klubblagsnivån. Störst chans att lyckas i det kommande mästerskapet tror jag att Ryssland har, i viss konkurrens med Serbien. Bosnien/Hercegovina kan dock - vid eventuellt avancemang - komma att bli en riktigt, riktigt obehaglig överraskning för motståndarlagen. Tankarna går till Kroatien och deras insats i EM -96. Kanske är Bosnien ungefär så slagkraftigt. Men visst, innan något av det där blir aktuellt att fundera över ska först play off-spelet hinna avgöras och därefter ska ännu en "lottning" genomföras. Ska bli mycket intressant att se vilka lag som råkar hamna i Sydafrikas grupp...

                      Zvjezdan Misimović, utan tvekan Bosniens nyckelspelare inför dubbelmötet med Portugal, här i närkamp med spanska bollgeniet Xavi.

Källor: Fifa
           Sportbladet

2009-10-19 @ 16:38:27 Permalink VM-kvalet inför VM 2010 Kommentarer (18) Trackbacks ()

Landslaget inför kommande EM-kval

Efter 0-1 på Parken står det klart att det inte blir något svenskt deltagande i Sydafrika-VM. Trist? Ja, det är klart. Väntat? Mja, inte var det oväntat, men nog hoppades man in i det sista. Orättvist? Verkligen inte.
      An accident waitin' to happen, som en del sade efter McClarens misslyckande med att försöka ta England till EM i Schweiz/Österrike. Lagerbäck had it comin'. Degenererade laguttagningar, konservatism bortom förståndets gränser och en fientlighet mot hela omvärlden blev till slut Kågesonens fall. Det gick alltid att försvara de tidiga 70-talisternas självklara ställning och allt annat än jordnära efterhandskommentarer om underprestationer [läs: Turkiet-matchen 2000 och Trinidad & Tobago-matchen 2006] så länge resultaten var med honom. Till slut kom verkligheten ikapp.
      Efter Kims usla straff, Nilssons minst lika usla snedspark i samma match, den aldrig sinande ineffektiviteten och ett avgörande domarmisstag - för nog var bollen i spel när Zlatan skickade in den för Sebastian att nicka i lördags - var marginalerna förbrukade. Det hjälpte inte att maltesiska brevbärare och ungerska kvasiförsvarare misslyckades med att hålla Blågult stången; när allt kommer omkring missade Sverige VM. Till hur stor del det berodde på att man inte klarade av att göra sig av med den bakåtsträvande och allt annat än självkritiske förbundskaptenen går bara att spekulera i. Jag vill mena att man inte kan överskatta detta faktum.
      Visst, Danmark har ett mittförsvar av högsta internationella klass i ungtupparna Agger & Kjaer och har kraftsamlat för VM-biljetten i flera år, och Portugal är fortfarande Portugal även i de stunder då bollen går på ett snöre i sidled istället för framåt. Sanningen är ändå att Sverige brände sina broar för att man själv var för dåligt, inte för att motståndarna var för bra. I slutändan är det alltid det idrott handlar om - att maximera den egna insatsen snarare än att hoppas på att konkurrenten har en dålig dag.
      Lagerbäcks efterlängtade sorti bereder väg för något så unikt i landslagssammanhang nuförtiden som lite spekulation. Äntligen är det meningsfullt att låta tankarna vandra fritt och dra namn i sträckbänk. Under epoken Lagerbäck visste man precis vad man hade och vad man fick. De som vrålade på Henok Goitom eller hoppades på att en eller annan U21-bekanting till slut ofrånkomligen skulle få chansen och slussas in förstod aldrig hur det fungerade. Det var därför vi chockades så svårt när Chippen väl var ute ur bilden. Man spelade sig aldrig ur landslaget, man slutade självmant.
      Funderingarna kring vem som efterträder han med den stora utstrålningen är kittlande. Jag hade önskat HBK:s Janne Andersson men inser så klart det omöjliga och orimliga i det, hoppas därför istället på Hasse Backe men tror allra mest på Svennis. Vem det än blir av Backe och Eriksson - jag tror inte på någon annan lösning, oavsett den heter Hamrén, Jönsson, Beenhakker, Hodgson, Baxter, Pehrsson, Nilsson eller Haglund och allra minst tror jag på driftkukun Esks förslag Sundhage - och såvida det inte blir aktuellt att de samarbetar, vilket jag heller inte tror, förefaller det vara något av sista chansen för båda två.
      Både Svennis och Backe tillhör en tränargeneration som snart är helt ute ur bilden och i Backes fall har han i princip satt allt på ett kort i dagsläget. Blir det inte något tjänstgörande som förbundskapten den här gången, för att någon annan gick före i prioriteringsordningen, blir det aldrig det. Det är helt klart. Backe skulle inte ha någon trovärdighet kvar om han efter en sådan skymf - betänk att han i intervju efter intervju har uttryckt sitt stora intresse i samma andetag som han har antytt att det borde vara läge för Lagerbäck att avgå och underskatta inte det faktum att han inte har tagit något nytt tränarjobb sedan nederlaget i Mexiko - tackade ja om förbundet återkom i framtiden. Och om frågan ställs till Svennis den här gången och han tackar nej, när ska han då tacka ja? När är "rätt tid"?
      Därför tror jag att näste tränare för det svenska landslaget heter Sven-Göran Eriksson. Förbundet kommer aldrig runt hans namn och vet att det utgångna bäst-före-datumet är väldigt nära att övergå i direkt otjänligt. Det är min övertygelse att förbundet på ett helt annat sätt kan leva med att man aldrig gjorde Backe till förbundskapten än den folkligt förankrade kvinnokarlen.
      Men vill Svennis? Ja, det finns mycket som pekar på det. När han skrev på för en sportchefsroll i ett division 4-lag i England gjorde han inte bara klart en gång för alla att han har ett stort intresse av att tjäna pengar. Han tydliggjorde även att han inte känner samma behov av att vara klubblagstränare längre. Den Svennis som för snart 10 år sedan talade om den svåra omställning som det innebar att inte längre träffa spelarna i omklädningsrumsmiljön dagligen var ännu inte tillfreds med landslagsfotbollens villkor. Den åldrande gentlemannen lärde sig att uppskatta det. Det kan också vara det tyngsta skälet till varför han slutligen kan känna sig redo att ta sig an det svenska landslaget. Det och att han aldrig har varit rädd för att anta utmaningar. Att bli profet i sin egen hemstad är inte bara svårt, det är snudd på omöjligt. Är det någon som vill överbevisa den tesen och sätta sig själv på piedestal så är det vinnarskallen från Torsby.
      Då allting pekar på att Jörgen Lennartsson i en framtida organisation blir assisterande förbundskapten kan vi dra förbundskaptensspekulationerna i sträckbänk bäst vi vill. Det är spelarna på planen som ska göra det och är det någon som känner den nya generationen utan och innan så är det Lennartsson. Därför tillät sig undertecknad och quizprofilen Mon Frère att under gårdagen sia kring hur landslaget rustar och elvan ter sig när det väl har blivit dags för kommande EM-kval.
      När vi jämförde våra elvor märkte vi snart att vi tänker snarlikt, för att inte säga väldigt lika. Notera nu att elvorna nedan inte är resultatet av vad någon av oss vill se utan helt och hållet vad vi tror att vi får se. Hette förbundskaptenen Lagerbäck vore elvorna radikala och alldeles självklart befängda. Hur sneda våra gissningar och teorier än visar sig vara kan vi därför alltid glädja oss åt att vi fick spekulera. Observera också att vi inte hängde upp oss på spelsystem eller formationer. I Sverige spelar man 4-4-2 med zonförsvar och det enda som kan variera är hur mittfältet formeras. Nämn den seriöse kandidat till förbundskaptensjobbet som är av en annan uppfattning! Alltså är det inte världens grej.

Mitt lag
A. Isaksson (PSV Eindhoven)
-
P. Karlsson (AIK), O. Mellberg (Olympiakos), D. Majstorović (AEK Aten), B. Safari (Basel)
-
R. Elm (AZ Alkmaar), G. Svensson (IFK Göteborg), K. Källström (Lyon), E. Bajrami (Elfsborg)
-
Z. Ibrahimović (Barcelona), M. Berg (Hamburg)

Mon Frères lag
A. Isaksson (PSV Eindhoven)
-
O. Wendt (FC Köpenhamn), O. Mellberg (Olympiakos), D. Majstorović (AEK Aten), B. Safari (Basel)
-
S. Larsson (Birmingham), G. Svensson (IFK Göteborg), K. Källström (Lyon), R. Elm (AZ Alkmaar)
-
Z. Ibrahimović (Barcelona), M. Berg (Hamburg)

Nå, vad säger ni andra? Några kontringar?

2009-10-13 @ 23:33:53 Permalink EM-kvalet inför EM 2012 Kommentarer (6) Trackbacks ()

van der Vaart till Lazio?

Medan Allsvenskan skakar i sina grundvalar och riskerar att avgöras på skrivbordsnivå av blekfeta medelålders män, vars kavajer i stl. XL skaver hål i nacken, är en av årets mest uppseendeväckande affärer på väg att clearas nere i Rom. Tycka vad man vill om Soccer Italia, som kanske inte är världens mest tillförlitliga källa, och tycka vad man vill om YouTubes mest frekvente besökare Claudio Lotito, men det är mycket imponerande om detta går i hamn!
      Det är mycket som går Zlatans väg i dessa dagar. Bortser man från att han fick lämna C.L.-mötet med Dynamo Kiev mållös och därmed misslyckades att förlänga målrekordet från 5 till 6 matcher har han inte mycket att klaga på. Senast i raden av fjädrar i den ibrahimovićska hatten är att Real Madrid-bänknötaren och tillika uttalade Zlatan-fienden Rafael van der Vaart tvingas smita ut från Bernabéus innandöme med svansen mellan benen. Det finns mycket som är att beklaga med van der Vaarts karriär och när nu Lazios namn förs på tal finns det också anledning att fundera både en och två gånger över den politiske van der Vaart.
      Från att ha rosats som lagkapten och härförare i det tidiga 2000-talets framgångsrika Ajax bestämde sig van der Vaart mycket överraskande för att ta steget via prostitutionens Hamburg till de verkligt stora arenorna. Det var många som förvånades över denna mellanlandning, inte minst gjorde jag själv det. Med facit i hand visade dock vänstermittfältaren att han visste precis vad han gjorde när han skrev på för hamnstorstadens Sport Verein. Under tre säsonger och 74 tävlingsmatcher gjorde han 29 mål. Det imponerande målsnittet från tiden Amsterdam upprätthölls alltså och i Kicker lyfte man holländaren till både sjätte och sjunde himlen. Att han med tiden var redo för större uppgifter rådde det inga tvivel om, det var bara van der Vaarts val av utmaning som smärtade. Trots att halva Europa var ute efter hans namnteckning valde han att skriva på för Los Merenges. Ett lag som - bortsett från förvärvet av Fabio Cannavaro innevarande decennium - i alla tider har gjort sig känt för att man plöjer ned pengarna på mittfältet och i anfallet. Ett lag som redan betalade ut löner till två fullgoda och internationellt gångbara mittfält.
      Tiden i Real har fram till dags datum heller inte blivit vad van der Vaart hoppades på. Medan Sneijder åtminstone fick chansen har nr 23 fått nöja sig med oregelbundna inhopp. Ingen kontinuitet. Inget förtroende. Ingenting. Pengar i sjön. Ännu en sopa på den redan gedigna Real-tippen och ännu en affär utan tillstymmelse till eftertanke. Efter att under sommaren bl a ha nobbat Wengers Arsenal antas alltså den en gång så lovande mittfältskreatören röna samma öde som landsmannen Sneijder. Dock med en viktig skillnad: istället för Inter är det Lazio som behöver förstärkning.
      Att lämna Real för Lazio följer förstås endast en enda logik. Den är inte sportslig, men politisk. Från extremhöger till ännu mer extrem höger. Vad vill då detta säga? Förstås att Lotito har känsla för affärer (för ett år sedan värderades van der Vaart till mellan 250-300 miljoner, nu kan han gå under auktionsklubban för under 100) men kanske också att partiet i van der Vaarts hjärta heter Lijst Pim Fortuyn. Så himla sorgligt. Från att ha varit en personlig favoritspelare kommer man på sig själv med att hålla en tumme för att han inom en nära framtid får lämna derbyt på Olympiastadion i Rom med syrgasmask för ansiktet.
      Med van der Vaart i laget är det heller inte omöjligt att Pierpaolo Marino lockar över Stefano Mauri till Napoli under samma januarifönster. Ännu en oönskad och ovälkommen affär.

Källor: Soccer Italia
           Sportbladet

2009-10-01 @ 12:41:11 Permalink Silly Season 2009/2010 Kommentarer (3) Trackbacks ()

Krokodilen Klinsi

Daily Mail har inte bara varit i farten och rankat de 50 mest prestigefyllda fotbollsmatcher som finns att skåda på detta jordklot (här noterar vi framför allt att Nottingham Forest-Derby County och Venestad IF-Ovesholms IF saknas), utan företar sig i skrivande stund en förteckning över 20 namn, alla med det gemensamt att de var idrottsstjärnor som ville framstå som renhåriga och ärliga - men inte alltid lyckades med det.
      Att Jürgen Klinsmanns namn nämns i sammanhanget känns spontant ganska hårt. Klinsi tycks trots allt vara en av de skönaste lirare som satt sina fötter på en plan. Att han hade den goda smaken att likt Pippo alltid bli lika maniskt överlycklig när han fick in bollen i mål gör inte heller saken sämre. Man vill minnas Klinsi som en fin man. En fin och rakryggad man, som alltid gick sin egen väg och som alltid gav sina tvivlare svar på tal. Om det inte hade varit för att...
      För snart ett år sedan satt jag uppkrupen i en stor och skön soffa i de mer centrala delarna av Bredäng. Under tiden som den kisande quizlegendaren Andy svepte två mackor och morgonens första mjölkpaket diskuterades senaste numret av Offside. Det ena gav det andra och snart hade vår vän, som söker anställning hos Försvarets Radioanstalt, börjat berätta om sin syn på Västtysklands insats i VM -90. Snart var vi framme vid själva kärnan, den genomkorrupta finalen och dess avgörande. Själv försöker jag att i möjligaste mån låta bli att tänka på att Maradona förlorade en VM-final på italiensk mark p g a en iögonfallande uselt dömd straffspark, ändå händer det att Völlers döende svan spelas upp för mitt inre flera gånger i veckan. Vad jag - innan frukosteringen med FRA-Andy - däremot inte brukade tänka på var aktionen som inspirerade Völler att spela teater, d v s Klinsmanns tolkning av Olga Korbut.
      Klinsi har alltså tilldelats plats 13 på Daily Mails fuskarlista och för varje gång som man klickar på den där YouTube-länken blir man bara mer och mer övertygad om att den placeringen är i underkant. Det spelar ingen roll att det är en VM-final som ska avgöras och att man som spelare på planen har världens chans att göra avtryck i var mans minne såväl som i historieböckerna. Man får inte göra så.
      Förut, när inte Andy hade visat en stilstudie i detta att Klinsi för alltid är en förbannad fuskare, gick jag omkring och trodde att penningtvättaren Edgardo Codesal hade ett rätt i matchen, det att Pedro Monzón fick syna det röda för sitt överfall. Nu vet jag att Codesal inte ens kom upp i en enda korrekt avblåsning under 90 minuter plus tillägg. För säga vad man vill om Monzóns huvudlösa tackling - det är klart att man inte får gå in på det viset och nog ska man bestraffas om man tacklar vårdslöst utan tanke på boll - men det är inte ens någon tackling. Det är ett försök till en tackling.
      När Klinsi ser hur argentinaren kommer kanande och markerar med dobbarna tar han den chans som erbjuds honom. Tycka vad man vill om att låta sig träffas och därefter överdriva - det Klinsmann gör är något annat. Han vet exakt hur han ska undvika tacklingen, ser till att inte bli träffad och kastar sig därefter handlöst till marken. Vore han en krokodil skulle man kunna se genom fingrarna med att han praktiserar femtalet death rolls efter sin kraschlandning, men Klinsmann var och är en människa (som vid en annan utgång under det tidiga 40-talet hade ingått i ett rike där nog varken du, jag eller Familjen Krokodil hade varit särskilt välkommen). Det mest parodiska är ändå det akrobatiska inslag som infaller strax innan hela skådespelet är över - det som torde vara något för den olympiska gymnastikmattan snarare än för gräsmattan på Olimpico - detta att han häver sig rakt upp i luften, som om han landat på en studsmatta, innan den sista dödsrullningen. Att han sedan tar sig för ansiktet, 12 år innan Rivaldo, ska vi inte tala om. Där slår han in den sista sjutumsspiken i den egna kistan och bekräftar en gång för alla att hans uppdrag i matchen inte är att göra mål, utan att få någon i mörkblå tröja utvisad.
      Och ja, det är synd om Monzón som måste bära den argentinska sorgen på sina axlar resten av sitt liv, men hur mycket man än vill ta denne etiketterade marodör och dåre i sin famn så går det inte riktigt. Inte för att han möjliggjorde för Codesal att tro något som inte var sant, utan för hur han bär sina Adidas-shorts. Det första han gör efter att han har synat det röda är nämligen inte att handgripligen ge sig på Codesal eller ens att springa bort till torpeden Troglio och betala för en arkebusering. Nej, det första han gör är att rätta till shortsen! Inte som kidsen nuförtiden, utan precis tvärtom. Han gör det förbjudna och drar upp dem i armhålan, innan han så ställer sig i sin uppgivna pose, med armarna i sidorna, och funderar över huruvida de där chokladfyllda croissenterna serveras till frukost på spelarhotellet när han har vaknat. (Och ja, Pedro Monzón, chokladfyllda croissenter är till skillnad från Lingongrova och Carlssons Fyrkant ett måste på det italienska frukostbordet. Ros, säger Kongo-Kim. Ris, säger Ekdahl junior.)

                          Jürgen Klinsmann?

Källor: Daily Mail
            Sportbladet
            YouTube

2009-09-24 @ 10:47:43 Permalink VM 1990 Kommentarer (3) Trackbacks ()

Snillen spekulerar

Den som närde ett intresse för knölpåkssporten ishockey omkring sekelskiftet minns säkert hur Jonathan Hedström förolämpade PNB [läs: Malmö IF] under brinnande slutspel, sedan hans Luleå hade vunnit en match i kvartsfinalspelet. "Vi pissade på dem!", påstod den intellektuellt hämmade Hedström. Resten är historia. Rödhökarna lät sig provoceras och vände kvartsfinalserien efter lite jävlaranamma. Nu är historien på väg att upprepas. Skillnaderna består i att såväl skådeplats som huvudrollsinnehavare är utbytta. Istället för Delfinens ishall får vi förflytta oss till huvudstadens mer exklusiva delar, byta is mot gräs, Jonte Hedström mot Peter Magnusson och Malmö IF mot Hammarby IF.
      Efter gårdagens 4-1-seger i derbyt - som ärligt talat inte är mycket till derby - mot Brommapojkarna, på Grimsta, går en av mittbackarna i Dif omkring på små moln. Peter Magnusson, Allsvenskans svar på Siniša Mihajlović i EM 2000, lät sig efter matchen intervjuas av Robert Laul. En intervju som - oavsett sympatier och perspektiv - lämnar mycket i övrigt att önska.
      Robert Laul själv ger i sin blogg uttryck för att BP torde få svårt att hålla sig kvar. Det vore lätt att hålla med om Laul hävdade detta till följd av den genomusla form som rödsvartrandigt sedan ett bra tag befinner sig i, men det gör han inte. Lauls argument handlar istället om att de andra lagen är för bra för att ramla ur Allsvenskan! Ja, du läste rätt, för bra för nedflyttning. Det är det mest absurda man har läst sedan Robert Laul senast framförde en egen åsikt. Nu kunde vän av ordning tänka att Lauls ord får stå för honom, då övrigt fotbollsintresserat folk vet att sanningen inte är den som Aftonbladets skjutjärnsjournalist presenterar. Alla vet att Allsvenskan anno 2009 i sig är ett skämt. En gäspning. Ingenting att bry sig om. Åtminstone inte om man förhåller sig neutral till lagen och utgången av serien. Ett Kalmar som blivit rånat på hela sin offensiv går fortfarande inte att räkna bort ur guldstriden, Häcken var en dålig vecka på jobbet ifrån att nämnas som en allvarlig kandidat till slutsegern, Gais, Hammarby, Djurgården, Hammarby, BP och Örgryte gör inga mål men kan alla ändå komma att undvika nedflyttning, och Djurgården och Örgryte tävlar dessutom internt om vilka som ska lyckas med konststycket att släppa in flest mål och spela det mest huvudlösa försvarsspelet. Ändå finns det någon som rycker ut till Lauls undsättning. Hans namn är Peter Magnusson.
      Magnusson har sedan han värvats till Dif fått nöta så mycket bänk att han med säkerhet ruvar på mer flis än stockholmsfotbollen i stort. Han har fått förtroendet när alla andra lösningar gått i baklås och/eller om lejonparten av konkurrenterna varit i spelodugligt skick. Inte för att han själv är någon lysande stjärna. I själva verket är han medelmåttig och en av flera anledningar till att Dif ligger där man ligger. (Vore Magnusson en bättre spelare hade spelare som Toni Kuivasto och Marcus Johannesson presterat på en högre nivå, eftersom hårdare konkurrens har en förmåga att lyfta rutinerade spelare som är måna om sin plats i laget.) Klarar man sig undan degradering beror det snarare på att Christer Youssef äntligen börjar få speltid på Sebastian Rajalaksos bekostnad, än på att Peter Magnusson förvandlas till en försvarsgeneral av Guds nåde under återstoden av säsongen. Kort sagt är Magnusson helt fel kille att uttala sig om Djurgårdens eventuella chanser att klara sig kvar. Ändå kan han inte riktigt låta bli.
      När Johannesson för SVT-sportens räkning berättade om känslorna kring gårdagens match på Grimsta gav han uttryck för den skräck som spred sig i hela laget när BP reducerade, trots att man i det läget hade 4-1 med en kvart kvar av matchen. Johannesson menade på att man har varit med om så mycket under säsongen att man inte vågar ta ut något i förskott. Det är inte utan att man förstår Johannesson där han står, svettig och lycklig, och försöker hålla inne med det stora leende som vill ta hela hans anlete i besittning. Som man har arbetat för den där segern, för den där eventuella vändningen.
      Senare samma dag intervjuas Johannessons mittbackskollega Peter Magnusson av Robert Laul. De två likasinnade hittar snabbt varandra och Magnusson är inte sen med att lätta sitt hjärta:
– Vi har aldrig tvivlat, det kommer att lösa sig.
Minsann, ingen oro i djurgårdslägret! Vem tror Magnusson att han kan lura mer än sig själv? Djurgårdens försvarsspel har under hela året varit lika ihåligt som gemene T-shirt på valfritt barn i Sudan och framåt satte man inför säsongen sitt hopp till Johan Oremo och Sebastian Rajalakso. I sista stund panikvärvade Göran Aral Boyd Mwila, utan att egentligen veta hur han skulle komma till användning. Det säger mycket om Djurgårdens anfallsspel det här året när man kan konstatera att Mwila varit den, på det hela taget, mest lyckosamme. Mwila har nämligen hunnit upp i 2 (!) allsvenska mål så här långt. Oremos insats behöver inte kommenteras och Rajalaksos oförmåga talar också sitt tydliga språk. (Man behöver inte sparka på den som ligger.) Trots detta och trots att såväl tränare som spelsystem är en färskvara har bänkvärmaren Magnusson alltså aldrig hunnit tänka tanken som alla andra redan har kalkylerat med sedan början av sommaren: "Djurgården hänger bannemej löst i år". Ödmjukt? Nej. Obegåvat? Ja, det får man nog säga.
      Oavsett hur man ser på det första uttalandet kommer vi så till det andra. Magnussons tolkning av den store förebilden Hedström. Istället för att klädsamt framföra någon slags förhoppning om att vinden gärna får ha vänt och att det man övat på under träningarna nu börjar ge resultat väljer klåparen till försvarare och retoriker att ge sig på värsta konkurrenten:
– Hammarby har fortfarande bättre målskillnad men vi har bättre form, bättre spel och något att falla tillbaka på. Vad som ska rädda Hammarby vet jag inte, det ser mörkt ut för dem. De har väl inte gjort mål på jag vet inte hur länge och fick båda innermittfältarna avstängda nu så det blir till att möblera om.
      Som om det var det saken gällde. Snacka om att hälla bensin på en brasa! Det är ett faktum att Hammarby är bättre på att säga upp personal än på att få in bollen i mål, men det är inte som att Magnussons gäng kandiderar till något SM-guld. Man löper fortfarande överhängande risk att som bäst få kvala sig kvar och det sista man behöver i den situation man befinner sig i torde vara att ge fienden så mycket som ett lillfinger. Ändå sträcker Magnusson ut hela armen. Förmodligen för att han inte förstår bättre. Och det säger en del om Robert Laul och hans människosyn att han alltid ger sig på den som inte kan försvara sig. Som inte vet hur man ska föra sig. Som genererar rubriker i samma andetag som han eller hon kraschlandar. Kanske läge för lite mediaträning, Peter Magnusson?

                    Inte årets nobelpristagare i medicin.

Källa: Sportbladet

2009-09-21 @ 15:41:48 Permalink Allsvenskan 2009 Kommentarer (8) Trackbacks ()

Fängelserandigt

Lars Nylin har varit i farten igen. Denna gång har han fått för sig att det vore roligt att sätta ihop ett lag av spelare som också var förbrytare, bovar och halvgangstrar. Jag förutsätter att Nylins elva spelar i den gamla damens hemmaställ och presenterar här vad som redan blivit sagt i Aftonbladet, trots att det känns som ännu en ursäkt för att få dra Lee Hughes levnadsöde genom pressarna för trehundratusende gången:

"Många fotbollsstjärnor har haft olika karriärer. En del har vid sidan ägnat sig åt bland annat film och musik. Dessa elva spelare hamnade dock snett någonstans. Sportchansens Lars Nylin presenterar här fotbollens kåkfarare. Här är fängelseelvan:

Bubblare: George Best, Patrick Kluivert, David Ginola, Daniel Mobaeck, Edmundo, Jermaine Pennant, David Roche, Mads Timms, Marlon King.

Målvakt
Rene Higuita
Den säregne colombianske målvakten satt 1993 i fängelse i sju månader sedan han agerat mellanhand i en kidnappning kopplad till landets famösa kokainkarteller. Higuitas kommentar om straffet: "Jag är en fotbollsspelare, jag visste ingenting om lagarna kring kidnappning".

Försvarare
Peter Storey
Den förre Arsenalbacken har det mest omväxlande straffregistret i elvan. Storey har straffats för att ha drivit bordell, för bilstöld, mynttillverkning, sedelförfalskning och för att ha smugglat in porrfilm till England. Det var för Storey ett milt straff när han 1991 fick 28 dagars fängelse för att ha svurit till en parkeringsvakt.

Tony Adams
Tomy Adams var en av horder av fotbollsstjärnor som tror att de är som bäst bakom ratten när de sänkt några dussin pints med "the lads". 1991 placerades Arsenalbacken två månader i Chelmsford Prison efter att ännu en gång ha fällts för fyllekörning.

Jan Mölby
Säsongen 1988/89 gick den danske mittfältaren Mölby ner i Liverpools mittförsvar för att ersätta Alan Hansen. Det blev dock inte så mycket spel eftersom Mölby i oktober fick tre månaders fängelse för rattfylla.

Terry Fenwick
Den förre Tottenham och Queens Park Rangers-backen Fenwick fick 1991 skaka galler i fyra månader efter att han pysslat med fotbollsstjärnors favoritbrott, just det, fyllekörning.

Mittfältare
Jimmie Lawrence
Lawrence gick från ungdomsbrottslighet inklusive fyra års fängelse för väpnat rån – till spel för Leicester City i Premier League och landslagsspel för Jamaica. 2006 berättade han om sin snåriga livsresa i boken From Prison to the Premiership.

Mickey Thomas
Walesaren Thomas, med tre säsonger i Manchester United på meritlistan, fick 1993 18 månader för sedelförfalskning. När rättegången inleddes skämtade Thomas med närvarande journalister: "Är det någon som har växel på en tia, jag behöver ringa?"

Nizar Trabelzi
Fortuna Düsseldorf trodde 1989 att de gjort ett fynd i tunisiern Trabelzi. Men snart insåg klubben att Trabelzis privatliv inte var helt bekymmersfritt. Narkotikabrott följdes så småningom upp av terrorditon; 2001 dömdes han till 10 års fängelse för att på uppdrag av Al Qaida ha planerat att köra en bilbomb in i en belgisk Nato-anläggning.

Ricky Otto
Med bland annat fyra år i fängelse för väpnat rån fick den förre Birmingham-mittfältaren Otto ihop ett tyngre straffregister än vad han uppnådde på planen. Otto arbetar i dag i en organisation som bland annat hjälper unga fotbollsspelare som hamnat snett.

Anfallare
Lee Hughes
Hughes spelade i West Bromwich när han 2004 dömdes till sex års fängelse och tio års förbud att köra bil. Detta sedan han smitit från en dödlig bilkrock som han orsakat. Hughes släpptes tre år senare och hamnade efter spel i Oldham och Blackpool i somras hos Sven-Göran Erikssons Notts County. Hughes debuterade med att göra hattrick.

Duncan Ferguson
Everton-legenden Ferguson blev 1994 den förste brittiske spelaren som dömdes till fängelse efter en incident på planen. Ferguson, då i skotska Rangers, dömdes till sex veckors fängelse efter att skallat Raith Rovers John McStay."

Källa: Sportbladet

2009-09-21 @ 10:50:28 Permalink Övrigt Kommentarer (2) Trackbacks ()

Pelés gästabud

Det är inte längsedan demonregissören Emir Kusturica fick se sin Maradona by Kusturica gå upp på duken runtom i världen. I ett försök att porträttera en av 1900-talets största personligheter får tittarna bekanta sig med den politiske Maradona såväl som den andlige och drogliberale Maradona. Den numera argentinske förbundskaptenen får bl a frågan om hur han ser på diskussionen kring huruvida han eller Pelé är den störste som verkat på en fotbollsplan. Han svarar:
– Om jag inte haft mina dåliga vanor hade Pelé varit nummer två. Men han gick och lade sig lockan tio, när jag gick ut.
Idag står att läsa i Aftonbladet att Pelé varit i farten igen. Och det får man ändå ge honom, för att vara en så slätstruken och intetsägande människa förnekar han sig aldrig när Maradonas namn kommer på tal. Kontringen på Diegos senaste statement, som andas respekt, ödmjukhet och självkritik, är följande smörja:

"Legendaren Pelé, 68, har sagt sitt: Alfredo di Stefano, 83, är världens bästa fotbollsspelare genom tiderna. Maradona, 48? Han får en sågning i stället.
– Enda gången han gjorde ett viktigt mål med huvudet visade det sig vara med handen, säger Pelé.

Frågan om vem som är världens bäste fotbollsspelare någonsin är en evig debatt. Pelé – han som av många anses vara den bästa – har sitt val.
– Folk snackar om Pelé och Diego Maradona, men för mig är Alfredo di Stefano den bäste, säger Pelé till Sport.
– Maradona var en fantastisk spelare, men kunde inte skjuta med höger fot och inte nicka."

Det finns en vanföreställning i fotbollsvärlden och inte minst i Sverige om att Brasilien spelar den vackraste fotbollen och alltid kommer till start i de stora turneringarna med de skönaste och mest sympatiska lirarna. Man får lära sig att Socrates och Falcao var pudelkloka, underhållande gentlemän. Att det var synd om Garrincha som var hjulbent. Att Roberto Carlos är den finaste lille snidare till vänsterback som sett dagens ljus. Spelar liksom ingen roll vilka intryck man själv har fått och vilka bilder man själv har skapat sig. Detta är sanningar. Att ifrågasätta dem är ungefär lika klokt som att uttala sig negativt om Astrid Lindgren eller påstå att jorden är platt. Det är därför man förväntas ta Pelés ord för sanning. Det är så det ligger till. Den eviga diskussionen har varit helt i onödan! Den gästvänlige Pelé vill förstås inte sätta sig själv i centrum - även om det är just, precis och exakt det han mellan raderna visst det vill - och för därför tredje part på tal. Patetiskt! Genomskinligt! Ynkligt!
Maradona? Vem då? "En fantastisk spelare", men tydligen saknade han hela registret. Man kan alltså inte vara världens bäste utan att samtidigt ha Kloses huvudspel och Arsjavins förmåga att skjuta lika bra med båda fötterna. Tack, Edison Arantes do Nascimento! Då vet vi vilka kriterier vi ska gå efter. Men säg, varför nämns då ditt namn i sammanhanget?

Pelé - en självförhärligande skitstövel med skeva åsikter.

Källa: Sportbladet

2009-09-18 @ 12:00:04 Permalink Övrigt Kommentarer (1) Trackbacks ()

Di Natale dementerar

Ohjälpligt överskattade men i Udinese-tröjan lyckosamme Antonio Di Natale går i väntans dagar. Till helgen tar han, Simone Pepe, duktige slovenske landslagsmålvakten Samir Handanovič och övriga gänget tåget ner till Neapel, för att under lördagskvällen ställas mot laget i Di Natales hjärta. Laget han under sommaren sades vara på väg till, men enligt olika källor tackade nej till. Alltså Napoli. I en intervju med Soccer Italia påstår dock Di Natale att han inte alls nobbade en återkomst till världens vackraste fotbollslag. En intervju som publicerats idag och som lyder som följer:

"Antonio Di Natale har klargjort att det inte låg någon sanning bakom ryktena om att han skulle ha nobbat en flytt till hemstaden och dess klubb Napoli.

Azzurri hade siktet inställt på Udinese-anfallaren, men i slutändan lyckades man bara fånga hans lagkamrat i Bianconeri i nätet, Fabio Quagliarella.

- Påståendet om att jag skulle ha vägrat en flytt till Napoli är inte sant, säger han, inför lördagens möte mellan lagen på San Paolo.
- Mitt hjärta slår för dem.

Även om spel med landslaget har slitit på honom hoppas han att den glödande form han befinner sig i ska hålla i sig även den här helgen:
- Jag ser fram emot att få göra bra ifrån mig inför ögonen på Quagliarella och Donadoni, säger han.
- Det kommer att bli en fantastisk match.

Di Natale blev bofast i Gli Azzurri under de två år som Donadoni coachade landslaget.

Anfallaren, som blir 33 i oktober, avgjorde förra helgens möte mot Catania i och med sitt hattrick och leder för tillfället skytteligan i Serie med 6 mål på 3 matcher."

Jovisst, Di Natale är en sjuhelsikes målskytt när han har vaknat på rätt sida, inte tu tal om saken. Men det är också en märkvärdig och hjärtlös fan. Inte nog med att han sätter sig själv över laget i match efter match, han har dessutom en avgörande straffmiss i en EM-kvartsfinal på sitt samvete. Därtill lägger vi det faktum att han, likt Del Piero, är ensam lagkapten i Serie A om att bära bindeln på höger arm. Givetvis med nr 10 på ryggen. En skymf mot Ale, en skymf mot varje rättrogen och en skymf mot den goda smaken.
Att Napoli knep rätt anfallsess råder det inga tvivel om, ehuru Quagliarella ligger efter i statistiken så här långt. Nog för att han var på tok för dyr och inte kommer att göra några 20 mål den här säsongen heller, men det är ett koncept, Fabio Quagliarella. En stilmarkör. En införskaffad identitet. Karisma i dess fulla prakt. Antonio Di Natale är inget av det där. Dessutom närmar han sig redan ålderns höst. En karriär som har pikat. Inget att ha och inget att sörja, mer än om han skulle vakna på rätt [läs: fel] sida på lördag...

Källa: Soccer Italia

2009-09-17 @ 18:10:38 Permalink Serie A 2009/2010 Kommentarer (0) Trackbacks ()

Inför helgens derby i Manchester

Det blir mycket England idag. För andra inlägget i rad ber jag att få göra en återkoppling till vad som publicerats i Aftonbladet innevarande dag. Det annalkande derbyt i staden som fostrade och tog livet av Ian Curtis uppmärksammas genom att man rankat vilka spelare som spelat för båda lagen, med helt olika utgång. Det är en obegriplig och dåligt genomarbetad lista, det är det verkligen, men om inte annat blir man påmind om Bermudas store son, Shaun Goater, och sådana tillfällen får man inte låta gå i stöpet! Alla anledningar att uppmärksamma Steve Galloways look-a-like är bra anledningar.

"Manchester står stilla i väntan på derbyt mellan United och City på Old Trafford. Sportchansen tar tillfället i akt att presentera stjärnorna som har representerat båda lagen – men som bara lyckades i ett av dem. Här är resultatet:

Andrew "Andy" Cole
Postition: Anfallare
Spelade i United: 1995–2001.
Spelade i City: 2005–2006.
Kommentar: Andy Cole värvades till Manchester United av Sir Alex Ferguson. Övergången blev en succé där Cole smällde in hela 93 mål på 195 matcher. Fyra år efter tiden i United var han tillbaka i Manchester, fast nu hos rivalen City. Där hann Cole med nio mål på 22 matcher, förvisso ett bra facit, men inte tillräckligt om man jämför med den makalösa succén i United. Dessutom satte en skada på våren stopp för hans framfart i City.

Tony Coton
Position: Målvakt.
Spelade i City: 1990–1996.
Spelade i United: 1996.
Kommentar: Han nådde aldrig fram som förstemålvakt i det engelska landslaget, han fick nöja sig med en B-landskamp för England. Han gjorde 163 matcher för Manchester City som obestridd förstemålvakt. 1996 kom så bomben. Coton värvades över till ärkerivalen Manchester United, för dåtidens största övergångssumma klubbarna emellan, £500 000. Till City-fansens stora glädje gjorde dock Coton inte en enda A-lagsmatch för United. Sex månader efter övergången lämnade han United för Sunderland.

Ryan Giggs
Position: Mittfältare.
Spelade i City: 1985–1987.
Spelade i United: 1991–.
Kommentar: Som tolvåring värvades Giggs till Manchester Citys ungdomsakademi. Under sina två år i klubben visade mittfältaren sin kapacitet, men inte tillräckligt för att de verkligen skulle vilja behålla honom. Den 29 november 1987, på Giggs 14-årsdag, dök Sir Alex Ferguson upp utanför hans hus tillsammans med Uniteds scout Joe Brown. De lyckades övertala den talangfulle walesarna att skriva på för klubben. Resten är historia...

Shaun Goater
Position: Anfallare.
Spelade i United: 1988–1989.
Spelade i City: 1998–2003.
Kommentar: I Manchester United ratades den Bermuda-födde anfallaren redan 1989, utan en enda A-lagsmatch. I Manchester City är han numera en legend. Säsongen 1999/2000 blev han vald till klubbens bäste spelare efter att ha gjort 29 mål. Den 21 juni blev även kallad "Shaun Goater-Day" hemma på Bermuda. 2002/2003 var en säsong då Goater mest fick agera inhoppare, men ändå säsongen som han är mest ihågkommen för hos City-supportrarna. På hösten gjorde han sitt 100:e mål för klubben mot Manchester United, som om inte det var nog, nätade han även i returmatchen i februari. Han var då den som gjorde det snabbaste målet som en avbytare lyckats med i Premier League. Målet kom bara nio sekunder efter att Goater beträtt planen.

Andrei Kanchelskis
Position: Mittfältare.
Spelade i United: 1991–1995.
Spelade i City: 2001 (lån).
Kommentar: Kanchelskis tillbringade fyra säsonger hos Manchester United där det blev 28 mål på 123 matcher. Men efter det gick karriären sakta neråt och när han 2001 blev utlånad till Manchester City från Glasgow Rangers gjorde ryssen en slät figur. Tio matcher och noll mål blev hans blygsamma facit."

Källa: Sportbladet

2009-09-17 @ 17:32:18 Permalink Övrigt Kommentarer (2) Trackbacks ()